Historien om Svenskt Fiske Del 1

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Historien om Svenskt Fiske Del 1: 1967-1971.

Svenskt Fiske är/var en tidskrift med en något komplicerad historia plågad av namnbyten och diffus identitet. Enkelt förklarat så är det Sportfiskarnas förbundstidning som tidvis varit en medlemsblaska och tidvis en vanlig butikstidning. Vi kommer dock endast att avhandla tidningen perioden fram till namnbytet då den fick det mer välbekanta namnet SPORTFISKE. Och vi kommer givetvis att främst avhandla metet i tidningen som i skuggan av Fiskejournalen faktiskt fick ett förvånansvärt stort utrymme. Inte minst tack vare en man vid namn Lars Söderberg.

Tidningens olika namn genom tiderna:

Sportfiskaren

Svenskt Fiske 1963-1964

Svenskt Fiske Sportfiskaren 1965-1969

Svenskt Fiske 1970-1984

Sportfiske 1985-1988

FiskeJournalen-Sportfiskaren 1988-1989

Sportfiske (samarbete med FJ) 1990-1998

Sportfiske (Egen regi med sportfiskarna) 1999

Svenskt Fiske (Medlemstidning)

Tidningen som ingen säkert kunde veta vad den skulle heta nästa gång den damp ner i brevlådan hade från början en udda storlek på 235x165mm. Vilket gjorde att den kändes som en pocketversion av en vanlig tidning. Omslaget hade lite färg, men sedan så var allt annat innehåll till en början endast i svartvitt.

Som ni säkert förstår så var tidningen under sextiotalet inte direkt sprängfylld med specimenmete, så vår historia lämnar perrongen i sakta mak för att mot slutet av sjuttiotalet få upp farten rejält. De sista nuffrorna under åttiotalet är rena dynamiten och i många avseenden mer intressanta än fiskejournalen.

Har denna gång försökt att lägga fram andra intressanta observationer än det som kretsar kring mete, och kommer sedan behandla tidningen SPORTFISKE i en egen artikel.

DET DÄR JÄVLA SPORTFISKET:

Nu som då har fiske rört upp känslor bland utövarna. Någon ser det som ett sätt att skaffa mat, en annan som en form av avkoppling, men det som vi alla känner är spänning. Ordet sportfiske är därför synnerligen illa valt, för fiske är knappast en sport precis som golf, bowling eller dart inte heller är. Det kan vara en tävling, men aldrig mer än så. Sport handlar om fysik där de mest ståtliga exemplaren av homo sapiens tävlar mot varandra i ett moln av adrenalin och steroider. Fiske innefattar kunnande, koncentration, teknik och annat som kräver sin man, precis som poker eller schack, men vi är knappast idrottare.

Om fiske vore en sport så skulle det finnas ett regelsystem. Två spön fångar mer än ett. Ekolod ger en orättvis fördel mot en som inte använder ett, och olika vatten ger olika för och nackdelar osv. Det går aldrig att tävla under lika villkor, därför så är det ett solklart fall av fritidssysselsättning.

Under sent sextiotal så var klimatet minst lika hårt, om inte hårdare, kring hjälpmedel för fisket. En sån banal sak som polariserande solglasögon kunde röra upp starka känslor hos gamla gubbar. Osportsligt eller inte? Det är just denna debatt som än idag rasar på olika fiskeforum. Vi reder ut begreppen en smula.

Klart som fan det är en stor fördel att ha en megastor båt som tar dig från en plats till en annan på kort tid. Lägg till all elektronik som ekolod med sidescans och allt vad det heter. Det är ju osportsligt säger någon. Det är så här fiske ser ut idag, säger en annan. Men ta bort ordet sport, så blir läget ett annat. Gubbe X får en fördel i hans fritidssysselsättning gentemot Gubbe Y. Än sen då? Hade dom plockat lingon så hade det aldrig varit någonting att bråka om. Hade man hållit på med vad som helst som inte omfattar pengar, ära eller uppmärksamhet så hade ingen brytt sig. Dvs allt som ordet sport står för. Om man utövar en sport för sitt eget nöjes skull så är man en motionär. Sport blir det först när man börjar tävla mot andra.

Allt detta misär har den så kallade ”sporten” som fiskarna vill klassa sig i skapat själv. Vi ser ner på de som har för fin utrustning, och vi ser ner på de som är sponsrade, dvs köpta. Men vi ser aldrig ner på Zlatan eller Foppa, för det är en förutsättning för att man ska kunna hålla på med just sport.

Fiskets kärna finns någonstans i mitten. Det ska fiskas med omsorg, och inte med för avancerad utrustning. Spänningen är det som ska driva oss att hålla på med fiske. Fisken ska ha en chans och ditt kunnande ska ge en större fördel än den fördelen som är köpt i en butik. Allt som existerar utanför dessa principer klassas som sportfiske. Och då blir det alltid bråk.

Idag snurrar inte debatten kring samma frågor om vad som är sportfiske och vad som inte är det? Gränser flyttas fram, och det som för en tid sedan var förkastligt har blivit en ny standard. Är det osportsligt att stå vid ett kraftverk och fiska där fisken samlas av naturliga skäl? Är det sportfiske att utöva trolling? Det är bara några av frågorna som idag inte alls debatteras med samma frenesi som när farbröder som Bengt Öste levde.

Att ha en tidning som styrs av ett organ med sina riktlinjer och paragrafer är sällan ett vinnande koncept. Istället för känslor och beskrivningar så hamnar man lätt i ett myller av åsikter och frågeställningar man under den givna tiden har på agendan. Allt fritänkande undanbedes till en början innan man inser att folk fiskar just för att slippa dessa samhällskrav för att för en kort stund glömma livets alla måsten och tråkigheter.

Detta ledde i fortsättningen att Fiskejournalen bildades (1974) med många skribenter från Svenskt Fiske i spetsen. Ett drag där läsarna blev vinnarna. Inte enbart för att FJ skulle ha varit så monumentalt mycket bättre (vilket den var) utan att man nu hade en sund konkurrens där båda tidningarna var tvungna att prestera för att hålla greppet om läsarna. Efter att FJ satsat hårt på metet så hakade Svenskt Fiske på tåget, till allas stora glädje. Den lyckan skulle hålla sig till sammanslagningen 1988 då Sportfiskarna såg sin stora chans att en gång för alla radera bort allt mete för gott. Ett lika oförklarligt som oförlåtligt drag som undertecknad ännu inte fullt repat sig från…

SEN SEXTIOTAL

Någonstans måste vår resa börja. Jag väljer den andra hälften av sextiotalet som är en viktig och formativ tid för det som komma skall. Synen på vitfiskar under den tiden är minst sagt krass. Om man mot förmodan måste meta efter dem så är det oftast under metetävlingar eller till betesfisk för angelfiske. Mycket mer än så duger dom inte till. Man känner till engelsmännens avvikande hållning till fiskarna i fråga, men det viftas bort som frukten av ett livslångt inavel på den vindpinade ön.

Curt Lindhè var en legend inom ”sportfisket”. En man som skrivit hyllmetrar med böcker som inte tålt tidens tand speciellt väl. Att inleda en artikel att förolämpa en av vår tids största fiskeförfattare är sällan ett vinnande koncept, men jag råkar ha läst flertalet av hans böcker och artiklar och är inte så värst imponerad. En samtida författare vid namn Hans Lidman gjorde det hela betydligt bättre. Att förmedla känslor är tidlöst, medans Curt var en i sammanhanget samtida författare som förvisso i trivsamma ordalag reflekterade över sin omgivning under tiden han levde i. Tiden rider snabba hästar, och en period av femtio år sprider en viss aura av omodernitet över texterna.

Att ständigt förklara hur saker och ting skall göras på ett lite överlägset sätt är att idiotförklara läsaren. Ett fel som var både tidtypisk som osexig. Detta med bildning var och i viss mån fortfarande är härskarmetoder som lämnar en fadd smak i munnen. En biltidning förklarar inte i varenda nummer vad en bil är och hur den används precis som en porrtidning inte förklarar hur sex går till. De som köper specialtidningar, kan man förutsätta, vet de mest basala och även lite mer ingående kunskaperna inom ämnet. De vill bli inspirerade och nörda ner sig i ämnets allra mest anala beståndsdelar. De vill även läsa väl genomtänkta debattartiklar eller synpunkter om brännheta ämnen och inte om något som i vida ordalag sveper över själva kärnan utan att väcka allt för stora känslor. En bra artikel dissekerar kärnan i molekyler och lämnar ingen oberörd.

Konstigt nog så väcker dessa artiklar just dessa känslor idag, fast av rakt motsatt anledning. Allt som kvarstår är ett tomt skal av ångest och förtvivlan. Dock så överraskade Curt ibland både sig själv och läsarna med artiklar som den om aspen.

Egentligen så tillför inte artikeln mycket matnyttigt, men man är ändå lite glad att en fisk som aspen ändå behandlas. Synen på aspen under tiden och något tjugotal år framåt drev fisken nästan till utrotningens brant. Arten är en av få som med hjälp av förbud, kunskap och arbete faktiskt gått åt rätt håll under dessa mörka tider vi lever.

Som slutkläm får vi som så ofta ett litet matnyttigt tips om hur fisken ska tillagas. Det speglar tiden väl då man i hög grad fortfarande fiskade efter matfisk. En fångst är en fångst, och att kräva fiskaren att tänka i banor som inspirerade att återutsätta en oönskad del av en aldrig sinande naturresurs var helt enkelt för mycket att begära.

Utlands-Nytt var en sektion som knappast behöver någon mer ingående förklaring. Den författades av två män varav den ena skulle bli Fiskejournalens första chefredaktör, Olof Johansson. Kanske kunde redan denna sektion tyda på ett intresse om att fiske kunde vara något annat än det den under tiden i Sverige var? En annan intressant notering var att gräskarpen under tiden var aktuell som hjälpmedel för igenväxta engelska vatten. En art som så småningom skulle hittas även i svenska pölar.

På tal om kända ansikten, Arne Broman var under tiden skribent för tidningen och började redan långt tidigare än många känner till sin kamp för att metet skulle få, om inte samma status som annat fiske, åtminstone en plats i något hörn. Det var en kamp i motvind, både vid ständerna som på print. Förståelsen för såna sjuka böjelser var under tiden inte speciellt hög. Tävlingsmete kunde med lite svårmod accepteras, men att för nöjets skull meta efter mörtar och faren sågs förmodligen som ett avvikande beteende. Dock så skulle tävlingsmetet så sakteliga få fäste i landet efter bland annat en gedigen reklamkampanj från Arne som hade mycket bra koll på det engelska metet.

Artikeln ovan är en översättning inlånad från Angling Times.

Det herr Broman gjort för det svenska metet kan ej överskattas. I allians med några få initierade så tog Arne metet från England och försvenskade det, och bröt ner det i molekyler som han sedan satte ihop bit för bit i form av välskrivna artiklar. Att greppa ett så stort fenomen i sin helhet hade varit totalt omöjligt, och detta förstod Arne.

”Sår man endast ett frö så kommer den om allt stämmer växa upp till något större och vackrare. Men att fröet skulle bli en hel snårig skog med eget liv som växte bortom all kontroll, det hade jag förmodligen inte räknat med…”

Det är svårt för gemene man att greppa att Arne en gång varit ung då han vid denna tiden redan var över 50 år gammal. För många idag är Arne den gamle mannen med ett snarast fossilt synsätt till metet. Men ingenting kunde vara mer fel. Han levde ständigt före sin tid och var den hypermoderne innovatören, och det kan vi inte tacka honom nog för!

En annan som under tiden florerade i tidningen var Göte Borgström. Herr ABU. Företaget var under tiden hårt pressat och satsade på en serie lågkostnadsbeten i stil med Svängsta-Spinnaren och Pep. Fib-spinnaren var ett annat fiasko som inte alls tog skruv. FIB som i folket i bild som senare såldes till Bonnierkoncernen och blev till FIB-Aktuellt med betydligt mer spännande innehåll än virktips och personporträtt om Povel Ramel.

Abu köpte in ett gäng kända drag från USA och även Australien och sålde de under eget namn. Beten som Räkan, Kynoch och Cello köptes för att matcha framgången med andra inköpta och ABUiserade drag som Killer och HI-LO. En framgång som tyvärr kom av sig. Andra kända drag som abu inte själva kommit på är Mörrumspinnaren och den klassiska Atom-Draget. Om femtiotalet varit en storhetstid så var sen sextiotal starten för den dystraste perioden i företagets historia som snart skulle komma.

BILDEN FÖRÄNDRAS

Så här såg den sanna gentlemannafiskaren ut under tiden. Vita byxor, tunn aftonjacka med matchande skjorta i midnattsblått, annalkande ölmage och en trubadurhatt. Elegant svingande med ett exklusivt flugspö efter ädelfisk

När en fångst anmäldes så tillades titeln herren i fråga för stunden höll. Tex ”direktör Gustavsson med en grann laxöring på 6200 kilogram”

Att strökasta med en muddler under ett milt konjaksrus var en fin sysselsättning, fullt i klass med småviltsjakt på någon herrgårds marker. Sedan så fanns det vanliga fiskare som inte njöt av epiteten gentlemannafiskare, dessa herrar klassades något lägre och fick ingen titel tryckt i tidningen. Man visste sin plats, och man visste sin bakgrund. Så hade det varit i alla år, men en ny era var på väg att uppstå. Framförallt i media. Fiske var under tiden en stor folkrörelse, en mycket större sådan än den är idag. Dock så fiskades det av helt andra anledningar. Att få mat på bordet. Att ro ut med en eka och dra upp ett gäng matabborrar var både spännande och genererade god och billig mat. Den ständiga utvecklingen av redskapen gav med tiden en mycket större chans att välja nivå på sitt fiskande. Nylonlinan hade till stora delar ersatt den tråkiga spunna reven som endast gav huvudvärk och enorma trassel när man fiskade med spinnare. Inte länge sedan hade man höger och vänsterroterande spinnbeten som man varierade mellan så linan inte spann sig. Givetvis otroligt plågsamt, men då alternativ saknades så visste man knappast bättre.

Under 1967 så hände helt plötsligt någonting.

Metet som aldrig varit på tapeten i den form vi skulle snart komma att känna igen den började få medialt intresse. Återigen tack vare Arne Broman. Första omslaget med en ren metebild postades i nr 11 1967.

För att folk skulle förstå metet så behövdes det ett litet nytänk när det kom till det skrivna ordet. Att bara texta rakt upp och ner en meteartikel och förvänta sig att alla skulle förstå innehållet var otänkbart. Så de första texterna var till en början väldigt förklarande och nästan lite ursäktande i sin karaktär. Dock kunde man tidvis ana en viss kaxighet att växa fram, precis som att Arne visste någonting vi andra hade missat totalt och briljerade nu med ämnet.

Ur en metares dagbok är en av våra mest klassiska artiklar som ingen metare borde ha missat vid det här laget. Idag skulle den inte skapa några rubriker, men under sextiotalet var detta garanterat cutting edge journalistik av den högre skolan. Smakfullt strösslad med vackra bilder.

Trots att skildringarna är korta så binder han på ett skickligt sätt känslan och tidsandan. Oförstående människor som kallar dem galna som metar efter skräpfisk, fina engelska termer och ett laborerande som ger en ny pusselbit till bilden som aldrig blir klar. Ramen för en ny dimension av fiske har börjat skymta sina konturer…

Att denna ekvilibristiska form av fiske inte skulle skörda monumentala framgångar över en natt stod alldeles klart. Men om man outhärdligt fortsatte med kofot och skohorn klämma in den ena artikeln efter den andre så skulle man till slut lyckas, det hade han bestämt. Att det krävdes ett tidningsbyte och tio långa och slitsamma år av arbete verkade inte vara ett hinder.

På andra sidan staketet stod Curt och stampade i det som kunde mest liknas vid forntid. Det var bara runskriften som saknades för att förtydliga i hur olika epoker Arne och Curt befann sig i för stunden. Curt skriver förvisso om fyrakilosfärnor ur Motala Ström och färnor och snillrika böcker om abborsfiske med en hel del matnyttiga tips. Men någon ultramodern framåtsträvare var han knappast. Det blev allt tydligare att det gamla gardet stod och stampade medans tåget sedan länge lämnat perrongen. Inget illa om den gode Curt, men han var född 1908 och levt under en tid som innefattat två världskrig.

Men det som är imponerande är att Arne som inte heller var någon ungdom och upplevt samma världskrig (född 1913) behållit inspirationen och glöden för att ständigt gå i bräschen mot nya höjder. Där många saktar ner och hamnar i en ond spiral av nostalgi och lättja så gör Broman det rakt motsatta. Synen på fiske var under tiden tämligen förlegad i Sverige. Nu som då låg man i tätskiktet när det kom till tillverkning av beten, spön och rullar. Men i den stora bilden som innefattar naturvård, teknik, kunskap och förvaltning, ja där var Sverige fortfarande nästan i klass med U-länderna. Det som skiljde oss från dem var att vi hade pengar, mer pengar att förstöra med…

Såhär i förbifarten så kan vi nämna att fiskejournalen var en sektion i tidningen under tiden. Ett namn som skulle få ett bättre hem inom några år.

Tävlinsmetet som man jobbat under en tid med att införa tog sina första stapplande steg. I vanlig ordning skulle den nya formen först diskuteras och få ett välsignande från Fiskefrämjandet innan man kunde anordna en första tävling. En 3-manna tävling i gamla stan.

Nämnda tävling blev en formidabel succé som kom att öppna nya dörrar och skapa ett oväntat sug för den nya tävlingsformen. Man hade smart nog garderat sig lite extra och bjudit ner den engelska metarstjärnan Bernard Donovan som lovat gå en match mot Sveriges stolthet Sven Hallman. En match han med nöd och näppe vann trots svårigheter att anpassa sig till innerstadens höga kajer. Att Bernard vann gagnade nog sporten denna dag.

De flesta av metarna kom utrustade med rödvita flöten och bambuspön och givetvis utan en susning om allt vad mäsk och finess innebar. Man kunde här på första parkett beskåda herr Donovan hur han mäskade upp sin plats och blänga på utrustningen han använde. Denna dag var nog mycket viktig sådan för det svenska tävlingsmetet. En dag som noterades ner med röda bokstäver i många fiskedagböcker.

Efter att med egna ögon beskådat det genuina intresset svenskarna visade för tävlingsmetet, och samtidigt bristen på kunskap samt utrustning, så lovade Donovan att skriva en artikel åt Svenskt Fiske. En artikel som lyfte upp det mest basala som beten och en del praktiska tips. En artikel många skulle komma att bläddra igenom många gånger.

Nu återstod endast att få dessa heta beten och prylar så de kunde säljas till nyfrälsta svenska metare. Den positiva bieffekten av detta var att metet i stort kunde i framtiden få större utrymme i tidningen. Här fanns det läge att smuggla in andra typer av meteartiklar. Torsten Sjöström är mannen som många tävlingsmetare har att tacka. En eldsjäl i samma anda som Arne Broman.

En av de allra tidigaste artiklarna var just Torsten Sjöströms om sutarmete. En rätt välkomponerad stycke journalistik som egentligen inte hade några större brister. Direkt följt av det obligatoriska receptet. Notera även sidnumret. Tidningen hade valt den lite oortodoxa stilen att numrera hela årgången istället för varje nummer för sig. Dvs, nummer 5 av tidningen under året började med sidan 257 eller var vi nu var i följden. Detta ställde till det för specialsektionen som inte var en del av tidningens ordinarie numrerade innehåll. Detta löstes genom att helt plötsligt ha romerska nuffror mitt i allting.

1970

Jag skulle vilja påstå att inget årtionde har någonsin ändrat på fisket på samma sätt som sjuttiotalet. Speciellt den senare hälften efter att fiskejournalen kommit med i bilden och satt lite efterlängtat press på klimatet som styrdes med järnhand av ett förbund som i sin tur styrdes av farbröder med stenåldersideal. Ett förbund skall styras av dess medlemmars viljor ock krav. När beslutsfattarna börjar ruttna i trädkronan, då ska man göra en rotfördelning och få in ny energi som inte ser på världen hur den är och har varit, utan vad den kan bli. Denna ädla kunskap försvinner hos män när de når en aktningsvärd ålder av 60 vårar. De börjar nu med näbbar och klor att försvara det dom känner igen. En fullständigt logisk reaktion av en hårddisk som är överfull av gammalt skit. Nostalgi är vår största fiende, både i fiske som musik eller vad det nu kan vara. Nostalgi sätter effektivt stopp för all nytänk och framför allt all föryngring. Nostalgi är ett sätt för gamla rävar att fortfarande få en fet lönesedel utan att behöva komma med någonting nytt.

Att beskriva femtio år gamla texter kan anses som nostalgi. Det kan ses som osympatiskt eller rent av kränkande att såga gamla artiklar med fotknölarna och själv framstå som någon som skulle vetat bättre. Men ett faktum kvarstår. Alla vet att en bra skiva som kom ut för 40 år sen är bra utav givna anledningar. Det kan vara ett nytänk, eller bara ett förträffligt arbete som gett resultat. Medans en usel skiva sällan har några ursäkter. Det spelar ingen roll när den kommit ut, är det skit så är det. Man kan inte i efterhand hylla Stalins människosyn som ”missförstådd” eller Hitlers etniska rensning som något ”tidstypiskt”. Folk hade hjärnor även då, men precis då som nu så fungerade den lite vassare hos några få utvalda.

Den stora skillnaden är vad som krävdes att få sin plats i media. Idag vet vi så mycket mer. Ribban på kunskap ligger högre för att du ska få gehör. Kommer du med skräp så hamnar du längst ner i det elektroniska flödet. Sedan så blir det allt svårare att komma med någonting som känns fräscht. Med allt detta i åtanke så borde det ha varit enklare att göra sig ett namn under tidig sjuttiotal om man på riktigt hade velat det. Men fiske var någonting helt annat då. Det fick inte kosta hur mycket som helst, och den stora massan av läsarna hade lite förståelse för att man kunde brinna för fisket så intensivt som man gör idag.

Då fiskade långt fler, men långt färre såg fisket som en verklig passion som man kunde investera en stor del av sina surt inarbetade slantar. Idag är det precis tvärtom.

Det man la märke till när tidningen damp ner i brevlådan var att den nu endast hette Svenskt Fiske. Bakom kulisserna så hände det en del rätt ointressanta saker. Det vi idag känner som Sportfiskarna hade fram tills sekelskiftet hetat Fiskefrämjandet. Nu hade den bytt namn till Fritidsfiskarna och även fått en ny logga. Den klassiska kroken med en enorm hulling.

Tidningen hade även fått en till färgnyans. Om loggan stod på röd bakgrund, så hade tidningen röd färg i artiklarna. Om den stod på grön så hade den gröna inslag, dvs trefärg. I mitt tycke så gjorde inte denna nymodighet något annat än störde då man nu försökte färga allt i den enda färg man hade råd att inhandla.

För metet så var läget ljusare än någonsin. Men det säger egentligen ingenting. Man hade gått från att inte existera till att knappt existera. Man motarbetades av det övriga fisket och av sitt eget förbund på en mängd olika punkter. Dels synen på att sitta och meta skräpfisk, som var en tung sten att vända. Man saknade även en officiell rekordlista som förbundet effektivt satt stopp för av oklar anledning? Man hade även förbjudit mäskning i de tävlingar som fritidsfiskarna arrangerade. Pga miljöskäl, allt medans utsläppen från industrin låg på rekordnivåer. Många undrade säkert vad denna förbund fyllde för syfte överhuvudtaget?

Denna syn förpestade allt som rörde mete och skräpfisk. Ingvar Aurells bok om braxen som var en för tiden synnerligen välkomponerad och seriös fick denna lagom inspirerande recension i tidningen. ”Braxen hade väl fler vänner förr än i nutiden” inleder man det hela. Man fortsätter med, ”en som inte förlorat intresset för den högryggiga, ibland beniga cypriniden…” Detta är tacken för ett trettioårigt forskningsprojekt. Känner man inte till att braxarna alltid är lika beniga, då borde man kanske söka efter ett annat jobb. Inte helt oväntat så får alla andra böcker toppbetyg då de handlar om riktiga fiskar.

Som tur var så fick Arne Broman jobbet att skriva om fiskeböcker i blaskan. Detta förhindrade det hela att bli en fars. En bok ska ju som bekant inte bedömas av sitt omslag utan sitt innehåll. Arne har mycket riktigt analyserat det hela kritiskt men med massor av fakta i ryggen. Ett jobb som få svenskar under tiden kunnat ro hem. För att kunna recensera en fiskebok så måste man först veta vad en fiskebok KAN vara. Detta visste Arne tack vare att han följt det engelska fisket mycket nära. Ett land där det ställdes lite andra krav på litteraturen när det skulle komponeras en fiskeartikel. Ett krav som han överfört på sig själv med stor framgång.

Det han upplyser om är vikten av specialistböcker. I alla tider har man i en enda bok försökt belysa ett helt fiskesätt. Mete, flugfiske eller spinnfiske. Eller avhandlat en art i en klump av fiske utan att riktigt förstå att det är mer matnyttigt att belysa fiskens vanor än själva fångstsättet.

Han lyfter fram Curt Lindhés bok ”Djupens randiga rovriddare” som ett tidigt exempel på detta. Att man både inspirerar och lär ut på en och samma gång. Någonstans måste man förstå att en som köper boken har ett intresse och en kunskap för det han vill läsa om. Det han saknar är inte hur ett pimpelspö är sammansatt eller hur en pirk ser ut. Det han vill lära sig är det där lilla extra som alltid ger resultat i slutändan. Var man skall söka efter fisken under givna tider, hur man kan förfina sitt fiske eller komma med tips på redskapsfronten som dimensioner på linor, förslag på bättre krokmodeller eller känsligare flöten.

Han nämner här även sin förhoppning om en bok om ”specimen-hunting, en form av fiske vi ännu inte hittat något bra svenskt namn för…”

I detta landskap av övergripande böcker så kommer Arne med ett exempel. Han söker efter id-fiske i några böcker som självutnämnda experter skrämt ihop. Den första experten rekommenderar en lina på 0,30-0,40 mm och en krok nr 6-4.

En annan författare säger att han metar id med 0.15-0,20 mm lina och en krok nr 12.

Den tredje författaren menar att iden har ”en slags kollektiv intelligens som visar sig i att man måste gå över till en ny betestyp så snart man krokat en fisk”.

Den fjärde experten som han turligt nog inte namngett hoppas vi alla på är en knarkare av något slag, skriver, hör och häpna: ”På sommaren när iden går upp i rinnande vatten och ej är pigg på att hugga kan man kroka dem på utsidan med en trippelkrok och ett mjukt spö om fisken står tätt”.

Sedan går Arne nästan lite näsvist över till de engelska böckerna som håller en helt annan höjd. Han skriver inte det rakt ut, men mellan raderna så räcker han både en och två långfingrar och samtidigt moonar mot dessa svenska ”experter”. Han berömmer Hans Lidmans sätt att väcka ett fiskesug, trots minimal rapportering om själva prylarna och teknik. Alla som läst Lidman vet att en Glimmy är allt en spinnfiskare behöver, men böckerna är heller inte skrivna i sånt syfte.

Lidman var en känslig man och en plågad själ. Den svärta han förmedlade i skrift var med facit i hand genuin. Och att det slutade som det gjorde kom kanske inte som en överraskning när man med perspektiv tolkar hans skriverier och läser om hans märkliga levnadssätt och hållning till sitt arbete.

PÅ LIV OCH DÖD:

Jag vet inte om något fritidsintresse skördat lika många liv som fisket? Om en jägare råkar skjuta någon stackars svampplockare så blir det stora rubriker. Under 1968 dog 64 fritidsfiskare vilket är en fantastiskt hög nuffra. Totalt drunknade 343 personer. Motsvarande nuffror år 2018 var 135 personer (vilket är över snittet för 2000-talet) varav 1 drunknade under fiske. Detta visar klart och tydligt vad flytvästar/overaller samt lite sunt förnuft kan åstadkomma.

Exakt när specimenmetet föddes i Sverige är omöjligt att svara på. Att det fanns en del metare redan under sextiotalet har vi klara bevis för. Sedan så ökade intresset i sakta mak under hela sjuttiotalet innan man nådde extas under åttiotalets mitt. Den stora skillnaden mot den tiden är att det rapporteras allt mindre om metet i media. Men andelen metare i landet borde ligga på ungefärligen samma nuffror som under glädjeåren. Under den tiden så var tex karpfiske en del av specimenmetet, vilket den idag inte på samma sätt är. Metet behöver däremot inte hävda sig för sin rätt att existera. Ingen ifrågasätter längre om metet är ett värdigt fiske. Snarare tvärtom, en specimenmetare av rang är en person många ser upp till.

Under 1970 var läget ett annat.

Det känns, om inte sorgligt, åtminstone en smula overkligt att man behövt ifrågasätta en hel fiskeform som löjlig. Som Arne skriver ”Ett fiske som endast nykterhetsföreningar nappar på för att utöka klubbkassan”. Artikeln som förmodligen skrevs till blinda ögon blev endast en notering i det stora hela, eller dess syfte som Broman tänkte det. Det som skulle endast varit en parentes i skriften råkade omedvetet nudda ett ämne som senare skulle bli en sanning.

I sitt försvarstal till förmån för metet så beskriver han av misstag hur hela scenen kunde i den bästa av världar utvecklas. Inte ens i Arnes vildaste fantasier kunde han tro att så många inom snar framtid skulle nappa på specimenfisket med allt det innebar. Det han försvarade var metet i det stora hela.

Balans var den första specimengruppen som nämndes och syntes på bild i en fisketidning. En klubb som kom att avla fram många legendariska metare.

Ordet specimenfiske var som bekant ett ord man inte kände sig helt bekväm med. Man hade försökt att introducera olika ord för det nya fisket, varav ädelmete var den som flest hakade på. Dock så lät det nästan som en förolämpning konstruerad av en argsint flugfiskare. Att meta var ju allt annat än ädelt i de flestas ögon, och då har vi inte ens nämnt arterna man metade efter.

Det var inte ett medvetet val att döpa det hela till specimenfiske, det var bara att vi aldrig hittade ett bättre ord. Exemplarmete lät ju exakt lika illa då som nu. Ibland finns det man söker gömd i synfältet.

Det blir nästan tjatigt att återigen skriva om Arne Bromans artiklar. Men han var verkligen Mr Mete under en mycket lång period som relativt ohotat kunde navigera sina åsikter in i tidningen. Var det inte försvarstal för hela rörelsen så var det för tiden banbrytande uppslag för nya metoder han kom med. Förmodligen så var han lite för finessig för att den vanliga fiskaren skulle hugga på hans förslag om ett effektivt och delikat bottenmete.

Arne var inte alltid realistisk med sina kampanjer för ett rikare fiskeliv. Att omvandla en gammal spinnfiskargubbe till en bottenmetsgud över en natt var förmodligen lite av ett önsketänk. Förmodligen ville en del av Arne visa resten av fiskesverige exakt hur långt före dem han låg i sitt fiske. De hade förmodligen gett större effekt att börja med lite mer råbarkade metoder som vilken nolla som helst hade kunnat adaptera till sitt fiske, och sedan ta det därifrån. Men det låg givetvis under all dignitet för honom att börja skriva om mete med stenåldersperspektiv.

För de fåtal personer i metarkretsar så var artiklar som denna nästan som ett personligt meddelande i tidningen. Men bortsett från de som förstod vad som skrevs så var glappet till de övriga mycket långt. De som skulle ta till sig metet var inte medlemmarna i den kavajprydda översittarsfären utan ungdomar som kom underifrån. Det är ungdomens största tillgång, att förstå att det alltid finns någonting bättre på g än det gamla slitna. Unga har en förmåga som gamla stötar saknar, att ta till sig ny och intressant information, och klart och tydligt säga till när dom inte förstår. Gamla gubbar har en stolthet att försvara, och när man inte längre har kapacitet att förstå så avfärdar det genom att kalla det för strunt… På min tid… Med de tre orden har aldrig någon bra artikel börjat…

1971

Sjuttiotalet hade börjat starkt, och 1971 skulle fortsätta i samma bana. Allt eftersom tiderna förändrades så förändrades även synen på fisket i stort. Tidningen hade i alla år varit totalt blankt på allt som tävlingar och storfångster hette. Ingen rapportering av storfisk existerade. Man hade inte ens en rekordlista som omfattade alla de vanligaste arterna. Fiske var en sysselsättning, inte en tävling, var den officiella hållningen. Att detta inte passade som hand i handske metarna var enkelt att förstå.

Med tiden så började den stelopererade ryggraden de föråldrade värderingarna vilade på att långsamt mjukna upp. Man kunde klart och tydligt se hur fiskeklimatet än mer delades upp i två läger. De gamla som var emot all förändring i rädsla för att tappa makt och kontroll. Och på andra sidan de som krävde en förändring för att nå en acceptabel nivå för ett land i Sveriges klass. Detta skapade en del hätska diskussioner på diverse forum, inte minst tidningens insändarsida.

Fritidsfiskarnas organisation skiljde sig inte så värst från vilket företag som helst från tiden. Gubbar i toppen och kvinnor runt dessa män. En tidstypisk indelning av viktiga och mindre viktiga tjänster. En fördelning som kanske inte direkt gynnade nytänket.

Gäddfabriker idag ses som stora tillgångar, mycket tack vare Sportfiskarna som jobbar ständigt för att förbättra det nattsvarta läget. Ljudet var annat i skällan för 49 år sedan. Berättelsen talar inte om varför Bästingens fiskevårdsförening valt att plantera i gäddyngel i sina vatten. Men att det tilltaget inte uppskattades av alla stod med insädaren klart. Då brevet inte undertecknats så är det väl ingen vild gissning att anta att författaren har en nära relation till hans hatobjekt. Min gissning, en laxöringsfiskande gentleman i 50-60 årsåldern.

Det mesta som inte handlade om fettfenor motarbetades från någon kant. Vilket är en märklig hållning till fiskevård. Kunskapsnivån var under tiden inte speciellt hög hos den stora massan. Varken om fiskarna eller miljön kring dem. Detta hade uppmärksammats och allt fler artiklar inom ämnet började publiceras.

Först ut var artikeln ”Om fiskögats byggnad och anpassning”. En skrivelse som förmodligen flög högt över huvudet för vad som var brukligt inom fiskelitteratur. Att den var skriven av Inga-Britt Ahlbert från Zoologiska institutet, Stockholms universitet gjorde inte saken sämre. Detta var fakta på en nivå som sällan skådats i blaskan. Det började på riktigt kännas som att vi var på väg mot en tid där fakta vann över fiktionen. Kunde man få med sig något matnyttigt från varje artikel av denna dignitet så skulle en långt klarare bild av motståndaren börja framstå. Fiskar må vara dumma varelser när det kommer till vissa saker. Men deras naturliga sinnen som lukt, känsel,hörsel, och syn är finslipade funktioner som människan aldrig kommer att vinna över. Men kan vi förstå dessa så skaffar vi oss en liten fördel i jakten.

Materialet som bildade folket fortsatte att komma i allt större utsträckning med tiden. Var man lyhörd och tog till sig allt som skrevs så kunde man säkerligen effektivisera sitt fiske med hur mycket som helst. Informationen var till början på en nivå där vem som helst med lite intresse kunde ta till sig av dessa tips. När ABC-tipsen var avhandlade så höjde man nivån. På så vis så fick man med tiden en skaplig informationsbank att plocka ur. Att vissa fick mer fisk än andra kanske inte endast var en slump? Idag är det svårt att föreställa sig denna okunskap, men lika långt som vi idag har till denna tid, lika långt hade de som då levde till 1800 talet.

Vad som var sportfiske och vad som inte var det, ja det kunde man diskutera i all oändlighet. Att välja ordet sport var som jag nämnt ett monumentalt misstag vilket många bokstavsryttare hakade upp sig på. Man kategoriserade och analyserade allt in i absurdum. Var fiske efter annat än mat etiskt, var det sportfiske? Var går gränsen mellan moral och bristen på det. Ja, diskussionen tog aldrig slut.

Ljushuvudet som skrivit skiten förklarar för oss alla att vi väljer att ”ädelmeta” efter skitfiskar för att det inte finns bättre (matnyttiga) arter att rikta in sig på. Därmed hade han klart och tydligt bevisat sin tes. Någon sportfiskare blev det aldrig av mig, jag har alltid hatat uttrycket och kommer alltid att göra det. Att börja kategorisera sig är jag inte intresserad av. Möjligtvis metare, men där går gränsen. Debatter som utkrystade artiklar som ovan skapar kan vi gott klara oss utan. Sportfiskarna som organisation idag stödjer jag däremot helhjärtat, men det är en helt annan sak. Ett namnbyte kanske kunde vara på plats, och sedan platta till hullningen på loggan så ingen får ont någonstans…

Nästa snubbe menar väl. Han menar så väldigt väl med sin artikel om kvinnan som enligt alla tolkningar under tiden inte skulle veta vad som är fram och vad som är bak på ett fiskespö. Men sedan helt plötsligt fiskar hon jättebra och får beröm av mannen. Detta hade man ju aldrig kunnat räkna ut… Vad han vill säga med detta har jag inte riktigt räknat ut ännu på ett sånt sätt som kan skrivas ner som ord. Dessa svängningar mellan högt och avgrundslågt var fortfarande vanligt förekommande i tidningen. Ibland läste man med stort intresse, medan man sidan efter hade nära till gråt pga uselheten. Den här sidan var en av dom.

Trots kritiken mot Göstas kvinnotext så håller den ändå nobel-klass jämfört med ålartikeln som följer. I april hugger ålen villigt på spinnare skriver den stolte författaren samtidigt som man på bilden ser en ål med en mörrumsspinnare inkörd mitt på kroppen. Detta är ett klassiskt fall där redaktionen skulle ha skickat tillbaks artikeln med tre konstruktiva förslag.

Byt författare, bilden och all text så kanske det blir bra. Bättre lycka nästa gång…

Detta lilla axplock av mindre lyckade saker både speglar och inte en tid som var en helt annan än den vi lever idag. Nu när jag fått ur mig all ilska ur systemet så kan vi blicka på några av höjdpunkterna ur året 1971:

ABU 50 år var en stor händelse. Inte många förstår hur stora abu var under glansdagarna som under tiden började vara ett minne blott. År 1921 köpte Carl Borgström Halda fickurfabrik. Han döpte företaget till ABU, dvs Ab Urfabriken. Tillverkningen var till en början ungefär så långt ifrån fiskeprylar man kunde komma. Telur och taxametrar. 1934 dog Carl hastigt och mindre lustigt och sonen Göte Borgström fick axla rollen som industrimogul. man fortsatte på den inslagna banan fram till att andra världskriget kom och förstörde planerna. Här gjorde man en kovändning och började med att producera fiskerullar. År 1944 kom de första dragen, och sedan har det bara rullat på utav farten. 1971 var det dags för 50års jubileum, för bolaget, inte för fiskeprylrna, men det spelade mindre roll när det ändå bjöds på kalas.

Den 1 juni samma år var det så dags för sonen Lennart att ta över skutan. Härifrån så skulle seglatsen vara av den skumpiga karaktären som efter många vändor skulle ta slut i början av 80-talet då nästan all tillverkning flyttades till Asien och varumärket ABU fick en dipp som heter duga. Detta fick tack och lov Göte aldrig bevittna då han gick bort 1974.

Allt detta och mycket därtill beskrivs in i detalj i den synnerligen läsvärda boken. Snilledrag, lyckokast och bottennapp, skriven av Lennart Borgström.

Abu i all ära, men årets i särklass viktigaste händelse var introduktionen av Storfiskregisreringen. Ett mycket stort och viktigt steg i rätt riktning.

Jag vet inte hur insyltad Arne Broman var i registrets födelse, men han skrev en mängd artiklar om det och verkligen brann för ämnet. Nu hade alla metare äntligen någonting att fiska mot. Att bara få registrera en fisk var en stor händelse för en metare. Med registret så skulle ”skräpfiskarnas” status höjas väsentligt. Måhända en skitfisk, men en storfisk. och som bevis för en sådan fångst så skulle man få ett märke, storfisknålen…

Var dessa regg-gränser skulle ligga var för en mängd arter svårt att veta. Nu skulle alla mytomaner som i åratal förstorat upp sina abborrar få någonting att bita i när gränsen för storfisk landade på styva 2.0 kg. Gäddan som man hade bra kläm på låg redan från början på 12 pannor där den fortfarande ligger. Sutaren hamnade på 2.0 kg, liksom färnan. Mörten (0.5kg) och rudan (1.0kg) hamnade till en början liksom sutaren något lågt och justerades med tiden till mer rimliga gränser. Noterbart är att vimma och björkna saknades ur listan med anmälningsbara fiskar. Men i det stora hela så låg vikterna ungefär där man hade kunnat förvänta sig. Det enda som nu saknades var en massa anmälningar!

Redan nästa månad hade man med stort intresse börjat få in de första anmälningarna. Att det var lite svaj med vikterna som rundades i nästan samtliga fall till närmaste hekto när vikten översteg ett par kilo kunde man leva med, huvudsaken var att systemet var i rullning. Arne skriver lite fyndigt.

”men kommer nu inte detta med storfiskmärken att ytterligare nivelera det gamla fina fisket? Vi får hoppas det. Det finns nämligen inte något fiske som är finare än annat fiske bara på grundval av den fisk man är ute efter…”

På tal om märken. Under tiden hade fritidsfiskarna inlett en offensiv i värvandet av nya medlemmar. Varje värvad medlem gav en pin i form av olika fiskar. Lyckan var monumental när undertecknad till slut kom över den eftertraktade braxpinnet att ha i fiskekepan. En raritet idag, och ett givet inslag i den bästa bröllopskavajen!

Under tiden fortsatte man att pumpa ut artiklar som förfinade metet. Inte sällan med hjälp av artiklar inlånade från England. Trotting var och är någonting av det svåraste och finaste man kan ge sig på inom fiske. Under flera årtionden satsade man hårt på att öka medvetandet för denna konstart, till nästan ingen nytta alls. Trots mängden rinnande vatten så föredrar svensken i hög utsträckning fortfarande bottenmetet. Det fina som metet eventuellt står för i England är i Svedala inte lika viktigt. Vi fångar hellre stor fisk. Detta har givetvis sina anledningar. En stor orsak borde vara bristen av ”vilda” vatten i öriket. När man inte har samma syn på att se fiskar som poäng så hittar man andra aspekter i det dom kallar sporten. Man metar kanske hellre njutbart och ser det fina när fångstens storlek inte på samma sätt påverkar val av vatten. Samma njutbarhet vi ofta har när vi metar efter mört eller färna som ett trevligt mängdfiske utan krav på poäng. I den världen är trotting ett hett alternativ.

Är man kändis så är fiske oftast inte en sysselsättning som lockar. Vi kan med väldigt få fingrar räkna upp de kändisar som i landet är (på riktigt) inbitna fiskare. Läget är väl inte mycket bättre i England där Adrian Smith borde vara den som hållit metets fana högst. På den gamla onda tiden så sökte man med ljus och lykta innan man fann Charlie Norman som kunde tänka sig att mellan sina utskällda boogie-woogiekonserter skriva en rad eller två i tidningen. Till ingens förvåning så var Charlie en man med mycket humor och värme, och ett genuint fiskeintresse. hans skrivelser hade en personlig och lite udda touch som saknade all form av egoism. Ett trevligt inslag i den annars nattsvarta och stela atmosfären tidningen bjöd på mot en mindre betalning.

Ålmete var en annan klassiker. Tillsammans med laken så var dessa två fiskar det uddaste en vanlig farbror kunde sträcka sig till att meta efter. Kallrökt ål som är så gott.. Idag ser vi följderna av ett naturvård som misslyckats totalt. Än idag så ses aldrig vandringshinder som just ett hinder när det kommer till vanliga arter som mört eller vimma. Först när någonting som har ett värde, när den ligger på is i fiskbilen, hotas, ja då rycker man ut med stora rubriker som följd. Enorma pengar har under tiderna satsats på vansinniga örings och regnbågsprojekt i åar och sjöar till absolut ingen nytta alls. Planteras en enda regnbåge ut i en å så finns det bred folklig och politisk stöd för att spärra av hela jävla stan för det vackra laxfisket. Kommer man med hatten i hand för att ansöka om ett bidrag för vimmans välmående så blir man för alltid stämplad som psykopat. Det är så fisket förvaltats i många kommuner. Man satsar på arter som aldrig ens funnits där, medans det naturliga lämnar man åt sitt mörka öde. Som tur är så har gäddfisket börjat få lite vind i seglet. Men det krävdes nästan en systemkollaps innan någon reagerade. Den dag det endast finns vimma kvar i våra vatten, det är den dagen vi börjar skydda den. Och med skydda menar jag sätta ett pris på den sista matbiten. Ordet naturresurs betyder i klarspråk. Någonting någon kan tjäna pengar på.

En stor fisk har ett stort värde. Det har vi idag förstått. Folk är villiga att betala för ett bra fiske, men har inte riktigt tiden att finna den själv. Vi har alltså bytt tid mot pengar. I dessa bråda dagar är det ingenting som vi inte accepterar eller ser ned på. Så är det bara, och vi verkar gilla det.

Med denna inställning så sätter vi långt högre krav på just förvaltning. Inget vatten klarar av ett högt fisketryck där all fisk avlivas. Få arter klarar överhuvudtaget av att returneras för att sedan lägga på sig ännu brutalare vikt till nästa fångsttillfälle. Predatorer är mycket känsliga för denna typ av förvaltning. I många länder så har man fiskeperioder som är korta och kostsamma, för att sedan återgå till ett mycket långt fiskestopp. På så sätt kan man hålla ett rimligt fiske efter dessa gäddor utan att de tar allt för mycket stryk. Den typen av förvaltning som är skapad mer för fisken och mindre för fiskaren är ingenting vi skulle vilja ha i Sverige. Snarare tvärtom. Men det kommer ju som vi alla vet med ett pris. Vårt pris är ett kraftigt försämrat fiske, medans i t.ex. Storbritannien kan priset vara 500 kr för att ha en mycket stor chans att fånga en monstergädda på 15 kg eller mer.

Att betala till ett förbund som sedan strör pengarna efter sitt tycke, eller betala ett pris för ett väl förvaltat fiske där pengarna till stora delar faller tillbaks på det du betalat för, det är frågan? Jag skulle föredra att ha bägge två. Detta med gratis fiske ligger så djupt rotat i oss att det är nu mycket svårt att börja komma med skyldigheter till de som ofta varit orsaken till varför fisket blivit sämre. Regnbågsfiskare betalar alltid för sitt fiske. De som metar karp betalar också. Varför skulle det vara omöjligt att en gäddfiskare skulle få betala en liten slant som sedan används till att göra fisket bättre? Eller åtminstone upplevelsen.

Det skulle dröja länge innan vi slapp det onödiga dödandet av fisk. Fram till nittiotalet. En levande fisk var svår att väga korrekt angavs som orsak. Ställde man motfrågan, kan man inte fuska med en död fisk? Då fick man ofta till svar. Jo, men de som inte medvetet fuskar kan ändå mot sitt vetande ha en våg som visar fel.

Vågar är bra på så vis att de kan kontrollvägas. En våg som visar 1300 gr när harren vägs kan enkelt kontrolleras genom att ta någonting väl hemma som väger 1300 gr och sedan gå till butiken och kontrollväga. För till butiken var du ändå tvungen att ta dig. Det är rätt tidstypiskt att i första hand se en massa problem som i efterhand måste överbevisas, än att testa och sedan kolla om det påstådda problemet ens är ett problem?

Storfiskregistret fick en flygande start. Vilket inte var någon skräll. Detta var någonting efterlängtat som gladde många fiskare. Myntets baksida, som det känns idag, var det onödiga dödandet. Men ser man på det med nyktra ögon så ökade nog inte dödandet med många promille. Det var först när man långt senare började ifrågasätta sitt eget agerande när en förbättring kom till stånd. Detta mycket beroende på en helt ny generation fiskare som saknade mördargenen i arvsmassan.

Idag har vi klivit på fel sida av linjen när dåligt utrustade fiskare framstår som hjältar när de släpper tillbaks en ovägd storgädda. Det enda vi sänder ut till övriga människor är att det är helt ok att skada fisken, men du får absolut inte döda den. Vi arrangerar fisketävlingar där det inte direkt kryllar av folk med miljöångest när dom glatt rattar sin sportbåt på Vänerns vågor. Men skulle en person välja att under tävlingstid bonka tre gäddor för matfisk så skulle han bli offentligt straffknullad av samtliga personer i tävlingsledningen. Vårt slogan kunde vara ”det ska se bra ut”. Om man nu brinner så mycket för gäddan, varför i helvete ställer man då upp i en gäddfisketävling?

Är man av det virket att det är ok att tävla inom gäddfiske, då får man räkna med blod. Klarar man inte av med blod, då ska man inte fiska efter gädda. Antingen så skyddar vi på riktigt, eller så skiter vi i det, inga mellanvägar. Om det försämrade fisket beror på oss fiskare är helt onödigt i sammanhanget om lotten fallit på oss att förvalta fisket. Ett fiske kan förvaltas genom forskning, genom förbud, och genom förbättringar som kostar pengar. Men framför allt aldrig utan uppoffringar i form av tid, pengar, svett och vilja. Att gnälla på skarven eller sälen är inte förvaltning. Men att sitta bakom en datorskärm och tycka, men aldrig själv vara en volontär, det tycker många känns helt ok. Fisket kallas ofta för folkrörelse, men det är inte mycket till rörelse när det inte ska fiskas

Läget var under sjuttiotalet ett helt annat. Då kändes den mer som just en rörelse med fokus på glädje, och mindre som spjutspetsforskning. Att fiske idag inte räknas som en sport, eller ens en lätt form av motion talar det faktum för att den inte går under arbetsplatsernas friskvårdsbidrag. Golf gör det… Men det höjs det inga starka röster från förbundet som ändå kallar sig för just sportfiskarna. En sån sak vore guld värt på riktigt för många, en sak som massor av människor kunde ha nytta av. Men det genererar väl inga pengar?

Jag betalar min avgift, och har därmed rätt till att få göra min röst hörd. Men om man endast kommer med gnäll och aldrig med konstruktiv kritik, då blir heller aldrig saker gjorda. Om fisket ska ses som en rörelse, då måste vi agera som en rörelse. Vi har fått många bra saker gjorda sedan sjuttiotalet. Men rörelsen har gått förlorad, och blir allt svårare att hitta i takt med det ekande ljudet av tomma klubblokaler. En storfisknål i jackan är för många viktigare än ljudet av barn som fiskar.

Vi måste nog inse att fiske idag är mer egocentrerat än någonsin…

Idag är reklam någonting man knappast tänker på. Den har blivit ett naturligt inslag. Likt en rallybil som skulle se naken ut utan sina klistermärken, på samma sätt skulle en fisketidning kännas konstig.

Vi måste nämna lite redskap innan vi stänger boken för denna gång.

ABU var fortfarande kungarna på tronen. Till den milda grad att dom själva svarade på framförd kritik i tidningen. Faktiskt ända från högsta ledningen i form av någon som kallade sig för Borgström i efternamn. Men många andra lurade i skuggorna, väntandes på det lilla misstag från abus sida som skulle ge dom chansen att sno åt sig marknadsandelar. Arjon, Daiwa och Mitchell var de som kändes hetast. Men det fanns även andra. Vissa kom för att stanna, som Shimano. Andra kom för att absolut inte göra någon som helst nedslag i fiskehistorien för att sedan försvinna för gott. Galion var ett sånt exempel…

En annan farbror vid namn Leif Engström var det för predatorfisket som Arne var för metet. Här med en artikel om gösfiske. Förmodligen den första artikeln där jiggfiske beskrevs som det ser ut idag. Själva jiggen var fortfarande ett jigghuvud med fastsatta fjädrar, men ack lika mördande effektivt. Leif kom att ligga så mycket i framkant av gäddfisket att man nästan avfärdade mannen som mytoman. Vissa har bara det där lilla extra…

Vår resa är för denna gång slut. En resa som kört pararellslalom med metet, förbundet och själva fisket. En resa kantad av problem och lösningar. Min kritik har bitvis varit svidande och möjligtvis helt felaktig. Jag målar upp en bild av en tid jag aldrig tillhörde på det vis jag uppfattat den…

Fortsättning följer…

/Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln