Specimenfisket i Sverige 1991

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Specimenfisket i Sverige 1991 är fortsättningen på Tombas artikelserie. Han har börjat leta sig in på 1990 talet och det blir bland annat Jörgen Larsson, braxar, Lödde Å och mycket mer som tas upp i denna delen.

Specimenfisket i Sverige 1991

Han hade nog en vision. En dröm att vi i lilla Sverige skulle ta efter England och anamma metet som den fina fiskeform den är. Inte bara den obetydliga detaljen att kunna uppskatta fisket efter det andra kallar för skräpfisk. Utan att förstå vilken tillgång vi har i det fantastiska naturskatt med alla de olika arter i alla de hundratusentals vattendrag i landet. Han ville lära oss att fiska med delikata tackel på ett genomtänkt sätt och på så vis kunna växa som fiskare. Att en id eller en mört kunde vara lika mycket värd som en öring eller en harr, och därför borde hanteras med samma respekt som allt levande. Mete skulle inte endast bli en mystisk avkrok inom det svenska fisket, utan en lika självklar del som flugfiske eller spinnfiske efter gädda. Det var bara den lilla detaljen att vi som valde metet ville annorlunda…

Det svenska specimenfisket hade under sina första femton år genomgått en fantastisk resa. Från de första stapplande stegen sprungen ur en mans vision till något av en folkrörelse på åttiotalet. Men så är det ofta med allt som är nytt och hett. Man vill så gärna forma någonting att man glömmer bort att se efter vad det är för monster man skapar. Från åttiotalets mitt och framåt så förstod nog Arne Broman att det han en gång ville lära ut för svenska fiskare kanske inte blev riktigt det han tänkt sig. Snarare dess raka motsats. Men vad är mete egentligen för en som inte begriper? Vi kan dela det svenska metet i tre kategorier.

METE-Det är grundformen av det vi håller på med. Kanske med ett rödvitt flöte från en brygga utan större ambitioner för att fånga någonting speciellt eller specifikt.

SPECIMENMETE– Att med fiskesättet mete fånga de absolut största exemplaren av en specifik art ur ett specifikt vatten.

SPECIMENFISKE-En form av specimenmete där alla metoder är tillåtna och där fisken inte behöver vara en specimenfisk för vattnet utan endast ett stort exemplar av arten ur nationell standard. Stor nog att ge några poäng i specimentävlingen.

Och som alltid så är det prestige och tävling som styr reglerna mer än ideologin där formen är sprungen ur. Vi flyttade fokus från där den ska ligga, det vill säga prestationen att fånga någonting omöjligt ur ett vatten där det omöjliga egentligen inte borde existera, till att skryta med fångster för att de ger poäng i specimentävlingen, trots att fisken i sig kanske inte är ”ett specimen”. Men detta är vägen metarna själva valt att ta. Sporten, det fina som män som Arne så gärna ville introducera för oss tog sig aldrig i Sverige. Denna ”Sport” som av engelsk förlaga har gentlemanna-ideal som innefattar en rad andra saker än att svepa upp stora fiskar för att anmäla till en tävling passade helt enkelt inte oss. Det var förvisso fina ideal som de flesta var väl bekanta med, men tyckte att endast stod i vägen för det de främst ville pyssla med. Metarna hade tagit en hel fiskeform och på något knasigt sätt lyckats att få det hela att bli intimt förknippat med endast tävling med allt vad det innebar. Ett fiske som var internt och hade små eller inga ambitioner att bli stapelvara i fiskets finrum.

Efter att ha hamnat i det vägskäl som oundvikligen skulle drabba specimenfiskarna när de bet hårt i handen som en gång matade dem, så stod bägge sidor på var sitt håll. Förbundet och resten av fiskesverige i värmen och metarna i kylan. Sedan den dagen så har man försökt att rädda fiskeformen mete, alltså den fina formen med fina ideal. Med mycket klena resultat. Specimenfisket som vi kallar det, den lever vidare. Måhända med en något bucklig sköld. Men vi finns.

Frågan är inte vad som är rätt eller fel. Metarna bestämde själva vilken väg de ville gå, och det fick vi alla acceptera. Sedan den dagen så var vår uppgift att skydda och med tiderna forma det vi blev kvar med i handen. Det svenska specimenfisket.

Om vi ska sammanfatta det hela. Det mete borde vara i Sverige, dvs den fiskeformen som Arne ville lära oss svenskar. Den existerar inte och kommer aldrig att existera i vårat land.

1991:

Specimenfisket i Sverige 1991

Man kan läsa en bok och tycka att den var bra utan att förstå vad författaren ville få ut av det hela. Det är finessen med tolkningar. Så länge någonting ger oss det vi är ute efter så är allt bra. Vi människor funkar så att vi formas under en ålder från tio år och kanske upp till trettio bast. Sedan blir det stiltje för de flesta. Det vi fastnar för under unga år framstår som väldigt starkt. Musik, fiske, film eller vad det nu kan vara. Sedan så slutar vi att förändras och tycker därför att allt som inträffade när vi var mellan 10-30 år var betydligt bättre än det som kommer ut idag. Vi fattar inte att det är inte sämre fisketidningar idag, utan att det är vi som är sämre människor. Bittra och egoistiska. Allt medans vår drift att göra någonting ideologiskt försämras så ökar våra krav på att någon annan borde göra det. Därför var det alltid bättre förr. För att vi var själva bättre versioner av oss själva. Vi vill att världen ska förändras för att passa oss, istället för att förändras med världen.

Om vi inte tar tiden att utveckla det vi älskar så kommer det med tiden att bli riktigt tråkigt. Här ovan så börjar året med en artikel om lake. Ingenting konstigt med det. De flesta år börjar med en sådan artikel, eftersom det är säsongsbetonat. Det är här vi måste tänka på att dessa tidningar inte skrivs åt oss själva utan för alla. Unga som gamla. Om artiklar inte repriseras så måste den nya generationen snart ta sig till ett museum för att kunna läsa dessa artiklar. För oss som varit med och läst fiskeblaskor i över trettio år så blir det snart väldigt enkelt att säga att tidningarna blivit sämre fastän de är fortfarande lika bra om inte bättre.

Specimenfisket i Sverige 1991

Konsten är såklart att skriva någonting tidstypiskt men ändå kunna få med det som anses som ABC-Fiske. Jag kommer att försöka hitta de tidstypiska element som gör att våran resa kommer att ta sig framåt. Om specimenfisket endast skulle röra tävlingen svenskan så skulle detta bli en extremt tråkig berättelse. De första åren vi avhandlade så låg fokus på tävlingen eftersom det var tidstypiskt. Men under 1991 så var specimentävlingen blott en parantes inom metet och inte på något sätt det mest intressanta som hände under tiden. Det som driver metet vidare är ofta det som inte rör metet över huvud taget. Metet gör inga stora förändringar, men stora förändringar påverkar även metet.

KONSTEN ATT FOTOGRAFERA:

Konsten att dokumentera

Konsten att bränna av en rulle kalasbilder är en konst många än idag inte behärskar. Peter Grahn var som så ofta etta på bollen även när det kom att skriva om denna konst. Det som slår en när man läser artikeln är att bilderna skulle inte funka idag, om man använder sig av dagens standard. Men då tänker jag mer på fiskehanteringen. Detta är det tidstypiska. Men mer om detta senare.

Detta med bra kort är jämt och ständigt en het potatis. Under en tid då digitalkameror inte existerade så fanns det såklart en del svårigheter att veta vilken kvalité ens alster skulle ha innan rullen var framkallad. Därför var det ännu viktigare att förbereda sig väl inför den stora stunden när fångsten väl skulle dokumenteras. Dock så har man nu som då inte mycket till förståelse när fiskar som är avlivade ändå dokumenterades uselt.

Vi hade precis gläntat på dörren till att kunna väga sina fiskar själv och ändå kunna anmäla dem till diverse tävlingar. En mycket trevlig utveckling. I gengäld så skulle vi fiskare lära oss att ta, inte bara bättre, utan bra kort på sina fångster. Mycket viktigt då detta var det enda sättet vi kunde kontrollera fusk eller misstag (läs fusk) under vägningen. Det handlar om tillit och det handlar om att spela med öppna kort så alla kan klart och tydligt se vad man fångat för att slippa tråkiga diskussioner. Det är någonting som den absoluta majoriteten av oss förstår och någonting som står i varenda tävlings regler. En av tävlingsfiskets allra viktigaste byggstenar.

Fotografera fiskar

En annan aspekt som med tiden kröp in och blev en minst lika viktig parameter, är att fotot visar inte endast längd, kondition och allt det andra man behöver. Men det visar även fångstmannens fiskhantering. En fisk fotad i en buske full med grus eller liggandes i en snöhög berättar även vad det är för filur som befinner sig bakom spöna. Har man en så taskig syn på fiskens värde så blir man snart med all rätt ifrågasatt av sina medfiskare. Inte sällan i hätska ordalag om samma fenomen upprepas gång efter gång. Vi måste förstå att bilden är vår privata kvalitetsstämpel eller sigill vi använder oss av för att försäkra att allt från fiskhantering till vägning gått rätt till. Detta är den första och viktigaste regeln vi har i våra tävlingar eller storfisksregister. För det är det enda sättet vi har att kunna påverka folk att göra bättre ifrån sig. Börjar vi tumma på denna regel så kan vi lika gärna återgå till att bonka våra fiskar.

Givetvis så har den gode Peter skrivit en exemplarisk artikel där han tagit med allt som man kunnat begära samt lite till. Det vi kan se här är att vi på trettio år kommit fram till att en fisk på marken eller på isen inte längre är acceptabelt, utan vi kräver en avkrokningsmatta. Vilket de allra flesta idag har som en standardpryl i sin fiskeutrustning.

Storfiskregistreringen 20 år

För att fortsätta på samma tema så fyllde storfiskregistret 20 år. Ett intressant fenomen som nästan fått ett eget liv med alla reggor och reggjägare. Det är ett register som jobbats fram under årens gång. Kvalitéer har ändrats upp och ner och en mängd saker har ändrats fram och tillbaks. Den som granskar registret med statistik-glasögonen på ser snart att vissa vikter är oftare förekommande än andra. Glädjesiffror som artikelförfattaren beskriver det. Men använder man registret som en fingervisning och inte som ett forskningsunderlag så fyller den en mycket viktig funktion inom det svenska fisket.

Det som är mest slående är att man från förbundets sida till en början varit mycket motvillig att låta fångstmannen på heder och samvete försäkra sig att man använt en godkänd våg och att det hela gått rätt och riktigt till. Jag har svårt att föreställa mig att något annat förbund i Sverige har lika lågt förtroende mot sina medlemmar. Det är nog en sanning att en fiskare är inte att lita på. Och ännu ett tungt argument för vikten av bra dokumentation. Det man borde fatta är att även fast man själv litar på sina uppgifter så kan det finnas andra som inte gör det. Speciellt om bilden är usel och fiskhanteringen undermålig. Om man har så låga krav på de bitarna, varför skulle man då helt plötsligt vara extremt noga med sin vägning?

fjädervåg godkänd för storfisk

När fjädervågen godkändes så blev det såklart en boost för inte bara företaget som tillverkade super samson utan även för anmälningarna. Att avliva fiskar endast för att kunna registrera gick ju stick i stäv med speciellt specimenmetet där få fiskar avlivades för att bli mat. Såklart så kunde man se problem med även detta då man nu stod inför ett faktum att en anmäld fisk kunde vara större än rekordfisken. Reglerna på den biten var fortfarande glasklara. En rekordfisk skulle vägas på en krönt våg. Problemet här var såklart rekordfärnorna från året innan som fångats, återutsläppts, och sedermera inte godkänts som rekord. Hur skulle det se ut om rekorden i framtiden inte skulle röra på sig alls medans fisket gick framåt? Det var ett problem främst för registret då man tvingades med förskräckning inse det faktum att fiskens välmående smällde högre än äran av att inneha ett svenskt rekord med en avlivad fisk. Ett faktum de förmodligen inte räknat med.

Fiskeåret 1990

En annan nyhet var att årsboken skrotats och nu blivit en del av tidningen. Fiskeåret som var den enskilt största anledningen att köpa åtminstone ett ex av blaskan kom att bli en mycket viktig del för oss som läste. Ja tills bittra människor förstörde även det nöjet för oss läsare genom att skriva in och gnälla på att man missat fiskar etc, vilket ledde till att man helt enkelt slutade att publicera segmentet. Snyggt jobbat! Notera även att ABU kom ut med sin gold max under samma veva. Det var den sista gången undertecknad kände ett brinnande behov att köpa en aburulle.

Specimenfisket i Sverige 1991

Fiskeåret var inte bara tabeller skrivna upp och ner över storfiskar av alla dess slag. Den fyllde en viktig roll som en informationskälla eller varför inte inspirationskälla om vatten i sin närhet fått med fiskar på listorna. Genom åren har en mängd kunniga metare kommenterat och skrivit om våra metfiskar och fyllt på med skvaller, rykten, egna tankar samt information om vatten, fiskar och fiskare. Man har sett både bakåt och framåt i kristallkulan och siat om framtida megavatten och stordåd. Inte sällan med mycket stor pricksäkerhet.

Detta var året man spådde att Härsjön kanske spelat ut sin roll som landets främsta braxleverantör. Studerar man de fyra listorna på bilden så ser man snart att saker skulle inträffa i framtiden. Rögle dammars braxnar och Sagåns faren lyser med sin frånvaro. I första fallet av given anledning. Men att Dalälvens björknor kunde flyga under radarn så länge framstår för mig lite av ett mysterium. Har man en gång metat där (vilket någon borde ha gjort fram till 1990) så borde det rätt snart ha stått klart att älven har en viss potential för arten i fråga.

Specimenfisket i Sverige 1991

Mete är en gren som bedrivs av förhållandevis få människor som samlas vid de bästa vattnen. Ett nytt vatten eller ett bra fiskeår kan få en helt avgörande betydelse för att en viss arts kvalgränser flyttas upp, ibland radikalt. Trots att vi är få, så kan fisketimmarna i de bästa pölarna bli många. Men det kan samtidigt bli raka motsatsen. Det räcker ibland att ett gäng som slutar anmäla sina fiskar, eller byter art, gör att man får en mycket stor inverkan på vissa listor. Ibland så dör vatten ut som Härsjön och man harvar i blindo en tid innan nästa vatten för storbraxen hittas där alla kan samlas och meta. Som alltid så är det listorna där många olika vatten får representera fiskar som är mest intressanta. Nuförtiden så är det inte bara samma vatten, utan samma fiskar som fyller listorna. Vilket såklart inte är fel rent tekniskt, men ger knappast en jättespännande läsarupplevelse.

Varför tävla i flugfiske

På tal om sura gubbar så kunde inte Bengt Öste hålla sig längre än januarinumret innan han klankade ner på tävlingsfisket. Förvisso så var det flugfiske som var det man skulle tävla i, men såklart så fick även metarna sig en känga. Det var så fruktansvärt påtagligt att Bengt såg sig själv som någonting mycket bättre och framförallt smartare än resten av (fiske)världen. Att mannen knappast var kapabel att kasta med en haspelrulle, för att inte tala om att meta eller något annat som krävde en viss talang var smärtsamt uppenbart. Inte kunde han göra teve heller. Åtminstone om det skulle fiskas. Det är ingen man man saknar i sitt liv, varken nu eller då. Men man fick honom ändå. En mycket dålig ambassadör för fisket och mänskligheten. Mannen var ju spritt språngande galen.

Reaktionerna kring artikeln lät sig inte vänta, och snart fick Öste mothugg både fråntävlingsmetare som andra människor med en mer balanserad inställning till både fisket som livet i övrigt.

Kävlingeån

Jörgen Larsson som nu fått luft under vingarna och började så sakteliga framstå som en mycket kompetent fiskare och åtminstone för undertecknad en mycket vass skribent. Han besatt den fingertoppkänslan att vara rykande aktuell och träffsäker med sina profetior. En man som drev fisket och dess utveckling framåt med sjumilasteg.

Kävlingeån och framförallt dess nedre del Lödde-å skulle några år senare bli en internationell sensation. Visst hade man fångat många och stora gäddor ur pölen tidigare, och visst var paret Franck något av rikskändisar. Men det var ändå ingenting mot det som komma skulle.

Man kan säga mycket om Åke och Karin, men de andades inte specimenfiske och hypermodernitet. Det var nog flera som tänkte att om dom kan lyckas, så varför skulle inte jag kunna? Ån är ju inte större än att man borde kunna komma i kontakt med en bättre fisk relativt snart om man gav sig fan på att satsa. Speciellt om fiskarna var så många och stora som det under flera år påståtts. Och inte nog med det, så hade det även kommit upp åtminstone två gäddor över 16 pannor på mete!

Specimenfisket i Sverige 1991

Så här i efterhand så fanns nog alla tecknen där. Ett relativt litet vattendrag med många stora gäddor som bevisligen fångats. Ån hade dessutom producerat stor fisk under många år som tydde på att det inte endast rörde sig om en lyckad generation fiskar eller andra märkliga faktorer som kunde ge toppar under några få år. Att kunna vara konsekvent är ytterst viktig i dessa sammanhang. En gädda på prick sexton kilo är en fisk som ytterst få vatten kan producera. Men den skulle inte ens tas upp på tio i topp listan för denna lilla å. Man hintade lite försiktigt att det kanske kunde komma fler bestar i framtiden. Men inte ens de allra mest härdade optimister kunde räkna med vad som komma skulle…

SPECIMENTÄVLINGEN:

Östgötarna, tinca och balans. Fina specimenlag under 1990 talet

Specimentävlingen som nu levde ett mer anonymt liv i medieskuggan ärades i bästa fall med en kort sammanfattning då och då. Tävlingen hade ett helt nytt upplägg med tävlingstid som sträckte sig fram till vårfisket för att kunna få till en slutspurt. Ingen dum tanke alls, om tävlingen var jämn det vill säga. I april så ledde Östgötarna med 1124,5 poäng. Långt före nästa lag som var klassiska specimenklubben Tinca med 751p.

Tävlingen hade en viss tendens att aldrig bli riktigt jämn. Efter att länge ha dominerats av UFF så tog Nybro FK som senare blev till Anguilla över stafettpinnen och vann år efter år i överlägsen stil. Efter att Luis och co gått över till Glimma och vunnit ett sista år så kändes tävlingen 1990-1991 på förhand som en mer oviss historia. Kanske skulle denna ”omstart” vara det som svenskan behövde? Det var tydligt att man försökte att hotta till det hela med ny tävlingstid, men effekten rent medialt blev rätt klen trots att tävlingen lockade rent av flera lag än förr. Tidningen Sportfiske var mer tydliga med sin hållning att metets bäst före datum höll på att gå ut. Skulle man börja satsa på metet så var det nog bäst om någonting utöver det vanliga inträffade. Och något sånt kunde man inte skymta i horisonten.

Specimenfisket i Sverige 1991

En ”orättvisa” som är lika aktuell nu som då är detta med reggvikterna. Fram till nittiotalets början så var detta med så kallade supervatten fortfarande ett relativt ovanligt fenomen. När man ser på listorna idag så ser man att flertalet av dom bästa vattnen för många arter redan hittats. Det var kanske bara att man trodde att det kunde finnas ännu vassare vatten att finna och därav så blev fisketrycket inte lika påtagligt på en och samma fläck.

En art som överraskar med sina toppvikter är braxen. Genom alla tider så har förhållandevis få vatten gett nästintill samtliga toppfiskar. Inte sällan med vikter långt över vad resten av landet kan prestera. En hyfsat stor fisk får anses vara en som väger tre kilo, men den kan lika gärna väga tre gånger så mycket om allt stämmer. Ett fenomen som, förutom kanske mörten, få fiskar besitter. Det anses totalt orimligt att det helt plötsligt skulle hittas åar där det simmar femkilosfärnor. Om man räknar lite så märker man snart att det existerar dubbelreggor, dvs fiskar som kan väga dubbelt så mycket som reggvikten. En mört på 800 gram eller en gädda på 12 pannor är nog mäktiga i de allra flesta vatten. Men det finns bevisligen såna som är dubbelt så stora. Såklart så blir det svårare att sätta gränserna för fiskar som få fiskar efter. T.ex braxen eller faren. Hittas det ett nytt vatten där medelvikten överstiger reggvikten så syns detta i statistiken. Ännu mer när det sedan är samma fiskar som anmäls år in och ut. Detta skulle aldrig hända med en fisk som just gäddan eller öring. Men metfiskarna lever ständigt under detta hot.

Nu får man tänka på vad syftet med storfisksregistret egentligen är. Om syftet är att dela ut nålar till folk eller att på riktigt föra register över intressanta vatten runt om i landet borde det inte tvistas om. Åtminstone officiellt så är syftet det sistnämnda. Men dessa supervatten för med sig den effekten att registret fylls med vad som ofta är mediokra fiskar från ett supervatten, som i sin tur höjer gränserna för resten av landet. Och inte nog med det så tillför ofta den rikliga mäskningen att fiskarna med tiden blir ännu tyngre. Denna negativa spiral i sin tur gör registret mindre spännande att bläddra i och syftet med det hela blir tvivelaktigt. Vi vet ju alla var Sveriges största braxnar simmar. Om registret hade fler fiskar från andra delar av landet så skulle det såklart vara en stor styrka för ett register vars enda uppgift är just att visa upp stora fiskar och över ett stort bredd.

Man förstår såklart dilemmat här. Men jag vet inte hur många som med handen över bibeln skulle säga att en brax på strax över reggvikt från Rögle-dammar är en stor fisk för vattnet? Det är givetvis en stor fisk för riket. Men ingen för sjön i fråga. Och definitivt ingenting som ska belönas med en nål. En nål ska vara lika med en prestation, för då betyder den någonting. Precis som ett register är intressant om man kan läsa om det man inte känner till. Dessa fiskar som anmäls gör mer skada än nytta för registret och dess egentliga funktion då det i sin tur utarmar många andra vattens potential att hamna i storfiskslistorna. Problemet är oftast inte de allra största exemplaren ur dessa vatten, utan mängden för vattnet mediokra fiskar som svämmar över hela registret.

Skulle man införa en speciell upptäckar-nål som man får om man är först med att anmäla en art från ett nytt vatten så skulle en sån vara betydligt mer värdefull för den sanna specimenandan. Först till tio arter på en sådan skulle verkligen vara en prestation värd att minnas.

Det jag försöker säga här är att det finns två sätt att se på saken. Det ena är den som redaktionen ger som svar till brevskrivaren. Att det är en nackdel att ge fiskare i ”missgynnade” regioner en vettig chans till en regga då det skulle leda till inflation i antalet anmälningar. Det andra är att man gynnar de extremt få vatten som har chans till en ”enkel” regga. Såklart så är det en svår fråga att avväga. Men för själva registret vars uppgift, får man anta, i första hand är att visa upp på bred front var de största simmar, och i andra hand dela ut nålar till folk. Vi metare ser på saken precis tvärtom. Nålen är det viktiga. Det är en illa dold hemlighet att man gärna åker till en sjö där det simmar flera stora fiskar eftersom prestationen blir avsevärt mindre att fånga sin regga ur ett sådant vatten. Om man åker dit för att få en efterlängtad storfisk av en viss art eller poäng till en tävling hör inte till frågan. Frågan här är vad en sådan fisk tillför ett register?

MR LARSSON:

Jörgen Larsson - Storbraxen i Härsjön

Jörgen Larsson är en mångfacetterad man som inte bara visar en otrolig bredd inom sitt fiske, men även sin skicklighet med pennan. Jag vågar påstå att flera av Jörgens artiklar än idag står oöverträffade när det kommer till att skildra det svenska specimenmetet. Storbraxen i Härsjön är en av dessa.

Hans sätt att beskriva för tiden hypermoderna tackel och riggar utan för en sekund tappa känslan i artikeln är fantastisk. Han snöar inte in sig i ovidkommande fakta utan håller sig inom ramarna för vad som lätt kunde bli tradigt och analt. Det finns ingenting tråkigare än skribenter som slaviskt orerar om tekniska lösningar tills all känsla för fisket de tänkt beskriva försvunnit.

Härsjön som vid tiden hade sina absolut sista år som ett storfisksvatten ärades med en artikel. Den försurning som skapat dessa monsterbraxnar hade man fått bukt på genom kalkning. Och efter att leken åter lyckats så hade en ny generation fiskar börjat konkurrera om maten. Vikterna var på dekis och man förstod att sjöns dagar som ett supervatten var räknade. Men ännu fanns det stora exemplar att fånga.

Specimenfisket i Sverige 1991

Man hajar till när man läser artikeln om hur nära dagens mete man låg här. Jörgen använde bolt-rig och en modern uppställning med larm och monkey climbers. Den enda skillnaden från idag är väl egentligen avsaknaden av artificiella beten.

Artikeln är en given topp-tio genom tiderna inom svensk fiskejournalistik. Man önskar att man kunde vrida tillbaks tiden och kunna uppleva sjön och historierna därifrån från första parkett. Såklart så får artikeln ett avslut i dur efter att Jörgen efter ett sent påkommet flytt till slut får en av sjöns sista drömbraxnar.

Jörgen Larsson med en stor gädda

Några sidor senare så får man se herr Larsson med en stöddig gädda på hela 17,2kg i famnen. Det man under några år tisslat och hintat om vid Lödde/Kävlingeån börjar allt mer framstå som en realitet än endast tomma ord och enstaka lyckofångster.

Nog så kan de flesta gäddfångster på ett eller annat sätt kallas för frukten av ett riktat fiske där slumpen sedan delar ut jackpots. Men det är ändå en viss skillnad att kunna riktat meta efter mycket stor fisk med framgång. Snart så skulle ett gäddrace utan dess like gå av stapeln. De fiskar paret Franck och andra fångat genom tiderna hade gett en anledning att besöka ån med en satsning mot de stora. Men det är ändå en viss skillnad när en erkänd specimenhunter tar en stor fisk. Då ringer alla alarmen och drar åt sig öronen. För varje ny fångst så blev man med tiden mer övertygad att det inte endast var slumpens skörd utan ett vatten som bevisligen höll många stora fiskar. Om inte annat så tidvis. Nu skulle vi garanterat få höra mer om ån.

REKORDEN:

Gräskarpsrekordet

1991 var inte året som skulle gå till historien som de stora fiskarnas år. Några rekord putsades såklart, men de var alla arter där man mer eller mindre räknade med en årlig höjning. En av de fiskar var gräskarpen som man mycket väl visste hade en klen rekordnotering sett till vad som simmade i landet. Såklart så var det inte alla mark eller vattenägare som med öppna armar välkomnade specimenmetare att fiska efter sina karpar man köpt för dyra pengar. Ett tillstånd var nog så svårt att skaka fram. Men löste den biten sig så kunde man ha en mycket stor chans på en rekordnotering. En annan faktor var att arten i fråga var relativt ny i landet och fiskarna i de flesta vatten låg fortfarande långt ifrån sina maxvikter. Men ingenting av detta hindrade Anders Idarsson att höja rekordet till 7383 gram.

Stefan Trumstedt med en gräskarp

Någon månad senare var det dags igen. Denna gång var det Trumman som slog till med en gräsklippare på 7645 gram. Han spekulerade i att rekordet knappast skulle bli långlivat då det med säkerhet fanns fiskar på över tio kilo i landet.

En fisk som kom ett gram ifrån rekordet var Simeon Davidssons mört på 1220 gram. Rekordfisken vars trovärdighet få trodde på var en gammal relik som man surt släpat med sig sedan sjuttiotalet. Det är märkligt hur seglivat detta rekord kom att bli. Visst är en mört på 1221 gram en stor fisk. Men den känns ändå inte omöjlig. Kilosmörtar var någonting som nästan varje år förekom i listorna, men på något sätt så saknades det lilla flaxet som behövdes för en ny rekordnotering. Då mörten som fångats under ett klassiskt sommarstugebryggmete under slumpartade former så hade man nu två mörtar i toppen av lisan som inte fångats av en specimenmetare.

Specimenfisket i Sverige 1991

Sedan så kom den årliga höjningen av vimmarekordet vi vant oss vid. Dock så började vikterna bli höga. Jesper Olssons fisk på 1310 gram från Testeboån kändes på alla sätt och vis som en stadig bit som kunde bli svårslagen. Fisken som vägdes levande på en nattöppen Texacomack tillhör skaran storfiskar som varit vid en bensinmack och vänt. Ett fenomen som inte var alls så ovanlig som man idag kan tro.

Fusk på id till guldrullen

En fisk som inte varit i närheten av en Texacomack var den klassiska ABU-Iden på 5750 gram. Klassisk på så vis att man först tappade hakan när man slog upp nya napp och nytt för att sedan undra om juryn på guldrulleredaktionen bestod av idioter? Den uppgivna längden på 56 cm verkade stämma. Ja, det är bara onödigt att ens skriva det självklara, precis som det var lika onödigt för artikelförfattaren att komma med en massa ”bevis” för det orimliga. Fångstmannen fick sin guldrulle och sedan så var det bra med det.

Specimenfisket i Sverige 1991

Sedan så var han tillbaks som en blixt från en klar himmel. Luis Rasmussen med brax i famnen, en klassisk syn. Alsterån uppgavs som fångstplats, men det ryktades senare i tidningen att den tagits från ett annat vatten. Hursomhelst en grann fisk på 5805 gram som kom att bli årets tyngsta.

Peter Grahn metar färna

Peter Grahn är en annan tungviktare bakom pennan. Inte sällan så hade hans artiklar nästan en vetenskaplig aura över sig. En man mycket noga med detaljerna.

Givetvis så har artiklar av denna typ tappat något i höjd såhär trettio år senare. Det som för tiden var cutting-edge är idag något de flesta känner till. Därför så kan skriverier av denna natur kännas märkliga att läsa i efterhand. Man undrar varför man lagt så mycket jobb på att förklara skillnaden på en färna och en id eller en björkna och en brax, eller med bild förklara hur man tacklar på några majskorn. Men tänker man efter så har det sina givna förklaringar. Än idag med informationsöverflödet så finns det erfarna fiskare som har en kraftig utbildningslucka just kring metet.

Specimenfisket i Sverige 1991

Det konstiga i sammanhanget är att färnan för tiden, eller kanske genom alla tider, inte varit en så populär metfisk som vi tycks tro. Även fast man började se en liten uppgång efter flera fångade storfiskar kring och över trekilossträcket. Detta medförde att man inte visste så mycket man kunde förvänta sig om varken arten, fisket efter den eller dess utbredning. Det hela känns aningen skumt när man tänker på vilken perfekt metfisk färnan ändå är.

Årets färnafiske var det näst bästa någonsin, endast toppad av 1990 då det fångades tre fiskar över det ännu gällande rekordet. Det pekade på en uppåtgående kurva för metet efter arten. Dock så var det långt ifrån dagens vikter. Sju av listans fiskar kom från Svartån och medelvikten var för att vara en extrem toppnotering endast mediokra 2750 gram. Jämför det med 2020 års medelvikt som ligger rejält över 3000 gr. Bara svenskans snitt för de tio tyngsta år 2020 uppgår till imponerande 3070 gram, men därifrån så saknas det flera riktiga tungviktare som hade höjt snittet betydligt. Nu kommer många att säga att det inte riktigt är jämförbart, men såklart så hade ett bredare mete av flera metare i flera åar gett fler toppfiskar. Dessutom så är färnan inte på långa vägar lika påverkad av mäskning, försurning eller andra yttre faktorer som kan ge tillfälliga toppar som höjer medelvikterna för året. Kollar man på en art som iden som har liknande förutsättningar så märker man att vikterna från 1990 till dagens datum inte ändrats nämnvärt.

Specimenfisket i Sverige 1991

Artikeln som aldrig kom att bli en av Peters mest minnesvärda avslutas med lite tips och trix samt en lista på vatten som innehåller färna. Konstigt nog så sätter man ett litet frågetecken kring artens existens i mälaråarna kolbäcksån, hedströmmen och sagån? Tre åar som måste ändå känns som skapligt välkända färnahak. Men det bevisar kanske min teori om färnans märkliga impopuläritet som specimenfisk.

flodbarb

Peter följer upp nästan direkt med en artikel om barbmete i England. En art som lockat många svenska metare under lång tid. Dock så är det lite märkligt varför man idag skulle välja just England om man vill ha ett givande mete efter fisken i fråga. Få människor väljer Storbritannien som destination för sitt karpmete utan väljer varmare länder med både större fisk och billigare omkostnader. Detsamma borde gälla barben, men det är ingenting man så ofta läser om. Givetvis så förstår jag att metet i England har anor som andra länder inte har. Men det är knappast någon garanti för att det skulle ge fler landade barbar, utan snarare tvärtom.

Hur som helst. Artikeln är mer en orgie i bilder tagna i en sagomiljö för att kittla läsarens fantasi. Många av oss drömde om ett fiske efter barb, men det var inte många som fick uppleva den. Såklart finns det en mängd andra arter i Europa vi metare i Sverige inte har. Men barben är nog fortfarande den vi oftast drömmer om.

En intressant artikel från året var ”Dags att pensionera plastkulan”. Ett prima exempel på hur orimligt optimistisk man kunde vara när det ville sig riktigt illa.

Specimenfisket i Sverige 1991

Att man på fullaste allvar tror att Jöns och Olle som metat foreller med 0.40mm lina och Bulldo-flöte ett helt liv plötsligt skulle pensionera sin fiskeutrustning och gå över till något som liknar specimenmete med tunna linor och delikata flöten var väl optimistisk. För det första så skulle dom aldrig ens se flötet på det avstånd de var vana att fiska på, vilket är så långt bort man någonsin kom med grejorna. Det är forellfiskets gyllene regel. Ju längre bort, desto bättre. Man skriver att drillningen av foreller blir en njutbar historia med lätta grejor och tunna linor. Detta gäller oss som gillar fiske, men kanske inte Jöns som är ute för att fylla frysen. För honom blir det endast en anledning för misär och högt blodtryck.

Någonstans så måste man förstå att forellfiske inte är framtaget för att kittla sinnena på fiskesnobbar utan som ett sätt för folk med exceptionellt låga krav att ändå kunna fiska och få en matfisk. Vi har ännu inte lärt oss att fiske är ett sätt för folk att slappna av utan tror att det är ett sätt att få ännu mer problem och huvudbry.

karpmete 1991

Inget år skulle vara komplett utan ett fläskigt reportage om karpmete. Denna gång med en liten twist som behandlade ämnet catch and release. Karpmetet i landet var för tiden rätt så utvecklad även med dagens mått. Vi hade under lång tid med stor fascination läst om karpmetet som utvecklats rejält under kort tid. Man hade gått från blodkorvsbollar till boilies och från frilina till bolt-riggar och napplarm. Allt större karpar fångades och intresset för fisket verkade bli allt större. Bara för att sedan dö till det faktum att de som ville börja meta karp knappast hade chansen att göra det. Jag läste med stort intresse om detta, men fisket som erbjöds i Eskilstuna var ett tjuvfiske i en av stadens parker efter små dammkarpar. Det nyfunna intresset vände sakta mot ett hat mot hela scenen som grundade sig på avundsjuka. Idag är läget något bättre, men vi borde ha kommit betydligt längre på 30 år när det kommer till öppna karpvatten. Ännu ett bevis på att vi metare är kanske inte världsbäst på att ta tid för att göra någonting fint för scenen och den kommande generationen.

Allt detta är såklart inte Jörgen Larssons fel. Mannen var och förblir en hjälte för så många av oss. Denna gång så handlade artikeln om behandling av fångad fisk samt återfångster.

Specimenfisket i Sverige 1991

Vi befinner oss faktiskt inom samma område som artikeln om plastkulan. Man skriver om saker för de som redan kände till detta. Visst fanns det saker att förbättra inom metet när det kom till fiskhantering, men de som inte metade läste förmodligen aldrig artikeln.

Länge var det praxis att skriva artiklar som på ett sätt rättfärdigade en specifik handling eller metod. Ingenting kunde bara existera som en norm, utan man behövde alltid förklara sina handlingar. Vi fiskare är såklart inte de skarpaste knivarna i lådan som under så lång tid inte fattade att vår behandling av fiskarna kunde få vissa konsekvenser för deras välmående. Skulle man kroka sin hund i käften, stoppa den under vatten, ta den med huggkrok och sedan rulla runt den i gruset en stund innan man väger den hängandes ur öronen så skulle många säkert reagerat väldigt starkt. Men för fisk så var detta helt ok enligt en mycket stor del av fiskarna.

Så visst fanns det en anledning att skriva dessa artiklar. Men man valde sig åt den lilla grupp människor som redan visste, eller borde känt till detta. Själva problemet låg längre ner i leden. Kanske de som inte var så duktiga på fiske. Jag förstår att poängen är att visa -Kolla vad duktiga vi metare är. Men effekten var snarare att en inbiten gäddfiskare knappast skulle läsa en artikel om återfångade karpar, och därför så uteblev effekten.

Om vi ser på saken idag så är det fortfarande ytterst få metare som behandlar sina fiskar som skräp medans det förmodligen oftare är förekommande fenomen för noviser inom spinnfiske eller gamla stötar som är för tjurskalliga att ändra på sig. Dvs, vanliga svenssons. En avkrokningsmatta är än idag en mycket ovanlig syn utanför metet. Dock så har man på flera andra sätt förbättrat sig. Man handlandar eller använder håvar. Men nyttan av dem är inte lika stor om man kör in enorma trekrokar med stora hullingar i käften på fisken och lägger dom sedan ner direkt på marken eller båtdurken. Men man ska heller inte bara gnälla utan se positivt på det faktum att det åtminstone finns en vilja att ständigt förbättra sig. Vem som helst förstår ju att det i framtiden inte är ok att hålla abborrar vågrätt i underkäken medans man bänder den nästan ur led i en ”pose”. Men så länge vi inte har kalla fakta på bordet så är det grönt. Ingen specimenmetare skulle i sina vildaste drömmar tänka sig att behandla en abborre på det sättet. Och detta är anledningen för att artiklar av denna natur förmodligen alltid kommer att förekomma. Riktade mot oss som redan förstår.

Få människor har gjort mer för fiskhanteringen i landet än Jörgen Larsson och Peter Grahn som matade oss med artiklar under en lång radda av år där vikten av en snabb och försiktig behandling av fångsten alltid noga poängterades. Och för detta så kan dom inte få nog med creds!

Specimenfisket i Sverige 1991

Inte många hade trott något annat än seger för Östgötarna. Men det blev jämnare än vad man efter halva tävlingen kunnat förutspå. Mindre än 200p skiljde till slut ner till Team Cisco. Det som imponerar mest med Östgötarna är den gedigna laginsatsen. Laget hade ingen stjärna likt Luis Rasmussen som ensam dragit in halva skörden. I själva verket så hade man ingen gubbe med på topp fem individuellt. Årets specimenkung blev relativt ohotat Tincas Sven Martinsson före Jörgen Larsson. Det återstod att se hur nästa års tävling skulle te sig. Året kändes på många sätt som en nystart med oklara styrkeförhållanden efter att nybrokillarna saknades. Det gav nya öppningar i många arter som de prenumererat på. Om året känts som ett mellanår så kunde man ha på känn att 1992-års tävling kunde bli stenhård. Det planerades säkert ett och annat runt om i stugorna. Var skulle man lägga stöten efter braxen tex nu när Härsjöns glansdagar kändes räknade? Skulle Svartån fortsätta som landets förnämsta färnavatten? Skulle Ljungbyåns sutare palla för trycket? Det räckte i vanlig ordning att ett av dessa mer eller mindre säkra vatten skulle haverera för att kartan för en viss art skulle ritas om.

Om tävlingen mådde bra i metarnas ägo var det ingen som längre låg sömnlös över. 32 lag hade tävlat under året, vilket är en fantastisk nuffra för en hobby som medialt låg på dekis. Skulle den positiva trenden och andan fortsätta så kunde detta bli riktigt bra. Till och med bättre än vad det någonsin förr varit. Kanske var det helt enkelt så att metet trivdes bäst i skuggorna som den extrema form av fiske den ändå var. Nog kräver specimenfiske en hel del av utövaren. Det är inte endast en hobby, det är en uppoffring som få är villiga att ge för att lyckas. För många så var priset högt med brustna äktenskap och en privatekonomi i kras. Den totala hängivenheten för att vara bättre än någon annan med samma ideal var ingenting man skådat inom fisket varken förr eller senare. Metet som Arne Broman ville introducera var ingenting metarna ville ha. Och metet Arne fick var nog ingenting han stod bakom. Det verkade som att vi valde den extrema och obskyra vägen där förvisso vitfiskarna till slut fick ett värde.

Som poäng i en tävling…

Tomba.

Vill du läsa mer om det Svenska Specimenfisket? På länken nedan hittar du alla Tombas tidigare artiklar i serien.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *