Historien om Svenskt Fiske del 2

Dela gärna så fler får läsa artikeln

”…All utveckling är av ondo, det leder till att man i slutändan vänds mot sin bror. Likt stormens öga så råder det stiltje i utvecklingens mitt. Men ta ett steg, framåt eller bakåt, så kastas du iväg i en uppåtgående spiral av misär, girighet och avundsjuka. Vi har en mörk framtid att se fram emot. En framtid plågad av svält, sjukdom, miljöförstöring, krig och elände. Men utvecklingen går inte att stoppa så länge vi tjänar pengar på den, precis som jordens undergång inte går att hejda så länge vi har mänskliga rättigheter. Människan har upphöjt sig själv över naturen istället för att vara en del av den. Misär och glädje går alltid hand i hand, de är beroende av varandra. Men vill bara inte vistas på samma plats samtidigt. Att förklä ondska i godhet är i sig själv inte en svaghet. Svaghet är att blotta dörren till själen och släppa in ondskan. Detta var prästens uppgift, att skickligt manipulera folket bort från livets frestelser. Varje frestelse var ett potentiellt hot mot makten och pengarna. Mycket har förändrats sedan dess, frestelserna finns där än idag, trots att den smarte inget längre tror. Nu är det bara en fråga vilken av frestelserna du kommer att välja. Vi hade allt, vi hade det bra, vi hade varandra, bara för att kasta iväg det, ondskan har vunnit…”

1972:

Historien om Svenskt Fiske del 2

Om sextiotalet varit en kamp för att bli av med oskulden så kom sjuttiotalet att bli en enda lång transportsträcka att hamna i fas med tiden. Bakåtsträvarna började så sakteliga förlora kampen när det låg i tiden att utveckla fisket bort från upplevelser och teorier tagna ur luften. Man ville veta, och man ville lära sig. Att fiskar hade ett system dom följde kunde teoretiskt knäckas likt en stryktipsrad. Varje liten ledtråd var ett steg åt rätt håll. Varje liten förbättring i utrustningsväg togs emot med öppna armar. Förbundets roll var som alltid utan att trampa på några tår försöka tillfredsställa allas behov. En uppgift som idag faktiskt är mycket enklare när så mycket redan är förstört och alla framsteg, hur små dom än är, ses som monumentala segrar. Det är idag paradoxalt att man kan bilda en stor folkrörelse mot skarvar och sälar, eller vargar för den delen, men inte kunna se att problemen ligger i helt andra händer. Det är som att de som fiskar inte är kapabla att tänka. Naturen har problem, för den vilar i våra egna händer. Men vi skyller på naturen som om den skulle vilja förstöra sig själv. Vi utesluter alltid vår egna medverkan ur ekvationen, och då måste felet givetvis vara någon annans.

Sportfiskemässan, en plats där branschen, media och utövarna träffas kunde vara skådeplatsen där man gör skillnad på riktigt när ändå alla är samlade. Men det är vi inte intresserade av. Vi är intresserade att sälja, synas och växa. Tillväxt är ett positivt laddat ord. Och de som rapporterar om förödelsen kommer med Jobspost som alla vill läsa, men ingen orkar lyfta ett finger för att göra någonting åt. För det är alltid någon annans uppgift att lösa problemen…

Vill man så skulle man kunna sammanfatta det hela på detta sätt. Man kan även välja att blunda för allt och sammanfatta allt som om problemen aldrig funnits… Eller så väljer man en väg som går mellan dem. Där man kan göra stick åt olika håll när det gynnar min historia på bästa sätt. Jag väljer nog den vägen…

Svenskt fiske artikel - Att märka fisk

Varför inte brännmärka sin egen öring? Det kunde inte ens under 1972 ha varit en bra idé? Visst, en liten microblaffa någonstans, men hela jävla sidan på fisken? Jag kollade på tidningen, men det var inte aprilnumret utan årets första. Detta borde ligga utanför alla etiska gränser och speglar nog en extrem sida hos den lilla spillran av människor som under tiden fanns som såg fiskar som spelpjäser och pengar. Året började starkt, men som tur är så blev det bättre i efterhand.

Nils Färnström var en gammal stöt som under tiden var ett känt namn. Hans passion i livet var flugfiske, en sysselsättning han brann väldigt starkt för. Jag ska inte dra någon djupare presentation av honom, men kan nämna att han skrivit en mängd böcker som vissa än idag håller högt. Kanske med all rätt, vad vet jag, har inte läst dom och kommer heller aldrig att göra det.

Hur som helst. Nils var inte lika imponerad av varken metet eller storfisksregisteringen. Men istället för att hålla allt detta för sig själv så var han i den bästa Bengt Öste stil bara tvungen att fatta pennan och skriva ett mycket syrligt inlägg om ett ämne han absolut inte förstod sig på. Inlägget döpte han till ”skrytnål i hatten”. Med klassiska citat som ”den där Izaak Walton var nog bakom flötet, men för all del-han metade ju mört ibland” och ”Ännu har jag inte träffat den verkliga idealisten som säger att han lika gärna tar en halvkilos mört som en kiloöring”, målade han in sig i ett hörn. Dock så beskrev han sig själv väldigt träffsäkert. ”Jag kanske är reaktionär, flugtablerad, smalspårig, medeltida etc”. Det är synd att han inte kunde ha en lika klar bild över vad andra människor ville få ut av fisket. Att Arne Broman sedan satte honom på plats, är en helt annan sak.

Kanske är detta sättet för gamla gubbar att hävda sig? Genom att förolämpa, veta bättre och fördöma allt man inte förstår.

Historien om Svenskt Fiske del 2

En som förvisso var en semi-gammal gubbe, men förstod saker och ting i ett större perspektiv var den vid det här laget uttjatade Arne. Det som långsamt började hända i tidningen var att man istället för att presentera mete som fiskeform fokuserade sig på en specifik art under en specifik tid.

Det som är lite lustigt är att man under tiden och en bra bit framåt envisades att beskriva engelska termer på just engelska. I vissa fall så existerar några av dessa än idag. Swingtip, specimen, boilie och quiver för att nämna några. Men det är ofta ord som på ett eller annat sätt inte gynnas av en översättning. I andra fall, som maggots så blir det engelska ordet en vedertagen sanning. Fluglarver hör man sällan talas om. I andra fall som Jerk-fiske skulle översättningen bli olycklig. Ryckfiske låter inte så sexigt.

Idfiskeartikel - Svenskt Fiske

Artikeln behandlar idmete på ett systematiskt sätt. Det är ingenting att skriva hem om idag, men för tiden så var artikeln välbehövlig. Under en tid då få människor behärskade metet så gick 90% av artikeln åt att beskriva olika fiskesätt och utrustning. Idag när vi kan meta så är det sorgligt ofta samma dystra procentnuffra som effektivt stryper livet ur artikeln.

Intressant nog så kallas frilinefiske för free-lining. Ett exempel där man aldrig hade behövt det engelska ordet. Men det har med tiden visat sig att korrekta engelska termer var någonting som var viktigt för Arne.

Några exempel på fisketermer som inte hade gynnats av en översättning:

Quivertip – Darrtopp

Boilie – Kokare

Swimfeeder – Fiskeplatsmatare

Baitrunner – Beteslöpare

Bankstick – Strandbankspinne

Trollingboatstrailer – Släpfiskebåtssläpvagn…

Gäddmete - Svenskt Fiske

Även gäddfiskarna hade finslipat sina trollkonster. Att gäddan gärna tog en mört, levande eller död, var ju ingen hemlighet. På angel hade man genom alla tider använt sig av metoden. Men det dröjde märkligt länge innan gäddmetet började synas i tidningarna i en mer exotisk form än en trekrok genom ryggen och ett rödvitt flöte. Det krävdes åter en engelsman till detta, Dennis Pye hette liraren som skrev om mete med pilotflöten och riggningar med dubbla trekrokar. Man kan ana att Arne återigen haft ett finger med i spelet när man valt att visa upp härligheten på detta sätt. Problemet är bara den att man valde att visa upp för invecklade saker, nästan på ett lite överlägset sätt. Man ville så gärna tala om för hela fiskesverige att man var ljusår före den vanliga semesterfiskaren. Istället för att bygga en bro så satte man sig i en motorbåt och körde iväg. Att komma med en massa termer och prylar som inte ens existerade i landet var knappast inspirerande för de som inte hade de mest basala kunskaperna i ryggen att luta sig emot. Och frustrerande för de som ville men inte hade möjligheten att komma över prylarna. Man ska komma ihåg att under denna tid så fanns det knappt fungerande haspelrullar för det lite lättare fisket.

Historien om Svenskt Fiske del 2

Det klassiska braxenmetet fortsatte man att skriva om. Under denna tid så var en trekilosfisk en drömfisk alla kategorier. Rapporter om fångade braxar haglade in i storfisksregisteringen från alla av landets hörn. Det skulle dröja nästan tio år till innan man började pressa upp vikterna över fyra kilo och uppåt det magiska femkilossträcket. Som alltid så rapporterades det om monsterbraxar på sju-åtta kilo och en tolvkilos från Finland som var populär att lyfta fram när det skulle skrytas. Men det var betydligt svårare att skaka fram bilder på dessa fiskar. Bevisligen så kunde ju braxarna växa sig till vikter över sex kilo i landet, men att hitta ett sånt vatten och ta fisken på riktat mete, ja dit var det ännu långt.

Storfisken - Svenskt Fiske

En asp på 7400 gram var en redig bit, men långt ifrån något monster sett till hur stora man både sett och fångat under leken. Än idag så är asprekordet en av våra svagaste sett till potentialen. Man har som tur är satt käppar i hjulet för att fiska och anmäla asparna under deras lekvandring. Att fånga ett nytt rekord efter leken blir därför väldigt svårt. Arten i fråga är nog den som har flest oanmälda rekordfiskar. Den glada fångstmannen berättar att snittvikten ligger på kring fem kilo och att han fångat aspar på över tio kilo. Aspleken är en häftig syn och ett skådespel som vi bör värna om, och bevisligen så har skyddet fungerat då nuffrorna under en lång tid varit stigande.

Malen - en artikel i Svenskt Fiske

En annan art som mått bra av skydd är malen. Lars-Erik Svensson tog sig lite tid och knåpade ihop en artikel efter att man haft frågan om malens existens på tapeten i ett tidigare nummer.

Förvisso intressant läsning, men samtidigt lite dystert då man beskriver ståndkroksfiske och hur den fångade fisken smakar. Idag är frågan öppen för debatt om fisket efter mal ska släppas. Men samtidigt får man inte glömma att det finns en anledning till varför malen klarat sig hyggligt trots få bestånd på få ställen. Aspen som känns som en mängdfisk jämfört med malen låg väldigt pyrt till innan man beslöt att skydda den, åtminstone hjälpligt. För arter som mal och asp kan vi fungera både som beskyddare och som utrotare. Vid minsta tvivel så är det nog bättre att välja den beskyddande vägen trots att suget att fiska efter båda dessa arter kan vara stort.

1973:

Kanske hade folket inga större förhoppningar att det nya året skulle bli ett magiskt år ur tidningssynpunkt. Man hade för det första egentligen ingenting att jämföra med. Svenskt Fiske var det man hade och det man fick hållas med. Och då är det svårt att riktigt veta hur en riktigt bra fisketidning kunde se ut. I ärlighetens namn så låg inte heller fisket i Sverige på en sån nivå att man såg någon anledning att göra några storsatsningar för att förnya sig. Man fortsatte bara där man året innan hade slutat. Ett väl inarbetat system kunde man väl gott bjuda sina medlemmar ett år till…

Historien om Svenskt Fiske del 2

Men att pimpla brax var ändå något udda och oväntat. Människan har som bekant alltid roats av det som är just udda. Vet vi fortfarande väldigt lite om olika arters beteenden. Att det går att få både ål och ruda under vintern är bevisat, men ändå så tycker vi att det är extremt konstigt varje gång det händer. Senast förra veckan såg jag en rapport om flera rudor som fångats under annat mete, i februari. Klart som korvspad så är inte vintern det mest fantastiska fisketiden efter dessa värmeälskande varelser. Men under rätta förhållanden så kan man ha väldigt fint fiske om man prickar rätt. I Sverige är vi i överlag väldigt dåliga på att meta under kallvattensperioden. På senare år så har all form av predatormete från isen exploderat med finfina resultat. Faktiskt så ligger vi metare hopplöst efter i detta fall. Arter som mört, björkna, braxen, färna, karp och id är på alla sätt och vis aktiva under denna mörka årstid.

Lektyr är inte bara för brudar

Denna annons fick mig att hoppa till lite. Jag tog sedan en funderare på vad man idag reagerar över. Det är en relativt komplicerad frågeställning. Vi frångår att det är porr man vill sälja här. Det här ligger lite i gråzonen, och det inser även tidningen Lektyr som i annonsen gör en klassiker. Man skriver att tidningen innehåller så mycket mer än brudar, bland annat artiklar av Nils Färnström. Men samtidigt så ser man ju klart o tydligt att det inte är Nisse på bilden, eller Nisses fru för den delen. Med stora bokstäver skyltar man att det är Sveriges största bildtidning du bör köpa om du vill se en torrfluga i fyrfärg. Så långt allt bra. Fast nu vet ju alla att det är porr det gäller, och att det är porr man vill betala för. Inte Nils Färnström. Fick köparna välja så skulle man ha så lite Nils Färnström som möjligt och så mycket porr som det någonsin går att trycka in i tidningen. Tidningen lockar alltså med det man minst av allt vill läsa om, dvs Nisses jävla fiskeartiklar som säkert mjukar upp den hårdaste av erektioner.

Den som i själva verket blir utnyttjad i porrbranschen är Nils Färnström. Han går nu hemma och tror att han ska få sitt stora break som författare. Men hans roll i sammanhanget är ett helt annat. Nämligen som ursäkt för kåtgubbarna. -Nej älskling, jag ser inte på porr, Nils Färnström skriver ju i tidningen, det e därför jag köper Lektyr. Fiske är nämligen exakt identiskt med porr, vi vet att det krävs en del lidande för att vi ska ha det bra, men vi väljer att blunda för det.

Idag har vi valt en annan väg. Suget för lite schysst porr är fortfarande precis lika stort. Det vet alla. Men det är ju kränkande och allt det där med att vi måste skydda barnen. Så vi har allt på internet, helt gratis och utan kontroll. Detta anser vi inte vara ett problem fast man har åtkomst till det 24/7 via mobilen. Men om en porrblaska skulle hamna på ett fikabord på någon socialförvaltning i Närke så skulle någon behöva straffas för det.

Problemet är som så ofta varken innehållet, behovet eller användningsområdet. Utan den lilla spillra som knappt kan kallas för minoritet vars snedvridna moral ska styra över den breda massan som endast vill kolla på lite lättsam porr som är befriad från både Nils Färnström som allt annat oviktigt när man ska dra sin eftermiddagsrunk.

Svenskt Fiske - Redskapsnytt 1973

Redskapsnyheterna för året var minst sagt skrala. Abu hade idétorka av sällan skådat slag och fortsatte att köpa in drag från andra länder och bara stämplade dom med sina egna stämplar. Snooky som var ett i mängden av sådana drag. En Doll Fish av Doll Thompson som den i original hette abufierades utan att nämnas med så mycket som med ett ord. Andra ”abudrag” som i tysthet köpts, kopierats och sålts som egna är Killer, Kynoch, Atom, Hi-Lo, Mörrumspinnaren, Högbomsdraget, Cello och Kaleva.

Svenskt Fiske

Jag läste denna lilla notis och tänkte hur samma tidning med samma namn gjort en lång och krokig resa. Att stora gäddor i rengbågspölar var på tapeten under hela sjuttiotalet kunde man läsa i var och varannan nummer, men av rakt motsatt anledning. Oscar Trowalds briljanta artikelserie om rengbågsgäddor lyfter exakt samma saker, men ser ”problemet” som man ska se det, nämligen som en tillgång. Så länge människan har ett finger med i spelet så manipuleras förutsättningarna och det mest remarkabla kan inträffa. Detta gäller oftast de olika metarterna där sjöar av olika anledningar producerar fiskar i superformat. Men det kan om allt stämmer även gälla gäddan. Än så länge har man bara skrapat på ytan då de som spinner efter gädda av någon oklar anledning inte söker sig till sådana vatten i samma utsträckning som metarna. Åtminstone om man tänker hur många utövarna är och hur få vi metare är.

Smäsjö Karp

En rekordkarp är en rekordkarp om så tagen på pimpel. Under lång tid var dessa rekord just slumpfångster som delvis ingav hopp för att kunna fånga en stöddig fisk med riktade insatser. Å andra sidan, vad är ett sådant rekord värt? Allt eftersom våra rekord pressas upp till allt omöjligare vikter så inser man att det som håller upp hoppet är tanken på att en dag hitta ett vatten där förutsättningarna är så fel att det i slutändan blir rätt för en art. Nu skulle man kunna fråga sig vad ett sånt rekord är värt och få en stor del av specimensverige att sätta morgonkaffet i luftstrupen. Någonstans så har man accepterat att detta är helt ok. Arter som just nämnda karpen, men även andra som ruda, mört, brax, sik, abborre och sutare fiskas idag i vatten där antingen människan haft ett finger i spelet, eller på något annat sätt har förutsättningar som inte är som de ska.

Bollar man med tanken att vi skulle börja skapa vatten med just perfekta förutsättningar för en specifik art med rekordvikter så skulle många motsätta sig kraftigt. Även fast skillnaden egentligen är hårfin. Det hela grundar sig givetvis på människans intresse av att fiska upp så stora fiskar som möjligt, vilket inte är konstigt alls. Myntets baksida är att dessa fiskar ställer helt orimliga krav på vad en stor fisk egentligen är. Det är enkelt att säga att det inte är gäddans fel att sjön helt plötsligt fått sig ett lass med regnbåge, eller att sikarna i sjön har fått en födokälla deluxe när en forelkasse dumpats i sjön med mängder av mat av anabol karaktär. För mig så är det skitsamma, folk får tycka hur dom vill. Men, om vi ser fiske som en sport, eller sportfiske som så många vill kalla det för, hur många av dessa fiskar skulle klara av ett dopingkontroll om vi ser på saken väldigt strikt? Är det fair play att fiska under en odlingskasse, eller ur en privat sjö med skapade förutsättningar om man ska tävla i fiske? Är det kanske det som är sporten, att hitta dessa förutsättningar? Jag är nog benägen att säga ja. Vill man ha extremt stora fiskar, så söker man just efter förutsättningar, fiskarna kommer så att säga på köpet. Däremot är det inte sagt att de kommer enkelt… Specimenfiske grundar sig idag på den filosofin, att fånga den största, sen spelar det mindre roll var fisken står och hur den hamnat där. Men förr eller senare kommer vi att hamna i ett läge där någon står med en rekordfisk ur ett vatten där den egentligen inte ska finnas, och då blir det intressant att se vad som händer om den inte godkänns som rekord. Innebär domen i så fall att sådana fiskar står utanför lagen och ej heller kan godkännas i andra tävlingar som svenskan? Är en fisk fångad ur en anlagd sjö, eller en fisk som flyttats eller planterats godkänd? Ska vi se fisket som en sport, då borde vi även ha samma regelverk som sport. Men vi saknar regler nästan helt och hållet, och det beror endast på en sak, vi har inga pengar i vår ”sport”.

Svenskt Karprekord - Svenskt Fiske

Som tur är så höll sig pimpelkarpen inte speciellt länge och ordningen var återställd till stor glädje för alla fem som på den tiden brydde sig om såna saker som hur och var ett rekord fångats. Men detta skulle snart ändras, och det med råge.

Svenskt gäddrekord

Nästa rekord var en finfin gädda som skulle bli en av våra mest legendariska sportfiskerekord. Av helt fel saker. Nu kanske ordningen är återställd i just detta fallet, men det finns andra fiskar, både historiska som aktuella som alla inte håller speciellt högt. Problemet är som så ofta att om en fisk blir godkänt som rekord så är det väldigt svårt att i efterhand börja radera dessa. Detta säger endast en sak, att om ett rekord ska godkännas så får det inte finnas några som helst oklarheter. Alla har en mobiltelefon som man kan filma med för att skapa sig själv ett underlag som få i efterhand kan ifrågasätta. En bild räcker inte idag då folk på nätet alltid hittar orsak att tvivla på de mest märkliga saker. Med ett utmärkt underlag skulle både de som ska godkänna ett rekord som de som sitter på nätet o tycker få en betydligt enklare resa. Man kan tycka att det är märkligt att speciellt dessa gigantiska gäddor så ofta bara förevigats med ett endaste kort. Det säger ju iofs att om man inte tycker att en rekordgädda är mer värt än så, ja då kanske det inte är helt otroligt att vägningsprocessen hanteras med samma ”noggrannhet”

Historien om Svenskt Fiske del 2

Här hade man velat se en bild, för en ål på 7 kg tillhör inte vanligheterna. Ålen är annars en fisk där vi har ett förvisso svårslaget men sett till hur tung en ål kan bli, ett inte så omöjligt rekord som folk ibland kan tro. Jag har sett bilder på några nordiska fyrakilosålar fångade med burar och yrkesfiskeredskap, så de finns alla gånger. En finsk ål på drygt 4 kg var 120 cm lång och på bilden tjock som en underarm, så en nuffra på 137 cm är ändå inte helt tagen ur luften när man ska beskriva en saftig ål.

Hur gammal blir en karp?

När ett rekord fångas så dör ett gammalt. I detta fall bokstavligt. Men vi fick ändå något glädjande ur sorgen. Nämligen det fakta att en karp inte blir flera hundra år gammal. Den som har blick för detaljer löste att den pimplade sämsjökarpen, när den fångades kunde vara nästan 50 år gammal när den simmade omkring och högg på gäddögon. Idag vet vi att karpar inte blir hundratals år, men bra gamla.

Historien om Svenskt Fiske del 2

Vi avslutar ett lagom spännande år med en otroligt spännande nyhet som många fastnade för. Nämligen swingtip. Jag personligen tycker att detta är lika spännande som att sträck-kolla alla säsonger av svenska hjärtan, men vi är som tur olika. Palle Sköldblom har bett mig att inte vara så hård mot swingtipen, så jag nöjer mig med att notera att det var 1973 det hände. Kanske en dag så blir jag övertalad av en mästare att prova detta redskap och sådär 50 år efter att det hände slutligen fastna för det.

1974:

Svenskt Fiske nr 6 - 1974

Man hade levt i sin lilla bubbla sedan urminnes tider, ohotade på marknaden och med fritidsfiskarna i ryggen. Kanske hade man inte varit tillräckligt lyhörd på utövarnas krav och önskemål utan haft en egen agenda utifrån man agerat. På många fronter kände folk sig överkörda, inte minst inom tävlingsmetet där man allt annat än lyssnat på utövarna. Mer om detta lite senare. Det var tydligt att det funnits en del spänningar bland vissa skribenter då man sett sitt eget förbund som omodern och okunnig. Att framföra denna kritik i Svenskt Fiske var därför inte helt enkelt, trots att den förekom.

Men man var inte längre ensam på spelplanen. En tidning med namnet Fiskejournalen hade grundats och stod som en tuff motståndare redo att ta kampen om läsarna. Till skillnad mot Svenskt Fiske så var FJ i fyrfärg och hade ett större format. Dessutom så var dom fria att skriva om vad dom kände för utan att ständigt behöva ha förbundet hängande över sig.

Till en början så utklassade FJ den lilla medlemstidningen med hästlängder. Men det förde med sig en sund konkurrens som tvingade Svenskt Fiske att ändra sitt något smala sätt att tänka. I slutändan så skulle detta leda att man gick från att ha en halvdassig tidning till att ha två väldigt bra fisketidningar. Det som gav FJ trovärdighet var att man redan från start satsade helhjärtat på metet och accepterade det som en fiskeform som vilken annan. Att Svenskt Fiske senare hakade på samma trend kändes inte lika genuint utan som ett nödvändigt ont för att hålla jämna steg med motståndaren. Men för oss metare så skulle FJ alltid vara tidningen med stort T.

Om någon påstår någonting annat så är det bara att bläddra igenom årgång 1989 av FJ/sportfiske där de bittra konkurrenterna slagit ihop sina påsar. metet försvann över en natt när de sanna färgerna kom åter fram.

Historien om Svenskt Fiske del 2

Fiskejournalen som Sportfiskarna kom i framtiden att ägna mycket stort utrymme åt miljöfrågor. Idag kan man med hjälp av forskning och statistik understödja sina argument om vad som händer med våra vatten och miljön. Då som nu så styr pengar hur många beslut fattas. Som ”sakkunnig” så förstår man inte alltid hur man resonerat om man ser till endast miljöperspektivet. Jag påstår inte att vi har en alldeles underbar miljöpolitik idag, men om man spolar tillbaks tiden till början av sjuttiotalet så är det som dag och natt. Det är lyckligtvis inte jätteofta man idag läser om fiskdöd på grund av utsläpp från industrier. Det är knappt så att vi har industrier längre. De som arbetar med problematiska produkter har sedan länge flyttat problemet till Kina eller något annat mindre nogräknat land, vilket kanske gynnar våra vatten, men för klotet så är det en givetvis en förlustaffär. De som har kvar sin produktion i Sverige har stränga regler och (vi får hoppas) någon utifrån som kontrollerar deras processer. Industrin idag är ett mycket litet hot mot våra vatten om man ser till vad de en gång varit. Men det är ingen orsak att luta sig bakåt och känna sig nöjd.

Vattenkraften var nästa på tur att attackeras, och på många håll så har det byggts fiskevägar och några stationer har till och med rivits. Folk har koll på kraftbolagen och bilder torrlagda fåror sprids likt vildeld på nätet. Skulle jag tippa så är jordbruket (med all rätt) nästa motståndare. Det känns som att där finns det en del att förbättra, speciellt med diken som rinner rak ner i våra åar och sjöar utan någon nämnvärd kontroll

Historien om Svenskt Fiske del 2

Artiklar som denna är vi tack och lov förskonade från idag. Att konstatera lite uppgivet att floder blir allt som oftast förgiftade är häpnadsväckande. Nu är detta England som aldrig framstått som något land man besöker pga deras underbara vilda natur och eminenta hållning till miljöfrågor, men ändå. Man suckar över att det är så dyrt att återigen behöva plantera fisk när den förra isättningen förgiftats och dött. Ingenstans så lyfts frågan om man inte kunde se till att man kanske inte dumpade allt i åarna? Detta speglar till mångt och mycket en tid när industrin fortfarande var gigantisk i Europa. Industrin är förmodligen större globalt idag med tanke på hur vi förbrukar och hur många fler vi är. Men nu känns det mycket bättre då vi kan skylla på Kina som förstör miljön när dom tillverkar vårat skit för en billig peng.

ABU rullar

På tal om industri. Abu som var vår svenska stolthet skyddade man heligt i tidningen, och någon man i varje nummer lyfte en fin summa reklamintäkter från. När det kom till rull-test så var man därför inte helt opartisk. De fyra rullarna som testades var Cardinal 44, Ambassadeur 5000c, Abumatic 170 och en Japanrulle.

Japanrullen som man inte orkade skriva namnet på kände man lite för redan från start. Man hade som läsare på känn att detta skulle nog inte sluta väl för den stackars asiaten…

Den inkapslade rullen från japan var fyra gånger billigare än vår Abumatic 170. Ingenstans ifrågasatte man om vår rulle var för dyr, utan tyngdpunkten låg på att japanaren var för billig.

Första momentet var den klassiska ”släpa en död kilosgädda över en gräsmatta”. En mycket användbar test som aburullarna klarade galant. japanaren däremot misslyckades då linan gick av. Aj aj aj…

Nästa moment var att kasta prick. 5 kast mot utplacerade ringar. Abumaticrullen kastade bäst med en felmarginal på 55 cm över 5 kast. Imponerande! Ambassadeuren låg hack i häl med 88 cm och cardinalrullen långt bort med hela 318 cm. Japanrullen då? 15,5 meter!

Man skyllde på att den var omöjlig att bromsa och att ”rekylen” svingade tillbaks kastvikten (nästan 16 meter).

Inte heller i längsta kast kunde japanaren hävda sig. 31 meter blev resultatet mot abumatics 42 meter.

Om man bortser från det fakta att artikeln är skit, och att allt är ett rent påhitt och propaganda för (och förmodligen från) ABU, men ändå e lite sugen på att granska det som skrivits. Under tiden så hade ABU kommit med en stor kampanj för sina inkapslade rullar. Dessa ville man nu sälja. Om man på fullaste allvar menar att man över 5 kast prickar ett mål bättre och mycket säkrare med en inkapslad skitrulle är en en haspelrulle så är det nog skit bakom spakarna.

Japanrullen då? Om rekylen bakåt är 15,5 m och längsta kastet man kunde åstadkomma var 31 m (utan rekyl), då innebär detta är det avståndet för rekylen i prickmomentet är exakt hälften av maxkastet. Jag har svårt att tänka mig att målet låg 15 meter ut och att rekylen var så häftig att kastvikten hamnat en halvmeter bakom kastaren? Om målet man skulle ha velat träffa hade legat 30 m ut så skulle ett maxkast vara alldeles perfekt i längd. Om den hade legat tjugo meter bort så skulle ett maxkast hade gett 10 m i felmarginal. Här får ni en gåta, var låg målet?

Det är artiklar som denna som gör att man fattar spelet bakom kulisserna. Man tror att läsarna är idioter och artikelförfattaren får själv kanske en rulle eller två för besväret och fortsatt samarbete. Någon annan rimlig förklaring kan jag inte komma på? Jag hoppas att så är fallet, annars så har jag väldigt lågt förtroende för tidningens testpanel. ABU låg under tiden i en smaskig fejd med Daiwa som kopierat många av ABU:s fina lösningar och konstruktioner rakt av. Men var detta någonting läsarna behövde dras in i?

Historien om Svenskt Fiske del 2

En annan trend som började bli populär var en redig rotenonbehandling. Detta var fiskvård i den övre skolan som förstörde många vatten. I detta fall ett mycket fint sikvatten som tydligen även innehåll abborrar på 2-3 kilo enligt artikelskrivaren. På bilden står en man med en jättefisk i det man kallade ”något av en sikfest”. Såna här tillställningar blev alldeles för vanliga en bra tid framöver. Men detta var synsättet på oönskad fisk som förpestade vattnen. Har inte följt upp om sjön blev den öring och rödingparadis som utlovades i samarbete med kraftbolaget, men någonting säger mig att så kanske inte blev fallet.

Tävlingsfiske

Tävlingsfiskarna hade det inte mycket bättre. En mycket upprörd Arne Broman ifrågasätter och fördömer i rätt hårda, men välgrundade ordalag förbundet som förbjudit både fri linlängd som mäskning vid tävlingarna. Dvs, inga rullar. Mäskningen skulle vara ett miljöhot, vilket möjligtvis kunde vara ett argument år 2020. Men under en tid när allt spolades ner i åarna så var detta ett ytterst märkligt domslut. Förbundet var sällan i fas med tiden, mycket p.g.a att helt fel folk satt på fel stolar. Det måste ha varit jobbigt att alltid argumentera mot konstiga slag som av oklar anledning klubbats igenom av människor som inte var sakkunniga. Hade man gjort tvärtom så hade det varit mer förståeligt. Utövarna själva var högst medvetna om att tävlingsmete var så mycket mer än något jippo vid strandkanten som inte skulle tas på jättestort allvar. Att ha regler som i största möjliga mån raderar slumpen som en utslagsgivande faktor var därför livsviktiga. Förbundets hållning var det rakt motsatta och läget var under tiden minst sagt ohållbart…

Historien om Svenskt Fiske del 2

På tal om Arne. Under året hade han fått sin efterlängtade segment som kallades för ”meta med Arne Broman”. Varje månad presenterades nya heta metoder eller praktiska tips som skulle förbättra läsarens kunnande. I detta nummer så avhandlades fiske med bröd. Segmentet blev givetvis en stor informations och inspirationskälla för metare runt hela landet. Att de svartvita bilderna och layouten inte kittlade sinnet kanske ingen tänkte på just då. Men allt eftersom FJ utklassade Svenskt Fiske i det stilistiska så blev det under året väldigt uppenbart att någonting radikalt snart måste göras om man ville stanna kvar i matchen. Från och med detta så var det Fiskejournalen som hade taktpinnen och förbundet verkade mest nöja sig att bara kolla på vad motståndaren gjorde och haka på samma trender som svar.

Färgbilder i tidningen

När man jämförde dessa två tidningar rent estetiskt så förstod man att de inte spelade i samma division.

Historien om Svenskt Fiske del 2

Idag så ingår en elsnurra i de flesta gäddfiskarnas arsenal. Under 1974 så var det mest Leif Engström som likt Broman försökte visa sitt folk (gäddfiskarna) vad fiske kunde vara. Leif som låg så extremt långt fram i tiden på de flesta fronter inom gäddfisket var på många sätt lik Arne. Han hade alltid ett vakande öga på utlandet, och USA i synnerhet. Inte minst genom företaget LEF-Produkter som försåg folket med produkter.

Ekolod, stora wobblers, elmotorer, spunna linor och nästan allt som idag är standard pekade Leif ut redan på sjuttiotalet. Det var bara det att inte många lyssnade. Att satsa lika mycket pengar och tid på fiske som man gör idag låg inte rätt i tiden. Speciellt när den typen av fiske knappast var utbrett, som i folkets vetande var lika med beprövat och därför godkänt. Man sålde nog inte många elmotorer till fritidsfiskare under sjuttiotalet, men man gjorde sitt bästa att ändå visa att det alternativet fanns om någon mot förmodan skulle bli sugen.

en stor braxen.

En brax på 7,2 kilo får avsluta året. En fantastisk fisk på alla de sätt tänkas kan. Tyvärr nätfångad, men ändå en fingervisning på hur stor en brax kan bli under fel förutsättningar. 26 bast var pankan, det kom sötvattenslaboratoriet fram till. Fisken borde vara en av de få väldokumenterade fiskarna från tiden. En snabb googleundersökning gör att man hittar väldigt många braxar över 6 kilo idag som är fångade på nät ur de mest konstiga vatten. Och länder som Finland där man kan anmäla sina nätfångster visar ofta upp magnifika exemplar av mörtar, rudor och braxar. Fiskar som i många fall är större än våra rekord och ger en fingervisning om vad som finns där ute om man letar, och framförallt hur stora våra arter kan bli och hur dom rör sig även under vintertid. Speciellt rudan är en art där vi fortfarande har mycket att lära oss. Både till hur stora de kan bli, men framförallt i hur många sjöar de kan hittas.

Nej, 1974 var inget kalasår. Det var rent av kanske det sämsta året för Svenskt Fiske någonsin med upprörda känslor, dåliga artiklar och en tidning som tappat all kontakt med tiden. Detta blev med Fiskejournalens ankomst än mer tydligt. Men ingenting ont som inte för någonting bra med sig. Härifrån kunde man endast ta sig uppåt…

1975:

Historien om Svenskt Fiske del 2

Mycket riktigt så hade tidningen genomgått en stor förändring till 1975. Största intrycket gjorde givetvis fyrfärgen. Men även storleken hade ändrats till det storlek vi idag är vana med. Dvs magasinformat 300×210 mot FJ:s 255×185. Man hade även gått ifrån att vara en ren medlemstidning till att hamna i butikshyllorna. 4 kronor kostade Svenskt Fiske jämfört mot Fiskejournalens 4:75 kr. Innehållet hade till året fått en proffsigare attityd och på det hela så kändes det som att en välbehövlig funderare hade tagits på något möte. Helt plötsligt så kändes förutsättningarna mycket bättre.

Svenskt Fiske

Året startade starkt med Leif Engström som beskrev pimpelfiske där man tog hjälp av ekolod och temperaturmätare. Finesser som få om någon förknippat med isfiske. Visserligen så var ekolodet på stark frammarsch, men en folklig produkt var den knappast. Nog för att den insatte kunde skönja en viss reklamkampanj om man tittade lite noga… Men ekolod och diverse hjälpmedel var inte totalt okontroversiellt i landet år 1975. Många motsatte sig starkt utvecklingen i rädsla för att landets fiskar skulle ta slut när en magisk maskin pekade ut var att kasta.

Svenskt Fiske

Och mycket riktigt, det skulle inte dröja länge innan första insändaren damp ner i redaktionslådan. Personen i fråga drev en mycket stark kampanj mot elektrifieringen av fisket. Han och hans fiskevårdförening hade förbjudit ekoloden vid klubbvattnen och verkade allmänt upprörd. Kanske omedvetet så hade insändaren, som tragiskt nog hade namnet Sveneric Loodh, lyckats med konststycket att leverera årets roligaste textrad.

”Om ekolodet släpps lös i fjällsjöarna är jag övertygad att om tio år måste det till ett ekolod för att överhuvudtaget hitta en fångstbar röding”

När man blickar på den andra sidan av uppslaget så ser man reklam för just ekolod med en stor text. Sluta GISSA var FISKEN finns!!! Ibland överträffar verkligheten komedin..

VITFISKARNAS ÅR:

Vitfisk

Varje år i tidningens första nummer så utlyste man vilken art som skulle lyftas fram lite extra. Man tillverkade även pins med arten i fråga man kunde köpa till en rimlig slant. Till ingens förvåning så hade åren som gått tillhört de populära arterna, kanske fullt rättvist. Men 1975 tillhörde vitfiskarna. Varje nuffra av tidningen hade därför en större artikel kring en specifik art med både metartips som fakta.

Historien om Svenskt Fiske del 2

Det kändes verkligen positivt hela året igenom med tidningens uppryckning. Inte bara för metet, utan som helhet. Rolf Smedman som de flesta känner igen var en konstnär av rang. Många minns nog de olika tavlorna som Normark hade i fiskebutikerna på 80-90 talet med målade fiskar från Smedmans penna. Han var även mannen bakom palindromprogrammet Naturrutan där man kanske mest minns hans febrila vevande när en fyrakilos fjällröding drillades. Eller de många Alaskaresorna han skildrade komplett med illustrationer. Hur som helst, Rolf hade länge ritat åt Svenskt Fiske, men det svartvita formatet gav inte någon rättvisa åt illustrationerna. Men med fyrfärgen så blomstrade han ut. Tio år senare tog Peter Grahn över stafettpinnen som Sveriges mest eminente vitfisksartist.

Artikeln om braxarna var kanske inte det mest minnesvärda, men bilden på Sune Wernby med sin fångst är en av tidernas kändaste och mest ikoniska specimenbilder. En bild som inspirerat många metare med drömmar om likadana fångster. Idag är dessa mängdbilder ett minne blott då de endast lyfter frågor om fiskhantering under en tid när all form av upptäckaranda känns som bortblåst.

Mete i Svenskt Fiske

Sutaren var en fisk som likt färnan flugit lite under radarn. Konstigt nog så var id den art som länge höll tillsammans med en riktigt smaskig brax högst status inom metet. Kanske så var sutaren en svår art för en novis att greppa. Den kräver ofta lite förberedelser om man ska ha ett givande fiske.

Tråkigt nog så lurade sutaren även redaktören som kastat in en bild med LOB hållande en brax. Ett misstag som Arne enligt uppgift var förkrossad över och krävde en rättelse redan i nästa nummer.

Historien om Svenskt Fiske del 2

Men ingen fisk kunde rucka på den status karpen hade. Tråkigt nog så var den nära nog omöjlig att fånga, av flera anledningar. Det första problemet var att hitta ett vatten, och det största problemet var att lyckas med dåtidens redskap och tackel lura en. Givetvis så hade man lite koll på England, men även engelsmännen betonade gärna hur svårt detta fiske var. Det tillhörde mystiken som verkade bekräftas av de klent ”stockade” vatten man hade i Sverige.

Men suget var stort och varje år så tog utvecklingen sina steg framåt. Walkers karp Clarissa som var den legendariska fisken som hade kunnat beskådas på London Zoo vägde med tidens mått gigantiska 44 pund. Om någon hade trott att man i Sverige skulle i framtiden fånga en karp på långt över 30 kilo tvivlar jag på. Det vore kul att veta vart vi ligger om 50 år. Har 40-kilosgränsen spräckts?

Det som är intressant är att man inom karpmetet pusslat ihop olika saker ur olika tider för att idag ha en relativt fångstsäker fiskemetod. Att boilies, napplarm, hair-rig och bolt-metoden utvecklats utan hänsyn till varandra för att ihop bilda en symbios är egentligen rätt fantastiskt. Men under denna tid så hade man i Sverige inget av detta. Det var fortfarande kaffeburk och enkrona som gällde.

Historien om Svenskt Fiske del 2

På många sätt så går evolutionen i cirklar. De frågeställningar man har i början suddas ut för att senare återkomma. En fråga som var ständigt på tapeten för metet var den morala aspekten av att fiska för sitt eget höga nöjes skull. En högst relevant fråga även i våra dagar, men av en helt annan anledning. Idag har man förstått att högt fisketryck från tex spinnfiskare kan orsaka skador på bestånden som blir svåra att reparera. Att hålla gigantiska tävlingar är därför inte helt oproblematiskt. Inom metet så ser vi inte problemen på samma sätt då specimenmetare inte riktar in sig på mängdfiske, eller ens fiske efter halvstora exemplar. Dessutom så verkar predatorer vara mycket känsligare för fisketryck än våra kära vitfiskar. Men nog påverkar det faktum att metare använder små krokar och är allmänt duktiga på fiskhantering, och att vi endast är en handfull utövare.

Under sjuttiotalet så sågs det inte med blida ögon när man metade lite sarv för nöjets skull. Det mest moraliska var, tyckte man, att avliva fisken. Inte på grund av att det var det skonsammaste alternativet för fisken, utan för att det på något oförklarligt sätt rättfärdigade sin tvivelaktiga handling. Det är precis lika svårt att försvara sitt beteende idag, konsten ligger i att inte försvara det utan att försöka det bästa av situationen.

Idag har pendeln svängt på så sätt att fisketidningar och fiskemedia till 100% riktar sig till folk som inte fiskar för att få mat. Under denna tid var maktförhållandet nära nog det motsatta. Det är en sak många glömmer. På något märkligt sätt så är vi skamsna över fiskets grundtanke, att skaffa mat. Vi behöver däremot inte förklara för en annan fiskare varför vi väljer att meta efter arter vi inte ämnar att äta.

artikel i Svenskt Fiske

Dessa för tiden känsliga frågor försöker Arne att bena ut på ett för han okarakteristisk känsligt vis. Nils Färnström som var en stor motståndare för allt vad mete, C&R och vitfiskar heter hade gått till hårt angrepp på hela rörelsen. Broman som inte ville trampa sin vän på tårna försökte på bästa sätt navigera genom ett minfält av trånga åsikter utan att egentligen komma fram till annat att ingen lösning är bra nog för att alla ska bli nöjda.

Det skulle dröja något år till innan pendeln började falla åt vårat håll och metet med allt vad det innebär skulle börjas accepteras av den bredare massan. Inte minst tack vare att de unga tog till sig det trendiga fiskesättet.

Storfiskeregistret

En annan sak som hämmade specimenfisket var avsaknaden av officiella svenska rekord. Listan man hade gick under namnet ”de största registrerade fiskarna”, men kändes på alla de sätt som inget mindre än ett skämt för ett land som Sverige.

Reklam Normark

Året hade inte bjudit på några större produktnyheter. Men Vibro-tailen var ändå ett sådant som fastnade i mångas minnen. Den första jiggen, eller den första med ett namn så vitt jag känner till.

Här slutar vår saga denna gång… Fortsättning följer.

/Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

One thought on “Historien om Svenskt Fiske del 2

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *