Tombas Årskrönika 2020
Tombas Årskrönika 2020 handlar om fisket, livet och mycket mer.
Det är alltid lite halvknepigt att sammanfatta ett år åt en massa folk som man inte känner. Det är två frågor som direkt väcks i mitt huvud. Varför skulle jag vilja skiva åt dem, och viktigare ändå, varför i helvete skulle dom vilja läsa vad jag gjort under året? Jag är knappast en intressant person, och mitt fiske intresserar knappast någon heller. Ibland fångar jag någonting, ibland inte, så är det väl för de flesta. Jag åker dock till en del intressanta vatten som ingen någonsin hört talats om och fångar fiskar som ingen heller någonsin får läsa om. Det är inga fiskar som skulle ge något större avtryck i fiskesverige. Fast å andra sidan så tillhör jag nog den stora majoriteten metare. Man får anta att det ser ut på detta sätt för de allra flesta. Det finns många historier jag inte berättat, för de är ibland för tråkiga att nämna, och ibland för osannolika för att någon ska tro på dem. Jag får helt enkelt försöka sammanfatta hela jävla året med alla konstigheter som hänt.
OLYCKAN:
Jag har alltid sovit djupt när jag väl somnat. En gång när jag var yngre så brann huslängan mittemot vårat hus ner utan att jag vaknade. Men ska jag somna så krävs det total tystnad och total mörker. Detta får den följden att jag alltid lägger mobilen på både ljudlöst som vibrationslöst. Det finns alltid något fyllo som ska börja messa när vanliga människor med jobb ska sova. Jag vaknade denna söndagen tidigt, runt sextiden. Tjejen hade varit ute och firat sin lärarexamen. Hon låg inte bredvid mig när jag vaknade, så antog att hon lagt sig i soffan. Jag kikade på mobilen och märkte att jag hade tiotals missade samtal och sms. Tjejen hade varit med om en olycka och hade skadat huvudet mycket allvarligt. Så det var ju ett jävla uppvaknande. Efter några samtal så fick jag veta att hon låg på intensivvårdsavdelningen i Uppsala nedsövd i respirator. Detta startade en karusell som man sent ska glömma. Hon låg nedsövd i ca tre veckor och var mycket nära att dö. Genom brilliant läkarvård och något som endast kan beskrivas som ett mirakel så är hon nu hemma och på benen. Hon kommer att repa sig, förmodligen till 100%. Men det var en jävligt tuff tid, minst sagt. Så det var bara att glömma allt i månader. Fiske, jobb, Swedish Anglers och i princip allt. Några grejor skrev jag, men de blev väl inte det bästa jag levererat. En krönika fick Palle ta så man fick lite tid att ta tag i allt som skulle fixas.
Det man lärde sig av detta är att fiske trots allt bara är ett tidsfördriv som man trots allt inte saknar alls när det kommer till sin spets. Jag saknade inga reggrudor eller jättebraxar. Men jag saknade att komma loss. Jag satte mig vid ån några gånger bara för att släppa allt och se på spötoppen. Det spelade mindre roll vad som kom upp, eller om någonting kom upp över huvud taget. Någonstans där fick jag ett kvitto på det jag alltid vetat. Fiske för mig är så mycket mer än att fånga stora fiskar. Friheten att sitta där vid ån ensam och undra över livet medans den pågår runt dig är ofta mer intressant än livet själv. Folk kör bil, jobbar, tränar, rastar hundar och går med barnvagnar. Alla på väg till något från något, men själv är man still, reflekterar, observerar. Det är rätt skönt att inte behöva ta sig någonstans eller uträtta någonting. Fisket blir någonting först då det börjar komma upp stora fiskar. Då får man puls, krav och förväntningar. Man tycker synd om sig själv på jobbet för att inte kunna sitta där vid ån när det är hett. Men när din sambo ligger i respirator, ja då är det rätt skönt att det inte är speciellt hett. Det är enkelt att bara finnas till när någon nära dig kämpar för att existera. Folk trodde att jag hade det tufft, kanske hade jag det, men mitt liv hängde inte på en skör tråd. Konstigt nog så sov jag som en stock under denna tid, kanske så var man så trött av allt tänkande på något du inte kan förändra? Kanske var man tvungen att vara stark för grabben hemma, för man får ju inte visa svaghet har man lärt sig. Men om du inte kan gråta inför folk när det gör som mest ont så börjar folk undra vad det är för fel på dig? Är det styrka att vara känslokall? Så jag grät om jag kände för det, och skrattade om jag tyckte att det passade. Allt medans bastun gick varm. Det blev mitt sätt att bearbeta allt. Hur annars kan en finne tackla något sådant?
Ur detta så kom man ut starkare än någonsin. Det var nästan att man fick ett bevis på att man valt rätt saker här i livet. Det som fanns där innan fanns där efter. Familj, musik, vänner, fiske, jobb och mitt skrivande. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att avveckla en del saker, men ingenting försvann, mer än högst tillfälligt. Inte ens det faktum försvann att tjejen fortfarande tycker att jag är sinnessjuk som går ner till ån för att meta när hon ligger i Uppsala. Men med Coronan så följde ett besöksförbud. En gång fick vi komma upp och träffa henne. Skriva ett kort och lägga några personliga saker i hennes säng så hon visste att vi varit där när/om hon vaknade. Och det var inte ett swingtipspö vi kom med om man säger så…
Nu känns allt väldigt overkligt. Som att det aldrig hänt. Livet är bra märkligt, och man uppskattar det allt för lite.
RUDORNA I BÅTHAMNEN:
Det finns en sjö som varit med mig sedan mitten av åttiotalet. En sjö som gett mig stora gösar, abborrar och någon bättre gädda. Där har jag vuxit upp, lärt mig att fiska och allt det där som tillhör fina minnen. Det ryktas att sjön innehåller grov sutare, men det gör den inte. Faktiskt allt annat. Sutarna är små och i dålig kondition. Ingen människa som vet någonting om vattnet skulle någonsin få för sig att satsa efter sutare i sjön. Åtminstone om man vill ha stora tunga sutare.
Någonting som sjön däremot aldrig innehållit är ruda. Det vet jag då jag känner folk som varit bosatta där i 50 år och som fiskat med både sportfiskeredskap som nät och ryssjor. Mycket har man sett och hört, men några rudor har aldrig nämnts. Det var därför med stor skepsis jag började få rapporter om fångade rudor. Först så avslog jag tanken som ren inbillning, för att sedan gå på spåret med fel artbestämning. När jag sedan hörde att det var folk som visste vad dom pysslade med så undrade jag om de drabbats av kollektiv mytomani på ålderns höst?
Till slut så blev bevisen allt för tunga, det fanns alltså ruda i sjön. Så jag åkte ner för att se med egna ögon. Första året jag metade där så fick jag en ruda kring kilot. En ung fisk med hög rygg. Eller ja, den såg ung ut. Toppfiskarna hade legat kring 1500 gram, så det fanns klart och tydligt potential. Var fiskarna unga med hög rygg och god tillväxt så bådade det gott inför framtiden. Men först så skulle en del saker redas ut. Att komma till en sjö där rudor alltid existerat så är läget ett annat. Man blir skapligt snart varse om både beståndets storlek samt ungefärlig vikt. Men nu var läget det totalt motsatta. Två saker visste vi. Sjön har aldrig innehållit ruda förr, och att det nu fanns ruda just på denna plats. Men vart kom dom ifrån? Sjön som är över milen lång har alltså fått ett litet bestånd som tydligen växer och med åren sprids. Det vi skulle behöva reda ut är om vår plats är själva epicentrum för rudorna, eller om vi befann oss på utkanten av deras utbredningsområde. Om så var fallet så kunde det någonstans finnas äldre och förmodligen större rudor. Jag är ingen biolog, men jag antar att spridningen går relativt sakta för en art som rudan. Då sjön är rätt bred för en ruda så resonerade vi med vår logik att de förmodligen spreds längs ena stranden? De observationer av ruda som gjorts på andra ställen var i närheten av vår plats. Då både jag och min fiskarvän har egna båtar i sjön så skulle det vara fullt realistiskt att börja söka efter nya fiskar i vikarna i närheten. Men först skulle det metas ruda där vi visste att dom fanns.
Som alla andra projekt man tar på sig så verkade även denna rinna ut i sanden. Jag tog några fiskar på de två pass jag la där. Ronnie la några pass och fångade någon ruda han med. En annan metare fick 5 st på en kväll. Så beståndet verkade vara hyggligt fint. En fisk som rullade en meter från mina fötter där vid båtbryggan såg betydligt större ut än sina artfränder. Den fick vi aldrig, men jag gissade på att den lätt vägde över 1500 gr. Då året blev som den blev för min del så blev det aldrig någon satsning i de andra vikarna.
Det skulle vara kul att veta hur de hamnat där? Är det en översvämmad bäck som innehållit ruda som är orsaken till allt? Var finns denna bäck i så fall? Har det tagit 5 år för rudorna att hamna i vår vik, eller har det tagit 20 år? I så fall, finns det betydligt äldre rudor någonstans i närheten? Och hur mycket växer en ruda på 20 år i sjön? Min gissning är att fiskarna inte är speciellt gamla.
Men åt vilket håll ska man röra sig? Detta är extremt spännande på alla sätt och vis, för man vet inte om man funnit sjöns största eller minsta rudor? Så länge man fångar ruda så räcker det långt. Men skulle man ha en vik där rudorna håller en vikt på 2 kilo eller mer än så, då snackar vi givetvis något helt annat. Projekt som denna springer man inte ofta på, och jag hoppas att man kan ta sig i kragen 2021 och mäska upp några vikar lite längre bort för att se vad som händer där?
DEN FÖRBJUDNA SJÖN:
Det finns en sjö någonstans som få eller ingen känner till. Vi gör det, men det är förbjuden frukt. Som det så ofta är så är total avsaknad av all mänsklighet den bästa medicinen för starka fiskebestånd av storvuxen fisk. Det finns ingen logisk förklaring varför sjön anses vara förbjuden, ibland så lägger man till ett fiskeförbud bara för att. Ingen bryr sig om det metas där, men så har du det med specimenfisket som ställer till det. När man inser att det finns åtminstone fyra olika arter av metfisk över reggvikt i sjön så sjunker ens intresse då man inte kan anmäla sina fångster. Det är till en början knäckande att fånga en mycket mycket tung fisk utan att kunna ”räkna” den som ett pb eller anmäla den till en tävling. Jag är helt säker på att jag skulle anses som inbillningssjuk om jag radade upp vikterna på de olika arterna som simmar där. Det känns oerhört jobbigt då halva vikten av vissa arter skulle vara en mycket grann fisk ur mina andra vatten.
Vi snackar alltså potential deluxe. Garanterad sådan. Vi hade en gång i tiden ett annat sånt vatten, fast då för gädda. Efter en rad omständigheter så blev det möjligt för den lilla sjön att producera gäddor av extremformat. Vi hade knappast bråttom, eller ens lust att fiska efter dessa. Sjön fick vara och vänta på oss. Då den var i privat ägo och vi hade skaffat de tillstånd som krävdes så fanns det ingen orsak att stressa. Gädda vill man inte fiska i onödan resonerade vi. Innan den stora fiskdöden som gjorde att de fiskarna som blev kvar och växte sig till drömstorlek så fanns det sjuka mängder med skapligt storvuxen gädda. Ett strandpass kunde ge 40-60 gäddor och det var allt annat än ovanligt att dra en lång radda gäddor över 4-5 kg. Vissa exemplar tyngde vågen betydligt mer än så, vilket inte var så konstigt då flera av fiskarna i 3-4 kg klassen var bitna över ryggen av fiskar i monsterklass.
Men det är fortfarande gädda vi pratar om. En fisk som befinner sig så långt ner som man kan föreställa sig på min fiskeskala. De är i det närmaste ointressanta för mig. Men kunde man ha chans på en femtonklubbare så kunde jag tänka mig att göra ett pass eller två. Kanske kunde man tända till och tycka att det var kul trots allt.
Men sjön hittades av en kille som snart fångade en lång radda fiskar över 10 kilo med toppar på över 13. Där någonstans insåg jag att detta med gäddfiske inte är en passion för mig då detta inte sporrade mig att knata ner till sjön och göra ett par kast. Hade vi väntat ett par år till så hade vi kunnat få den där femtonklubbaren och sedan lagt allt som heter gäddfiske på hyllan och låtit gäddorna vara i fred för all framtid. Dessutom, det var sjöns rudor och sutare som lockade oss. Det är inte jätteintressant att trampa i gamla spår och fånga fiskar som andra redan fångat trots att du själv först hittat dom. Man vill ha sitt eget lilla paradis där ingen någonsin varit förr. Om det sedan kommer andra efter oss så är det de som är tvåa på bollen. Det är deras värdegrund och de kanske uppskattar att bara fånga stor fisk. Inget fel i det, men det kan endast finnas en som hittar sjön, och det är de som ska ha alla creds, inte de som kommer till ett uppdukat bord och fångar den tyngsta fisken. Det är inte enkelt att fånga sjöns tyngsta fisk, så det kommer alltid att vara imponerande. Det jag menar är. Jag finner inte samma spänning i ett vatten där man vet vilken fisk som är sjöns tyngsta. Jag fiskar för att bli överraskad där andra fiskar för att uppnå ett visst mål.
Den förbjudna sjön är snart inte lika förbjuden, och den kommer med tiden att bli endast en sjö i mängden. Mer om detta senare. Det finns ett ord som beskriver metet bättre än något annat. Mystik. När den försvinner, då finns inte mycket kvar. Det finns inte mycket mystik i att se en redan stor välkänd fisk lägga på sig ytterligare ett hekto. Mystik är att den helt plötsligt och nästan lika oväntat ligger i håven för första gången. Sen får ni säga vad ni vill.
Ang. tjuvfiske. Det är inte ett brott om man inte åker fast. Det är ett brott om du anmäler en sån fisk till en tävling. Den dagen man blir så gammal att man accepterar ett förbud som inte fyller ett syfte. Det är dagen man bör lägga sina spön på hyllan. Det är en jävla skillnad att fiska efter lekande asp än att meta i ett dike bara för att den rinner nära en industri som inte vill ha folk nära sitt område. Jag skulle vara stolt om jag åkte fast för ett sånt ”brott”. Jag accepterar lagar och bestämmelser, men jag accepterar inte när förbudet finns där endast för att någon ska slippa mig utan någon uppenbar anledning.
ROD-POD:
Det finns en anledning varför man har en mun men två öron. Jag lyssnar också hellre, men det är få som talar nuförtiden. Alla skriver, för då är man oftast ensam och trygg.
Jag vet i fan varför jag blev någon sorts wannabee-skribent? En dag vid middagsbordet sa jag till tjejen att jag ska börja blogga. Inte för att jag egentligen ville det, utan mest för att bevisa för mig själv att jag kunde det. Det fanns en lucka att fylla, och dessutom, hur svårt kan det vara att skriva om mete? Mitt enda kriterium var att inte falla in i någon jävla bomulls-fack och skriva det jag inte tyckte åt folk som inte ville läsa det jag inte hade att säga. Såna artiklar går det 13 på ett dussin. Bland alla superseriösa metare så skulle jag vara en nagel i ögat och berätta allt det ingen ville att någon skulle berätta. Sådär lagom provokativt för att väcka lite intresse, men ändå med en viss finess och eftertanke så det skulle finnas utrymme för mer än endast påhopp. Jag är ingen ond person sådär, men jag tog villigt på mig att bli bespottad, hatad och nätmobbad. Jag startade semispecimen, såhär i efterhand en rätt usel blogg som fick fungera som träning för det som skulle bli. Men till min förvåning och kanske lite till mitt missnöje så verkade folk gilla skiten jag skrev. Bloggen växte och blev med mina mått rätt stor. Några inlägg lästes av 1500 personer, vilka har jag ingen aning om? Men det var alltid de inlägg som var mer extrema. Skrev jag om stillsam färnamete så kunde ingen bry sig mindre.
Vi spolar bandet framåt. Vi startade Swedish Anglers och jag tonade ner mig litegrann för att inte väcka anstöt. Men det kunde jag hålla inom mig bara så länge. Till slut så blev jag så som jag alltid varit. Med några års erfarenhet så kan man snart skräddarsy en artikel som antingen kommer att läsas av många men gillas av få, eller precis tvärtom. Folk är extremt lättlästa på så vis. Ju mer humor (gärna mörk sådan) du kastar i, desto fler kommer att gilla det du skriver. Ibland skriver jag bara dynga, rent fiktiva berättelser som inte fyller någon som helst funktion eller håller någon som helst höjd rent artistiskt, bara för att få folk att haja till. Men folk reagerar fortfarande inte. Ja förutom folk som heter Mikael vilka nästan alltid reagerar. Till min stora förvåning så började folk från olika tidskrifter höra av sig och ville ha artiklar och krönikor. Vilket känns roligt. Innan detta blir skryt så måste jag påpeka att det inte är min styrka som författare som fäller avgörandet här. Det är min brist på sociala koder som gör mig annorlunda och därav så sticker man ut litegrann. Jag är ingen gudabenådad skribent, faktiskt så är jag en rätt usel sådan. Men sätter man foten mellan dörren tillräckligt många gånger så köper någon jävel till slut dammsugaren.
Men dessa starka åsikter är inte endast en gimmick, utan någonting de flesta faktiskt besitter. Av någon konstig anledning så är det förhållandevis få som kan få dessa tankar ner på papper. Men snackar man med folk så märker man snart att nästan alla har någonting som klämmer. Någonting som vill komma ut, men det finns inte riktigt ett tillfälle för det att ske. Att skriva ner det man tänker är för många problematiskt.
Så vi startade en pod(d)
Jag hatar min röst lika mycket som alla andra gör, så jag har aldrig lyssnat på en enda podd efter att de blivit inspelade. Dessa poddar har blivit rejält populära, förmodligen av två anledningar. En podd passar bra i örat medans man gör någonting tråkigt. Och sedan så slipper man det skrivna ordet som är så jobbigt.
Vi har haft en rätt lång radda rätt intressanta gäster. Allt från JanO och Mathias från media till Håkan Franson. Alla med sin story som efter en olika lång stund kryper ut och blir till någonting som man kanske inte tänkt sig från början. Hade det varit en text så hade den aldrig blivit likadan. Jag skriver oftast utan så mycket som en idé, denna krönika är ett exempel på det. Det blir vad det blir, och det blir oftast bättre så när man skriver ner det man känner istället för det som ändå aldrig blir lika bra som man planerat.
Men låter man sina gäster bli lite varma i kläderna genom att prata lite löst om småsaker så kommer det snart fram allt mer smaskiga detaljer. Som alltid så är det inte de stora fiskarna som är det som fångar lyssnaren. Kanske är det en klyscha, men ”allt runt omkring” är det som både gäster och lyssnare verkar gilla mest. Det kan vara gamla triviala saker, men det spelar mindre roll. Nästintill meningslöst småsnack är det som beskriver livet bäst. Ingen av gästerna har gått in för att skryta om sina fångster, snarast det motsatta. Det blir nästan lite pinsamt att ta upp sina framgångar. Men sina misslyckanden delar man gärna med sig av. Det är sånt som gör en till synes odödlig specimenhunter mänsklig. Det är även sånt man som lyssnare vill höra, att kunna koppla bort allt en stund och bara skratta åt sina klavertramp. Så det är därför vi gör det, och det är därför jag skriver.
LILLÅNS FÄRNOR:
Det finns en å som ringlar genom en skog någonstans i Västmanland. Ån är så liten att den knappast hittas på en karta. Det är faktiskt omöjligt att hitta den på google maps med om man inte vet exakt var den ringlar. Den absoluta merparten av ån är så smal att det räcker med ett hopp för att ta sig till andra sidan. Skulle man hamna i plurret så är det ingen katastrof heller, för den är sällan mycket djupare än halvmetern. Vore det inte för åns lilla hemlighet så skulle man aldrig få för sig att blöta en krok där. Men ån innehåller färnor.
Det var efter ett tips som jag kom att bekanta mig med vattendraget. Jag och herr K var på väg till en skogssjö för att meta ruda när han helt plötsligt stannade bilen på en bro och sa. -Ån innehåller färna.
Efter detta så blev jag nyfiken, och min nyfikenhet blev inte mindre efter att jag hörde att den levererat fiskar på över två kilo åt några spinnfiskare som av ren nyfikenhet testade att meta efter fiskarna som vakade i en av åns få höljor. En sådan fisk skulle vara topp tio av alla mina fiskar jag någonsin fångat, trots att jag fångat massvis med färnor över två kilo från andra vatten. Saker måste ställas i rätt ljus, och här är det utmaningen och mystiken som lockade.
Jag gjorde några besök till ån när jag var på väg till andra fisken. Kastade i några brödbitar, väntade ifall någonting skulle hända, gick lite nedströms och kastade i några till… Men ingenting hände, någonsin. Bakom några träd och stockar som bävern börjar bygga sin damm med så hade det bildats en hölja. Den såg mycket het ut, men visade sig efter en timmes mete att vara tom på allt liv. Jag gav upp tanken med färnorna det året och metade något annat istället. Men jag kunde inte släppa den lilla skogsån helt. Någonting gjorde att jag drogs till den. Trots att jag visste att bara en kort stunds bilkörning skulle ta mig till en riktig å med riktigt stora färnor.
Nästa sommar var jag på plats igen. Mer uppströms denna gång. Här var ån om möjligt ännu smalare, men med partier som liknade forsar. Jag smög runt och kastade i bröd, metade av några platser som såg heta ut, men ingenting hände. Det hade hunnit bli mörkt när jag bestämde mig för att ge upp. Eller så mörkt som det kan bli en juninatt i Västmanland. Då plötsligt så hörde jag ett litet vak. Sedan några till. Jag smög fram och såg en fisk försiktigt ta mina brödbitar. Jag krokade på en bit och lobbade in den i vattnet. När brödbiten flytit ner till fisken så försvann den i en liten virvel. Jag lyfte spöt och krokade fisken som gick bananas i den grunda ån. Jag märkte direkt på tyngden, eller rättare sagt saknaden av tyngd att fisken knappast var stor. Men just nu spelade det mindre roll. När färnan en stund senare gick in i håven så visste jag med säkerhet. Det fanns färna i ån…
Samma natt hittade jag en hölja som gav om jag minns rätt nio fiskar. Det var inte nämnvärt stora, men några passerade kilot. Jag såg några fiskar som tog bröd på ytan som verkade vara något större. Men om dom var tvåkilosfiskar har jag ingen aning om? Det kändes bara så konstigt att stå där och meta efter fiskar vars existens ytterst få känner till. Färna ska inte kunna hittas mitt i skogen mitt i ingenstans.
I år var jag där på våren. Jag hade smitt planer för att hitta de största exemplaren. Det jag hade lärt mig var att fiskarna var extremt skygga. Var det inte mörkt så fanns det inte en sportmössa att veta att de fanns där. Men på natten släppte dom litegrann på gardet och blev möjliga byten. Jag snackade med Herr K och gjorde ett pass långt uppströms där ån var bredare och djupare. Men här verkade det inte finnas några färnor. Första passet i min hölja gav några fina fiskar kring kilot, det kändes skönt att veta att dom fanns kvar där. Men jag ville hitta den stora ensamma drömfärnan. Förmodligen så hade den en egen hölja där hon var kung. Att den skulle dela den med ett gäng mindre fiskar fann jag otänkbart.
jag hittade till slut min hölja där jag bestämde mig för att satsa senare på höstkanten när mörkret föll aningen tidigare. Ett mycket tungt vak avslöjade henne en natt när jag stannade till vid ån och slängde bröd. Hon tog en av bitarna, resten flöt förbi. Men det räckte för mig. Sedan hände olyckan med tjejen. Det blev färnans räddning denna år. Jag hoppas att hon simmar kvar i sin hölja nästa år. För då ska hon upp en vända på torra land…
BJÖRKNORNA UR DJUPET:
Det är en konstig hölja som bildas i en av våra åar. Den flyter sådär lagom djup längs slätten utan några större bekymmer. Jämndjup och stenig. Men så från ingenstans så tornar det upp stora klippblock på bägge sidor och bildar någonting som endast kan beskrivas som en fattigmanskanjon. Lika plötsligt som den bildas, lika hastigt försvinner den och allt återgår till det normala igen. Men där, mitt i våran kanjon så är det djupt. 6-7 meter är det alla gånger. Det är där vi hittade våra björknor.
Nu är det inte så svårt att få stora björknor. Det kräver endast en resa till Dalälven. Jag har gjort det, och fångat mitt pb där, precis som så många före och efter mig. Men jag hade min regga redan innan. Då låg vikten på sex hekto, och den och några till fångades under ålmete på djupet. Men nu var det något helt annat som gällde. Det är ändå en helt annan sak att försöka fånga en regga på hemmaplan. På tryggt avstånd från Dalälven.
Jag vet inte vad som är felet med mig, men jag blir ofta besatt av tanken att lyckas med fiskar där man har väldigt små chanser att lyckas. Snackar vi reggor så vill jag ha dom på hemmaplan om det går. Allt går att köpas för pengar, så även stora fiskar. Men känslan att lyckas med något som kostat tid och planering på ett ställe som inte riktigt har förutsättningarna, ja det är något helt annat. Det behöver inte nödvändigtvis vara bättre, och det är definitivt inte ett smartare upplägg. Men det har någonting som är viktigt för mig. En regga ur kända vatten är ofta inte en speciellt stor fisk, så givetvis kan de inte rankas lika högt som en regga, säg ur Eskilstunaån. De som bor vid Dalälven har knappast som målsättning att få en reggbjörkna, eller en på kilot. Deras målsättning torde ligga på allt från 1200 gram och uppåt. En riktig specimenfisk. Det är därför mete är så finurligt. Det är inte som höjdhopp där en höjd är en höjd som är lika för alla. Saknar du armar eller ett ben så måste du fortfarande hoppa lika högt för att vinna. Det är reglerna. Men en reggfisk från ett obskyrt vatten kan smälla högre än ett svenskt rekord, rent prestationsmässigt dvs.
Nu är inte ån i fråga något dåligt björknavatten. De flesta åar som mynnar ut i Mälaren håller grov björkna. Men denna å tillhör inte de kändaste. Den är inte i klass med Arbogaån, en å där vi egentligen borde meta efter just björkna. Det är inte heller den mystiska sjön som innehåller mycket grov björkna över reggvikt. Nej denna å tillhör inte ens topp tre av våra björknavatten i vår närhet. Trots detta så var det här vi valde att meta. Förmodligen av den enkla anledningen för att det tilltalade mig och Saku.
Det var jag som fann höljan en gång för några år sen. Men det var Saku som fann björknorna. Jag fick en mycket tung färna i knutarna en gång. En fisk som tyngde vågen mycket nära tre kilo. Men sedan vi hittade björknorna så lades alla tankar kring färnor åt sidan för gott. Det är så vi opererar, helt bakvänt. Björknorna var mystiska, ni vet det där positivt laddade ordet vi redan tagit upp. Och dom var kämparglada och vackra. Medelvikten var hög. Vissa dagar låg det på kring halvkilot. Bland björknorna så kom det upp några fina mörtar och en och annan ål. Fiskar man ål så får man björkna och vice versa. De båda arterna har mycket gemensamt. Långt mer än de flesta tror. Båda är asätare som trivs bäst i mörker. De drar sig inte heller för att stå strömt om så skulle krävas. Hittar man den ena så finns den andra inte långt ifrån.
Vi nådde några fiskar över sex hekto, men det kändes som att den där fullträffen lät vänta på sig. Jag tappade några tunga fiskar jag är nästan säker på var stora björknor, vilket smärtade en del.
Jag satt där en kväll och såg hur tre stora färnor plogade och vakade uppströms. Alla gånger fiskar över två kilo. Förmodligen långt över två kilo med tanke på vilken kondis dom håller i ån. Jag funderade lite varför jag inte valde att sätta mig där och fånga något som kändes som ett skapligt enkelt byte. Och med specimenmått mätt, ett finare byte. men jag var där för björknorna eftersom jag bestämt mig för det. En åttahektosbjörkna skulle ge mig så mycket mer nöje än en grann färna. De simmade ju där, men lät sig inte luras denna sommar. En målsättning är din måttstock på en lyckad satsning. Om det är en femhektosbjörkna du är ute efter i ett specifikt vatten, så är den fisken det som ger dig vad du behöver. Hela denna år så hade jag dessa lokala satsningar som gav mig förmodligen mitt bästa mete-år i livet. Och noll poäng i svenskan. Jag känner mig extremt nöjd med hur allt blev i slutändan. Jag fick mina fiskar, jag fick behålla min tjej i livet och jag fick känna att fisket gav mig någonting den aldrig förr gett mig. Någonting som den gett mig en gång i tiden men gått förlorad i en maskin av prestationer och förväntningar. Det är inte så att jag hittade tillbaks till fisket, det var nog mer så att jag bara insåg vad fiske kan vara när det verkligen gäller att komma till dess kärna. Det har varit ett långt år, och jag är glad att det är slut.
Nej, nu har jag blivit för sentimental här. Dra åt helvete allihop!
/TOMBA
