12-Snabba Frågor till: Jesper Olsson

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Jesper Olsson är en riktigt duktig sportfiskare och metare! Hann har bland annat haft rekordet på Vimma och har fångat mängder med stora fiskar. En av hans favoriter är sutaren och mer om det finns att läsa längre ned. Men vad hände egentligen vid Skräbeån? Ja det och mycket mer får du reda på när du läser Jespers 12 Snabba Svar!

1. Vilken art har du haft störst problem med att lyckas med? Och med lyckas med menar vi kanske inte att få den största, utan mer känna att man har grepp om arten.

Spontant känns det som att färnan är en art som aldrig riktigt vill sig.
Det är ju egentligen inte den svåraste arten, och jag vill ändå tro att jag vet ungefär var och hur jag ska ta den. Men det har inte lossnat helt enkelt.
Jag minns bland annat ett pass där jag fiskade på ett par fina fiskar och där jag bedömde en utav dom som en riktig kloss. Jag prövade olika metoder men dom vägrade att ta. Dock steg dom och sög i sej dom brödbitar som lossnade och flöt upp till ytan när jag vevade in bottenmetet. Givetvis testade jag då att köra flytande, men det ratades lika hårt som allt annat.

När jag kommit hem så ringde Vicktor Hallensjö och jag berättade om fiskarna, hur tjuriga dom varit och att en verkade vara extra stor. Då han också skulle ut och köra färna så berättade jag exakt var jag suttit och sa att han mer än gärna kunde få ge dom ett försök. Senare ringde han och berättade typ att ”jo jag satte mig där och jag fick en stor, den vägde 3050 gram”!! Då det var hans första trea så var det ju bara att gratulera till en fantastisk fisk! Men än idag kan jag tycka att det var lite dumt av mig att inte ge den fisken fler försök innan jag ”gav bort” den.

2. Vem är/var din förebild inom det svenska metet/sportfisket?

Min första och största förebild inom sportfisket var min Morfar. Han var en ”riktig” sportfiskare tyckte jag med den tidens mått mätt. Bland annat lärde han mig redan på 70-talet att man skulle sätta tillbaka fisk som var för liten eller om man redan tagit upp sin matfisk. vilket kanske inte var ett helt vanligt synsätt på den tiden. Det delades inte ut några gäddor eller någon torsk i grannskapet om man säger så.
Han tyckte också att när jag fiskat något år med en klassisk abumatik och intresset verkade hålla i sig så var det dags att jag skulle lära mig att fiska på riktigt. Och han satte en Ambassadeur i händerna på mig.
En guldrulle dessutom!

Det var ju otroligt stort att jag nu skulle få fiska med en sån där proffsig rulle som han använde.

Så där stod jag sex år gammal på en äng och kastade och kastade i timmar medan han tålmodigt stod bredvid och redde ut trassel! Med den guldrullen tog jag kort därefter min första gädda. (stor som en banan ungefär). Idag står den rullen i sin träask och blänker hemma i min bokhylla och påminner om gamla härliga tider.

Han var även mycket nära vän med några av dåtidens storheter som Göte Borgström och Hans Lidman med flera och det tyckte jag så klart var ascoolt. Han hade tonvis med historier att berätta om allt från abborre, gädda, torsk och lax i Mörrum. Till big game i Florida och jag tyckte verkligen att han kunde precis allt.

Sen kom 80-talet och då hade jag mer inspirationskällor än förebilder. Som så många andra så lusläste jag allt om mete, och då gärna artiklar utav bland annat Arne Broman och Jörgen Larsson. Dom var lärorika och skrivna med stor inlevelse och dom har betytt enormt mycket för mitt vidare mete och fiske överhuvudtaget. 
Även Lasse Söderberg skrev ett antal mycket bra metereportage.

3. Det svenska metet är ju tyvärr en väldigt liten del av det Svenska sportfisket. Men är det något speciellt som skulle kunna lyfta metet lite och göra det mer synligt för gemene sportfiskare? Eller är det något som saknas som gör att metet kommer fortsätta vara en liten del av Sportfisket?

Tyvärr tror jag att metet kommer att förbli en liten gren av sportfisket. Dels syns det inte lika mycket i div media och dels är det inte lika ”coolt” och inne som predatorfisket.
Sen är det väl också som så att om inte redskapsbranschen känner att dom kan göra bra pengar på metet (som t.ex. i England) så kommer det ju inte att pushas speciellt hårt därifrån heller. Jag skulle tro att det lär dröja innan vi får se produktioner som ”Mask vs majs”, ”Tenchfight” eller ”Mörtfemman”! Metet har ju egentligen aldrig heller varit så värst überstort så jag tror att det blir svårt att få det att växa till sig riktigt ordentligt.

4. Sutaren är en art du uppskattar att fiska efter om vi förstått det rätt. men vad är det som gör den så speciell för dig och vilken metod är favoriten?
Sen vill vi såklart höra om ett av dina bästa minnen när det gäller just mete efter sutarna? 

Ja sutaren är jag lite extra kär i!
När jag började läsa om metet och få upp ögonen för specimenfisket där i början av 80-talet så verkade just sutaren vara lite extra häftig. Stark, mystisk och inte helt lätt att fånga enligt rådande fiskepress. Det skulle mäskas och fiskas på nätterna, och den togs sällan av en slump. Störst chans hade man vid en riktigt lång målmedveten satsning med dy upp till knäna, tobak som myggmedel och där allt annat fick stå åt sidan. En riktig specimenfisk helt enkelt.

När jag vid ett pass i hemmasjön plötsligt lyckades kroka en så uppfyllde den alla mina förväntningar med råge men precis vid håven slet den sig efter en urstark fight bland näckrosorna. Där stod jag totalt knäckt med skakande knän, men helsåld, trots att jag inte fick upp den och knappt ens fick se den! Sedan dess har det blivit åtskilliga nätter och många resor runt om i landet efter denna fantastiska fisk. Dock tog det mig faktiskt tio hårda år innan jag lyckades få någon riktigt stor och komma över tre kg.

Favoritmetoden nr 1 är utan tvekan flötmete.

Att i det första morgonljuset sitta och titta på ett flöte på en bubblande mäskplats är en helt magisk upplevelse som slår det mesta. När det sedan gungar till och sakta lyfter…
Om jag ska bottenmeta så får det bli med swingtip. Det är också väldigt roligt och ibland mycket effektivt. Larmfisket och boltrig har jag aldrig riktigt fastnat för. Jag har fått stor sutare på det viset men har inte riktigt uppskattat dom fullt ut, även om det varit fina fiskar. Det har aldrig varit min grej att sova upp fiskar. (Då räknas inte dom gånger man ofrivilligt somnat i stolen och vaknat med dregel på hakan och värkande gamnacke!)

Jesper med en grann sutare
Sutare på 3760 gram.
Mitt bästa sutarminne är för mig ett grymt pass i Antorpa.

Jag hade åkt ner med Roger Hellsten för att under några dagar försöka plocka lite fiskar till Svenskan. Det var ganska fullt med fiskare runt sjön men då jag hade tagit med en biltaksbåt så kunde jag ändå välja plats ganska bra. Dom första nätterna var ”Antorpatröga”, dvs det hände absolut ingenting och mäskplatserna förblev helt orörda.

Inför sista natten mäskade jag upp en plats där jag tidigare nätter sett en del aktivitet.
Kvällen började som dom tidigare mycket lugnt. Ungefär när det började att skymma så ringde Ola Esbjörnsson, och vi pratade ett tag. Under samtalet såg jag plötsligt hur flötet hoppade till och jag sa att nu var det nåt på gång och jag var tvungen att lägga på. Strax därefter reste sig plötsligt flötet en decimeter rakt upp och nästan förvånat krokade jag och hade fast fisk. Efter en bra fight så låg en stor och vacker sutare i håven. Överlycklig förpassade jag den till karpsäcken och fortsatte fisket.

Ett par timmar senare när det var som allra mörkast så krokade jag en ny fisk.

Den kämpade inte alls lika bra som dom förra och gick snabbt i håven. När jag lyft in den i båten och tände pannlampan så kände jag genast igen den. Det var samma som Niclas Nilsson tagit dagen innan, en fisk som fightades dåligt. Den var kort och otroligt rund, och den hade en lite märklig stjärtfena. När Niclas fick den vägde den 4060 gram så jag visste att jag spräckt 4kg´s vallen. På grund av dess kroppsform hade jag döpt den till ”Bubblan” och det var första gången jag fångade denna blivande rikskändis. (Det skulle kommande år bli två gånger till!)

Nåväl, ner med även denna i karpsäcken. Fisket fortsatte och allting stämde den här natten. Lite efter att det ljusnat så fick jag tre sutare till varav en mycket stor hona och en mycket stor och otroligt stark hane. Med fem fiskar i samma karpsäck så tyckte jag att det var trångt nog och att det nu fick räcka. Trots att jag förmodligen kunnat peta upp en eller ett par fiskar till.

Jag packade ihop och rodde iland och väckte Rogge. Jag talade om att vi nu hade fem fiskar på listan, och av hans yrvakna min att döma så trodde han mig nog inte riktigt först. Vi fotade och vägde dom till 3640 gram, 3760 gram, Bubblan på 4080 gram, en hane på 4080 gram, samt en fet hona på 4430 gram! Tilläggas ska att det utöver mina fiskar under våran resa togs totalt två sutare i hela sjön utav alla larmfiskare.
Ibland är flötmete effektivt!

Jesper Olsson med en fin sutare
Sutare på 4250 gram.

5. Vimman är en annan art som du har lagt mycket tid på, och du hade det Svenska rekordet på arten ett tag! Varför vimman, vad gör den arten så speciell? Sen vill vi höra om det där fiskepasset när rekordfisken hamnde i håven.

Den var också en av dom där lite udda men spännande arterna man läst om. Skulle man ägna sig åt specimenfiske på riktigt så var man ju tvungen att fiska vimma! Det var ju nu inte helt lätt när man inte hade bil, men plötsligt dök det upp en chans när vi i slutet på 80-talet åkte på läger till Barnens Ö med Farsta FF. Klubbens ordförande Plutten ville fiska vimma till Svenskan och Christer ”Crippa” Karlsson och jag var inte sena att haka på. Det var en upplevelse att bara få se dom där lite annorlunda och kämpaglada vimmorna och fisket gick ganska bra för att vara första gången. Crippa fick två st på 960 gram, vilket var mycket stort då. Själv fick jag två stycken mindre och tappade en riktigt stor… Men jag fick verkligen blodad tand.

Fisket efter vimma är ett mycket roligt fiske, ganska simpelt och vansinnigt ösigt när man prickar rätt. Den är stark och ger bra spöböj för att inte vara så stor. Ofta var vi ett gäng från våran klubb Stockholm United som drog iväg norrut under några helger i maj och det var sjukt skoj.
Dessutom så är vimman en art som jag har haft lite flyt med och sånt gör alltid allting enklare. Man får lite mer förtroende i det man gör helt enkelt.

När jag fick rekordet så var vi ”som vanligt” ett gäng från klubben som var uppe i Testeboån.

Vi fiskade på under dagen och när kvällen blev sen så gjorde vi upp en eld och satte oss för att grilla korv och snacka lite skit med Team Cisco som också var på plats. Vi satt där och babblade ett bra tag, men när klockan var runt halv tolv på natten så kände jag att jag vill gå och testa lite och se om det nappade något.

Nästan direkt krokade jag en tung fisk som mest kändes som en braxen. Lite sävligt sådär. Dock lossnade den strax utanför land. Men en tappad förmodad braxen gjorde ju inte så mycket. Jag kastade om och krokade snart en ny fisk som även den kändes som en braxen. Den gick mest tungt fram och tillbaka men denna följde med hela vägen in. När jag böjde mig ner och lyfte in fisken över nacken såg jag att det inte alls var en braxen utan en riktigt stor vimma!

Jag ropade till korvgrillarna att jag fått en ganska fin men dom var väl för djupt inne i någon diskussion för att reagera.

Jag tänkte att den nog måste vara på 1200 gram i alla fall. Men när jag lade den på vågen och den visade 1290 gram, som var runt gällande rekord, så fick jag en smärre chock! Jag ropade ännu högre till gänget och nu reagerade dom! Plötsligt hoppade Roger Hellsten fram ur mörkret. Han hade tyst smugit fram för att skrämmas… Men då jag hade fisk på så hade han avvaktat lite och följt fighten ”i smyg”. Vi hoppade in i hans SAAB och for iväg för att hitta en öppen mack mitt i natten. (inte lika lätt 1991 som idag vill sägas…) Till slut fann vi vad vi sökte. Och att se displayens blågröna siffror blinka fram 1310 gram var ganska mäktigt. Det enda smolket i glädjebägaren var att alla bilderna blev episkt dåliga! Synd på en sådan fantastisk fisk.

Jesper Olsson med en stor Vimma!
Vimma på 1265 gram.

6. Du har metat mycket Ruda om vi förstått det rätt. Både i skärgården och i Paviken när det var på kartan! Kan du berätta om någon händelse som du kommer ihåg lite extra mycket? Likaså vilken är din största Ruda och hur gick det till när du fick den?

Japp, det har blivit mycket rudamete genom åren. Det är också en helt fantastiskt rolig fisk tycker jag. Det var återigen en av dom där luriga fiskarna man läste om i sin ungdom. Jag törs knappt ens gissa hur många gånger jag läste artikeln om Fina Bitens rudafiske i Fiskejournalens årsbok, men det var åtskilliga! Liksom sutaren så fick jag mina första exemplar i sjön hemmavid. Sedan har det har blivit väldigt många pass runtom i olika sjöar och skärgårdsmarer, och givetvis även i Paviken.

Fisket i Paviken var stundtals grymt kul. Även om det såklart också kunde vara ganska trögt så kunde man ibland få in mängder med rudor på mäskplatsen och dra fisk på fisk. Ofta var dom betydligt lättare att få att nappa än sina kusiner på fastlandet. När man hade mycket fisk inne och dom var riktigt i farten så var det inte helt ovanligt att dom tog i droppet. Det var starka fiskar som ofta gav en bra fight. Då jag 1992 lämpligt nog gjorde lumpen på Gotland så hände det att jag stannade kvar över helgen och spenderade den i Paviken.

Givetvis så är det flötmete som gäller också vid rudafisket, allt annat är nästan helgerån!

Ett kul minne är när jag var nyss hemkommen från den magiska resan till Antorpa som jag nyss berättade om och jag åkte ut för ett rudapass i skärgården. Det gick bra och jag fick flera, bland annat en fin på 2060 gram. Samma pass fick jag även min första skärgårdssutare över tre kg. Det tog bara 13 år att lyckas med det… Den vägde 3020 gram! Efter jättefiskarna i Antorpa så höll jag på att släppa i den ovägd då jag inte tyckte att den såg så värst stor ut. Som tur var så vägde jag den ändå, och plötsligt kändes det som att stora sutare inte alls var så svårt!

Min största ruda fick jag under en resa med Tord Sahlin. Med ganska kort varsel frågade han om jag inte var sugen att hänga på och såklart var man det. Vi hade egentligen inte något vidare fiske och fick vare sig många eller så särskilt stora. Bäst var en fisk jag tog på drygt 1,7 kg. Men en lite småregnig morgon precis i första ljuset så noterade jag några enstaka bubblor på mäskplatsen. Efter en stunds sporadiskt bubblande så tyckte jag att flötet nog stod nån millimeter högre än förut, eller var det bara en synvilla? Nä, visst rör det sig i sidled också, eller? Jag satt några sekunder och funderade på om jag verkligen såg i syne… Men så nickade flötet till en aning, typ sådär att bara blev en liten ring på ytan, och jag krokade. Fast fisk!

Normalt så tycker jag att rudan oftast ger ganska ”bra” napp och sällan är så superpilliga som man ofta läser om, men den här nappade allt annat än bra.

Den gjorde några hyfsade körare innan den ganska snällt kom med in. Då håven låg några meter bort, och Totte satt och sov i sin stol och inte var behjälplig… Så jag fick helt enkelt snabbt leda in den till land och ta den med handen. Det var en ganska nervös manöver då den såg riktigt fin ut men det hela avlöpte utan missöden. Ojoj, den såg verkligen stor ut och den kändes tung! Så det var med lite bendarr jag lade den i vågnätet. 2625 gram!
Det var bara att väcka Totte för mer noggrann vägning och en snabb fotografering.

Jesper med en ruda på hela 2625 gram
Ruda på 2625 gram.

7. Vilken fisk håller du som din bästa fångst? Berätta varför.

Hmm, det är en svår fråga som går att vrida och vända på ett tag. Det är egentligen flera fiskar som jag på olika sätt skulle kunna hålla som ”bästa fångst”. Men om jag måste välja någon så får det väl kanske bli en sik från Skräbeån. Jag och Rogge Hellsten hade som vanligt åkt ner för våran årliga sikvecka. Men just detta året gick inte till historien som ett utav dom större sikåren. Fisket var mycket svårt på grund av den mörtinvasion som drabbat ån och det kändes tufft att få någon sik överhuvudtaget, än mindre någon stor. På platsen där jag satt var det som en matta av mört. Anledningen till att jag lite uppgivet satt kvar var att det såg i stort sett likadant ut överallt i hela ån.

Betet hann sällan drifta mer än någon meter innan dom små plågoandarna var där. Jag minns att jag blev sjukt förvånad när det mitt bland alla mörtar plötsligt svarade tungt i ett mothugg. Vaf.. en sik! Hur hann den ta betet?! Och en STOR sik dessutom! Den här får absolut inte lossna tänkte jag samtidigt som jag ropade till Rogge att jag faktiskt hade en fin sik på. Lite halvdramatiskt så gick det vägen i den ganska så starka strömmen.

Den vägde 3650 gram och blev årets största sik i zon ett. Inget jättemonster kanske och inget pers, men en fisk som jag efter omständigheterna är väldigt nöjd över.

8. Vad är det mest pinsamma som hänt dig under en fiskeresa?

Jag har egentligen inte varit med om något så där överdrivet pinsamt. Det skulle i så fall vara dom två gångerna då vi (jag och Rogge Hellsten) lyckades kortsluta värmeelementet i baja-majan på parkeringen vid Skräbeån… Ena gången så hade vi dragit ner min husvagn, och listiga som vi var så kopplade vi in oss på samma el som gick till baja-majan. Allt gick enligt plan och vi satt och mös inne i värmen med elkabeln ”väl dold” i gruset. Men när vi slog på kaffebryggaren så gick nån propp i fabriken som dom dragit ut elen ifrån. Både vi och baja-majan blev strömlösa i kylan från fredag kväll till måndag morgon. Inte så populärt bland övriga fiskare…
På måndagen kom elen tillbaka, men sen var vi lite mer försiktiga med elförbrukningen!

Andra gången så var det ett fruktansvärt kallt år. Vi hade -12 grader första natten, och genast på morgonen så började jag fundera ut någon alternativ lösning. Jag hade bara ett parasoll och en gammal tunn sovsäck och jag började på allvar undra om man faktiskt kunde frysa ihjäl i sömnen. Då nöden som bekant inte har någon lag så beslöt jag mig (efter en viss tvekan…) för att resterande nätter sova inne på baja-majan. Mycket kan väl sägas om den, men där var det i alla fall varmt! Vi tänkte att vi samtidigt kunde passa på att hänga upp våra overaller över natten på tork där inne. Så vi hängde upp dom på varsin klädgalge som vi hängde på en elkabel.

På morgonen, ledbruten efter en förvisso varm men ganska jobbig natt med ytterst få timmars sömn, så skulle jag ta ner overallerna. Givetvis lyckades jag då peta in ena galgen i en kopplingsdosa där locket var borta…
Poff sa det så kortslöts baja-majan ännu en gång…

Det tog inte många minuter innan minusgraderna tog över även inne på toan, och under dagen så hördes en strid ström av svordomar från diverse huttrande nödiga sikfiskare!

Detta var nu inte så jättepinsamt, men det hade lätt kunnat bli det om folk hade vetat om att det var vi som var dom skyldiga, men givetvis så mörkade vi stenhårt och nämnde ingenting om detta. Nu lär det vara preskriberat så jag kan så här i efterhand be om ursäkt för alla eventuellt frostskadade metarrövar!

9. Hur mycket metar du nu för tiden? Och i så fall efter vilka arter?
Kan man till exempel hitta dig i en liten vass efter en ruda? Eller är det enbart annat fiske som gäller och i så fall varför?

Tyvärr blir det inte alls så mycket mete nu för tiden som jag skulle vilja. Sedan jag flyttade till Norrköping för 12 år sedan så har jag lagt mycket tid på gös och abborre, och då har metet blivit lite lidande. Men lagt av har jag inte. Jag försöker fortfarande att sniffa upp nya vatten som kan ge stor fisk, men det är inte alltid det lättaste. Jag hittade några lovande idvatten, men tyvärr så har fisket stadigt gått neråt dom sista 6-7 åren. Dock har jag ett förhoppningsvis hett lakställe på gång (för tionde gången typ) liksom ett sutarvatten som jag tror mycket på som ska bli mycket intressant att testa.

Metet ligger ju alltid där och lurar i bakhuvudet. Dock kommer det såklart aldrig att bli som det var förr. Då när vi i Stockholm United körde som hårdast så var det ju något fiske precis hela tiden, året runt. Alla dom passen och resorna med Rogge Hellsten, Henke Sandahl, Kenta Agnebo, Crippa Karlsson, Hasse Dovling, Jeppe Eriksson, Micke Puhakka mfl är något jag saknar starkt. Man träffade ju också massa andra likasinnade runt om i landet från norr till söder och lärde med åren känna en hel del dårar. Fantastiskt kul.

Jesper med en grov sik!

10. Vilken är den största fisken du tappat vid någon av dina fiskeresor?

Hm, också en svår fråga. Jag har tappat stor fisk av ett flertal arter. Jag har tappat flera stora gäddor, där åtminstone två-tre stycken förmodligen varit riktigt stora. En utav dom större såg jag och den var enorm. (För ett par år sedan så var jag ute och fiskade gädda med Kenta Agnebo. Han fick på en stor fisk som gick upp och kokade i ytan. En liten bit från båten så lossnade den tyvärr. Efter en stunds deppande säger han ”FAAN också! Jag brukar ju inte tappa stora gäddor, det brukar ju vara du som gör det!”

Jag har även tappat ett par riktigt stora abborrar. Där en utav dom, en tappad pimpelfisk, fortfarande ger mig ångest. Sen har jag tappat stor gös, ruda, vimma, sutare m.m. Listan kan göras hyfsat lång, men störst skulle jag tro är nog en utav dom stora sikar jag tappat. ( Det är tyvärr lite för många det!).

Vid ett tillfälle i Skräbeån så var det en grupp på 6-8 mycket fina sikar som simmade runt runt i en strömkant framför mina fötter. En utav dom stack ut lite extra storleksmässigt, och att den var över fyra kilo var det ingen tvekan om. Jag stod en bra stund och fiskade på dessa, men som vanligt så var dom oerhört tjuriga och vägrade att nappa. När jag stod där och ondade över hur det kunde vara så förb….t svårt och tacklet passerade sikarna för femtioelfte gången så stack plötsligt flötet!

Jag krokade och såg där nere en jättesik som började knycka och slå med huvudet på typiskt sikmanér.

Shit, det var DEN, den stora! Jag fick nästan omgående lite panik, för platsen jag stod på var bra ganska när det gällde att hålla koll på och styra tacklet. Men absolut inte alls bra att landa eventuell fisk på. Tvärtom!

Siken gick upp i ytan 7-8 meter rakt nedströms och på grund av diverse träd och buskar. Så jag hade inte en chans att kunna ta mig ned och runt utan jag var på något sätt tvungen att få den rakt upp mot strömmen till mig. Då det strömmade på ganska duktigt så var detta nästan omöjligt och jag tänkte att detta kan ju aldrig sluta väl. Mycket riktigt så gjorde det inte det heller. Efter någon minuts ångestladdad fight och kanske två meter från håven så släppte kroken och hela tacklet kom farandes rätt upp bland trädgrenarna i en enda stor härva. Då var livet mer svart än rosenrosa kan man väl säga.

11. Vilket vatten i Sverige har du haft absolut svårast med att lyckas i? Vad är anledningen till att det har gått emot dig?

Här får jag säga Svartån. Jag är väl inte direkt den som lagt mest tid där. Men tillräckligt mycket för att jag borde ha lyckats bättre än vad jag har gjort. Visst har jag fått några halvhyfsade fiskar, och jag har till och med fått mört över 800 gram, sarv över 1100 gram och färna över 2 kg från samma swim! (en utomjordisk svit för att vara av mig i det diket). Men det har aldrig lossnat ordentligt. Man kan väl säga att det inte är med något större självförtroende jag sätter mig längs dom stränderna! Jag har egentligen inget specifikt dåligt minne från Svartån. Den har mest varit jämndålig med några djupare svackor… Som tur är så har jag ju varit med när polarna har dragit stora fiskar så jag har i alla fall fått se dom!

Jesper Olsson med en fin mört

12. Tycker du att dessa så kallade supervatten som ofta innehåller långt större fiskar av specifik art än resten av landet är en tillgång, eller en förbannelse? Motivera svaret.

Ja denna fråga om supervatten kan egentligen stötas och blötas i all oändlighet då det finns att antal både för och nackdelar med dessa. Och helt olika svar på frågan beroende på vem man frågar! Men det korta svaret är nog lite både och. Det är givetvis en tillgång så till vida att det är ju spännande att sitta vid ett vatten och veta att man har chansen att kroka på något riktigt stort. Kanske t.o.m ett rekord med lite tur.

Dock får det aldrig glömmas bort att i många vatten är till exempel en ruda på 1600 gram en betydligt bättre fisk än en tvåkilos från Ursjön. Eller att en fyrakilos braxen i dom allra flesta vatten är en mycket vassare fångst än en sjukilos från Rögle. Även om dom inte ger massa poäng i Svenskan! Jag tycker att det kanske fokuseras lite för mycket ibland på dessa supervatten. Så all heder till dom som fortfarande faktiskt testar och letar nytt.

Vi tackar Jesper för svaren!

Här kan man läsa fler av våra 12 Snabba Frågor intervjuer.

På Fiskekompaniet.se hittar man mängder med prylar till sitt mete, så kika in deras hemsida.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *