Tolv Snabba Frågor till: Tony Söderblom

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tony Söderblom är en riktigt duktig metare. Han har fina meriter från tävlingsmetet men har även fångat många specimenfiskar genom åren. Han har flera arter som favorit, men vilken är hans absoluta favorit… Ja det och mycket, mycket mer får du reda på när du läser hans 12 Snabba Svar!

1. Vilken art har du haft störst problem med att lyckas med? Och med lyckas med menar vi kanske inte att få den största, utan mer känna att man har grepp om arten.

Där är det ingen tvekan, min första älskling bland specimenfiskarna givetvis! Som gäckade mig såååå länge att jag till slut bestämde mig för en 200%-ig satsning. Vilken klassade in mig som ”är han riktigt frisk?” bland ickefiskande vänner, släkt och arbetskamrater. 

Jag pratar om min satsning på mört.
Efter decennier av mörtfiske med många fina mörtar på 5-6 och nästan 7 hg, ville jag ju så gärna ha det där storfisk-regget. Som då låg på 7 hg. Jag slet med många och långa pass i säkra stormörtvatten som Fyrisån och Dalälven utan att lyckas. Det var som en förbannelse!

Till sist gav jag upp försöken på hemmaplan och bestämde mig för att göra något drastiskt åt det hela.

Jag kollade in de mest mörtsäkra ställen som fanns den här tiden och valde Skivarpsån (Så långt söderut man kan åka för att meta mört) som hade gett riktigt fin fisk ett par säsonger. Fick via Jörgen Larsson tag på en kille som visste allt om ån och fick ALLA heta spots inprickade på en karta. Drog ner i precis rätt tid och allt var rätt och flera fiskar mellan 7 och 9 hg togs de dagar vi var där. Bland annat fick min medresenär Magnus Bergström en fin fisk på dryga 7 hg. Men jag fick som vanligt nöja mig med fisk på höga 6 hg… suck…

Skam den som ger sig! Nästa hot spot var Keräntöjärvi utanför Pajala (så långt norrut man kan åka för att meta mört). Conny Svingdahl intervjuades och SAS frequent flyer bonus utnyttjades och i slutet på augusti var jag på plats. Allt såg bra ut. Men efter en tappad megamört strax utanför håven första kvällen kom årets första frostnatt och knäckte den drömmen… suck…

Tredje gången gillt… Sommaren därefter övertalade jag Micke Söderman att göra mig sällskap till hot spot nummer 3, Skabramsjöarna i Jokkmokk. Där kunde man inte misslyckas sas det. Vilket tack och lov stämde. Visserligen valde jag den sämsta platsen och fick inte i närheten av det antal stormörtar som Micke fick. Men jag fick min reggmört! Yes, yes, yes, yeeees!

Tony Söderblom med en finfin mört

Som en parantes kan nämnas att första mörtturen på hemmaplan (Dalälven) senare på hösten, gav två regg-mörtar utan den minsta ansträngning! Så går det när förbannelsen släppt! 

2. Vem är/var din förebild inom det svenska metet/sportfisket?

Hmm… lite svårare fråga. Om vi håller oss till the good old days, måste det ju bli det svenska moderna metes fader; Arne Broman! Vilken aha-upplevelse att plöja hans bok som ung, nyfiken och vetgirig tonåring!

När det gäller förebilder i nutid så har jag rätt höga krav, så alla hypade och sponsrade ”stjärnor” på Youtube faller bort direkt. 

Men det finns många duktiga, tänkande, fiskare därute vid vattnen och jag har givetvis stor respekt för några av dagens fiskekändisar. Det beror inte på att jag räknar in dem bland mina bekanta. Utan för att jag vet att de är otroligt kompetenta och fiskeintelligenta, typ tänker som en fisk! Jörgen Larsson och Thomas Folkesson är givna! Ödmjuka, trevliga, hjälpsamma och otroligt kompetenta. Finns förstås ett gäng till på nivån ”strax under” också. 

Men det finns många fiskare jag träffat genom åren som jag respekterar och känner ödmjukhet inför. Då umgänget med dem utmanat mig och utvecklat mig som fiskare och människa. De närmaste fiskepolare jag spenderat tid med i olika skeden i livet inte minst; Magnus, Stefan, Håkan, Matte, Micke och Jonas, och på senare år grabbarna i Upplands FF, Tibban och Brugård m.fl. Plus alla andra jag mött på mitt fiskande runt om i Sverige. Glömmer aldrig grönjeansen på pizzerian i Mönsterås Palle! Inte heller natten i karpsängen i köket i Markaryd Rikard! Stort tack boys!

3. Du har varit med länge i den så kallade specimenvärlden! Så vi skulle gärna vilja höra lite hur du ser på specimenmetet förr kontra idag. Vad har förändrats, vad är bättre idag och även sämre? 

Jo, jag är väl en riktig specimendinosaurie! Började ju specimenmeta innan specimenmete fanns som begrepp i Sverige. Har liksom alltid känt mig kallad till att försöka lura de största fiskarna. Så vid sidan om tävlingsmetet började jag jaga ABU-nålar från slutet på 70-talet till mitten 80-talet då jag flyttade till Stockholm. Då inleddes en ny era då jag tillsammans med bästa polaren Stefan började tävla inom specimenfiske 1991, efter att ha blivit värvade till Farsta FF av Plutten och Gurra på Sportfiskmässan. En helt ny värld öppnades och massor av nya härliga vatten där fina fiskar och nya PB’n togs.

Men jag började också se en baksida av specimenhetsen redan då. Allt från nedskräpning till bommade vägar och fiskeförbud p.g.a. idioter som inte kunde bete sig som folk. Många unga grabbar som hakade på specimentrenden mest för tävlandets skull och mer eller mindre sket i att man fuckade upp det för sig själva och andra. Visst, ett stort mått av ungdomligt oförstånd. Men ändå så förbannat onödigt. Jag tycker ändå den delen har blivit bättre idag. Om det är att medelåldern är högre nu och förståndet bättre, eller om vi har en bättre respekt allmänt i samhället får vara osagt.

Fördelen back in the days var jungfruligheten, många nyupptäckta vatten med stora fiskar och man fick ha vattnen i stort sett för sig själv. Plus massor med oupptäckta vatten! Idag gäller det att hålla käft och photoshoppa bilder för att få ha sina hot spots ifred för de kringresande specimenglobetrotterserna som inte orkar leta egna vatten. 
Men för att undvika att bli stämplad som en grinig gammal gubbe… 

Jag är ju inte helt oskyldig på den punkten heller, då jag själv då och då drar iväg till mer kända vatten.

Men jag gör vad jag kan för att hålla en högre ”fiskemoral” med större respekt och ödmjukhet när jag gästar andras hotspots. Försöker se till att välja dagar och tider då jag stör mindre, tar gärna kontakt med hemmafiskare och stämmer av när och var det är OK att fiska. Det ger nästan alltid en bonus av att jag får massor av bra tips på köpet och ett bättre fiske och nya trevliga bekantskaper.

Den största skillnaden mellan då och nu är förstås det otroliga informationsutbudet på nätet. Massor av matnyttiga tips på sån’t som förr kunde ta flera år att lära sig själv, hittar du idag på några minuters googling. Det samma gäller letandet av nya vatten, som har blivit så otroligt mycket enklare med hjälp av den fantastiska tillgången till kartor och annan värdefull information som finns att tillgå ett par knapptryck bort.

4. Tävlingsmetet är något som följt dig länge om vi förstått det rätt, vad är det som gör eller har gjort tävlingsmetet så speciellt för dig? 

Jag tror de flesta som fiskar också i någon mån tävlar. Om inte med polaren om största fisken eller flest, så mot sig själv, personbästa, vikt, antal. 
För mig började det i moppeåldern, med klasskompisen Göran som höll på med något så skumt och nördigt som tävlingsmete. Jag gillade ju att meta, jag hade ju varit ute med mormor och morfar och fått en del fina borrar. Men mest matat mört med för stor krok i timmar, blivit förbannad och tjatat på morfar efter en mindre krok… 

Hakade i alla fall på Göran en kväll och efter att han skrattat gott åt min stenåldersutrustning så förbarmade han sig över mig med ett gammalt avlagt tackel från sin skräplåda. Men för mig var det en ögonöppnare av stora mått – en supertunn nylonlina, ett pyttelitet flöte och den minsta krok jag någonsin sett! Att första fiskepasset blev en succé var givet. Med små bitar av vetemjölsdeg plockade jag mörtar och löjor i massor, ren magi! Jag var såld, ”hooked for life”! Allt är lätt med rätt grejor. 

Några utmanande men intressanta år följde, mycket att lära själv men även snappa upp en hel del genom att kolla på de bästa (och hemligaste…) gubbarna.

Fick med tiden fler fiskepolare och lärde mig mer. Började så småningom placera mig bra, en och annan vinst till och med,  på ”kötta-tävlingar”. Där det gällde att dra så mycket småmört eller löja det bara gick.

Tävlingsfisket ger ju en ytterligare dimension till fisket. Där gäller det att ha rätt taktik, grejer, mäsk och beten i toppskick. Och att vara den som är smartast den dagen, i det vattnet, vid det förhållandet. En ny nivå av utmaning helt enkelt. Sen, när all planering leder till en perfekt genomförd tävling och man står som segrare, så är det jävligt gött!

Med risk för att tråka ut er med detaljer, så vore det ändå kul att försöka förklara hur pass avancerat det kunde bli ibland.

Ett utdrag ur min fiskedagbok från en löjtävling i Svartån i Örebro 1989, där förberedelser, planering och de små detaljerna avgjorde.
”17500 gram, 1050-1100 löjor, 2,5 meters spö, 0,10 tafs, speciallöjkrok 16 med stopper, specialmaggot (seg), mäskning med minst en liten boll per löja gav större löjor, snabbare napp och mer snurr. 17 liter torrt mäsk, räknade löjor per kvart (minst 5 i minuten) för att se till att jag inte tappade fart”. Hur orkade jag! 

Tävlingsfiskandet har förstås också inneburit stora fördelar för mitt specimenfiskande. Mycket jag lärt mig går ju att applicera på allt annat fiske och ger mig en del extra ess i rockärmen. Minns speciellt ett pass i en sjö i hemtrakterna med bara ruda och sutare där vi normalt tog 5-15 rudor och sutare runt kilot och strax däröver på ordinära prylar. Jag tyckte att det kändes lite klumpigt med waggler och spö med rulle, och lite dålig koll på grejorna. Då det ändå var ett närdistansfiske tänkte jag att det borde kunna funka bättre med tävlingsgrejor.

Sagt och gjort, attackutrustningen en augustinatt bestod av ett s.k. take-apartspöt tacklat med grov elastic (gummisnodd), superkänsligt miniflöte (med lysstav). Ett superfinlir-tackel med bl.a 0,08 tafs och 20-krok och ett litet majskorn presenterat på det mest optimala sättet. För att få den absolut bästa nappindikationen på flötet. Resultatet blev över förväntan; 37 sutare och 48 rudor på 7,5 timme, vilket innebar fisk var 5:e minut hela passet igenom. Jag var helt slut i drillarmen i dagar!  

5. Om vi förstått det rätt när vi har frågat runt lite är att du är en av få svenskar som tagit medalj på ett internationellt mästerskap. Det var med din dåvarande klubb FK ELIT som tog medalj i Portugal?

Stämmer bra. Det var på Lag-VM i Coruche juni 1995. Då det var klubbens första lag-VM så bestämde vi oss redan från början för en 100%-ig satsning. Förutsättningarna kunde inte varit mycket bättre, då individuella VM hållits på samma vatten några år tidigare, där Sverige placerat sig riktigt bra (5:a tror jag). Med lagkamrat Håkan Jonsson i laget och jag själv som bankrunner. Då det krävdes 5 man i laget plus en reserv, och vår klubb inte hade fler metare som kunde delta, behövde vi förstärkning. Detta löstes genom att snabbvärva två av de duktiga metarna från det tidigare lyckosamma VM-laget; Peter Lind och Inge Rickardsson. Att vi sedan lyckades övertala kaptenen för nyss nämnda VM-lag, och tillika min mycket goda vän, att ställa upp som kapten, gjorde definitivt inte saken sämre!

Hans mycket goda internationella kontakter gav oss massor av insider-tips och andra fördelar som var en avgörande faktor för det goda resultatet.
Förberedelserna på hemmaplan var ganska enkla då vi hade så mycket samlad erfarenhet redan. Det var även en stor fördel när vi väl var på plats två veckor innan tävlingen. Då vi kunde klara av intrimning av tackel och teknik redan första träningspasset och sedan fokusera på att finslipa detaljer resten av träningstiden. Vi hade förmånen att ha floden för oss själva hela första veckan. Vilket innebar att vi kunde testa hela tävlingssträckan i lugn och ro utan nyfikna ögon… Vi fick bra flyt på den gällande metoden och fick riktigt bra med fisk.

Helgen innan tävlingen började våra konkurrenter anlända och dagarna som följde var det lottning som gällde för vilken sträcka och plats vi fick träna på.

Vi fortsatte med två träningspass om dagen i den Portugisiska sommarvärmen. Vi vek aldrig ner oss som de flesta andra nationer gjorde efter lunch då solen stod som högst. Nackdelen med att vi var ett av få lag som fiskade eftermiddagspassen var att de andra lagen satt i klungor bakom oss och studerade oss. Vi löste detta genom att träna 100% seriöst på förmiddagarna, för att på eftermiddagarna mörka lite och slipa smådetaljer och testa andra varianter. 

Då ryktet gick att vi fick jäkligt bra med fisk så var de stora nationerna inte dummare än att de satt spioner bakom oss på förmiddagarna sista dagarna. Men det kunde vi stå ut med.

Något som var till vår fördel var det mycket speciella fisket, som innebar att i princip alla länder utom hemmanationen inte hade helt lätt att hinna lära sig det till fullo innan tävlingen. Visst, det handlade om fiske med waggler, vilket många behärskar bättre än vi gör. Men den bästa metoden var fiske 25-30 meter ut med riktigt tunga förblyade waggler. Lång tafs utan bly och ett konstant mäskande med slangbella och små maggotbollar limmade med ett speciellt ”lim” som löste upp sig när de hamnade i vattnet. Barbarna (oftast 75 – 400 gram), som var målet, nappade enbart när krokbetet dalade ner i sällskap med ett regn av maggot.

Om jag minns rätt gjorde vi av med runt 17-18 liter maggot per pass!

Det som var mest unikt var själva fiskesättet; flötet kastades ut, bromsades så att tafsen sträckte ut sig bakom, spöet lades i spöhållaren med spolen frikopplad. En maggot boll kramades snabbt och sköts ut strax bakom flötet och blicken fästes på spötoppen. Hade man tur så böjde sig toppen och veven började snurra med hög fart och linan fräste ut från rullen när en krokad barb satte full fart. Att titta på flötet var alltså helt hopplöst, då mothugg när flötet dök var värdelöst!

Det som förvånade och imponerade var hur otroligt starka barbarna var då t.o.m. 75-grammarna drog iväg på precis samma sätt som sina större släktingar!

Det fanns också en och annan mindre karp och små näslingar som var mer försynta och höll sig närmare stranden. Men det var inget som det lönade sig att satsa på, i alla fall inte under träningen…
En kul poäng var att vi efter våra resultat under träningen faktiskt var favorittippade tillsammans med det portugisiska och italienska laget. Vete fasen om det hänt på nå’t VM efter det?

Tävlingsdag 1:

För min egen del började tävlingen bra och jag drog småbarbar i hyfsad fart och efter första timmen meddelade kapten Mikael att jag hade flest fiskar på min sektion. Tyvärr blev fisket sämre och dog ut efter halva tävlingstiden och jag kämpade med att få fisk sista två timmarna.
Tyvärr visade det sig att min sektion hade varit den fiskemässigt sämsta och inte i närheten av hur den fiskat under träningen. Jag slutade i alla fall i mitten av startfältet med en 13:e plats och drygt ett kilo fisk. Ja, ja, jag slog i alla fall Mark Addy på platsen bredvid, som senare blev kapten för engelska landslaget.

Mina lagkamrater hade lyckats bättre. Då fisket på deras sektioner hade varit mer likt det på träningen och de hade kunnat följa vår gameplan; Håkan 2:a, Inge 5:a, Peter 1:a och Arne 7:a, vilket med total 28,5 poäng placerade oss på en 2:a plats. Strax för det italienska laget med 29 poäng och efter hemmalaget med 18 poäng.

Tävlingsdag 2:

Enligt regeln att sämst placerad första dagen får stå över andra dagen, så fick jag agera bankrunner och Matte fick chansen att visa vad han gick för. Dagen blev trög på fler sektioner och på ett par sektioner blev det till och med finlir efter näsling som gällde. Vilket vi  inte räknat med, som sagt. Jag och kapten Tono sprang som tättingar på sektionerna för att spana efter vad som gällde och förmedla tips och peppa våra killar. På två av sektionerna kändes att vi halkade efter rejält främst p.g.a. missbedömningen med finlirsfisket, och tappade mark.

Vi förstod att vi skulle halka ner bakom Italien som fiskade jämnare än våra killar, men skulle det räcka till att behålla bronspengen? Våra egna jämförelser, tillsammans med dem Mikael fick från sina italienska och portugisiska ”spioner”, pekade ändå på att våra övriga killar fiskade riktigt bra. Och det visade sig vara helt korrekt! Ett par sämre resultat vägdes upp av de övriga lagmedlemmarnas topplaceringar och vi slutade dagen med 45 poäng och en total på två dagar på 73,5 poäng. Hemmalaget gjorde en fantastisk tävling dag två med alla lagmedlemmar bland de tre bästa!

Italien gjorde en lite bättre insats än oss och klev förbi oss upp på silverplatsen, men vi hade god marginal kvar till det ungerska laget på 4:e-platsen med 89 poäng. Vi litade inte på att vi grejat bronset förrän rapporterna över Walki-talkiesarna var samstämmiga. Vi hade gjort det! Brons i VM! I helvetes jävlar!!   

Trots att jag innerst inne skulle vilja, så tävlar jag i princip inte alls i dagsläget. Jag älskar tävlandet. Men det tar för mycket tid i anspråk om man ska ligga i absoluta toppen. Å jag älskar ju så mycket annat fiske också!

Vinst i mete

6. Kollar man i Sportfiskarns storfiskeregister har du en gedigen lista, men något som är återkommande är rudorna från Hanelundssjön, här vill vi såklart veta mer. Hur hamnade du där och berätta om en eller flera minnesvärda fiskepass där. 

Rudan har varit en favoritfisk sen jag stiftade bekantskap med mina första stora skärgårdsrudor i Haninge skärgård tidigt 90-tal. Rudafisket är som de flesta vet oftast en rejäl utmaning, och det är förbannat kul att försöka lista ut hur de ska tas. Med rätt mäskning, rätt förberedelser, rätt angreppssätt, rätt avvägt tackel, rätt bete, rätt presentation, 100% fokus och att kroka i rätt tillfälle… 

Hanelundssjön är en liten skogsjö i västra Uppland som är arrenderad sedan många år av rudaklubben RUSTIK och är en s.k. syndikatsjö för enbart medlemmar. Jag har själv bara haft den äran att vara medlem i en handfull år. Men jag hann med ett pass i sjön redan innan den arrenderades. Lite roligt var det ändå att jag faktiskt hade sjön på min ”vatten att testa-lista” efter att jag lusläst den 900-sidiga vattenbibeln, Upplandsstiftelsens ”Vatten i Uppsala Län 1997”. Det visade sig att en av mina fiskepolare hade sjön på sin lista också. Så vi lyckades dra några fina rudor innan Henrik Ragnarsson lyckades få arrende på den.

Då min fisketid är begränsad numera, brukar jag bara lägga ett pass per år i sjön. Jag har medvetet valt att lägga det i början av augusti och  kör då oftast från sen eftermiddag till morgonen. Att jag valt den tiden på året beror egentligen inte på att det nappar bäst då. Utan för att jag tycker fisket är stabilare då. Vädret och temperaturen är oftast pålitligare, myggen och knotten har gett upp. Det är så pass varmt att ett nattfiske är skönt och så är besökstrycket på sjön oftast något lägre.

När jag metar ruda vill jag anpassa mig till rudamentaliteten, d.v.s. ta det lugnt och ta saker med ro.

Jag stressar inte runt och byter platser och kastar inte om tacklet på varje bubbelkaskad rudorna på plats skapar. Jag litar på att mina grejor är rätt kalibrerade för ändamålet. Att min betespresentation är rätt och att min mäskning gör jobbet och lockar fisken till att ta mitt bete. Däremot väntar jag inte med mothugget. Då mitt finlirtackel medger snabb krokning. Jag tror i alla fall att mitt mer delikata tackel ger fler napp och inget i mina resultat hittills visar på något annat. Jag har ju t.ex. tagit sjöns största ruda, ”Big Bertha”, varje gång jag varit där! Men hon kanske inte är så kräsen, hehe. 

Frågan om minnesvärda pass är svår. Eller egentligen lätt att besvara då jag bara gjort en handfull pass där och alla varit både lyckade och minnesvärda.

Men allra bäst har förstås de senaste passen med fiskepolare Stefan varit. Jag trivs visserligen alldeles utmärkt med att fiska själv då det är lättare att ha full fokus på allt. Men det är ändå något speciellt att kunna dela fångstglädjen med en likasinnad. Härligt väder, skönt snack. God mat och dricka gör det sen bara ännu bättre! Det är fan så nära meningen med livet man kan komma!   

Tony Söderblom med en grann ruda
Tony med en grann Skärgårdsruda

7. Stannar vi kvar lite vid Storfiskeregistret så har du även många fina braxar och även mört ifrån Flästasjön. Stora sarvar från skärgården i Gävle. Ja du har helt enkelt många stora fiskar från området runt Gävleborg. Närheten är såklart en del, men finns det någon annan anledning att du valt att fiska mycket på ”hemmaplan”? Sen vill vi såklart höra mer om ett par av alla dina fångster runt om i Gävleborg. 

Det är rätt naturligt att jag lagt mycket av mitt fiske i min gamla hembygd. Jag är ju född och uppvuxen i Hofors och pluggad sen en sväng i Gävle. Som jag nämnt tidigare, har jag alltid gillat utmaningar och att försöka klura ut vart, när och hur jag kan fånga de fiskar jag vill ha. 
När jag bodde kvar i Hofors var jag för oerfaren (fanns inget google och Youtube då.) och lyckades inte hitta riktigt stor fisk där då. Men tävlingsfisket i Gävletrakten ledde till upptäckten av flera platser med fisk i olika arter i specimenstorlek. 

Mest minnesvärda är väl sarvarna… Hade jagat Sarvar i många år, först i Hofors, sen i Stockholms skärgård. Tog många vackra fiskar upp till dryga 9 hg. Men kilot förblev en magisk gräns som kändes omöjlig. Detta skulle dock ändra sig efter ett tips från en engelsman som deltog på en av våra tävlingar i Modernt Mete i Gävle. Där han snackade om att hans träningsfiske kvällen innan gett ”rudd on at least 2,5 Ibs (= sarv över 1,1 kg). Trodde väl inte riktigt på det där. Men samma tid året efter bokade Stefan och jag in ett pass för att kolla upp sanningshalten.

Vi skulle sammanstråla på platsen, men jag var lite sen så Stefan började fiska före mig.

När jag kommer fram till platsen ser jag Stefan håva en sarv på 8-9 hg och jag kliver fram till honom för att gratulera till en fin sarv. Jag möts av en snudd på galen blick och ett osammanhängande svammel som jag lyckades tyda till; ”Det här är den minsta hittills”, och så berättar han att de två han har i sitt keep-net säkert är över kilot, kanske 1,1 – 1,2!
Jag känner adrenalinet rusa ut i blodet och när jag försöker tackla upp mitt spö skakar händerna så att jag inte lyckas trä linan genom spööglorna! Stefan garvar och räcker över sitt spö då han känner sig rätt nöjd för tillfället. Mina skakningar slutar inte förrän jag har en 9hgs i håven inom 10 minuter.

Resten av kvällen blir historisk och vi fick till slut ett 15-tal fisk mellan 9 hg och dryga 1,3 kg. På bilden syns bara de som vägde över kilot som vi sparat i ett keep-net. Inte världens fiskvänligaste fotosession även om det faktiskt ligger en avkrokningsmatta under. Ber om ursäkt för det även om det är preskriberat vid det här laget.

Tony Söderblom med stora sarvar
Vi hade sen några härliga år i detta jungfruliga vatten med noll fisketryck.

Första åren kunde vi t.o.m. åka upp på ett kvällspass med nästan garanti på en reg-sarv. 

Något som också passar in bland det minnesvärda är väl sikarna. I ungefär samma veva som sarvarna hittade vi på kustsik i Gävles hamnområde, med hjälp av tävlingskollega Erling. Vi hade några år med riktigt fina pass med stor strömmingsyngelätande sik på upp till en bit över 2 kg. Vi lyckades t.o.m. med att mäska in dem med strömmingsbitar nerklippta i mäsket. Det höll dock bara några år då Gävles strömmingsfiskande gentlemän såg oss och lärde sig det hela. Tyvärr Allt för bra och fiskade sönder beståndet på ett par säsonger.

Trodde inte man kunde fiska sönder ett bestånd så snabbt med sportfiskegrejor, men när jag fick höra från en gubbe att han och kompisarna hade suttit där varje dag i 3 veckor. Och tillsammans dragit långt över 100 sikar… Han var övertygad om att det nackats över 500 sik den våren, då förstod jag att det snart skulle vara kört… Men inte mycket att göra åt. Jag får vara glad över att jag fick vara med om det – ja ä int bitter.

8. Vad är det mest pinsamma som hänt dig under en fiskeresa?  

Ja jävlar, hur lång lista vill du ha, haha! …Planka ut från ålfiske, Haninge skärgård gäddfiske och isen låg, sov på isen Testebo, kastat ankare på riktigt men fiskade upp det igen året efter, tappat i ekolodet, tävling glömt stänga keepnet…

Börjar väl med det äldsta. Härliga Testeboån, där vi jagade storvimmor i många år. Detta år hade Stefan och jag tänkt fiska från ön för att kunna fiska på Kaj Jonssons hot spot. Vi fick en del vimma och bestämde oss för att sova över på ön. Det var visserligen bara första dagarna i maj, men det var varmt och skönt, och om vi sov med kläderna på i våra hyfsade sovsäckar skulle det nog gå bra… Vi hittade en fläck med fjolårsvass som såg mjuk och skön ut, så där la vi våra liggunderlag och sovsäckar och förberedde oss för natten.

Då tog jag det intelligenta beslutet att sova med fötterna utanför sovsäcken, men instoppade i mina sköna vinterstövlar. Alla som tror att det var ett bra beslut, räck upp en hand! Näääää, det var inge bra alls…
I gryningen vaknade jag av att jag inte längre hade någon känsel i mina fötter! Paniken steg, hade jag förfrusit fötterna?! Skräcken fick adrenalinet att pumpa och jag lyckades krypa ur sovsäcken och efter en stunds krypande och kravlande kom jag också upp på fötterna. Efter en lång stunds stapplande kom känseln och värmen tillbaka och jag kunde andas ut. Tillbaka hos den storgarvande Stefan kunde vi konstatera varför det var så förbannat kallt där vi låg (fisketermometern visade på -3) – under vassmattan vi sov på låg det ett tjock lager is!! Så vi hade i princip sovit på en jättelik kylklamp! Ja, ja, det som inte dödar, det härdar! 

Stefans Widhs ålaförbannelse…

Stefan fick ingen ål, trots 100-tals timmar nerlagda. Spelade ingen roll vart han åkte eller vad han gjorde. Det gick så långt att hela bekantskapskretsen gick ihop och samlade till en rökt ål på hans födelsedag. Finns inget bättre än snälla kompisar. 
(själv hade jag ju ett ålrekord på 9 gram från Rönneå i barndomen – ett PB är ett PB)

Men så fick vi ett stensäkert tips av en ung tävlingskollega – Hamnen i Svartån. Niklas hade fått ål 5 pass i rad, så nu jä…. Men mörten hade lekt klart så det slutade som vanligt, typ två snorgärsar. Ja, ja, det var bara att pallra sig tillbaka till bilen i gryningen. Men vad nu då? Stängd grind? Vi hade missat att hela hamnområdet stängdes på natten… Skam den som ger sig och med bra teamwork och ett hjälpande träd lyckades vi få över oss själva och prylarna (en och annan svordom blev det nog…).
Att planka ut från ett ålfiske är nog en bedrift vi är ganska ensamma om! 

Det går inte alltid bra vid ålmete
Finns ju massor av ”intressanta” händelser kvar att skriva om. Konstigt nog är Stefan med på dom flesta.

 T.ex. sikmete på Oknö där jag hade min värsta (och enda) fyllekörning morgonen efter en mycket blöt kväll på Mönsterås Pizzeria och sen i campingstugan, med Stefan, Palle Sköldblom och Johan Hedman. 
Vi kryssade i 10-15km/tim i beckmörker mellan cykelställ och diverse livsfarliga hinder på campingen för att var först på hetaste sikstället. Men trots att vi riskerade livet kom vi förstås tvåa… Jag varvade sedan ”powernaps” i metstolen med regelbundna ”pizzor” i buskarna och en och annan sik under dagen. Medan Stefan blev i princip utan. Skickligheten avgjorde som vanligt. 

9.  Vilken fisk håller du som din bästa fångst? Berätta varför.

Tror det får bli min hett efterlängtade 3kg+ sutare i hemmasjön. Delvis för att jag hade jagat reg i flera år, men främst för att det var en sjö jag själv hittade! Gjorde en väl genomförd planering med en rejäl vass- och näckrosröjning och en lång mäskkampanj. Såg sedan en riktigt stor sutare rulla en kväll när jag stannat kvar efter mäskningen för att njuta av den sköna sommarkvällen. Hade tur med perfekt vår/försommar, sval och lång så sutarhonorna var extra runda och tunga när jag lade en rejäl satsning. Perfekt tajmad innan sommarvärmen kom och lekbestyren drog igång. Jag kommer dock inte ihåg så mycket av själva fångsten. Mer än att den stora sutaren var mycket lugnare och tyngre än de tidigare fiskarna.

Däremot kommer jag ihåg när den gled över håvbygeln! Jag är inte den som visar stora känslor vid fångst av storfiskar, men det blev flera ”Yes, yes, yes!” när den stora fisken låg i håven och ett rejält glädjetjut när vågen kröp över regvikten och stannade på 3022 gram!  Visserligen hade jag ju lyckats få två regsutare redan veckorna innan i Malmasjön. Men att få sin drömfisk i sitt ”eget” vatten efter allt jobb nerlagt är svårt att överträffa!

Kom på en till händelse som väl borde klassas som min bästa fångst ur ett annat perspektiv. Det var en senhösttur i Dalälven då jag på trotting med bröd hade mitt livs regg-mässigt bästa pass – på 1 timme och 10 minuter tog jag 5 reggfisk av 3 arter!! 3 björknor, 1 mört och 1 id! Det var en så’n där sanslös ”nypa sig i armen” upplevelse!

10. Vilket vatten i Sverige har du haft absolut svårast med att lyckas i? Vad är anledningen till att det har gått emot dig?

Jag har fler vatten, eller snarare vatten kombinerat med arter som jag har svårt med. Främst när det är vatten där förutsättningarna kan skifta alldeles för mycket och för ofta, t.ex. Dalälven i Älvkarleby. Med långt att åka och få chanser är det inte helt lätt att lyckas där. Jag har haft fantastiska fisken där när allting stämt, men slitit hund vid andra tillfällen då ett lovande pass har blivit kattskit för att vattnet stigit eller droppat en halvmeter på 20 minuter och fisken flyttar runt som fjärilar på en sommaräng, typ. Det räcker med utmaningen att göra så rätt som möjligt när det är någorlunda stabilt förhållande! 

11. De flesta av oss som metar eller har metat har en favoritart, den där som får det att kittla lite extra mycket. Men vilken är eller var din och varför är den din favorit? Berätta även ditt bästa minne kring den arten.

Rudan och sarven har jag redan nämnt, så då blir det definitivt sutaren, gammal kärlek rostar aldrig! Den har varit en favorit ända sen första överraskande mötet i en vik i ungdomens favoritsjö i Hofors. Den har ju en sån häftig approach; vacker, muskulös och mystisk. Å så kämpar den ju som en galning! Att den är en av mina absoluta favoriter blir väl än mer självklart om man frågar vad min äldsta dotter heter i andranamn – Tinca! 

Tog förresten en titt i den sammanställning jag gjort av mina fiskepass sen början på 90-talet (ja, jag är en statistiknörd…), och konstaterar att jag tagit nästan 1800 sutare till dags dato. Så ja, Tinca Tinca är en livslång kärlek.

Tony Söderblom med en fin sutare

12. Hur mycket tid lägger du på att hitta nya potentiella vatten? Eller utmana dig själv att fiska i nya vatten, som är nya för dig? Är just upptäckarglädjen något som driver dig i ditt mete? Om inte varför är det så? 

Jag åker sällan till kända specimenhak. Jag är visserligen en socialt lagd person, men när jag fiskar seriöst vill jag gärna göra det på mina premisser och vill inte riskera att de platser jag vill fiska är upptagna eller att det är en jäkla massa hallå runt fiskeplatsen, typ. 
För mig är den största drivkraften i mitt fiske att leta och prova nya vatten. Det är det som ger mig energi!
Procentuellt sett, d.v.s. nedlagd fisketid i egna/nya vatten jämfört med kända vatten, så lägger jag ner största delen av min fisketid på egna vatten, varav minst 2 nya seriösa projekt varje år. 
Har genom åren lagt massor av tid på att plöja olika typer av intressant litteratur och annat läsvärt på nätet som kan leda till nya upptäckter. Numera blir det också mycket Google Maps och andra kartprogram som stöd för letandet. 
Finns inget bättre än att sen ta en riktig storfisk i ett av de vatten jag hittat! Jag är rätt stolt över att kunna säga att jag har lyckats regga 7 arter i vatten jag själv upptäckt.

Vi tackar Tony för svaren!

Här kan man läsa fler av våra 12 Snabba Frågor intervjuer.

På Fiskekompaniet.se hittar man mängder med prylar till sitt mete, så kika in deras hemsida.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *