Ett tidsdokument
Ett tidsdokument är en artikel där Tomba helt enkelt tittar tillbaka på framförallt gamla bilder och funderar lite…
Tiden läker alla sår sägs det. Kanske är det så, kanske inte, vem vet? Men en sak är säker, tiderna förändras. Vi blir äldre och enligt oss själva klokare, ny teknologi föder ny kunskap, så förutsättningarna för en ljusare framtid borde finnas här. Så även med fisket. Men det känns ändå inte alltid så. Har vi blivit duktigare på att lyfta upp problemen i dagsljuset? Är det kanske därför det känns eländigt och mörkt? Människans natur är ju trots allt att lyfta fram två saker. Elände och skryt. Det är därför vi har sociala medier. Att kunna skryta för det vi gjort bra, och för att klaga på det andra gjort dåligt. De små vardagliga sakerna ryms inte i flödet.
Tiden rider snabba hästar, men förändring är sällan dramatisk. Den sker långsamt över tid så att man knappt märker av den. Det är först man bläddrar i gamla tidningar eller ser på gamla vykort man hajar till hur mycket som faktiskt hänt. Vi ska titta lite på gamla bilder här och diskutera vad som livet gett oss i form av ny kunskap. Men tro inte att vi lever i en perfekt värld, för om tjugo-trettio år kommer dagens teknologi kännas lika förlegad som en 45 varvs maxi-singel med Stakka Bo är för oss idag. Notera väl: Jag lyfter inte upp saker i ett syfte att angripa någon personligen. Detta var praxis då. Idag kanske vi vet bättre, men för tiden var ingenting av detta varken konstigt eller fel.
HAJBILDEN:
Under en tid då flätlinor med otrolig styrka endast var en blöt dröm så var lin-industrin big business. Idag läser man knappt vad slitstyrkan på en lina är, men annat var det i slutet av åttiotalet. Berkleys Triline räknades till en av dom bättre linorna. Men att i en reklamkampanj kunna demonstrera detta var inte helt enkelt. De var knappast ensamma på marknaden, och för att just du skulle välja deras produkt så valde man att slå till på stort. Med en bild på en stendöd vithaj på 1600kg så hoppades man att läsaren skulle haja till och fatta galoppen. Triline är bra skit!
Idag skulle samma kampanj få rakt motsatt effekt med bojkott, hot och allt det vi idag anser vara korrekt i vår väg att visa missnöje. Och kanske med all rätt. Att slakta vithajar till höger och vänster är nog inte rätt väg att gå för att kunna kränga nylonlina, eller någonting annat för den delen heller. 1989 var det dock ingen som reagerade på det ”oetiska” utan mest såg en cool bild. Fast å andra sidan, men en sån muscha skulle man kunna sälja sand till sahara.
ÖGONGREPPET:
Jag kunde ha valt nästan vilken gäddbild som helst, för var gäddan inte död så låg den oftast på marken eller hängde i en huggkrok. Det är förvånande hur illa ställt det var med fiskhanteringen ända fram till en bra bit in på nittiotalet. Trots att gäddan knappast var hotad, eller ens i närheten av det så fanns det ändå saker som man som fiskare borde ha förstått. Respekt för sin fångst. Det är levande varelser man handskas med, och fram tills fisken är avlivad så borde man ha förstått bättre än vad man gjorde.
Speciellt gäddan sågs som ett monster, och inte alltid ett välkommet sådant. Tog man en så kom nästa och tog dess plats. Gäddan kunde ju knappast ta slut på grund av sportfiske? Tillställningar som gäddfestivalen och andra tävlingar tullade därför extremt hårt på bestånden. Speciellt av stor fisk. Oftast bonkades allt och grävdes sedan ner om ingen ville ha eländet.
Hur som helst.
Att posera med sin drömgädda var en konst i sig. Turligt nog så hade gud skapat ett perfekt handtag i form av ögonhålorna. Man körde in pekfinger och tumme så långt in det gick och sedan var det fritt fram att ta kort. Fehmi Varlis ”rekordgädda” torde vara det mest kända fotot där ögongreppet användes. När denna trend upphörde att gälla är det svårt att svara på. Men i mer seriösa sammanhang så var det nog i början av 2000-talet. Idag skulle ögongreppet vara synonymt med ett medialt självmord.
Se på grabbens min bak i bilden. Det där är effekten av att se en död storgädda. Oavsett vad ni säger om bonkning, men inget kort i mobilen i hela världen kan ge samma effekt som att se en stendöd storfisk. Det är så många börjat fiska, och när du blir gammal så är bonkningen en anledning att folk slutar fiska. Ett moment 22…
DJURRÄTTSAKTIVISTER:
Alla exempel är inte förlegade och inaktuella. Vissa frågor, som djurrättsaktivism, borde vara högaktuella idag. Vi är makalöst förskonade från detta, och det kanske vi ska vara glada över. För tänker man efter vad fiske (och speciellt mete) är så skulle vi få väldigt tufft att komma med vettiga motargument. Visst har vi putsat fasaden en aning med bestämmelser kring levande agn och god fiskhantering. Men någonting säger mig att aktivisterna inte skulle vara riktigt nöjda med dessa åtgärder. De förbättringar vi mäktat med har kommit från oss själva, och inte från myndigheter. Kanske tar vi fisket lite för givet i Sverige. För är det någonting vi inte är duktiga på, så är det självkritik. Det har vi bevisat så många gånger om.
Det finns få alkoholister som förnekar att de dricker, men det finns många som inte ser drickandet som ett problem. Vi fiskare är precis tvärtom. Vi ser alla problemen, men förnekar att fisket skulle ha något med det att göra.
KOPIOR:
Varför komma med egna uppfinningar när man kan sno någon annans? Lagom till nittiotalet så valde ABU att komma ut med en kollektion av balsawobblers. Det var nog många som satte morgonkaffet i halsen när man insåg att de kopierat Rapalas storsäljare rakt av. Nog för att ABU alltid varit duktiga på att köpa in andras grejor och listigt förklä dom som deras egna, men detta var nog ett övertramp. Man kunde acceptera att klassiker som Atom, Killer och Hi-Lo som samtliga inte är Abus egna, men att kopiera Rapala, det var vågat.
Om ABU köpt någon rättighet, vet jag faktiskt inte? Men jag betvivlar det starkt. För visst kan man skymta starka drag av både Shad Rap som Countdown i deras nya heta serie?
Det är inte helt ovanligt att kända drag har mindre kända förlagor. Den klassiska Zaltwobblern tex. Eller Berkleys pulse som är en kopia av deras (abus) egna spin-up som har mer än fyrtio år på nacken.
AUTOCAST:
Jag har skrivit om det förr, men det tål att upprepas. Autocastfunktionen. Hur man tänkte kring det vet man fortfarande inte. En dag fanns den bara där, på nästan alla rullar. Och en annan dag så var den borta för gott… Rullar har annars varit skapligt befriade från trender. De stora sakerna som hänt är väl den långa spolen, som har lika många namn som märken. Grisnosspolen torde vara den mest populära. Och sedan andra mindre uppseendeväckande finesser som dubbelveven samt fightingbromsen. Annars så har haspelrullarna följt mer eller mindre samma koncept med mindre förbättringar.
Men autocastfunktionen eller quick-fire som den kallades i folkmun var endast Daiwas respektive Shimanos namn på samma elände. Jag tänker inte ens berätta dess nackdelar, utan nöjer mig med att konstatera att det inte var en hit. Vad nästa stora nyhet blir, det får tiden utvisa. Men inte ens i skarven 80/90-talet så var detta en het grej. Vid Eskilstunaåns något tuffa forell-klimat kallades dessa för handikapps-handtag, och då kan du räkna med ena handens fingrar hur många av de coola kidsen som hade en sån rulle?
CIGARETTREKLAM:
Det fanns en tid då det var coolt att röka, eller ja, det är såklart alltid coolt att röka. Cigg har egentligen bara en nackdel, det är hälsoaspekterna. Rökare luktar gott, ser likt alkoholisterna lite solbrända och heta ut när blodflödet stryps i samtliga av de vitala organen och man blir sexigt brun och skrynklig som ett russin. Sedan har vi den sociala biten när man kan ses över en cigg. När vi började röka, vilket var ungefär vid denna tid så kostade lösciggen 40 öre styck. Ett mycket praktiskt sätt för ett skolbarn att kunna röka utan att drabba allt för jävligt rent ekonomiskt. Ciggen var en stor sponsor för feta sportevenemang och en guldgruva för tidningar som tex Fiskejournalen där man annonserade vitt och brett i fyrfärg. Det fanns kort sagt endast en dålig sak med att kedjeröka blåa blend. Den där jävla hälsan.
TÖNTIGA TRÖJOR:
Det finns nog ingenting som skriker ut ”tönt” mer och starkare än en jeansskjorta med öring på. Inte ens under åttiotalet var detta ens i närheten att vara coolt. Vi fiskare måste börja inse att fiske är inte häftigt, annars så går det käpprätt åt helvete. Det finns många saker som ger kickar. Vissa hoppar fallskärm medans andra nöjer sig med att pissa på frugan för att gå igång. Men inga av dessa skulle ens i sina vildaste fantasier vilja ha det som motiv på en jeansskjorta! Man måste inse sina gränser, även fast man brinner så jävla starkt för sin sak. Jag kan inte komma på en endaste tillfälle där en streamer-tröja skulle inte väcka uppmärksamhet av endast fel orsaker. Skulle man begå ett terrordåd så skulle man för resten av historien bli ihågkommen för endast en sak. Den där jävla streamer-tröjan…
KROK I NÄVEN:
Vissa saker är dock lika högaktuella idag. En krok i näven kommer för spinnfiskare att vara en extremt plågsam historia med tanke på hur pass kraftigt krokarna ökat i storlek sedan glada åttiotalet. Hullingslöst kommer aldrig att vara ett alternativ om fiskaren själv får välja. På så sätt så är det endast positivt att tex Pikefight valt att köra hullingslöst i sina produktioner för att visa vägen för kidsen. Själv har jag aldrig fått en krok någonstans så djupt att det behövts läkarvård, vilket är ett mindre mirakel. Dock så är det lustigt hur många artiklar som man läst om ämnet medans man i stort sätt aldrig läst någonting om alkoholen på sjön . Under denna tid så dog tiotals människor per år på grund av att man tittat lite för djupt i flaskan under fisketuren.
Det man kan säga om man ska sammanfatta skiten är att ingenting varar för evigt, inte ens blåa blend.
Det är bara att inse att den där Gold-Max rullen man en gång köpte är idag lika hopplöst förlegad som en vattensäng eller den gambiska poolkillen du hade en hemlig romans med på Rhodos vintern 1973. De stora uppfinningarna som håller än idag är de enklaste av saker man inte tänker på som lekanden eller trekrok.
Som det står i vissa backspeglar, sakerna du ser kan verka större än dom i själva verket är. Vi förstår någonstans att det vi har idag är spjutspetsen av teknologin och utvecklingen. Men det kommer alltid en tid då man skrattar åt eländet vi har idag. För vissa är detta en anledning att alltid sträva mot något större, medans det alltid kommer att finnas de som en dag bara stannar och ser på när utvecklingen springer förbi en. Den dagen man kan göra det med gott samvete kan man bara önska att man har några bra år kvar i livet. Det är den dagen man slutar jaga det man aldrig får utan njuter av det man faktiskt har…
/Tomba
Vill du läsa fler artiklar som Tomba skrivit? Kolla då in hans Krönikor här
