12-Snabba Frågor till: Robert Pederson

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Robert Pederson är en sann specimenfiskare!
Han har fångat otaliga stora fiskar och som bevis på det har han en vit lagerkransnål. Han har det Svenska rekord på Brunsnultra och har haft svenskt rekord på Indianlax. Allt om detta och mycket mer får du reda på när du läser hans 12 Snabba Svar!

1. Vilken art har du haft störst problem med att lyckas med? Och med lyckas med menar vi kanske inte att få den största, utan mer känna att man har grepp om arten.

En art som jag fortfarande inte lyckats storfiskregistrera är stäm. I flera år har jag försökt fånga en tillräckligt stor stäm i Älvkarleby under maj månad men det tycks gå troll i just den arten. Jag har vid det här laget fångat hundratals stämmar. Fått ett antal på mellan 220-230 gram. Men sedan har det varit stopp. Inför sommaren 2019 saknade jag bara två sötvattensarter kvar att storfiskregistrera – Indianlax och Stäm. Min första semestervecka blev därför dedikerad åt dessa två arter. Indianlaxen lyckades jag fånga redan första dagen och om det fisket berättar jag längre ner.

Således blev det nästan en hel veckas nötande i Älvkarleby efter en tillräckligt stor stäm i början av juli.

Det fångas stor stäm även på sommaren och hösten så de måste nödvändigtvis inte fångas vid leken i maj. Men så ska man ha tid också att fiska förstås. Då är ju semesterperioden bäst lämpad. Jag körde på i Dalälven hela veckan och fiskade medvetet lite nerströms där det är lite grundare än uppe vid det mer populära utsprutet. Fiskade även nedskalat med mindre krok och bete för att öka chansen att kroka denna mindre art. Tror det var på eftermiddagen den 3e eller 4e dagen då en upprymd kille kom förbi mig där jag satt och undrade hur det gått.

Jag berättade hur trögt det varit med endast några mindre strö-stämmar fångade varje dag. Medan han själv sken upp och berättade att han fiskat där uppe och i sitt första nersläpp på morgonen fick sitt livs första och enda stäm och den vägde precis 250 gram också!! (250g är gränsen för storfiskregistrering). Det vara ”bara” att lyfta på hatten och gratulera honom till den fina fångsten…

2. Vem är/var din förebild inom det svenska metet/sportfisket?

Jag är född i Södertälje och växte upp i Nykvarn strax utanför. Under uppväxten var jag medlem i Södertälje sportfiskeklubb. Där vi bland annat uppfostrades i såväl tävlingsmete och pimpelfiske. På klubbkvällar fick lära oss att tillverka alltifrån pimpelspön och pimpelskryllor till att gjuta egna drag osv. Under de åren blev jag alltmer intresserad av entomologi – läran om insekter. Tidigt blev så flugfisket något som fascinerade mig, och inte minst flugbindandet.

Jag minns att vid påsktider hemma norpade jag bitar i smyg från hemmets marabou-fjäder utsmyckningar. Även vår bondkatt James fick offra lite av pälsen för en flugbindartokig pojkspoling. Jag fiskade allt med flugfiske. Det gick till och med så långt att jag band upp ”majskorn-imitationer” på små nymfkrokar. Och sprang runt Scaniasjön i Södertälje och försökte där fånga sutarna i sjön på regelrätt ”flugfiske” med majskorn-imitationer”. Medan kompisarna körde mer konventionellt sutarfiske med flötmete och majs. 🙂 Det här var som sagt 30-35 år sedan. Före den tiden då karpfiskets plastmajskorn fanns framtaget och tillgängligt i fiskeaffärer, kanske var jag således lite ”före” utvecklingen i just det avseendet?

Jag minns till och med hur vi hade egna interna kompistävlingar ute längs östkusten där vi fiskade gädda – mina kompisar spinnfiskade och jag flugfiskade. Ifrån samma båt!

Tror faktiskt jag vann några av de passen. En förföriskt långsamt svävande stor marabou-fluga har de flesta gäddor svårt att motstå! Jag slukade böcker och artiklar av Nils Färnström, Hans Lidman, Rolf Smedman och Gunnar Westrin. Alla behärskade konsten att med blott text beskriva på ett så fängslande sätt precis den känsla man kan uppleva ute i naturen! Du vet när det enda som finns i tanken är du och fisken. Resten av världen runtomkring har för stunden slutat existera. Det är klart att man då som ungdom såg upp till både äldre klubbkompisar som var duktiga på tävlingarna. Men även till de författare som kunde trollbinda en med fiskeskildringar från drömlika åar djupt in i de norrländska skogarna.

Så har det väl sedan fortsatt igenom hela livet. Man kikar på de som lyckas i sina fisken. Man försöker analysera vad och hur dom gör för att man själv ska lyckas. Kombinerar man det med egna idéer kan man lyckas rätt bra själv också ibland! Under 10 år bodde jag i Luleå i Norrbotten och fiskade mycket med framförallt Krister Wallmark och Conny Svingdahl. Både två mycket duktiga specimenfiskare som jag lärde mig mycket av. 2004 flyttade jag ner till västkusten och gick då med i specimenklubben Tinca med huvudsäte ute på Skara-slätten. I Tinca finns ett helt gäng med väldigt duktiga specimenfiskare som jag inspirerats av och också lärt mig väldigt mycket av! Ingen nämnd ingen glömd.

3. Det svenska metet är ju tyvärr en väldigt liten del av det Svenska sportfisket. Men är det något speciellt som skulle kunna lyfta metet lite och göra det mer synligt för gemene sportfiskare? Eller är det något som saknas som gör att metet kommer fortsätta vara en liten del av Sportfisket?

Som specimenfiskare måste man ju vara bred i sitt fiske. Det handlar ju om att använda rätt fiskemetod för den art man jagar för att lyckas. Mete tillhör ju därför kanske den mest använda metoden i mitt fiske egentligen. Även om jag även trollingfiskar, spinnfiskar och flugfiskar. Jag vet inte på vilka grunder påståendet baseras att metet skulle vara en väldigt liten del av det svenska sportfisket? Jag vet dock att påstående dyker upp från och till.

När Palle Sköldblom tog initiativet till att starta en ny fisketidning med fokus på mete – Metemagasin. Det var en av anledningarna också att lyfta intresset för just metet i landet. Tyvärr gick det till slut inte ihop ekonomiskt för tidningen. Men initiativet var berömvärt ändå tycker jag. Kanske kunde några metare som brinner för det kontakta någon idag befintlig fisketidning och skapa en återkommande ”sektion/del” i tidningen med fokus på just ”Mete”? Och ni själva förstås på Swedish Anglers, er positiva och spännande aktivitet på internet kring just metet sprider ju också intresset till fler!

4. Du har ju fått en vit lagerkransnål vilket är hela 50 olika registrerade arter i storfiskregistret! Galet bra bedrift!
Men är detta något som driver dig i ditt fiske att fånga olika arter över storfiskgränsen? Eller är det snarare något som kommit som en bonus? Sen vill vi gärna höra om en minnesvärd fångst som hamnade bland alla dina fina fångster? 

Många storfiskenålar har det blivit genom åren!
Det har blivit några storfiskregistrerade fiskar genom åren…

Att fånga nya reg-arter är en extra sporre i mitt fiske, helt klart. Jag älskar att försöka ”lägga pussel” för att försöka förstå hur en fiskart ska kunna fångas. (när, var, hur). Och då förstås de största individerna av arten. Idag lägger jag nog mer tid på analysering och planering av fiskena än vad jag lägger tid på att faktiskt fiska! Det ligger ju samtidigt en nästan beroendeframkallande tillfredsställelse i känslan när man till slut lyckas – när alla bitar faller på plats. Det man jagat i såväl teorin som i praktiken till slut ligger där i håven!

Ta tex kikfisket efter piggvar och slätvar på västkusten. Nicklas Kolbeck var den verkliga pionjären som låg bakom mycket av upptäckten kring dessa fiskars beteenden. Hur de går in på grunt vatten och kan fångas via kikfiske. Något av det mest spännande fisket man kan utöva om du frågar mig! Tänk dig själv att smyga dig på en stor piggvar på flera kilo på en spölängds avstånd och då försöka lirka ner en förföriskt simmande jigg framför munnen på dessa rovdjur! När 8-fjordar-projektet startades för några år sedan som satte totalstopp för nätfiske efter vararna runt Orust, började även storleken på vararna öka direkt.

Jag fastnade också för detta otroligt spännande fiske då man ljudlöst glider fram längs strandkanten kikandes ner genom ett fönster på den undre världen. Man ser ju mycket annat spännande i vattnet utöver de varar man fiskar på. Vissa dagar har jag glidit runt i båten en hel dag utan att hitta en enda fisk att fiska på. Men ändå känner man sig glad inombords när man åker iland!

En minnesvärd dag var 1 april för ett par år sedan. Jag hade fiskat av de sträckor jag hade planerat utan att lyckas lura en enda fisk att nappa.

Lite modstulen ringde jag hem till min hustru Anneli medan jag tog en fikapaus i fisket. Hon peppade mig och tyckte jag skulle testa ett par ställen till. Hon ”kände på sig” att jag skulle hitta den fisk jag var ute efter. Med nytänt hopp så svängde jag in min lilla båt till en för dagen ofiskad sandstrand som gett mig en del fina fiskar tidigare genom åren. Jag hinner precis börja glida framåt med elmotorn 7-8 meter när jag plötsligt i ögonvrån 5 meter bort ser siluetten av en riktigt stor slätvar på den halvmeterdjupa sandbotten! Trots att jag fiskat i området i flera år och sett ett antal slätvarar genom åren så har Slätvararna endera inte velat hugga det jag serverat. Eller som oftast flytt hastigt iväg innan jag ens hunnit släppa ner min jigg framför dem.

Slätvararna är ofta väldigt skygga, till skillnad på piggvaren som förlitar sig helt på sitt kamouflage och som sällan pilar iväg. När jag nu hade turen att se den här stora slätvaren på tillräckligt långt håll så hinner jag styra undan båten så att jag glider förbi den några meter utanför och med avstängd elmotor. Jag låter vinden driva mig ett 20-tal meter bort innan jag sätter mig upp och gör allt i ordning. Sedan svänger jag tillbaka till den stora fisken. Jag smyger mig med elmotorn mot vinden extremt sakta, sittandes nedhukad med minimal siluett. Centimeter för centimeter, när jag närmar mig platsen jag såg fisken på. Där är den, oj jäklar vad stor den är, tänker jag tyst för mig själv.

Hjärtpulsen varvar nästan ur! Den här chansen vill jag nu verkligen inte missa!

Jag gör mig så låg och lång jag kan och smyger ner jiggen ett par meter innanför fisken och rör jiggen så förföriskt jag kan sakta ut mot den stora slätvaren… Sveper jiggen bara ett par centimeter framför munnen… och förbi den. Men ingen reaktion! Jag drar tillbaka jiggen sakta igen framför munnen men ingen reaktion nu heller… Låter den guppa upp och ner i sandbotten halvmetern innanför fisken för att retas lite. Väl i dess synfält, innan jag långsamt drar den ut och förbi munnen på den igen… Precis när jiggen passerar stiger den stora slätvaren snett upp och suger i sig jiggen i ett svep!

Mothugget sitter som i en reflex Plötsligt står jag flämtades upp i båten med en i ytan vilt slående slätvar av specimen-size!!! Pulsen är oerhört hög, och jag pressar den så mycket jag vågar. Det känns som att det tar timmar innan jag nervöst lyckas pressa den oväntat starka slätvaren över håvbygel och lyfter!

Jag skriker verkligen högt i skyn, jublar och viftar med armarna som om jag hade vunnit jackpott på lotto!

Lyckoruset är totalt!! Jag glider de få metrarna som behövs in till strandkanten och iland. Jag kan när väl armarnas fiskefrossaskakningar lagt sig säkerställa vikten till imponerande 1920 gram, fördelat på 53cm! Flera års försök och otaliga kikfiskepass har till slut gett utdelning! Efter sedvanlig fotografering fick den simma tillbaka till sitt rätta element. Den här slätvaren är idag den 6e största i storfiskregistret och antagligen den största som har fångats vid kikfiske.

Robert Pederson med en stor Slätvar!
Slätvar på 1920 gram fångat vid kikfiske med jigg på halvmeterdjupt vatten!

5. Du hade ju rekordet på indianlax tidigare, ni var några stycken som byttes om där ett tag. Men nu vill vi höra mer om din fisk, kan du ta oss med till hur det hela började? Vi vill höra från planeringen eller kanske redan när tanken föddes att du ville åka dit och fram tills fisken var vägd och du förstod att det var Svenskt rekord! 

Första gången jag fiskade efter Indianlax var faktiskt i augusti 2017 i Göta älv vid Lilla Edet. Det året hade det kommit ovanligt mycket med Indianlax ifrån havet upp i flera olika svenska älvar. Den anses ju vara en invasiv art i Sverige och hör ju inte hemma i våra vatten egentligen. Jag fiskade uppe i flugfiskesektionen, tillsammans med några andra flugfiskare. En av dem var Nicklas Kolbeck. Nicklas lyckas till slut kroka en Indianlax på fluga den dagen som jag håvar åt honom och som väger dryga kilot. Den, liksom det ca 15-20 tal ytterligare Indianlaxar som fångades i Göta älv det året, var dock felkrokad. Efter det året stod det klart för oss som försökt fånga denna för svenska vatten ovanliga art att Indianlaxen slutar äta helt när den stiger upp i sötvatten. Eftersom samtliga Indianlaxar som fångades var felkrokade.

I samma veva uppdagades det ju att det fanns en tjärn norröver med ett litet bestånd av sötvattenslevande Indianlax.

Men de som hade hand om fisket i den tjärnen verkade vara väldigt restriktiva med vilka som fick tillstånd att fiska där. Så tankarna på att få fiska där lades så småningom på is. När så den skickliga artjägaren Lars Örnskov lyckades fånga nytt svenskt rekord 2018 i en hittills okänd tjärn som tydligen ingick i ett mer allmänt fiskekort så vaknade intresset återigen hos mig för att försöka fånga den fiskarten.

När väl tjärnen lokaliserats så inser jag att det är en tjärn som ligger inte ens en timmes bilfärd ifrån den stuga vi har haft i Lofsdalen i över 40 år! Jag har ju metat bäcköring i åarna i området runt tjärnen ända sedan barnsben! Jag har under alla dessa år dock aldrig provat fiska i just den här lilla tjärnen. Inför sommaren 2019 bestämde jag mig så för att den första semesterveckan i början av juli skulle sättas av för ett försök efter först Indianlaxen. (Jag löste ett 3 dygns fiskekort). Sedan skulle resten av veckan satsas på Stäm i Älvkarleby.

Jag kom fram strax efter lunchtid på en söndag, och hade lovat min hustru att ringa hem när jag kommit fram för att meddela att bilresan upp gått bra. När jag parkerat bilen och tar upp telefonen för att ringa hem inser jag att det saknas täckning! Äsch, tusan. Jag vet hur oroligt det kan bli om man inte hör av sig som man lovat. Samtidigt är jag så himla sugen att få se tjärnen. Jag bestämmer mig för att först ta en promenad till tjärnen innan jag helt enkelt får åka tillbaka med bilen den bit som krävs för att kunna få täckning och kunna ringa hem. Sagt och gjort, väl framme vid tjärnen blåser det som tusan men den ser förstås inbjudande ut!

Fiskesuget sätter in och jag småspringer därför tillbaka till bilen och tvingas faktiskt köra flera mil (!!) tillbaka innan jag får täckning och kan meddela hem att jag är framme välbehållen. Sedan kör jag nu i värsta rally-manér tillbaka till tjärnen igen.

Jag fiskar mig sedan under eftermiddagen runt tjärnen utan ett napp och jag ser inte en tillstymmelse till liv heller.

Jag börjar så smått misströsta. Kanske är det fel tjärn? Det finns ju ett par andra tjärnar också i området, kanske är det i någon av dessa som Indianlaxen huserar? När tvivlen ökar och tankarna om att gå till någon av de andra tjärnarna och prova så anar jag plötsligt ett litet plask i periferin, var det fisk?

Den starka blåsten som bryter upp vattenytan i tjärnen gör det nästan omöjligt att se om det vakar fisk. Men det borde ha varit en fisk som orsakade det där lilla plasket ändå? Jag får ny energi och nöter vidare en timme till i området, tills jag plötsligt får se ett litet vak 50 meter bort! Ah, då finns det fisk i tjärnen, då är jag nog rätt ändå! Jag sätter mig på en tuva och lagar lite middag och väntar på att vinden ska mojna, vilket den gör till slut framåt tidig kväll.

Nu börjar det också bli ordentlig fart på insekterna, och med dom kommer enstaka vak också! UL-spöt byts nu ut mot flugspöt. Jag får liksom för mig att det är fluga som gäller. Under kvällen kommer ett par fiskar in närmare land och vakar inom kastavstånd. De tycks vara fiskar i något hektos storlek ändå, helt klart chans på att vara registreringstorlek. Jag testar förstås först flugor som liknar de insekter som flyger runt på vattenytan. Men jag lyckas inte få någon av tjärnens fiskar att visa intresse för något av det som serveras. Samtidigt tilltar knott och myggintensiteten, så som det kan i dessa myrrika marker. Jag går till slut ner till 0.14mm tafstjocklek och små knottimitationer på krokstorlek 20, men inte ens det hjälper.

Vid 22-tiden på kvällen, efter att ha gått igenom nästan varenda fluga i de olika flugaskarna, hittar jag en egen flugkreation i en av askarna som jag av någon anledning får en god känsla för.

Knyter på den och när så en av de två ”större fiskarna” som jag lokaliserat i tjärnen återigen är inom kastavstånd får fluglinan skjuta iväg och flugan landar perfekt med sträckt tafs ett par meter vid sidan av vaket. Fast man känner på sig att ”nu smäller det” så kommer vaket ändå lika överraskande. Innan jag vet ordet av det står jag med böjt spö – Indianlax! Fisken hoppar vilt flera gånger och jag inser att den här fisken faktiskt nog är den fisk jag är ute efter!!

Med tanke på den tunna 0.14mm tafsspetsen tar jag det väldigt försiktigt och fisken tar gång på gång flera meter lina i vilda rusningar! Allt går dock till slut vägen och väl i håven mäter jag först längden på den. Jag vet att för att vara tillräckligt stor för registrering bör den vara minst 30 cm (baserat på de längder de få tidigare Indianlaxar som registrerats har haft som finns väl inpräntat i minnet). Döm av min förvåning när den sträcker sig ända ut till 35 cm! Flera cm längre än Lars Örnskovs rekordfisk från ifjol på 31cm!! Den är grov som en regnbåge och visar sig sedermera väga 450 gram på krönt våg och blir senare även godkänt som nytt svenskt rekord!

Robert Pederson med en riktigt stor Indianlax
Flugan som jag fångade rekordfisken på döper jag till ”Anneli” efter min hustru, som ett tecken på min kärlek till henne och för det tålamod hon har för hennes fisketokiga make.

Det visar sig senare att flera andra varit hit till tjärnen före mig och också fångat fiskar över fjolårets rekordfisk, men inte större än min. Så den här fisken får rekordstatus fram till sista augusti i år då en ännu större Indianlax fångas på detta årets sista fiskedag i tjärnen.

6. Havsfisket är något du lagt mycket tid på men vad är det som gör metet på havet så speciellt för dig om du jämför med sötvattensmetet? Och vilken är din mest minnesvärda resa på havet?

Jag flyttade som sagt till Västsverige 2004. I samband med det fick jag upp ögonen för det riktigt salta havsfisket när jag följde med nyfunna fiskekompisar ut på havet. Jag insåg snart att en helt ny värld fanns där att upptäckas, med en massa nya spännande arter och fiskeplatser! Och det havsfiske som lockar mest numera är helt klart djuphavsfisket i området som vi kallar 10-gradaren. Och som ligger ca 45 sjömil (över 8 landmil!) rakt ut ifrån svenska kusten. Här fiskar vi på djup på mellan 300 – 600 meter och det finns en rad olika spännande arter att fånga här ute. För de som bara fiskar i sötvatten finns väl knappast någon art i Sverige att fånga där man verkligen kan säga att ”armarna inte räcker till”. Men det gör det här ute på det verkliga djuphavet!

Under de senaste åren har jag haft nöjet att fiska en del ihop med fiske-nestorn Curt Folkstedt. Inte minst på just djuphavsfisket.

I somras hade vi ett sådant där riktigt lyckat fiskedygn ute på 10-gradaren. Vi låg ankrad med elmotorn uppe på kanten till en ravin – vi fiskade på knappt 500 meter djup där branten sluttade ner mot 580 m en bit öster om oss. Eftersom man fiskar dygnet runt så turas man om att sova. På natten när sikten är begränsad är det extra viktigt att vara uppmärksam på fartyg som passerar. Liksom även segelbåtar. Andra som fiskat här ute har nästan blivit rammade av segelbåtar mitt i natten! Trots att jag har både AIS installerad och lanternor tända på natten kan man inte lita på att andra fartyg eller segelbåtar ska upptäcka oss.

Jag har i flera år verkligen velat fånga en Håkärring i Sverige och det var precis vad jag lyckades med den här natten! En för arten liten håkärring på 122 cm, men ack så efterlängtad!
Robert Pederson med en fin håkärring
Håkärring 122 cm, fångat mitt i natten vid djuphavsfiske på 450 m djup vid området ”10-gradaren”.

I gryningen vid 5-snåret blev det sedan skiftbyte. Jag fick krypa till kojs medan Curt fick stiga upp och hålla vakt och fiska. Några timmar senare hade Curt landat 3 Guldlaxar och rariteten Blålånga (3.1kg) som båda var nya reg-arter för honom och som innebar hans 59e och 60e storfiskart! Det är stort!!

Det var två trötta men oerhört glada och nöjda specimenfiskare som steg iland på eftermiddagen i Hunnebostrand senare samma dag vill jag lova! Vi hann med en tur till ut till 10-gradaren ett par veckor senare och på eftermiddagen den dagen. Vid uppvevningen för att kolla betet tog det plötsligt tvärstopp för Curt i sitt vevande… Något verkligt stort hade slukat hans makrillagn halvvägs upp. Ungefär 200 meter under båten, där det var 450m till botten. Trots maximal press ifrån Curt så simmade fisken raka vägen ner till botten på 450m djup. När monstret sedan började simma vidare utför slänten ner mot 580 meters djup släppte jag elmotorns ankring och styrde efter fisken med stormotorn för att inte linan på Curts stora havsfiskerulle skulle ta helt slut!

Mitt tackel hade jag vevat upp för länge sedan. Direkt när fisken huggit på Curts tackel förstod vi att det här var en riktigt stor fisk. När fisken kommit ner på det djupaste området på 580 m simmade den liksom obrytt vidare.

Med en allt tröttare Curt i andra linänden som pressade allt han förmådde. Jag fick serva honom med vatten då och då, svetten rann kan man lugnt säga. Efter 1 timme och 30 minuter med konstant maximal press från Curt så går plötsligt linan av… Curt vevar in all lina och kan konstatera att inte en meter flätlina gått förlorad. Antagligen var det knuten i lekandet som gav vika till slut. Det svenska rekordet på Hälleflundra på en bit över 100 kg är fångad här ute och vi misstänker att detta var en verkligt stor hälleflundra som simmat pelagiskt och här fattat tycke för Curts makrill som måste ha passerart förbi i dess synfält på vägen upp. Hur stor den verkligen var kommer vi aldrig få veta. Men jag är säker på att armarna inte hade räckt till…

7. Vi var inne på havsfisket nyss, men om vi vänder på det. Vilken art och/eller metod är favoriten när det kommer till sötvatten? 

Det finns förstås många spännande och roliga arter att meta efter i landet, och de har ju alla sin speciella tjusning. Jag tycker om variationen som det innebär att fiska efter olika arter och i olika vatten, året runt. Adrenalinpåslaget som följer när ett nappalarm plötsligt tar ton är ju tveklöst häftigt! Oavsett om det är karp eller sutare eller någon annan av de arter som kan fångas på detta fiskesätt! När en bjällra plingar ifrån ett ismetespö som signalerar att en fisk tagit betet är också ren och skär njutning. Likaså är det spännande att fiska efter färna och id längs någon av våra spännande åar på skara-slätten! Hur många gråa hår har man inte fått vid ruda-mete när det bubblar som i ett jacuzzi-bad runt flötet. Men på något obegripligt sätt lyckas rudan missa just mitt bete!

Ett minnesvärt metepass var när jag och Curt fiskade ål tillsammans i Landsjön utanför Jönköping under sommaren 2017.

Vi hade fiskat ett antal nätter här tidigare under sommaren och fått ålar upp till drygt 1.5 kg. Vi fiskar uteslutande ifrån uppankrad båt då det ger bra möjlighet att fiska på platser man inte kommer åt ifrån land. Det här passet hade vi bestämt köra två nätter i rad. Första nattens fiske ger Curt en ål i dryga kilosklassen förutom mängder med mörtar som går hårt åt på maskförrådet. Inför andra nattens fiske börjar jag därför fiska med små bitar av mört som bete så sparar jag maskarna till natten. En stor ål äter förstås även fiskbete och det var ju stor ål vi var ute efter.

Vi ankrar upp på för kvällen en ny plats som ser intressant ut. Våra bottenmeten kommer i vattnet en god stund före kvällningen. Ingen av oss har väl egentligen någon förhoppning om att det ska nappa innan det är mörkt. Därför blir det ännu mer överraskande när det plötsligt tjuter till rejält i larmet till ett av mina mörtbitagnade spön!

Den mentala chocken är stor när man på bråkdelen av en sekund går från halvt sovande till fullt vaket tillstånd och med ett kraftigt böjt spö i handen!

De första sekundernas otroligt starka motstånd i andra änden får mig att ana att en hyfsad gädda plockat upp min mörtbit. Curt som fortfarande knappt vaknat till än undrar fortfarande halvt sovande vad jag håller på med där framme i båten. ”Äsch, det är nog en gädda” meddelar jag bakåt. Fisken beter sig dock inte som en gädda och fighten är något helt annat än vad jag någonsin tidigare har upplevt. Jag tar fisken stenhårt för att minska risken att den ska simma in i en av ankarlinorna, och snart ser jag 10 meter bort hur en riktigt stor ål bryter ytan! ”Håven” ropar jag bakåt utan att se mig om! Curt, fortfarande inte riktigt vaken, mumlar nästan lite irriterat om ”vad faan jag väsnas om”. När han ställer sig upp och får se den stora ålen närma sig båten faller poletten till slut ner även hos honom.

När ålen väl är inom räckhåll kan Curt nu i fullt vaket tillstånd sluta håven kring den stora fisken. Jag bubblar av glädje inombords men jublar tyst för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Det ligger andra båtar i närheten. Väl ombord kan vi mäta den otroligt grova ålen till längden 104 cm och med en omkrets på hela 24 cm! Och fastställa den imponerande vikten till hela 2610 gram!!! Vilken drömfisk! Efter en rejäl fotosession får den återhämta sig i håven. Den simmar snart piggt iväg till sitt rätta element.

En galet fin ål från Landsjön
Ål på 2610 g, 104 cm lång med en omkrets på 24 cm, anaconda-lik!

8. Vad är det mest pinsamma som hänt dig under en fiskeresa?

Vid en sittning för många år sedan i Antorpa satt jag till höger om badplatsen. Det var mycket folk på plats och högsäsong för de stora sutarna. När jag lagt ut alla beten och slagit på larmen, drar jag ner volymen på larmen så att de inte skulle ”störa mina omgivande fiskare”. Samtidigt som jag räknar med att höra dom själv in till bivvyt ifall det nappar. Natten förflöt lugnt och på morgonen tog jag en promenad till han som satt till höger om mig längst in i viken för att höra hur natten gått.

”-Bara en sothöna som plockade upp min boilie mitt i natten. Men ditt take var ju mäktigt, den måste ha simmat rakt över hela sjön! Fick du upp den?” fick jag till svar!? Förvånad gick jag hastigt tillbaka till mina spön och kunde snopet konstatera att den ena rullen var till hälften tömd på lina! Jag hade alltså sovit mig igenom en lång rusning med tjutande nappalarm… Men som hördes mycket väl ända bort till grannen… Efter den pinsamma incidenten finns det bara ett läge på ljudvolymen på mina larm – max!

9. Vilken är din bästa egenskap som sportfiskare och motivera varför? Nämn även din sämsta egenskap som sportfiskare och motivera varför? Berätta även något tillfälle då du fiskat och den dåliga egenskapen har visat sig ordentligt.

Jag tror många duktiga fiskare besitter en stark envishet. Det kan handla om att fortsätta nöta på fast alla andra gett upp. Eller om fortsätta att våga variera beten eller tackla annorlunda när det man för stunden kör med inte fungerar. I 9 fall av 10 får man inte mer för att man hela tiden jobbar med sitt fiske. Men den 10e gången är det vad som gör skillnaden mellan fiasko och succé.

Fisket är för mig mer än bara en hobby! Det finns liksom inrotat i mitt DNA på något vis. Och ibland när jag får ett sådant där kraftig sug efter att åka iväg på något särskilt fiske blir jag inte rolig att vara med för min omgivning hemmavid tyvärr. Vid det här laget har jag accepterat att det är sådan jag är. Lyckligtvis har jag en mycket förstående och tålmodig hustru som också har accepterat mig för den fisketok jag är.

10. Vilken är den största fisken du tappat vid någon av dina fiskeresor?

Jag kommer aldrig glömma det monster Curt tappade ute på djuhavsfisket i somras, som jag berättade om tidigare. Trots rejäla havsfiskedoningar lekte den med oss som i Ernst Hemingways klassiker ”Den gamle och havet”. På riktigt!

11. Vilken fisk håller du som din bästa fångst? Berätta varför.

Det är klart att ett svenskt rekord är något speciellt. Min Brunsnultra ligger därför lite i särklass. Jag hade ju försökt fånga Brunsnultra under ett par år längs västkusten utan att lyckas. Den här dagen hade jag siktet inställt på ett område en bit söder om Måseskär, en bit söder om Lysekil, med några mindre bergstoppar. Tack vare Quickdraw-funktionen i mitt Garmin ekolod så kan jag direkt på skärmen rita upp en detaljerad djupkarta och få bra koll på hur kanter och branter ligger. När väl kartan finns framme väljer jag att fiske längs en intressant kant i väst-östlig riktning. Med hjälp av elmotorn som dynamiskt ankare kan jag stega mig meter för meter längs bergskanten och fiska precis där jag vill med precision.

Efter ett gäng mindre fiskar och arter får jag ett ettrigare napp som känns annorlunda och det visar sig vara en Brunsnultra, äntligen!

Storleken är inget att skryta med och den når inte upp till min-vikten för storfiskregistrering (250g). Men den ger mig ny energi att jag är i rätt område för arten! Efter flera timmars ytterligare fiske i området och kontinuerliga rundflyttningar längs bergskanterna utan någon mer Brunsnultra så bestämmer jag mig för att fiska mig tillbaka till det ställe där jag fick Brunsnultran tidigare.

Nästan exakt på metern när på samma ställe där den första Brunsnultran högg får jag återigen ett sådant där ettrigare hugg. Ett hugg som tydligt skiljer sig från alla de andra mindre fiskar och arter jag fångat under dagen – Brunsnultra-varning inser jag direkt i mothugget! Fisken som hugger 42 meter ner är stark ändå och jag tar det medvetet försiktigt. Sedan går allting fort, innan jag vet ordet av det svepar jag upp den stora fisken över relingen och framför mig sprattlar den största Brunsnultra jag skådat! Den vägs senare samma dag iland på krönt våg till 320 gram och är än idag det gällande Svenska rekordet för arten.

Robert med svenskt rekord på Brunsnultra
Svenskt rekord på Brunsnultra fångat vid riktat mete på 42 m djup utanför Måseskär – 320 g, 28,5 cm.

12. Tycker du att dessa så kallade supervatten som ofta innehåller långt större fiskar av specifik art än resten av landet är en tillgång, eller en förbannelse? Motivera svaret.

Flera av våra rekordfiskar i Sverige har ju blivit rekordstora på grund av att lokala ekologiska system i vattnet förändrats kraftigt jämfört mot vad som är naturligt. En del av dessa vatten blir ju sedan välkända så kallade ”supervatten” dit folk från hela landet vallfärdar för chansen att fånga sin drömfisk. Och det är klart att det är en speciell känsla de få gånger när man väl lyckas och står där med en för arten formidabelt stor individ i famnen! Samtidigt är ju fisket så mycket mer än bara jakten på rekordfiskar. – Det handlar om naturupplevelser, avkoppling ifrån en hektisk vardag. Om kamratskap med likasinnade, kort och gott om att leva och må bra.

Jag hoppas därför att alla sportfiskare väljer det som de själva mår bra av. Och inte bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker, och inte minst vad media tycks pådyvla oss om att vi behöver införskaffa oss för prylar för att bli bättre fiskare osv. Samtidigt är vi fler sportfiskare idag än någonsin tidigare. Vilket såklart ställer större krav på oss alla att värna om naturen och miljön vi utnyttjar. Och att vi visar varandra respekt för vi vill ju alla bevara och kunna fortsätta med denna för många av oss livsnjutande passion som sportfisket faktiskt är!

Robert Pederson med en stor långa på 23500 gram!
Långa på 23500 g, fångat vid djuphasvfiske på 350 m djup vid området ”10-gradaren”.

Vi tackar Robert för svaren!

Här kan man läsa fler av våra 12 Snabba Frågor intervjuer.

På Fiskekompaniet.se hittar man mängder med prylar till sitt mete, så kika in deras hemsida.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *