Det moderna fisket

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Det moderna fisket startade med en fråga Tomba fick från Palle Sköldblom och funderat kring. Det hela började om ekolod men mynnade ut i så mycket mer!

DET MODERNA FISKET

Jag är en historia-nörd när det kommer till fiske. Ja, jag har förstått att det inte är så många andra som villigt nördar ner sig i det förgångna. Men det är inte för intet man säger att historien återupprepar sig själv. För allt verkar vara generationsbundet, och med det åldersbundet. Trots att man levt under olika årtionden, ibland ett halvt sekel ifrån varandra, eller mer, så förändras inte vissa saker. Som ung har man ett sätt att se på saker och ting, medans man som gammal förhoppningsvis blivit gammal och klok och har andra perspektiv. Det vi däremot aldrig kommer ifrån är att vi alltid anser att de äldre har mer rätt. Har man levt längre, så har man automatiskt större rätt att uttala sig om saker och ting, och fler lyssnare. Detta är också anledningen varför man alltid har påvar och presidenter som halvdöda väljs in för att leda det som skall ledas.

Palle Sköldblom tillhör skaran unga gamla, alternativt gamla unga. Han står med ena benet i det föråldrade fina, men har ändå det ungdomliga kvar i sitt sinne. Den där upptäckarlågan som med åren svalnar och kallas för glöd finns ännu. Men han bangar hellre inte för ett hederligt gubbhäng där annat än fiske får spela förstafiolen. Han hörde av sig till mig en dag, och lät nästan lite nedslagen. -Fan Tomba, kan inte du skriva om dessa jävla ekolod som alla använder. Jag förstod direkt vad han menade, och tackade ja till utmaningen. Dessa ekolod med sidescans o allt vad det heter är det nya som vi äldre unga riktigt inte tagit till oss. För oss är fiske någonting helt annat. Någonting mycket finare än så. Men vi tar det från början för att få svar på frågan. Har Palle rätt?

Det moderna fisket

1940-TALET:

Någonstans måste man börja, så vi börjar där man så ofta brukar göra det. Vid krigsåren. Fram tills nu så har fiske varit någonting som existerat, men knappast ansetts som en stor sport. Men nu började saker och ting hända. Rullarna blev bättre, likaså spöna. ABU-körde igång sin produktion här i Sverige och blev snart världsledande. Det som skiljde då från nu är att man visste vad man saknade. Man saknade drag och linor som inte spann sig, man saknade även ett förbund som kunde jobba för fiske, natur och miljö som under industrialiseringen fick stryk på bakfoten. Vi var världsledande i nästan allt som kunde säljas för pengar. Men som så ofta förr så är det miljön som får betala notan. Redan här borde man ha förstått att det kostar att bevara, medans det är gratis att förstöra. Det kanske man visste, men man hade väl blundat för större saker än så. Miljön kommer väl alltid tillbaks i slutändan. Vilket den gör. Men det tar tid. Väldigt lång tid, och sedan så kommer den nödvändigtvis inte tillbaks i samma skepnad man vant sig.

Värdet i fisket räknades här i två kolumner. Mat på bordet, och eventuellt lite pengar i kassan för ABU som i slutändan givetvis främjade svenska samhället. Själva fisket som sysselsättning sågs inte som en ekonomisk tillgång, för det fanns så mycket annat som var långt viktigare.

Med åren så fick vi tre kategorier av fiske. Snobbfisket efter laxfiskar som herrar och höjdare ägnade åt sig. Detta fiske var endast för adeln, och därför endast en våt dröm för det vanliga fotfolket. Inte sällan flugfiske i fina älvar. Den andra kategorin som man valde att namnge som sportfiske som gick ut på att med spinnspö eller fluga få mat på bordet. Den tredje kategorin är den vi tillhör. Skräpfiske. Den var till för barn och unga som metade för spänningens skull mer än att få mat på bordet. Att bara sitta på en brygga med ett korkflöte och dra upp småmörtar, abborrar eller en tung jävla brax var precis lika spännande då som nu. Och fyllde då som nu absolut ingen vital funktion varken för status, ekonomi eller bukmättnad.

Alla dynastier har haft sina stora tänkare. Gemensamt för dessa är att de alltid varit slackers. Skäggiga bohemiska typer som haft gott om tid att studera små basala ting som i slutändan fyller en vital funktion i en stor samhällsapparat. De stora ledarna däremot, ja de är sällan några smartskallar, utan ett resultat av ett ihärdigt inavlande. Svårigheten är inte att se hur en maskin fungerar, utan hur den är uppbyggd. Små detaljer och ständiga förbättringar är det som fäller avgörandet. Den som trycker på knappen kan vara en idiot, likaså han som berättar för idioten att det där är knappen du ska trycka på mellan sju och fyra. Det få förstår är att utan bohemen så skulle det inte finnas någon knapp att trycka på. Dessa utan en knapp kallas för religiösa fanatiker.

Det är först när saker och ting började bli sämre man insåg att det fanns de som utmärkte sig. Det är förvisso ingen nyhet att man ser värdet av något först när det är på väg att försvinna. Förr kastade man torsk efter en när man handlade. Idag så är torsk någonting lyxigt. Fast det är bara någonting vi anser. Torsk är och förblir alltid bara torsk. Skulle vi få ett överskott av det igen så skulle den snart finnas i varje skolmatsal och mer sällan på de fina restaurangerna.

Hursomhelst, med allt sämre fångster så lades tyngdpunkten främst på två saker. Bättre fiskeprylar samt individens skicklighet. Fiskar man ur en odlingskasse så får alla fisk, oavsett vad man fiskar med. Men allt eftersom fisket blev sämre så var det alltid en klick fiskare som blev utan. Detta trots att man nu uppfunnit både beteslås och lekande som inte spann linan. Med haspelrullen och nylonlinan så kom nästa stora framsteg i utvecklingen. Man bildade fiskeföreningar och annat skit som skulle gynna fisket, trodde man. Det som gynnat sitt eget fiske mest har aldrig varit en frikostighet, utan förmågan att hålla käften.

Slutet av femtiotalet och en bit in i sextiotalet var en tid när man började blicka mot andra länder. Man importerade beten, spön och framförallt kunnande. Till en början så var man skeptisk mot att sprida detta i den enda tidningen man hade att tillgå. Ja, den som tidstypiskt fortfarande kallades för facktidningen för ”oss” sportfiskare. Som alla vet så är sällan dessa tidskrifter kända för att ta ut svängarna. Man höll sig så mycket i mitten det bara gick och med hjälp av påtvingad majoritet tystade allt motstånd. En mörtmetare under denna tid stämplades som olojal och därför avvikande. Såna element var knappast välkomna inne i värmen som fackförbunden bjöd på.

Men alla empirer faller till slut, och mot slutet av sextiotalet så började det att knaka rejält i fogarna. De urgamla ideal som man våldfört sina medlemmar med blev till slut ohållbara.

Man hade förstått att fiske inte var en tombola där fångsterna delades broderligt. De som satsade på sitt fiske, eller på ett eller annat sätt hade en fördel mot andra fick mer fisk. Och inte bara mer utan större. Det kunde handla om triviala ting som att ha en båt där grannen fiskade från land. Något som sedan blev till att man hade en större eller snabbare båt som på så vis var både effektivare och säkrare ute på vidderna. Detta var knappast det socialdemokratin stod för, och därför avvisades från högre ort. Men ingen ställde frågan om han med större båt kanske hade sparat sina surt intjänade pengar, eller rent av bodde sämre än strandfiskaren? Nej, stor och pampig båt var en borgerlig handling, och sånt beteende skulle kvävas redan i vaggan.

Dessa två läger som bildades kunde man enkelt urskilja. På ena sidan stod det ett gäng maktkåta viktiga gubbar i stil med Bengt Öste. Dessa herrar var välkända stofiler som tyckte och tänkte lite väl mycket. En simpel arbetare hade inte kapacitet nog att veta vad som var fint och vad som inte var det. Så dom kunde lika gärna tänka åt dig.

På andra sidan stod unga rebelliska människor som tog avstånd från allt som hette gubbar, flugfiske och Härjedalen med sina strömmar. Om fiske någonsin skulle bli hippt så skulle man direkt skära av alla band till sina föräldrar. Få var dom barn som tyckte att Vikingarna eller Lasse Stefans var det häftigaste som fanns. Så varför i helvete skulle man vilja åka på husvagnssemester till en reglerad fors för att flugfiska foreller med sina föräldrar? I så fall så funkade det betydligt bättre med punk eller hårdrock och något så enkelt som spinnfiske efter en skitfisk som gädda. Man fick även en egen tidning. Fiskejournalen.

Det moderna fisket

1980-TALET:

Nu hade man allt på plats. Efter årtionden av förtryck så var man fri från bojorna som effektivt ströp all form av oliktänkande. Det man hade ärvt av sina föräldrar var snedvridna ideal, miljöförstöring och utbyggda vatten. Fiskebestånd som slagits i spillror erbjöd sämre villkor för ett givande fiske. Men det kunde man kompensera upp med ett brett kunnande som gubbjävlarna aldrig hade. Denna generation av fiskare är den första att förstå problemen, och den sista att glo över vatten som gapade tomma på fisk utan att göra någonting åt saken. Vissa köpte ekolod och på så vis vann tid och information som man aldrig innan kunnat ha. Nu hade man chans på ett gäddfiske deluxe innan det var försent. Där riktiga djurvänner försöker rädda den sista döende spillran av en art så försöker vi fiskare att exploatera den maximalt så man själv hinner uppleva det fina innan det försvinner. Det är därför vi idag åker till kalmarsund för att fiska abborre. Det är inga eco-resor direkt. Men man får väl passa på innan allt är borta. Nästa generation kanske sitter på lösningen?

Då man blickat på England som i ett tidigt stadium förstört alla sina vatten med tung metallindustri och nu satt kvar med endast skitfiskar som ingen ville äta så började man meta även här i Sverige. Som alltid så börjar det oskyldigt och försiktigt, för att sedan spåra ur totalt.

Man insåg snart att den stora tjusningen med mete är inte själva metet utan att vara bättre på det än någon annan. Detta hade tävlingsmetarna listat ut sedan länge, men det förhindrade inte specimenmetarna. Engelsmännen lär ha stått och undrat vad fan vi pysslade med? Deras fina ”sport” där varje fångst ska firas med te och onani innan man återutsätter fisken efter en halvtimma på torra land hade i Svedala blivit en bonkarfest. Den lilla spillra av broderlighet vi hade försvann med ens i beskyllningar av fusk och annat trevligt. Vissa fick nog och började fiska gädda. Andra la spöna på hyllan för gott.

Ett annat sätt att skaffa sig en fördel är att få till stränga begränsningar i fisket, givetvis för att det ska se ut att man bryr sig, men sedan själv ha tillåtelse att fiska. Ja och kanske några av sina sköna polare. Detta gav givetvis önskad effekt med massor av stora fiskar som gav eko i hela fiskesverige. Då ABU var endast en spillra av sin forna jag så hade andra aktörer hittat till marknaden. Dessa aktörer ville såklart ha sina omslagspojkar, och vem annan kunde passa till det än folk som fångade massor utav stor fisk. Helt plötsligt hade vi en marknad där man aldrig förr som lekman sett potential att tjäna lite pengar.

Många kända vatten har sedan passerat revy efter att vi fiskeintresserade varit där och förvaltat lite. Gäddfisket i lödde-å är en av dessa absurda fisken som man aldrig lär uppleva igen. Men det förhindrar inte att de kan tala om det. Få snackar om metoder eller hängivenhet, det som nämns är vikterna och vattnets förmåga att ”producera” gigantiska fiskar. Andra vatten har redan stora individer som med hjälp av mäsk och andra förbättrande åtgärder som rensning av andra mindre välkomna arter blir ännu större. Helt plötsligt så är det inte längre själva fisket som besitter ett värde utan fiskarna själva. En gammal fet karp, ruda eller sutare som simmar inlåst i ett skapar ett tryck som i en tid kan vara omänskligt högt. Men samma sekund fiskarna försvunnit eller förbrukats så är allt borta. Få människor minns Lödde för sin vackra natur, eller trosa skärgård för sina vackra öar och skär.

Med åttio och nittiotalet i backspegeln så kom fisketurismen att bli en stor sak. Det logiska hade varit att man hade förstått den vilda laxens värde och att Sverige hade varit landet dit tyska pervon vallfärdat för flugfiske i världsklass mot en smärre betalning. Men nej, det var vi svenskar som började åka till Kolahalvön för att uppleva ett fiske i ett välvårdat område. En militärbas i Ryssland. Ett land som man sedan tidernas begynnelse sett som världens sopcontainer. Till och med dessa fattiga ryssar förstår saker och ting bättre än vi svenskar. Man kan inte ta mer än vad älven kan ge. Fast vem fan vill besöka Norrland?

Var vi inte på Kola så metade vi stör, eller fiskade nilabborre i Egypten, eller gjorde expeditioner i Amazonas. Allt detta medans Martin Falklind filmade febrilt.

Allt eftersom laxar och öringar blev mer och mer sällsynta så blev vi tvungna att åter börja fiska abborre, gädda och gös. Då de verkliga orsakerna var så pass trista så kallade vi det för en trend. Turligt nog så hade växthuseffekten och övergödningen skapat sjukt bra förutsättningar för en pissfisk som gösen att trivas i de nu grumliga vattnen. Detta till mångas stora glädje. De gamla trötta ekoloden blev allt bättre och där alla andra började oroa sig för den ökande mängd plast i världshaven så gick vi fiskare över till att endast använda plast. Det var dock inte många kast som behövdes. det räckte med en mindre tvåtaktsmotor i 40hk-klassen som man åkte på mer eller mindre tomgång, planlöst timma ut timme in tills storgösen uppenbarade sig på lodet. Sedan med hjälp av lite trixande så högg fisken och lyckan var gjord. Som matfisk är ju gösen superb, men det vore dumt och framför allt oansvarigt mot miljön att ta upp dessa topp-predatorer. Det är vi idag noga med att poängtera. Man är ju en människa som tar sitt ansvar.

Med tiden så blev trycket för stort och man bestämde att börja tävla lite även i predatorsvängen. Först lite på skoj på tuben, sedan storskaligt, men ack så miljömedvetet på sjön. Hundra ekipage som trailar sina båtar kors och tvärs i hela landet för att sedan hamna i Blekinge skärgård. Vi metare gjorde tvärtom och vallfärdade upp till Norrland för lite gammal hederlig mörtmete och inte lax som den allt mer glesa ortsbefolkningen räknat med.

Då tuben visade sig vara en rätt skön plats att göra reklam för sina beten så startade man upp ett gäng fisketävlingar med ungefär samma koncept. Skillnaden från förr är att man nu kunde se på bild hur betet levererade, simmade och kastade. Fångades det en riktigt grann gädda så ökade försäljningen dramatiskt. Vi metare har andra kanaler att följa. De engelska. Saken är ungefär densamma, det är bara att våra grejor får ofta beställas från de brittiska öarna då ingen längre kan bli rik på att kränga mäsk och keepnets i Sverige.

Sen så säckade skärgården ihop. Vi såg det komma, men all tröjförsäljning i landet kunde inte förhindra det som är en av världens största naturkatastrofer. Äsch, det är väl sådant som kan hända när man har otur. Men som tur är så har vi ju Norrland. Det är ju i det närmaste orört när det kommer till gädda. Högst oväntat så åker vi nu dit för att fiska gädda och fortfarande inte lax. Ingen kan väl vara gladare över det än norrlänningarna som med ett ekipage fördubblar invånarantalet i bygden som alla under 75 år har lämnat för studier i Stockholm. Det enda dessa gubbar vill är att bli kvitt gäddorna som äter upp deras sikar, en fisk vi älskade att meta i sundet när den fortfarande existerade. Den sista fisken med fettfena som norrlänningarna nu surt får tugga i sig när den sista becquerel-öringen nätats bort av samerna. Men inte ens det funkar då stockholmarna envisas med att släppa tillbaks all fisk levande. -Vi gör det för naturens skull, säger dom. -Man måste vara rädd om naturen…

Så ja. Köp ett jävla ekolod Palle och sidescanna bäst fan du vill. Världen är redan förstörd.

/Tomba

Här kan du läsa om en annan fundering som Christian skriver om

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *