Tombas Krönika april 2019

Dela gärna så fler får läsa artikeln

1973 hände någonting extremt märkligt, Eskilstuna blev utvald till årets stad.

Att få en sådan utmärkelse tillhör väl inte vanligheterna resonerade man, så detta skulle givetvis firas, och det med råge. Att årets bästa stad skulle ha ett soundtrack kändes därför enbart logiskt. Skapelsen kom att heta “Eskilstuna är värt en melodi” skriven av ingen mindre än Peter Himmelstrand. 1973 stod både Peter som industrin i staden på sin absoluta topp. Kommunen led av arbetsbrist som man löste genom att ta in folk från andra länder. Främst Finland. Hur pessimistiskt lagd man än var så kunde man inte se några orosmoln på himlen. Livet i Eskilstuna var fantastiskt, vilka parametrar man än valde att använda.

Peter Himmelstrand

Sedan dess så har det varit tuffare.

Fristadstorget blev vald till Sveriges farligaste plats, åtminstone om man trodde ryktet på stan. Vi kallas ju trots allt för för lilla Chicago, och då är det inte dom vackra vyerna som det syftas på. Stadens slogan är “den stolta fristaden”. Den kan givetvis tolkas som man vill, lite som Kumlas slogan “här får du livstid”. Skillnaden är att vår slogan är knappast fyndig för någon utomstående. Eller för den stora majoriteten av stadens innevånare. Vi hade även en terrorattack mot den somaliska föreningen, en skakande rapport som sedan endast visade sig vara en dåligt underhållen fritös. Men vi kärleksbombade och gick lite fackeltåg genom staden som det sig bör för att vara på den säkra sidan. Och sedan sopades hela händelsen under mattan.

Vi har gjort en stor sak av att lägga ner saker. Vapenindustrin, metallindustrin, bandet Kent och nu senast den lokala fiskebutiken är bara några få exempel på saker vi avvecklat.

Inte är det kändistätt heller, men två Christers har vi ändå skakat fram, Glenning och Lindarw. Den ene dog tragiskt utanför pizzeria kvällskröken och den andra är mest känd som kvinna eller nåt i den stilen..? Men något är vi ändå bäst på i landet, nämligen att gå på socialbidrag. Var tionde person i staden går på knäna, vilket är som av en slump ungefär samma andel som människor med finsk bakgrund.

Det stående skämtet är att vi är landets bäst utbildade folk, till och med alkoholisterna pratar flytande finska. Vilket inte enbart grundar sig i förutfattade meningar och någon form av åttiotalsrasism. Lägg till det att centrumkärnan håller på och dör ut till förmån för ett skruttigt köpcentrum i utkanten av staden som ingen annan stad skulle vara speciellt stolt över. Var är Himmelstrand när man behöver honom som mest? Hur kunde allt bli så här eländigt  och dystert? Lever Himmelstrand förresten?

Påsken firade vi i med tjejens föräldrar.

Dom har också flyttat från stan och bor nu flådigt värre i en villa med sjötomt, fattigpensionärer som dom är.
-Allt var bättre förr sa svärfarsan, jag har lagt ut 90 meter nät varje dag och får i snitt endast en gös och ett par abborrar per gång. Förr fick man betydligt fler.
-Jag undrar vad det beror på, frågade jag, spänd på att få höra långa utlägg kring skarven som funnits vid sjön sen urminnes tider.
-Yrkesfisket och sedan alla jävlar som leker med fiskarna, såna som du, snäste han och blängde surt på mig.

Visst, vi har haft våra heta diskussioner kring detta, gubben påstår att meta för nöjets skull är samma sak som att skjuta älgar med paintballgevär. Jag kan endast hålla med, fast det vi gör har större risker än så. Svaret gör honom alltid lika förbryllad, för det vanliga är att försvara sina intressen med näbbar och klor.

-Men det du håller på med, är inte det yrkesfiske, undrade jag?
-Jag äter ju fisken själv, kontrade han. Det har ju han rätt i, så vad fan säger man åt en sån sak?
-Men du, du plågar och leker med dina fiskar. Jag undrade om det var bättre att låta dom självdö i nätet, är det mer humant? -Jag äter ju fisken… Efter att för hundrade gången insett att vår debatt inte når längre än så här så gav jag upp.
-Du vinner, det jag gör är oetiskt, sa jag.
-Det ni gör är sjukt, vänta tills djurvännerna får reda på vad ni pysslar med, då förbjuds fisket för gott.

Jag försökte säga att djurvännerna redan visste, det är en illa dold hemlighet, men att det fortfarande var mer hemskt med en hemlös katt eller snedvridna minkfarmerier. När den sista hemlösa katten hittat ett hem, först då sitter björknametarna löst.

Kvällen gick förvånansvärt smidigt, till en början.

Vi snackade om trädets olika förbränningsfaser och möjligheterna att återgå till gengasbilar. Han påstod inte helt utan viss stolthet i stämman att Saab utvecklat en bil som var körklar 15 sekunder efter att man har tuttat på. Otroligt, sa dom andra gästerna och skakade misstroget på sina huvuden.
-Fantastiskt, sa jag.

Gengasbil

Sedan hade vi en ganska så hetsig diskussion om elbilar. Jag tyckte att dom var bra, han tyckte att dom var skit.
-Gengas är bättre…
Det blir för mycket problematisk avfall från elbilarna påstod han. Jag är ingen expert, men jag hoppades på att man kunde återvinna åtminstone en del material från batterierna? Den gängse åsikten är ju att vanliga bilar återvinns, medans elbilen måste begravas hel.
Jag började känna mig allt mer som en hippie.

När vi så nådde ämnet vattenkraft så kände jag att mitt beslut att hålla mig nykter i påsk var ett felaktigt sådant… Han snackade fallhöjd i allmänhet och Finlands älvars brist på fallhöjd i synnerhet.
-Nu måste finnarna satsa på kärnkraften istället, och det är ju bra onödigt. Jag som åtminstone besökt ett kärnkraftverk kände att jag hade någonting att tillföra ämnet.
-Avfallet är problematiskt orerade han.
-Klart som fan det är problematiskt, men så länge vi inte satsar på vind och solenergi så har vi inte så mycket annat att välja på?
-Vattenkraft och/eller kärnkraft? -Dina solfångare räcker inte till att luminera muggarna inom industrin sa han, märkbart irriterad.
-Alltid en början menade jag. Som tur var så avbröts vi i snackandet att vi blev serverade varsin ”dry martini”.

-Detta är ingen dry martini sa tjejen, som jobbat som bartender.
-Jo det är det sa gubben. Nej, det är fel slags martini du använder menade hon.
-Jag kallar den för dry martini, gin och martini, noga utmätt med ett krönt mått, vad fan skulle det annars vara..!?
-Det där är martini bianco, det måste ju för i helvete vara dry martini eller Noilly Prat, och en oliv i glaset, inte en jävla apelsinskiva!
Jag svepte drinken, vad det nu var och bad om att få en öl.
-Jag gav nykterheten ett ärligt försök i alla fall…

Nästa morgon vittjades näten i gryningen. Nät vittjas alltid i gryningen, varför vet ingen, så gör man bara.

Som på beställning så hade natten levererat årets rekordfångst. Tre romstinna storgösar på 1500 gram samt en fyrakilosgädda till katten. Jag såg på katten, han luktade på fiskarna som låg i lådan.

-Hur länge äter katten av en sån där och pekade på gäddan som låg där stendöd med ögonen uttryckta likt ballonger efter dusten med nätet.
-Den räcker ett par månader, fick jag till svar.
-Om du har fem såna i näten imorgon, då har katten mat för hela året?
-Det händer inte, sjön är utfiskad, och katten äter inte sutare eller ruda, såna har jag i näten varje gång.
-Jävla fiskar att linda in näten, tar halva dan att krångla loss dem, och så sitter dom där nästa natt igen…
Jag nöjde mig att konstatera att det är förjävligt med att sjön blivit så dålig.
-Hur ska kommande generationer kunna förvalta sjön om den fiskar så här illa, undrade han?
Jag kände att det inte var läge att peta i det getingboet och sa absolut ingenting. En stund senare åkte vi hem..

Någon dag senare åkte vi till min gössjö.

Något mindre frikostigt förvaltad, men ändå innehållande en hel del större gös. Hur nu den ekvationen skulle gå ihop i svärfarsans hjärna? Sjön i fråga har varit en frizon för oss sedan 30 år tebax i tiden. Här har vi fått vara ifred och plocka granna gösar och ta någon mindre hem till stekpannan.

En natt hade jag med farsan, han har aldrig släppt tillbaka en gös som hållit måttet. Den natten fick han två fina gösar på drygt fem kilo, vilka jag tvingade honom att släppa tebax. Han undrade varför vi fiskade om vi inte kunde behålla något vi fick? En högst befogad fråga som jag inte hade något riktigt bra svar på.
-Dom stora är viktiga klämde jag ur mig till slut, det hade jag ju läst nånstans. Han undrade varför en stor gös är viktigare än en liten? Men så som på beställning högg en tvåkilos och räddade kvällen och bonkades så det ekade runt hela sjön. Farsan var glad, jag var glad, gösen var god.

Tombas krönika april 2019 - gös är gott

När jag och Ronnie nu puttrade fram till grynnan så låg det redan en sportbåt där med tre snubbar i och blängde på en ekolodsskärm större än min första tv. Vi suckade, mest för att vi människor innerst inne är egoister. Dessa herrar låg på vår plats i vår sjö och fiskade våra gösar. Inte ok någonstans. Givetvis fick dom en massa fisk och självklart så bonkades varenda en ackompanjerat av glada hejarop. Nu återstod det bara att berätta allt detta för polarna och sedan så skulle det börjas trailas ännu mer båtar och bonkas ännu mera fisk. Sen skulle grannarna börja klaga och om inte sjön hann dö innan så skulle vägen till rampen få sig både en eller två vägbommar. Med dubbla lås…

Det var Ronnie som tog upp det först. Han menade att detta egentligen inte var så jävla kul. Stå här mitt i natten o jigga. Jag kontrade att det aldrig nånsin varit speciellt kul, det är något man gör vare sig man gillar det eller inte. Ibland får man en stor, då är det lite kul, men en apa kunde fånga lika många som vi, för det är fan ingen stor konst att jigga gös. Nu skulle vi ju få några poäng i tävlingen eller nån matgös om de stora viktiga fiskarna inte nappade.
-Mete är ju iaf någonting man måste tänka lite kring, fortsatte han. Jag höll med, jag får mest ont i axeln, o sen så röker man utav helvete för det är roligare än att spinnfiska gös.

Det bästa med gösfiske är ju trots allt pauserna.

Denna gång hade vi med oss Kaffe, öl, zingo, ölkorv, grillad kyckling, yoghurt, mackor, vaniljmunkar och wienerbröd. Som efterrätt hade jag även lite choklad samt halstabletter som vi aldrig hann äta. I vanlig ordning stod vi där i sju timmar och snackade handboll och mete. Även det mer spännande än gösfiske, jag blev faktiskt riktigt fiskesugen av allt snackande. Vi planerade sommarens meteresor och olika arter och nya sjöar man skulle hinna besöka. När vi är riktigt vassa så snackar vi politik. Det bästa vore om man själv fick styra o ställa är en o-uttalad slutsats båda känner sig bekväma med.

Männen i penisförlängaren gav sig av fem minuter innan oss. Vi kunde följa deras skärm som lyste upp hela norra delen av södermanland. Jag kompenserade det hela med att köra om dem på vägen hem. I bakluckan dunsade två stendöda gösar som bara skrek efter att bli filéade så fort man slog upp ögonen nästa morgon.
-Jävla rovfiskare tänkte jag när jag blängde på dom tre männen…

Människan fungerar så att om andra svinar så är det enklare att själv börja svina. Om gös bonkas så vad fan gör det om jag släpper tillbaks mina? Om andra släpper tillbaks sina så vill man inte stå där själv o klubba. Det är en träffsäker observation jag gjort under min existens. En av ytterst få korrekta antaganden jag lyckats kläcka.

Lite så är det även med Eskilstuna. På något sätt så var allt bättre förr. För ingen med en gnutta vett i skallen tar väl upp gamla problem när man minns tillbaka på något man älskat. Gamla stofiler som endast ser problem med allt har vi gott om i Eskilstuna. Såna finns i alla städer och varenda byggbod runt hela landet.

Om fisket följer samma spår är intressant att se.

För visst har fisket blivit sämre i det stora hela? Dramatiskt sämre. Men vi som fiskar har blivit klokare. En ekvation som egentligen inte riktigt går ihop, därför måste orsaken till förfallet ligga i andra händer, för våra är rena. Vi skyller på skarv, säl, övergödning, överfiske och miljöpåverkan. Vi skyller på politiker, invandrare och brist på poliser. Men har någonting någonsin lösts av lösa anklagelser? Spelar det någon roll om felet ligger hos andra om vi själva kan lösa åtminstone en del av problemet med utbildning och lite vilja?

På natten när jag låg sömnlös och hatade de tre männen i båten så passade jag på att se på Brelins och Fränstams film om aspen. En positiv historia där man tagit tag i ett problem och löst det genom att inte sitta och spy ut galla på Facebook. Det är inte Stefan Löfvens fel att aspen backat i årtionden. Det är inte heller hans förtjänst att den kommit tillbaka. Sen att våld och vaselin löser mycket på hemmaplan är en annan sak. När tog jag senast kontakt med en lokalpolitiker och påpekade om något som kunde vara till en stor fördel för fiskarna och naturen? Ja, det var för åtta år sen när jag råkade hamna mitt bland valbodarna när jag skulle till bolaget. Men förutom det så har tanken inte ens slagit mig.

Men jag har tagit kontakt med myndigheter när jag har fått någonting i huvudet som gynnar enbart mig, mitt fiske och ingen annan. Speciellt tre gubbar i en jävla kukbåt. Kanske vore det läge att höra av sig till kommunen angående ett fiskestopp under gösleken i en specifik sjö. Jag kunde glatt kunna avstå skiten bara för att någon annan inte kunde bonka mina gösar. Gösar jag innerst inne inte ens vill ha att göra med, utom vid matbordet.

Ingen vill väl ha mört eller björkna. Så det passar mig perfekt. Då har jag dom för mig själv. Om Eskilstuna kommer att bli årets stad 2019 tvivlar jag starkt på, men för oss som bor här så kommer det alltid att vara Älsklingstuna, Det är som att vara tvångsgift, man får bara hålla ut och vänta på bättre tider.

/Tomba

Dela gärna så fler får läsa artikeln

En reaktion till “Tombas Krönika april 2019

  • 30 april, 2019 kl. 19:14
    Permalink

    Rolig och tänkvärd.

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *