Jakten på Gotlands silver
Jakten på Gotlands silver är en gästartikel som är skriven av Daniel Ståhl. Den handlar om mete såklart, om artfiske och att finna den där glädjen! Men nu ska vi inte avslöja mer utan vi lämnar över ordet till Daniel istället.
Jakten på Gotlands silver
Den här historien handlar om en satsning som jag gjorde i somras och den var en kombination av de två delarna av fiske som jag gillar bäst, mete och artfiske.
Jag är en gubbe som är halvmedioker på fiske men har det som ett av mina största intressen. Som liten introducerades jag för fisket av en släkting men fiskeintresset slocknade i tonåren. Efter många år i vila väcktes intresset sakteligen åter då en vän drog med mig ut på ett av många värdelösa pass man har avverkat efter regnbåge i uppväxtstadens kommunala vatten. Idag kanske jag inte bara tror att det handlade om att man var dålig utan om frekvent aktivitet från tveksamma karaktärer som såg till att hålla koll på när fisk sattes ut. Som för många andra har mina första fiskeerfarenheter bestått av mete med mask som sedan följdes av spinnfiske efter abborre och gädda.
Då fiskeintresset hade tinat upp efter tonårens dvala upptäckte jag två saker: jag gillade mer att meta än att spinnfiska och jag gick mer igång på att jaga andra arter än abborre och gädda.
Än idag är det så och den här historien handlar om en kombination av de båda.
Jag är ingen guru inom vare sig mete eller artfiske utan med den här historien vill jag mer förmedla glädje med fisket, något som ofta glöms bort i jakten på de största fiskarna, de bästa Instagram-bilderna och köphets.
Har du läst så här långt kommer en liten förvarning, den här historien handlar inte om havsöring, som ofta kallas för silver, utan en annan art som i dagsläget är unik för Sveriges största ö. En mer färgmässigt korrekt benämning är guld. Fiskens namn innehåller dock den lite mindre värda valören silver. Jag åsyftar givetvis silverrudan. Sveriges enda kända bestånd av silverruda finns på Gotland. För de flesta kanske Paviken kommer upp i tankarna, men nämnda vatten är stängt för fiske. Lyckligtvis finns ett annat vatten tillgängligt för den som löser fiskekort, Närsån på Gotlands sydöstra sida.
Varför är då silverrudan intressant?
Jag finner det mer lämpligt att ställa frågan: Varför skulle silverrudan INTE vara intressant? Som tidigare nämnt finns landets enda kända bestånd på Gotland. Det lämpar sig ypperligt att meta efter arten och en semester till Gotland var planerad.
Historien utspelade sig under sommaren då jag befann mig på Gotland med familjen för en veckas semester. Familjesemester innebär ofta att fisket ska klämmas in bland andra, i mina ögon, mindre lockande aktiviteter. Det var alltså bestämt att jag och min svåger skulle ha en heldag till förfogande för denna satsning. Förberedelserna bestod av att läsa på så mycket som möjligt om silverrudan på nätet samt i Sportfiskarnas matnyttiga app Fisknyckeln.
Givetvis såg jag till att packa spön, rullar, håv, mäsk, majs och mask. Ja ni vet, en förbannad mängd saker ska med. Såvitt jag kunde läsa mig till verkade det fåtal personer som gjort satsningar efter silverrudan ha lyckats bra. Det framstod rentav som enkelt. Det där är lurigt har jag, vis av erfarenhet och ett antal misslyckade satsningar bakom mig, fått lära. Förberedelserna var i alla fall hyfsat väl gjorda.
Efter ankomst till Gotland studerades väderprognosen noggrant.
Dessvärre lovade prognosen en del hårda vindar vilket sällan är till ens favör. Vi bestämde i alla fall en dag och den dagen for vi iväg runt klockan 7 på morgonen. I vanlig ordning var en rejäl termos med svart kaffe med och några mackor. Trots att vi befann oss i helt fel ände av ön tog det bara drygt en timme att köra till Närsån. Väl framme började det pirra en aning i magen. Vi kunde konstatera att där vi rörde oss var kanterna ordentligt igenväxta. En stunds letande erbjöd inga bra ställen så vi åkte vidare. Efter att ha letat ytterligare en stund fann vi en kohage, för närvarande utan kor. Efter att ha parerat elstängsel och mängder av koskit hittade vi ett ställe som korna vänligt nog hade betat upp åt oss.
Jag mäskade upp min plats och började rigga i ordning ett spö. Min svåger erbjöds självfallet att mäska sin plats med men han avstod, kanske den motbjudande kombinationen från syn- och luktsinne gjorde sitt? Vi började båda med att meta med flöte. Jag måste säga att mete med flöte är det roligaste som finns. Under vinterhalvåret är jag så svältfödd på detta fiske att man nästan är gråtfärdig av lycka då våren värmt upp vattnet ordentligt. Gäddmetare får ursäkta, jag har inte hittat det intresset, ännu.
Det dröjde inte länge innan vi båda fick fisk och det var abborre som var på hugget. Ett gäng abborrar var drogs upp varav några var skapligt stora. Efter det kom vi in i en lugnare period. Jag mäskade min plats då och då, svågern fortsatte att avstå.
Efter någon timme eller två får jag hugg och hinner känna på en fisk som var lite större än abborrarna.
Jag ser något som blänker i ytan innan den lossnar från kroken. Givetvis hinner man i det läget se framför sig hur det här var en silverruda, kanske den enda som skulle nappa under hela dagen? Jag är ingen optimist, som ni kanske märker. Kort därpå får vi upp varsin id, vilket är en trevlig fångst. Efter att ha dragit upp ytterligare någon abborre bestämmer jag mig för att rigga i ordning ett feeder-mete. Vi har nu kanske avverkat mellan två-tre timmar och även om vi fortfarande har ett gäng timmar på oss börjar jag tänka på risken att misslyckas.
Svågern riggar om sitt spö till bottenmete men fortsätter att avstå från mäsk. Efter ytterligare någon halvtimma bommar jag ett hugg på feeder-metet, det hittills enda. Fan vad surt. Vi är nu inne i en riktigt seg period med få hugg, knappt en abborre. Hoppet sjunker sakta, men säkert. Hemifrån boendet kom rapporter om ösregn och åska. Vi hade fortfarande sol med moln men nog kunde det allt skymtas mörka moln på himlen. Vinden hade successivt tilltagit också vilket gjorde att mete med flöte blev svårare. De flesta har nog upplevt den där känslan, känslan av det här kommer att gå åt helvete. ALLT talar för det.
I godan ro häller vi upp kaffe ur dagens andra termos. Kaffe är fiskarens bäste vän och en god tröst då det går dåligt. En kort stund senare vrålar min svåger om att jag ska komma och håva. Jag rusar till honom med håven i högsta hugg. Jag ser en hyfsat stor fisk komma in i håven och kan efter någon ytterligare halvsekund konstatera att han har fått en silverruda! Den är ganska stor dessutom.
Här uppstår en riktig jobbigt situation.
Jag gratulerar svågern till fångsten samtidigt som det känns förbannat bittert. Här har vi alltså en kille som metar utan att mäska och med endast flätlina. Ingen tafs av supertunn nylon här inte. Och han får arten jag så länge suktat efter. Det här är bittert som fan, men jag gratulerar ånyo till fångsten. Vi tar några foton och fisken återutsätts. I huvudet snurrar tankarna. Vad ska jag göra? Jag har försökt enligt konstens regler men inte lyckats. Mitt flöte har under tiden blåst in i vassen. När jag drar upp det lyckas jag på något vis få till ett trassel på linan. Suck. Efter någons sekunds hopplöshet börjar jag försöka ordna trasslet. Det är ett ordentligt jävla trassel och jag bestämmer mig för att klippa av det.
Efter en liten stund ser jag toppen på mitt feeder-spö gunga till. En gång. Två gånger. Jag släpper allt jag håller i och tar försiktigt feeder-spöt i handen och håller ett spänt och nervöst grepp. Det känns tydligt att fisk är på och jag spänner försiktigt upp linan och börjar veva. Det är fisk på kroken. Givetvis, som den realist jag är, förutsätter jag att det är en abborre som tagit masken. Samtidigt vill man självklart inte chansa så jag ropar dit svågern som tar upp håven. När fisken kommer in ser jag att det är en silverruda och vrålar givetvis att han ska håva den försiktigt. Det första håvningsförsöket misslyckas. I det här läget känns tiden som man minns den från barndomen och de stunder det var riktigt, riktigt tråkigt. Vid det andra försöket lyckas svågern bättre och fisken är säkrad.
Jag inser att jag har lyckats och börjar vråla av glädje.
Fisken krokas av och jag begrundar den en stund. Några foton knäpps och fisken återutsätts. Min silverruda var helt klart mindre än den min svåger fick men det spelar ingen roll. Jag är helt hes efter vrålandet men framförallt lycklig. Den där känslan som uppstår när man lyckas trots att nästan allt har talat för motsatsen är svårslagen.
De flesta som sysslar med fiske har nog upplevt den där stunden av total lycka. Den lyckan som endast kan uppnås av att ha misslyckats ett flertal gånger. Att misslyckas härdar men gör också sannolikt de bra stunderna extra njutbara. Jag förespråkar definitivt mindre fokus på resultat och mer fokus på njutning och upplevelse. Vissa chanser får man dock inte så ofta och det här var en sådan. Att dra iväg en ytterligare dag under familjesemester hade sannerligen inte uppskattats. Det är en förbannad tur att man har metet och artfisket att tacka för dessa upplevelser. I en värld som allt mer präglas av prylar, stora fiskar på Instagram och snabba framgångar är det tur att man kan få åka och sätta sig vid en å bland koskit och stirra på ett flöte respektive en spötopp under en dag.
Vi tackar Daniel för hans gästartikel och den där lyckan du beskriver kan man aldrig förklara, den måste upplevas!
Vill du bidra med en gästartikel? Hör av dig till oss på swedishanglers@gmail.com eller via vårt formulär på Kontakta Oss sidan.
