Specimenfisket i Sverige 1989-1990

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Specimenfisket i Sverige 1989-1990 är fortsättningen på Tombas artikelserie om just specimenfiskets historia i Sverige.
Vi börjar ta oss in på 1990 talet nu!

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Året 1989 var ett viktigt år för svenskt specimenmete. Mycket hade hänt sedan starten i slutet av sjuttiotalet då metet fick sitt genombrott i landet. Kanske rent av för mycket på allt för kort tid. Man hade tagit fram piskan och drivit på utvecklingen obarmhärtigt utan att stanna upp en stund för att reflektera vilket monster man skapat. Man hade tagit mycket för givet när man hade medvind i sina segel. Tidningarna slogs om artiklar som handlade om det nya spännande metet som svepte över landet likt en löpeld. Men ingenting varar för evigt, vilket man nu fick bittert erfara. Fiskejournalen som skapat och drivit tävlingen valde att hoppa av tåget.

Mellan raderna kunde man läsa att satsningen inte blivit det man hoppats på, en fin fiskeform eller en sport likt den engelska förlagan. Istället för gentlemannametare som kunde uppskatta en mört för vad den var så hade man fått ett hop med tävlingsgalna metare på halsen som verkade kunna kliva över lik i jakten på poäng. Dessutom, det fanns bara så mycket man kunde skriva om specimenmete. Man hade till en början mycket att ta i kapp, men när man hade nått en acceptabel internationell nivå så blev artiklarna allt mindre inspirerade. Man hade nått sitt mål, dvs att göra metet synligt för alla. Men man fick även en massa problem på halsen i form av fuskanklagelser, bråk och metare som misskötte sig vid vattnen. En annan faktor var att fiskejournalen slagit ihop sina påsar med tidningen Sportfiske vilka var notoriska bakåtsträvare med stofiler som Bengt Öste i spetsen. Det var djupt oroande att den mannen fick så stort utrymme att operera på och förstöra för en hel generation fiskare i landet.

Den totala avsaknaden av mete som året bjöd på var ett bakslag. Men även ett statement från tidningens sida. Nu fick metarna stå på egna ben och inte räkna med att bli uppringda stup i kvarten för att klargöra lilla minsta mört man fångat. Metet skulle från och med nu behöva stå på sina egna ben. Det skrev man uttryckligen. Bollen fanns hos utövarna, och ville man ha synlighet så fick man ta och knapra ihop en egen artikel. Specimentävlingen ville man inte ha någonting att göra med, det var tydligt. Men för metet var det bra, för mete är så mycket mer än en sketen tävling som ytterst få människor ändå kunde vinna. Om man i landet inte kunde uppskatta fiskeformen för vad det var utan att delta i en tävling så fanns det ingen framtid. Trots allt, det är endast en bråkdel av gäddfiskarna, flugfiskarna eller pimpelfiskarna som ser sitt fritidsintresse huvudsakligen som en tävlingsform. Skulle vi sluta att se det som specimenmete och bara använda begreppet ”mete”. För visst kunde man meta utan att ständigt jaga den största fisken i landet?

Kanske var det bra att man som tidning satte stopp för den tråkiga utveckling som fartblinda metare skapat. Kanske var det dags att ta två steg tillbaks och börja om från början? Om inte annat så kom andra krafter att dominera synligheten i framtiden och driva metet i en annan riktning. Kanske är det dessa herrar vi ska tacka för att ha räddat det svenska specimenmetet?

1989:

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Plikttroget så redovisade man en sista gång det man en gång hade skapat. Högst oväntat så var det Glimma som tog hem 1988-års upplaga av svenska specimentävlingen med Luis och Ål-Åke i spetsen. Men glädjen och wow-faktorn hade sedan länge lämnat tävlingen. Man kunde relativt enkelt peka ut vart man skulle åka för att få en stor fisk av en viss art. Kanske intressant för en som tävlande, men allt annat än intressant för en vanlig dödlig som mest undrade var tjusningen tagit vägen? Fiskevårdsföreningar, boende vid vattnen och markägarna hade också börjat tröttna på tävlandet. Detta fick sedan tidningen sota för i form av arga samtal och usel PR. Inte nog med det, även lagen bråkade med varandra och beskyllningarna duggade tätt. Allt från fusk, tjuvfiske och nedskräpning till interna bråk rapporterades det om. Sedan så hade vikterna blivit så höga att man blev tvungna att utöka antalet poängfiskar. Det var med andra ord inte mycket som var positivt med tävlingen, och med all rätt, detta gynnade knappast någon som satt hemma och drömde om stillsamma kvällar vid ett eget nyfunnet vatten där man i lugn och ro kunde meta upp en poängbraxen eller en ruda. Allt detta smittades läsarna med. Det var ingenting som varken skapade sug eller någonting man kände att man ville vara delaktig i. Så beslutet från tidningens sida att lämna ifrån sig svenskan var nog sällsynt enkelt. Detta var ingenting någon på redaktionen skulle sakna…

OMSTART:

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Det är här vår historia börjar. Maj 1989.

Det var dags för majnumret av tidningen. Numret som så länge hade varit synonymt med massor av mete. Men i år så var någonting horribelt fel. Den enda artikeln som man bjöds på var en nybörjarartikel i färnamete som egentligen inte sa någonting alls. Åtminstone om man var en något van metare och läsare av fiskejournalen. Hade man inte förstått det innan så stod det nu klart att tiderna hade förändrats. Och inte nödvändigtvis för det bättre… Myntets framsida var att metet helt plötsligt var riktat mot den som inte metade alls, eller åtminstone väldigt sporadiskt.

Specimenfisket 1989

En annan artikel handlade om cocktails och bjöd på några varianter med sällsynt dålig krokningsförmåga.

Men i övrigt så lyste metet med sin frånvaro. Åttiotalet fick avslutas i moll. Det hade ändå varit en fantastisk resa man hade bjudits på. 1989 blev inget år man skrev ned i historieböckerna med röda bokstäver. I tidningen skrev man nästan ingenting alls. Kanske brydde man sig mer om hur blaskan skulle formas för framtiden och vad som skulle bli det nya heta för det stundande nittiotalet? Med stor sannolikhet så skulle det bli någonting annat än mete.

En som testade sina vingar som skribent var en viss Per-Ola Johannesson. Då mest känd som medlem i specimengruppen med det fantastiskt usla namnet Fenomenål, idag mer känd som P-O med hela svenska folket.

Sutare på boilies

Boilien som nu hade några år på nacken i landet var för de flesta synonymt med karpbete. Man hade nog inte ens tänkt tanken att dessa högproteinbeten kunde med framgång användas till annat. Sutarmete tex. Och det var nog inte en osanning, för utan chock-riggen så skulle kulorna bli svårfiskade. Denna första primitiva form av statiskt bolt-fiske skulle komma att revolutionera metet totalt för all framtid. Nu behövde man helt plötsligt inte längre stirra på sin spötopp i flera dygn i sträck. Och med hjälp av napp-alarmen som börjat hitta sin väg till de svenska metarna så höjdes komforten med ytterligare flera snäpp.

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Artikeln är mycket välskriven och inspirerande. Egentligen så behövdes det inte mycket alls, ja förutom boilies kanske, för vilka det följde med ett recept i artikeln. Känslan var helt klart att man skulle få höra mer från både P-O och boilies…

1989 mete

Mot slutet av året så hann man klämma in några nya rekord. Gräskarpsrekordet höjdes till ”smått otroliga” 6850 gram och fångades av den skickliga Michael Bolognesi. En imponerande vikt för tiden, men ingenting jämfört med vad det skulle bli. Att landet skulle producera fiskar i 20kg:s klassen i framtiden hade man alltid spekulerat kring, men det var nog inte alla som trodde att det faktiskt skulle kunna hända. Bara att få fram en vanlig karp på över 20 pannor verkade omöjligt.

Rekord Id 3500 gram, 1989

Nästa rekord var mer av slumpkaraktär. Under ett gäddfiske så drog Karl-Heinz Kleine till med en id på styva 3570 gram fördelat på 60 cm. En snygg fisk, men en fisk som inte kändes helt välkommen då slumpfångster sällan uppskattas av inbitna specimenmetare. Speciellt när de lockas att hugga på en 28-grams Tobydrag. Men det var bara att gilla läget och gratulera Karl-Heinz och gå man ur huse och försöka meta upp en större. Tråkigt nog för alla metare så skulle det bli ännu värre inom kort…

I skymundan av medieskuggan som metet hade hamnat i så avgjordes även specimentävlingen inför tomma läktare. Östgötarna som länge legat med bland topplagen kom att vinna årets upplaga. En upplaga som tyvärr inte lämnade något som helst avtryck i den svenska metehistorien…

1990:

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Det började dåligt. Tidningen med namnet som knappast rullade av tungan (fiskejournalen/sportfiskaren) bytte åter namn. Denna gång till Sportfiske. Det kändes att man återigen fått det man en gång valt att fly bort ifrån. Nu hade man inte längre uppgiften att vara uppstickaren mot den stela och byråkratiska förbundstidningen där gamla gubbar med ålderdomliga ideal satt på deras feta rövar medans utvecklingen sprang åttor runt deras flätkorgar. Det kom att bli bra i slutändan, fast den initiala magkänslan sa någonting annat. Det lilla smakprov 1989 hade gett efter sammanslagningen mellan tidningarna hade knappast imponerat på någon, men man hade gjort allt rätt inför det nya nittiotalet. Tidningen hade fått ett större format, och mycket av innehållet var i fyrfärg. Nya metare och framförallt nya skribenter skulle så sakteliga börja träda fram och ta för sig.

Norskt gäddrekord, fusk

Det finns väl knappast något mer snaskigt än att börja året med en skandal! Att gäddfiskare inte är att lita på visste man sedan gammalt. Och detta var endast en i mängden av påhittade tjugokilosgäddor. Turligt nog så var det denna gång en svensk gädda som på ett faktiskt rätt avancerat sätt ”photoshoppats” av en norrman vid namn Roy Tait. Att fiskeprofessorn Peter Grahn faktiskt synade bluffen var mäkta imponerande. Gäddan som i verkligheten vägde lite drygt 10 kilo och fångats redan 1952 blev med hjälp av lite magi ett nytt norskt rekord på prydliga 22.75. Inte illa!

Stor gädda

Dock så kunde vi svenskar inte vara mycket sämre. Snart så rapporterades det om en sommargädda ”i bästa kondition” på hela 20360 gram som bjöd på en fight som varade nästan en timma. Man borde nog ha låtit Peter Grahn kika på bilderna innan man valde att publicera artikeln. Inte kändes det mycket bättre att veta att George Lööfs rekordgädda var en liknande fångst med liknande vikt. Kanske var det dags att en gång för alla ta tag i saker och ting och faktiskt få ett rekord som kändes reko. Någonting som kändes mycket svårt att få till inom svenskt gäddfiske.

Peter Grahn som nu profilerat sig som en fiskeprofessor var en mycket uppskattad skribent för tidningen. Hans artiklar låg oftast på en nivå som få andra skribenter kunde mäta sig med. Inte sällan så låg det någon form av forskning som bas för artikeln. Denna gång var det färnans tur att få sin beskärda del av Peters tankeverksamhet. Han spekulerade att nästa rekordfärna kunde gott och väl vara en spinnfisk. Kanske med tanke på att rekord-iden som vi just avhandlat var en slumpfisk som tog på ett skeddrag. Visst jagar färnan efter små bytesfisk, men konstigt nog så känns ändå iden som en mer tänkbar kandidat för ett riktat spinnfiske. Artikeln hade en del intressanta uppslag, men kom ändå att bli en av Peters minst kända publikationer.

Färna

Något som talade emot Peters teorier var det fantastiska metet en nyfunnen plats i Svartån bjöd på. Inte mindre än tre fiskar som samtliga med bred marginal överträffade rekordvikten på 3000 gram prick. Den största fisken vägde hela 3220 gram!

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Anledningen till at det inte blev några nya rekord var att fiskarna vägdes med super samson vågar och därför inte kunde godkännas. Man hade prioriterat fiskarna före ett rekord. Detta medförde inte helt oväntat en del problem för förbundet som inte gärna ville att deras rekordtabeller riskerade att bli hopplöst inaktuella. De nya vågarna var väldigt exakta, och kunde ju med enkelhet kontrollvägas ifall det behövdes. Saken blev ju inte bättre av att stendöda gäddor anmäldes som tjugokilos fast man med blotta ögat kunde se att man fick vara glad om de vägde hälften av vad som uppgetts. Man hade inget annat alternativ än att se på möjligheten att kunna registrera ett rekord med en godkänd våg i stil med super samson. En annan fördel skulle ju vara att fiskar som vägts med dessa skulle naturligtvis granskas hårdare, och risken att ett fantasifoster skulle slinka in i rekordtabellerna skulle vara minimal. Dvs om rätt person, kanske någon i stil med Peter Grahn, skulle sitta i juryn. Man kanske inte förstod det då, men dessa nya regler, (om de skulle klubbas igenom) skulle vara det bästa som kunde hända specimenmetet.

REKORDSLAKT:

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Nästa fisk med rekordvikt blev en märklig affär. Själva händelsen i sig var inte mycket att orda om. Baruch Even-Hen såg ett gäng metare vid Testeboån och ville testa fisket. Sagt och gjort, lite prylar inhandlades och sedan satte han ner sig och tog för sig. Inom kort så hade han landat en vimma med nya rekordvikten 1258 gram mitt framför nosen på de lokala metarna.

Där kunde historien ha tagit slut, med ännu en ”slumpfångad” fisk på rekordvikt. Men fångstmannen Baruch som råkade vara en Israelisk turist som varken förstod vad han hade fångat eller varför fångsten i fråga var unik. Frågan, om en person utan svenskt medborgarskap kunde stå som rekordhållare, lyftes upp. Men då inga såna garderingar mot såna här missöden var nedtecknade i regelboken så blev svaret positivt. Lite märkligt så valde man att runda av artikeln med ”för att vara fångad i Sverige får denna vimma anses stor”.

Rekordruda 1990

Nästa fisk med rekordvikt var en ruda. Givetvis från Paviken som inte verkade ha några som helst begränsningar på hur stora rudor vattnet kunde leverera. 2635 gram vägde denna fisk som Jens Olsson lurade med sina maggots…

Paviken

Men det skulle inte dröja länge innan den rudan var ett minne blott. En knapp månad senare var vikten höjd rejält. Faktiskt så pass att man i farten passade på att spränga trekilosvallen. Men fångsterna från Paviken var inget som var helt okomplicerat och var ett ständigt ämne för rykten och diskussioner. Först kring tjuvfiske med olika lovliga och inte lovliga delar av vattnet i fråga. Och i senare skede om rudornas äkthet. Men som landet låg just nu så var allt grönt med både fångstplats, vikt och fiskens ”renhet”. Men sista ordet var fortfarande inte sagt…

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Jag lyfter fram denna bild som Arnold Wiles ritat. Under tiden såg man nog det lustiga med det hela, men kunde väl knappast tro att det en dag kunde bli verklighet. Förutom någon karp så var det ytterst ovanligt med återfångster av fiskar i rekordklass. De flesta bonkades under en lång period, och supervatten som med hjälp av människan kunde få fiskar att växa till otroliga vikter existerade inte ännu i den skala dom kom att göra. Vi har sedan dess haft braxen, sutare, ruda, mört och karp som kommit upp flera gånger på rekordvikt eller däromkring. Hur man skall ställa sig till detta är högst individuellt. Frågan man ställer sig så här i efterhand är. Hur stora kunde dessa gamla rekordfiskar kunna ha blivit om de hade fått samma behandling som de får idag? Vatten med fina bestånd av storvuxen fisk kunde på en säsong tömmas när man gick loss med bonken för att kunna registrera sina poäng till specimentävlingen.

Många är de färnor, mörtar, sutare och sarvar som fick sina sista år förkortade och därmed var chansen för rejäla drömvikter borta. De vatten som hyste bra med stor fisk blev ”sönderfiskade” under tiden. Idag kan man förvalta vatten med stora fiskar på ett lite smartare sätt och få en rakt motsatt effekt. Tänk var sutarrekordet hade legat idag om Antorpas sutare hade bonkats, eller Ursjöns rudor, eller varför inte Rögles braxnar. Nog mådde inte heller arter som sarv och färna bra av behandlingen. Kanske är det en stor anledning varför det idag fångas långt fler riktigt stora färnor än vad det gjordes under åttiotalet?

Rune, en karp

På tal om karpar. Metet efter dessa fiskar hade med hjälp av boilies, larm och smarta riggar fått en helt annan, och mer behaglig, karaktär. Det var inte längre nästan omöjligt att fånga en karp. Hade man bara ett vatten så fanns det goda möjligheter att bekanta sig med denna stridbara art. Karpen Rune som kommit upp hela fem gånger på kort tid var en av våra första ”kända” fiskar. Detta satte myror i skallen hos många, och speciellt Peter Grahn som skrev en artikel om fisken i fråga. Kunde det vara möjligt att Rune var så pass smart att den förstod att han skulle släppas tillbaks i sitt rätta element, och därför inte brydde sig om faran? Eller var den bara dum i huvudet?

Det lustiga med frågeställningen är att båda syndrom kräver samma förståelse av Rune. Dvs, att han är så smart och därför nappar. Eller att han är så dum och därför nappar på en rigg som den (underförstått) vet är en fälla. Hur man än vrider och vänder på argumentet så blir man inte så mycket klokare av det. Idag vet vi att återfångster knappast är något unikt, medans andra fiskar fångas en gång, eller aldrig. Att besvära sig med den här typen av frågor leder sällan till någonting vettigt och bör därför undvikas till varje pris.

Rekordkarp

Medans allt detta pågick så passade den humana Rune på att höja karprekordet med ett snäpp. Denna fisk fick köras in till en krönt våg och sedan återutsättas, för att bonka en karp på styva 18 pannor var knappast ett alternativ som lockade många. Även denna fisk var en återfångst, vilket inte bara var en rolig kuriosa utan visade på fiskarnas värde i form av upplevelser för andra fiskare istället för blott en notering i en rekordbok. Men att köra fiskar av denna storlek till vågar på bensinmackar och butiker var ingenting som varken fisken, fiskaren eller ägaren av esso-macken uppskattade. Det måste ha varit en syn!

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Att dessa karpar inte bara fanns i små pölar med exklusiva fiskerätter gjorde att fler människor kunde tänka sig att bekanta med metet. Kävlingeån som knappast behöver någon närmare presentation höll fiskar som det tisslats och tasslats om länge. Men det var först när Anders Persson från Rutilus drog fyra karpar mellan sju och elva kilo som det kändes som att en satsning faktiskt inte endast var bortkastad tid. Av många specimensatsningar från denna tid så måste denna prestation rankas extremt högt. Detta var specimenmete på hög nivå!

Östgötarna

Själva specimentävlingen var inne i en orolig fas. Man testade lite nya grepp, bland annat så löpte tävlingstiden till sista maj 1991 för att få en mer spännande slutspurt än den november-december bjöd på. 1991 års tävling skulle sedan löpa från 1 juni 1991 till sista maj 1992 osv… Då årets upplaga skulle få extra lång tävlingstid så höjde man antalet poängfiskar till 30 st. Det var tydligt att man snackat en del och bestämt att någonting skulle göras för att injicera nytt liv i en tävling som under tiden var rejält på dekis om man såg till glansdagarna med all medial rapportering och alla heta personligheter. Många av dessa personer hade av olika anledningar valt att kliva undan och man upplevde för första gång en föryngring i en subkultur som en gång bestod av mestadels unga. På femton år så hade det hänt mycket, och det som en gång varit så nytt och fräscht hade för första gången blivit någonting som inte längre upplevdes som speciellt hett. Man hade helt klart mycket att tänka på.. Laget att slå hade sedan anguillas och glimmas tid blivit Östgötarna som drog fram som ett ångvält…

Sutarmete artikel

Peter Grahn som hade ångan uppe fortsatte att leverera artiklar som alltid hade någon skön twist eller väckte frågor hos läsarna. Denna gång skrev han en utförlig sutarartikel som riktade sig mer mot novisen. Skillnaden nu och då är att man utförligt beskrev fiskarnas levnadsmiljö, beteende och annat matnyttigt som nödvändigtvis inte handlade om fisketackel. För att kunna fånga en fisk så var det mer behjälpligt att kunna något om fiskens vanor och tillhåll än en jävla massa om prylar och tacklande. Den biten har tyvärr idag försvunnit och ersatts av ekolodskurser och vilka spön och beten man ska använda.

Sutarmete

Något tidstypiskt så har man valt att välja ut lite statistik kring vilka beten som ger flest napp. 70% tar på daggmask, medans idag så tas säkert fler än 70% av toppfiskarna med boilies. Summan av kardemumman. Beroende på hur du fiskar och med vad man fiskar så förändras denna statistik. Daggmask och boilies är båda bra beten, liksom majs, pellets eller den klassiska räkan.

SPECIMENFISKET I SVERIGE 1989-1990

Något som Peter briljerade i vid sidan av allt forskande var hans konstnärlighet. De flesta artiklarna var utrustade med utförliga bilder som på ett fint sätt förklarade det som kunde bli både tråkigt och segt att framföra med text. En bild säger ju som bekant mer än tusen ord…

Nittiotalet hade börjat bra. Både vid vattnen som i tidningen. Många orosmoln från året innan var nu som bortblåsta och en speciell känsla om metets andra fas hade börjat infinna sig. Till mångt och mycket hade man börjat om på ny kula. Mindre fokus på tävlandet och mer på det mete i själva verket är. En fin sysselsättning. När tidningarna inte längre utlät tiotals sidor per nummer åt specimenfiske så höjdes artiklarnas kvalité. Man fick helt enkelt jobba hårdare för att synas och förbli intressant och aktuell. Vilket alltid är en bra sak. Kanske skulle den positiva trenden fortsätta nästa år?

/Tomba.

Här hittar du alla tidigare publicerade artiklar i denna serien.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *