Specimenfisket i Sverige 1992

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Specimenfisket i Sverige 1992 är fortsättningen av Tombas fantastiska artikelserie där han år för år gör en tillbakablick på det som hänt inom det svenska fisket och metet. Nu är det dags att ta en närmare titt på 1992.

För när storfiskar’n talar om hur stora fiskar han får
Ja, då så skarvar han som han vill, då räcker armarna inte till…

Det var inte bara Thore Skogman som tyckte att det är en fiskares rätt att skarva lite på sina fångster. En vit lögn ger den extra kryddan åt en redan bra historia. Och vem skulle skadas av, eller ta illa upp över en så trivial sak som en vit lögn? Det hör trots allt till fisket att skarva på lite, för så gör väl alla? Eller?

Ingen vet riktigt varför vi ljuger så mycket? Varför är just sportfiskare så väldigt benägna att fara med osanning? Jag har svårt att tro att bowlare, saxofonister eller botaniker ljuger med samma frenesi. Svaret kan ligga i att det ofta inte finns en utomstående granskning som kan verifiera dina resultat. Du är din egna domare och det är följaktligen din moral som i slutändan bestämmer vilken väg du väljer att gå. När mer eller mindre en hel miljardindustri bygger på individens goda omdöme så finns det alltid någon som inte drar för sig att vinna en fördel genom fusk. Men fusk kommer i många olika skapelser. De fuskare som Thore sjöng om var inte dessa medvetna fuskare som sökte personlig vinning, ära och berömmelse när dom skarvade på några kilon på deras fångster. De var nog endast barn av sin tid för vilka fiske inte var på blodigt allvar. År 1993 var läget annorlunda. Fisket hade på kort tid moderniserats väldigt mycket. Nya metoder, ny kunskap och ny teknologi med alla sina prylar hade revolutionerat en hel scen. De senaste tio åren hade varit de enskilt viktigaste åren som svenskt fiske kanske någonsin skulle få uppleva. Men bara för att mycket hade hänt så betyder det inte per automatik att alla omfamnat den nya tiden och låtit sig svepas iväg med tidsandan. En stor andel fiskare hade fötts till en helt annan tid med helt andra värderingar som gick stick i stäv med dagens. Idag är det kanske svårt att förstå detta då alla verkar vara införstådda från dag 1 om vad som gäller. Regler, prylar, fiskhantering, ärlighet osv.. Men för en född på 40 eller 50 talet som under 90 talet var i 40-50 års åldern var saken inte lika självklar. De levde under helt andra ideal tagen från en värld som var mycket mer naivt oskyldig än dagens.

Detta gav såklart en konstig mix i tidningarna som på stränderna där ena halvan fiskade mer eller mindre efter dagens mått medans den andra halvan verkade vara kvar på just 50 talet. På gott och ont.

Givetvis resulterade detta i många sjuka debatter som för dagens fiskare ter sig totalt oförklarliga? Kanske var det exakt lika oförklarligt för dåtidens gamlingar varför någon skulle medvetet ljuga om en färnas eller någon annan skitfisks vikt, eller varför det var så noga om en gädda vägde 12 eller 20 kg? Idag vet vi bättre brukar man säga. Men om 30 år så kommer vi att skratta åt dagens trender, fusk och regler. Vissa saker förändras aldrig. Och kanske var det inte så att det fuskades mer just år 1993 än något annat år. Det var bara att man hade blivit bättre på att se fusk när det inträffade, och bättre på att dra upp det i dagsljuset…

Specimenfisket i Sverige 1992

Vissa saker förändas aldrig, och varför skulle dom? Januari är högtid för lite lakfiske, och så även 1993. Men att publicera samma artikel varje år var såklart ohållbart. Specimenfiske, som var ett relativt modernt ord som fortfarande hade en lite mystisk klang över sig, var vägen att gå. Idag så är väldigt mycket av all fiske mer eller mindre specimenfiske trots att utövaren själv kanske varken vill eller förstår det. Få är väl de som bara drar ut för att fånga det som kommer? Speciellt för predatorfiskarna så är siktet nuförtiden ofta ställd på just storfisk. Men annat var det under tidig nittiotal.

artikel av Jörgen Larsson

Skagern var som så ofta i fokus när det kom till lakpimpel. Sjön var länge en stabil leverantör av mycket stora fiskar tills den en dag inte längre var det. Inte helt olikt många andra specimenvatten som ”peakar” under ett x-antal år för att sedan sakta falla bort ur listorna. Ibland av ingen uppenbar anledning. Men under vintern 92 fanns inga sådana tendenser. Tomas Erdhage som fortfarande nog är Sveriges kändaste lakfiskare och sin kompanjon Ulf Nordenberg var inne i ett lakrus som hette duga. Men det var långt ifrån slumpens skördar, utan ett väldigt riktat och finstämt fiske som grabbarna bedrev. Med tanke på att en femkilosfisk idag är en mycket stor lake, och en sexkilos en mindre sensation så förstår man snart hur bra fisket i Skagern faktiskt en gång var.

Specimenfisket i Sverige 1992

Grabbarnas tio i topp lista talar sitt tydliga språk med nio lakar över sex kilo. En lista som idag tyvärr känns nästan omöjlig.

En annan predator som man börjat rikta blickarna på från isen var gäddan.

Ismeta gädda artikel

Återigen så är det herr Larsson som tar täten och beskriver ett mete som är nästan kusligt likt det man bedriver idag. Inte bara det faktum att man metar just gädda från isen, utan utrustning och hela baletten. Korta specialbyggda spön, linutlösare och allt som en modern ismetare idag känner till fanns med på isen redan för 30 år sedan.

Ismete

Det enda som inte följer med idag är väl huggkroken som för en modern fiskare förmodligen känns aningen obekväm att se. Men det var det bästa man hade att tillgå. Och i rätta händer så var det ändå en relativt ”skonsam” pryl i brist på någonting bättre. Att handlanda en vilt kämpande storgädda var under tiden knappast ett rimligt ingrepp, ett som ingen förmodligen ägnat en tanke att våga sig på att utföra. Men innan man spottar ut sin galla över huggkroken så bör en modern predatorfiskare tänka att många metare ser med precis lika stor förskräckelse när man krokar en gädda med en wobbler med tre gigantiska trekrokar på. Krokar som under drillningen sliter sönder halva truten på fisken. Till det så finns det faktiskt alternativ redan idag, men ändå så väljer man blunda för det faktum. Alla vet ju att det inte är varken skonsamt eller nödvändigt, men ändå så fortsätter man med det. Både från tillverkaren som användaren. Men ställer man sig frågan om man hade under 92 valt en skonsammare metod att landa en gädda om alternativet funnits, så hade nog de flesta valt den. Och det är en stor skillnad.

Specimenfisket i Sverige 1992

Lite oväntat så följde en mycket stark reaktion på ismeteartikeln några nummer senare. Nu hade förvisso inskrivaren fått det hela rejält om bakfoten och gett sig på helt fel man (Jörgen Larsson) att läxa upp om fiskhantering. Och svaret lät inte att vänta sig. Såklart så är det alltid glädjande att någon sätter morgonkaffet i halsen över en upplevd orättvisa som drabbat människan som tvingats att beskåda en grov misshandel av en gädda i fyrfärg. Om nu fog hade funnit för det.. Även om inskrivaren inte kändes som en ultramodern framåtsträvare så talade det starkt för tider av förändring inom just fiskhantering samt moral. Man hade börjat gå mot nya tider där fusk och orättvisor inte längre skulle viftas bort utan lyftas på bordet för allmän beskådan. Givetvis det allra effektivaste metoden att strypa all fusk redan i vaggan, för inte många skulle uppskatta en offentlig nedsvärtning av sin egen persona. Många, men inte alla…

Specimenfisket i Sverige 1992

En av de mest minnesvärda fusken var den numera klassiska svävande iden som en hel generation fortfarande inte kunnat förtränga. Peter Grahn som lite försiktigt börjat sitt segertåg mot fusket ”avslöjade” det varenda kotte som råkade äga ett ex av Napp och Nytt årgång 1991 redan visste. Guldrullen vanns nämligen av en id på mustiga 5750 gram fördelat på 62 centimeter. Peter som redan avslöjat den norska jättegäddan som bluff och båg kunde givetvis inte missa denna fisk. För det kunde ju ingen som besatte den mest basala kunskapen om längd kontra vikt och hade två fungerande ögon. Men där en vanlig människa bara avfärdade hela händelsen som pinsamt fusk så gjorde den goda Peter såklart en djupdykning och kom fram till att iden med stor sannolikhet blivit placerad på en ställning för att få till den rätta guldrullekänslan. Med stor framgång bör tilläggas.

GÄDDA:

Specimenfisket i Sverige 1992

I samma veva avslöjades John Watson som en fuskare i England. Poserande med samma gädda under inte mindre än tre ”olika” tillfällen med tre olika vikter. Och då var den karriären över.

fusk i fisket

Att fiskare som fångat gäddor på över 20kg inte själva var de mest pålitliga källorna var en illa dold sanning. Det måste därför ha varit en mardröm att sätta tänderna i all dålig dokumentation och börja ranka världens största gäddor. Förvisso så var gäddor fångade de senaste 20-30 åren förevigade med bild, men så var knappast fallen med de allra mest historiska fångsterna. Förmodligen lämnade även vågarna mer att önska, om en sådan ens användes? En grov och ofta extremt optimistisk uppskattning av en gäddas vikt gav därför en stor övervikt av fiskar med jämna fina vikter. 20kg eller 25 kg. Men det hindrade inte Peter och gäddgurun Jan Eggers (en holländsk gädd-guru) att försöka att bena ur en svårbedömd lista.

fuskade gäddor

Givetvis så var artikeln mer en kuriositet som mer granskade en rimlig maxvikt för arten än sanningshalten på de påstådda fångsterna. Vissa gäddor, däribland den tyska jätten på strax över 30 pannor är mycket troliga medans en förvånansvärt stort antal är högst tveksamma. Det verkar helt enkelt att ju större fisken är, desto mindre troligt är det att vikten verkligen stämmer. Fiskar runt 20 kilo finns det relativt många av där all dokumentation stämmer. Men när man närmar sig 25kg så börjar det svaja ordentligt.

Specimenfisket i Sverige 1992

Man landar till slut på 15st gäddor över 25kg från Europa, och 24st över 20kg från Sverige. En lista där man förmodligen kunde ha gallrat ännu hårdare.

stor gädda från mälaren

Bland annat denna gädda tycker man att Peter kunde ha gått lite hårdare åt. Kanske så var han inte riktigt varm i kläderna ännu, för det skulle komma mer av den varan när man en gång för alla skulle hitta ett svenskt rekord som höll för granskning. En uppgift som inte skulle visa sig vara helt enkel.

Fehmi Varlis rekordgädda

Fehmi Varlis gäddfångster har alltid haft flera frågetecken över sig. Att en man skulle lyckas med konststycket att från Järnafjärden dra (enligt egen uppgift) minst tre tjugoplussare med en på 26.570 gram i topp kändes kanske med all rätt lite för bra för att vara sant? Speciellt då alla gäddor brast på minst en punkt i dokumentationen. Nu råder det definitivt inga tvivel om rekordgäddan var en riktig monsterfisk eller inte. Det ser man på bilderna. Det är bara att den uppgivna längden (119cm) inte kunde stämma med varken vikten eller det man kunde se på bilderna. Gäddan var betydligt längre än så, det var alla rörande överens om. Men en felaktig längd hjälpte knappast en redan ifrågasatt fångstman.

Att man drämde ett stolsben i skallen på fisken när den skulle landas och i samma veva slet sig för att senare hittas död, blev slutligen kryphålet man valde att använda flera år i efterhand för att stryka fisken ur rekordböckerna. Jag misstänker att det fanns andra orsaker sammantaget som underlättade det beslutet. Allt var för bra för att vara sant. Inte bara denna gädda, utan alla de andra monster som Fehmi rapporterat in under en period av några få år. Det fanns de facto inga konkreta bevis som tydde på fusk eller rävspel. Men man tog honom på en teknikalitet. Inte blev det bättre av att gäddan som fick ta över rollen som det nya rekordgäddan var en fantasifoster med långt lägre sanningshalt än Fehmis gädda. Jag talar givetvis om George Lööfs sommargädda från Mälaren på 22.500 gram som senare ströks även den efter en granskning av bla Peter Grahn som nu blivit varm i kläderna. Det var bara att ge upp att hitta ännu en historisk gädda och kort därefter förklarades rekordet vakant…

Specimenfisket i Sverige 1992

Gäddfiske har väl aldrig varit direkt impopulärt. En stor gädda är trots allt kanske den mest mytomspunna fisken vi har. Den klassiska gammelgäddan.

Men det är en helt annan sak att riktat fiska efter mycket stora exemplar, och lyckas. Leif Engström och några få andra pionjärer hade vi haft. Men att dessa farbröder skulle landa en ny rekordgädda på styva tjugo pannor trodde dom väl knappast ens själva på. Inte för att ta ifrån någonting från dessa mycket duktiga fiskare, men rent statistiskt så var det nästan en omöjlighet att pricka en rekordfisk. Förutsatt att man inte visste var den höll till… Men skulle man hitta ett mindre vatten med mycket stor gädda så skulle chanserna vara mer än goda att lyckas.

Det är här Lödde å kommer in i bilden. Nog för att den lilla ån varit en trogen leverantör av mycket stor fisk under en längre tid. Men kanske hade man inte riktigt funnit de rätta metoderna att lyckas med ett riktat fiske. Att mete skulle bli fångstsättet nummer ett får man nog anse som en mindre skräll. Inte för dess ineffektivitet, utan helt enkelt för att det var för tiden ett väldigt ovanligt fiskesätt efter just gädda. Givetvis så är en långsamt eller statiskt fiskad betesfisk alldeles ideal i en liten intim å där man kan ana gäddornas tillhåll.

Som med allt nytt fiske så utvecklar och finslipar man på metoderna dagligen. Och man gick på några få år från att vara ett gäddmetes U-land till att ha ett brett kunnande. Man gjorde egna tafsar, labbade med krokstorlekar och mängden krok. De bulliga gamla flötena byttes ut mot drennan piker-flöten osv osv..

Årets största gädda blev en best på styva arton kilo fångad av Mårten Johansson. Lödde gav även två andra fiskar över sexton kilo det året, och man trodde nog att chanserna för ett nytt rekord var hyfsat stora om allt stämde. Detta blev också startskottet för en gäddmetarboom som vi förmodligen aldrig mer får uppleva någon annanstans i landet…

SUTARE:

Meta Sutare artikel

Fiske för alla var en tidning som utkom för första gången år 1988. Tidningen satsade betydligt hårdare på spinn, flugfiske och tester än mete. Men en eller några få gånger per år så slank det igenom några meteartiklar. Inte sällan skrivna av Anders Forsberg. Årets enda bidrag var ett saftigt sutarreportage med Mikael Blomquist. En gammal nybrolegend med två fyrakilossutare på meritlistan. Ensam i hela i landet med det faktiskt…

artikel om sutare

Sutarmetet höll under tiden att genomgå en mycket stor förändring med både larm, boilies, boosters och nya spännande vatten. Bifångster av sutare under karpmete var ett säkert tecken på att dessa proteinkulor kunde ha ett alternativt användningsområde. Givetvis så var detta gamla nyheter för en som följde det engelska metet, men teori och praktik är som vi vet två vitt skilda saker. Att bara ha ett nappalarm under tiden kändes progressivt.

Artikeln är mycket välskriven och inspirerande historia som håller rätt bra även idag. Det är alltid intressant att få veta och se hur en erkänt duktig metare lägger upp sitt fiske som för tiden kändes hypermodern. Denna lilla inblick var hemma i Eskilstuna en våt dröm för undertecknad som knappt kunde förstå hur häftigt allt detta var.

Specimenfisket i Sverige 1992

Bilden på Mikaels tackelbox var en aha-upplevelse för många läsare. Man hade blivit matad under ett gäng år med olika reportage om tackel och tekniker. Men en bild på hur en tackelbox kunde tänkas att se ut och vad den innehöll var ingenting någon hade tänkt på att visa. Hur trivialt det än verkar idag så var bilden väldigt inspirerande för en ung aspirerande metare.

artikel om Mete

Till slut avhandlades även mäskning efter konstens alla regler.

Sutare

Man kan säga att boilien inte var någonting som slog över en natt. Vi hade förvisso fått läsa om deras existens under en lång räcka år, men det var långt ifrån alla som tog dem allt för seriöst. Man trodde att det var beten nästan exklusivt riktade mot karpmete, och hur många metare i landet hade egentligen chans att kunna meta karp? Men Per-Ola Johannesson hade andra planer. Nästan påstridigt så försökte han mata oss med information om att man kunde med stor framgång meta även andra arter med dessa lustiga bollar. Det var ungefär under denna tid jag träffade honom på en fiskemässa i Stockholm. Storögt glodde jag på en påse med miniboilies som han hade på sitt monterbord. Till slut så sa han att jag kunde få hela påsen. Jag tackade och gick därifrån med ett leende på läpparna. Apelsindoft hade dom, det kommer jag aldrig att glömma… Jag hade varken larm eller boltriggar på den tiden, men det spelade liksom ingen roll, jag hade ju fått en påse boilies av P-O. Det var ungefär samma sak som att ha träffat gud…

artikel

Själva artikeln var egentligen inte så minnesvärd då detta var något av en överkurs för en vardagsmetare. Man blev åter påmind om boilies och hår-riggar och allt det där som man försökte så gärna få in som en ny standard. Det gick väldigt sakta, men ändå säkert framåt. Kanske låg vi lite i brytpunkten där det gamla flötmetet och det moderna bottenmetet började på allvar krocka. Givetvis så fanns det en mängd fördelar med det nya som var alldeles självskrivna. Man kunde ju meta dygnet runt i både ljus och mörker utan att behöva glo på ett flöte. Fast å andra sidan så finns det en charm i att se ett flöte helt plötsligt resa sig…

Som med allt fiske så går effektivitet alltid före finess. Inte för att det inte skulle behövas finess för att boltfiska. Men det finns ju en anledning varför vi använder oss av allt mer avancerade ekolod och gud vet vilka hjälpmedel för att förkorta tiden mellan huggen. Var gränsen går där det längre inte är moraliskt försvarbart vet vi ännu inte? Det vi vet är att metet släpar lite med dessa tekniska finesser, men att dom kommer kan vi nog vara rätt så säkra på.

mete

När året skulle summeras så hade tre av sutarna tagits på just boilies. Däribland den tyngsta. Inga fyrakilos landades under året, men ett nytt litet vatten som verkade hett hade lokaliserats. Antorpasjön vid Laholm. Vi visste det inte då, men detta fynd skulle komma att rita om hela sutarkartan för evigt…

ÅL:

ålmete

Ingen sommar utan ålmete sägs det. Redan för 30 år sedan började man inse att ålens framtid var allt annat än ljus. Skulle man behålla fisket och själva arten så behövdes någonting göras och snabbt. Tråkigt nog så befinner vi oss fortfarande på exakt samma punkt.

Till allas glädje så hade självaste Ål-Åke fattat pennan och kluddrat ner en skön artikel. En mer lämpad man för uppgiften kunde man ju knappast tänka sig?

Ål Åke

Ålen framställs gärna som en mystisk fisk som vi inte vet så mycket om. Men det är nog ändå inte helt sanningsenligt. Vi vet förmodligen betydligt mer om mete efter dessa slangar än arter som faren, stäm, björkna eller varför inte vimman? Ålen var en extremt populär metefisk med många tiotusentals timmars mete efter dem varje år. Något som man inte kan säga om tex faren. Visst är det höjt i dunkel med lekvandring och annat, men så länge man har den i sitt vattendrag så är det som vilken annan fisk som helst. Nappar på det mesta och är inte speciellt svår att komma i kontakt med. Ålmete är ju populärt just av den anledningen att den knappast kräver just finess. Ett turkspö i glasfiber, en rostig krok och ett sänke kommer man förvånansvärt långt med. Sedan så finns det som alltid grader i helvetet. Men den grundläggande principen är enkel.

Detta påpekade även Åke i sina artiklar genom åren. Själva fisket skulle vara simpelt, det som gav resultat var sökandet efter nya vatten, mäskning och som alltid en massa tid. Idag tänker vi ofta tvärtom med en arsenal av prylar, men resultaten bör vara snabba.

Ålmete

Man lyfter dystra nuffror i artikeln. Nuffror som tydligt beskriver ett försvinnande nöje. Och då bör det påpekas att ålfisket jämfört med våra dagars var långt mycket bättre. Kanske berättar det om hur mycket ål vi en gång haft i landet. Att vi idag fortfarande har ålen med som art i specimentävlingen är därför enligt mig beklämmande. Vi gör kanske inget negativt avtryck i ålens redan dystra tillvaro. Men vi visar andra människor med stor tydlighet att vi är villiga att meta efter rödlistade arter bara vi kan intala oss själva att det är ok. Vilket inte känns som rätt väg att gå. De signaler vi sänder utåt är felaktiga och underminerar vår trovärdighet. Trots att läget inte förändras av det vi gör eller inte gör så borde det rimligtvis kännas bättre att säga tack men nej tack.

artikel om ålmete

Det gör såklart ont i själen att se dessa bilder och veta att dessa tider förmodligen aldrig mer kommer att återkomma. Spänningen med ålmete var ju trots allt den att en stor ål verkade kunna komma ur vilken pöl som helst, och när som helst. En tvåkilosfisk var ingenting man lyfte på ögonbrynen för. Och till och med trekilosfiskar var om inte vanliga så åtminstone realistiska. Sådana hade som vana att ploppa upp lite här och där då som då. Ålen är säkert arten där flest storfiskar aldrig blivit rapporterade. Detta mycket beroende på att ett nattligt bottenmete på måfå i goda vänners lag över några flak öl och lite fultjack var ett 80 och 90-talsfenomen. Bara i Eskilstunaån så metades det febrilt av folk som annars knappt fiskade. På vilket behandlingshem dessa människor idag sitter på har jag ingen aning om? Faren metades aldrig med samma intensitet och lust…

På tal om faren. Rekordet slogs med ett helt gram. Inte så mycket, men fullt tillräckligt. Det gamla rekordet från Kolbäcksån var därmed slaget.

DEKIS:

Braxen

Att olika arter tidvis hamnar på dekis är ingenting konstigt. Allt eftersom metet drivs framåt och koncentreras i allt färre vatten så får man både en negativ som positiv spiral beroende på vilken vinkel man väljer att se på saken. Vatten med redan stora fiskar som år efter år mäskas till allt tyngre toppvikter är givetvis spännande att följa. Men förr eller senare så kommer kollapsen och det som finns kvar på andra håll kan inte på långa vägar mäta sig med det man nu är van med. Antorpa, Lödde, Ursjön, Rögle, Skräbeån och Härsjön är bara några exempel på vatten av den typen. Det är vatten som drivit vikterna långt högre än vad man förr trodde var möjligt.

Under denna tid så började Härsjön visa kraftiga tendenser på att vara slut som hovleverantör av landets grövsta braxar. Den försurade sjön med ett litet bestånd av mycket stor fisk hade kalkats med framgång. Detta förde med sig den för metarna negativa bieffekten att leken nu åter lyckades och konkurrensen om maten i sjön ökade. Man fiskade nu på en försvinnande spillra som alla visste snart skulle vara ett minne blott. Men det är spelets regler. Landet befann sig under tiden i en braxenkris som man aldrig hade sett maken till. Och det skulle dröja innan en ljusning kunde uppfattas i horisonten.

Gräskarp

I skymundan av braxkrisen så slogs gräskarpsrekordet som sig bör. Man förstod såklart att dessa fiskar hade även i Sverige en maxvikt långt över rekordnoteringen. Problemet var bara att så gamla fiskar fanns inte i landet. Man fick putsa rekordet efter att fiskarna la på sig vikt. Denna pjäs fick åka till Eslöv för att vägas på krönt våg. Inte inte alls så ovanlig tur som det idag kan verka. Många butiksägare har längs tiderna fått uppleva när män i suspekta kläder springer in med andan i halsen och ska ha en äcklig fisk vägd med butikens fina våg. Men det tyder på dedikation att ta sig an ett sånt kärt besvär för att kunna returnera sin drömfisk levande till sitt rätta element.

karpmete

Även karprekordet putsades och fick åka bill till ett varuhus. 19.100 gram vägde pjäsen som Henrik Persson lurade ur Storedamm. Nu saknades det mindre än ett kilo till den magiska tjugokilosgränsen. En gräns som för tio år sedan hade känts nästan orimlig låg nu inom räckhåll.

Det var rekordsniff på även denna fisk. En vattenskadad karp som hittades döende i Kåsjön. En sjö som varken förr eller senare gjort sig känd som ett karpvatten. Fångsten är mer en absurd kuriositet än någonting annat. Men lyfter ändå en fråga om hur man ska ställa sig för om man får en trekilossutare med en sjukilostumör på kroppen? Konstigare saker har ju hänt…

Ska vi hitta någonting tidstypiskt från tiden så får vi nog lyfta larmfisket. Man hamrade in boltriggar, boilies och nappalarm i närapå varje nytt nummer av blaskan. Det var bara att förtroendet för det nya inte riktigt fått fotfäste bland landets metare. Man var på väg, men det saknades ändå konkreta bevis på metodens överlägsenhet. Det saknades även tillgång på vettiga prylar. Bara att hitta en påse mäsk i våra trakter var en smärre sensation.

Vi har Jörgen Larsson att tacka för mycket inom metet. Han var den som drev på utvecklingen på bred front. Inte bara inom larmfiske utan allt han satte sina fingrar på. Hans artiklar var alltid välskrivna och extremt seriösa. Tiden pre-internet så hade man sina favoritskribenter som man extra gärna ville läsa artiklar från. Fisketidningarna var för de allra flesta den enda källan information man hade att tillgå. Därför tog det längre tid innan nya trender fick rot. Det kunde ju gå månader, ibland år innan man fick läsa om det man var intresserad av. Notera att man lagt telefonnummer till butiker som sålde larmen i artikeln. Inte för att lyfta fram butikerna i reklamsyfte, utan för att man som konsument kunde få reda på var man kunde få tag på intressanta prylar. Idag så är det nog tvärtom.

Faren lista

Som notis så kan jag nämna att en av Dalälvens grova björknor hittades överst på tio i topp listan år 1992. Förmodligen så avfärdades det hela som en sjuk slump då det hela kändes något oproffsigt. Betet var nämligen makaroner (i plural). Detta väcker såklart en del frågor. Hur många makaroner hade Stefan Hultman på kroken? Makaroner är ju ett vida begrepp. Om björknan fångades utanför fångstmannens trapp i Avesta vågar jag inte svara på. Men orden Dalälven och björkna skulle man komma att få ha anledning att nämna i samma andetag en tid senare.

Vi avslutar med en tidstypisk bild. Jag vet inte vad Arne Broman egentligen tänkte på när han rubricerade bilden med ”surrealistisk sommarbild”? I texten skriver han att det råder ”lite semesterstämning”. Och det kan man väl hålla med om.

1992 var ett rätt mediokert år på många sätt. Som jag tidigare nämnt så befann vi oss i skarven av det moderna fisket som skulle börja dominera landet. Och då tänker jag inte bara på mete. Sportfisket, som någon olyckligt valt att kalla det började byta skepnad. Det var mer än bara ett sätt att skramla ihop lite mat på bordet. Folk började satsa allt mer pengar på sin hobby. Med det fick även fiskarna ett annat värde som levande varelser som man bör behandla med respekt. C&R blev allt mer ett begrepp som man var tvungen att bekanta sig med för att behålla ett vettigt fiske efter framförallt stor fisk. Att bonka alla storgäddor från Lödde, eller braxarna från Härsjön skulle inte leda till annat än ett kraftigt försämrat fiske. Med denna rörelse så satte man såklart tryck på tävlingar för att kunna godkänna fiskar som man vägt med vissa exakta vågtyper som tex super samson. Känslan var helt klart att man gick mot en ny, modern och bättre framtid.

/Tomba

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *