Tombas krönika April 2020

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Jag lever inte för fisket, för kicken, eller för de stora fiskarna. Efter tusentals pass vid många olika vatten, när och fjärran så har det till slut sjunkit ner. Man lever för resan. Känslan att lämna hemmet, jobbet, familjen, ja allt, är större än viljan att stanna kvar. Man måste ha någonting att lämna bakom sig för att kunna resa. De ena utesluter det andra, och balansen måste brytas för att resan ska betyda någonting. När fisket tar över totalt, då betyder den inte längre det den en gång betytt. Att lämna något eller någon bakom sig för en stund är det som kallas för att komma bort. Det är min kick. Att lyckas har blivit allt mer sekundärt om man pratar om poäng i svenskan. Jag lägger allt mer tid på fiskar som ger få poäng, men ger mig den kicken jag är ute efter. Att fånga stora fiskar ur vatten som inte är kända för att innehålla stora fiskar. Mina hemmavatten. Att lyckas där betyder någonting på riktigt. Det blandat med några få resor till kända vatten ger en perfekt balans.

Men vad händer om man hittar guld? Skulle du offra ditt vatten som du ensam metar och upplever för en kort stund i strålkastarljuset? Eller skulle du behålla det för dig själv? Svälja stoltheten och behålla allt för dig själv? Är det själviskt att tänka så? Är det viktigare att få ditt namn i rekordlistan än att skydda ett paradis? Det tål att tänkas på…

Tombas krönika April 2020

FRÅN EN VÄN, TILL EN VÄN:

Genom skogen ringlar en liten å fram. Få om någon skulle kunna föreställa att den kunde innehålla något annat än småfisk. Ån ser inte mycket ut för världen, krokig och jävlig med en massa trän o buskar som gör livet surt för alla förutom bävern som bor här. En gång i tiden så ryktades det att det fanns bäcköring i ån. Men trots många försök så kom det aldrig upp några. Däremot så fick man ibland en annan fisk. Färna. Den smakade inte speciellt gott, så man lät dom ha ån som ändå var både svåråtkomlig och besvärlig. Med tiden så glömdes hela ån, bävern kunde behålla eländet. Hellre att den höll sig där den inte gjorde någon större skada.

Många år senare så stod han vid ån och fick sig nästan en chock. Under ett träd stod tre färnor och solade. Bredryggade mörka fiskar, större än han någonsin sett förrut. Ån hade varit en chanstagning, det hade dröjt närmare tio år innan han besvärat sig med den långa promenaden genom skogen. Med darrande händer la han en bit bröd på kroken och svingade ut den i den mycket svaga strömmen. Han visste att han hade en chans, inga fler än så. Skulle han skrämma fiskarna i det grunda vattnet så skulle dom vara borta, kanske för evigt.

Det kändes som en evighet för brödbiten att ta sig de tio metrarna till busken. Den låg perfekt till, men färnorna verkade inte alls intresserade. Han blev allt mer frustrerad, men kom på att dessa fiskar aldrig sett en brödbit i hela sitt liv. Kanske aldrig ens en människa?

Plötsligt så vände sig en av färnorna och simmade sakta mot brödet, och innan han visste så försvann den i ett vitt gap. Kvar var bara små ringar på vattnet. Det tog en sekund, kanske mindre än så, men det kändes som en evighet innan han fattade läget. Han drämde till med ett mothugg och ytan exploderade. Det fanns inte mycket plats att drilla på, så han bestämde sig för att hoppa ner i ån. Vattnet var inte djupt, bara till knäna, men det räckte för att stövlarna skulle fyllas. Fisken rusade fram och tillbaks, men han höll den hårt. Till slut så pressade han den över håvkanten och lyfte den på land.

Han hade ingen matta med sig, mossan fick agera som skydd.

Han hade fångat stora färnor förr, upp till tre kilo, men denna var betydligt större. 64cm lång och smällfet. Han vägde den minst tio gånger på två vågar innan han var tvungen att tro sina ögon. 3860 gram.

Han visste mycket väl vad han hade fångat när han försiktigt släppte tillbaks den gamla krigaren. Han visste vad detta skulle innebära. Hans å som han egentligen inte längre hade någon relation till skulle invaderas och fiskas obarmhärtigt tills den inte längre kunde leva upp till sitt rykte. Skogen hans farfar och far kallat för sitt skulle aldrig mer ha sitt lugn igen.

Han satte sig och valde mellan sina alternativ. Ära och berömmelse, eller en å vars existens och färnor endast han kände till?

Han tog fram sin mobil och raderade alla bilder. Han svor på att aldrig berätta om detta för någon så länge han levde. Detta var dessutom förmodligen långt ifrån åns största fisk.

I vintras dog min vän. Han valde att berätta detta för mig på sin dödsbädd. -Lova att sköta om min å, bad han. -Ingen berömmelse är värd att offra ett paradis för.

Det lovade jag honom…

Innan vi sågs där för sista gången så frågade jag. -Hur stora fick du där egentligen? -Stora, sa han bara och log ett ansträngt leende. -Jag förstår, sa jag och lovade komma förbi nästa dag. Samma natt gick han bort. Jag möttes av en tom sjukhussäng. Jag bestämde mig där att aldrig besöka den lilla skogsån. Det är fiskevård när det är som bäst..

BJÖRKNAMETE ESKILSTUNAÅN:

Björkna!

Ja, det är ett vårtecken av rang. Visst, att meta björkna är som att mjölka en död get. Det ger inte så mycket i vågskålen där stora massan av landets metare väger sina fiskar. Men det finns ändå någonting speciellt med det. Vi har metat där i många många år. Från grusparkeringen som ligger undangömt någonstans i Eskilstunas många industriområden, så får man gå en bit. En sträcka på kanske 500 meter. Alltid när vi parkerar bilen så finns det i regel minst två andra bilar på plats. I bilarna sitter det utan undantag gubbar 40+ med mobilen i handen och ser på oss. Detta har vi undrat över, då björknamete bedrivs inte sällan utanför kontorstid. Gärna när det skymmer och så…

Efter några år så kröp sanningen fram. Parkeringsplatsen är samlingsplatsen nummer 1 för homosexuella män.

Nu är jag inte killen att fördöma ett sådant beteende. Jag har också varit ung och behövt pengar. Men det känns som ett konstigt, och framförallt ovärdigt sätt att celebrera sin sexualitet. Nog för att det är skambelagt att ha analsex med okända män på en grusparkering i Eskilstuna, men det är ändå ingenting jämfört den totala förnedringen björknamete kan vara. På ett sätt är vi själabröder, alltså vi metare och dessa herrar som samlas för en orgie på parkeringen. Oss män emellan, detta är väl ingenting man ändå lägger ut på Facebook, eller nämner vid fikabordet? Vi håller detta i slutna grupper där likasinnade pushar på att vara ännu mer extrem i sin jakt efter den totala kicken. Sen att jag uppskattar en björkna på sex hekto lika mycket som någon annan uppskattar halvoffentliga samlag, är väl ändå nästan samma sak. Men dessa djuriska läten som vi uppfattat som rådjur eller vildsvin, ja dessa kommer för alltid att betyda något helt annat för mig.

Resultat: Ett gäng björknor över 4 hekto.

MÖRT VID DALÄLVEN:

Tombas krönika April 2020

Det är hit man vallfärdar om man vill ha en björkna som är stor på riktigt. Planen är enkel, man köar för en plats, när det är din tur så metar man upp en sådan och åker sedan hem. Jag har också fått en stor björkna därifrån, den kom på första kastet jag någonsin gjorde i pölen. -Detta var ju enkelt, tänkte jag. Men efter det har det blivit svårare. Jag vill få en regga från ett tredje vatten, då skulle jag bli nöjd. Jag har aldrig jagat reggor, för en regga kan vara så mycket. I vissa vatten så är det en i bästa fall medelmåttig fisk, i andra en dröm omöjlig att uppnå. Men björknan är en sån fisk där en regga i Dalälven är en mycket enkel fisk att få. Det krävs inte hundra pass eller mer. Det krävs inte heller något finlir. Men att få en regga någon annanstans, ja då blir det betydligt knivigare. Det är såklart inte Dalälvens fel att det simmar så många stora fiskar där, men det ställer ett och annat till sin spets. Sedan har vi hybridmaffian som aldrig kan låta någon att njuta en stund. I samtliga fall folk som knappast själva metar björkna. Allt detta sammantaget gör arten till en riktig pissfisk som jag lärt mig att älska den svåra vägen. Förra året la jag många pass efter den. I år har jag redan lagt ca 15 pass efter arten som endast ger mig gråa hår.

Men nu var det mört vi skulle meta.

Ronnie har klurat ut en plats i älven där de stora står. Detta har man dessutom bekräftat med fångster för en gångs skull. Oftast är de tips man får skrönor från tider som flytt med fiskar som med åren växt till orimliga proportioner. Dessa fångster berättas nästan alltid av folk som inte metar själva. Om alla fyrakilossutare som enligt uppgift fångats i Eskilstunaån skulle stämma, ja då vore ån Sveriges bästa sutarvatten.

Som tur är så är Dalälven Sveriges bästa metarvatten, åtminstone om man är ute efter björknor och vimmor. Nackdelen med älven är dessa braxar och idar som förstör en annars trevlig dag. Min uppgift på resan var att testa ett nytt bivvy, ja och meta mört. Kvällen innan var en blöt historia med minst två öl för mycket som satte sig på andningsorganen. Jag var verkligen inte laddad för någonting med fjäll på när Ronnie ringde mig strax innan 05.00. Han lät mer orolig över att jag inte skulle svara än exalterad över den kommande mörtfrossan.

Fördelen med att köra en firmabil är förutom lastkapaciteten även det faktum att man kör en tvåtimmarsresa på mindre än en och en halv timme. Ingen var vaken i hela länet, endast vi. Uppsaloider är ett trött folk. Vanliga människor firar påsk med sina familjer, de tältar inte vid Dalälven och metar mört. Ronnie hade huvudvärk, men den kunde man dricka bort sa han. -Ibland är giften botemedlet, sa han och puffade på sin inhalator. -Är den bra den där E-ciggen? -Smaka. Jag tog några bloss, men bestämde snabbt att vanliga cigaretter är att föredra. Det finns ingenting mysigare än att sätta sig i en riktigt inrökt firmabil. Ronnies bil luktade hallon. Hade man inte vetat så kunde man trott att den tillhörde av Jean Pierre Barda.

Framme vid den hemligaste av de hemliga mörtställen jag någonsin besökt så blåste en stormvind som tidvis innehöll regn och/eller snö. Huvudet kändes tungt. En aning motsträvigt satte jag mig ändå och började stödmeta. Ronnie öppnade en bag in box. -Detta är som ett kinderägg, när den är halvfull till full så fungerar den ypperligt som en bankstick. När den är tom så känns det bra i kroppen. -Det tredje då? -Jo, innan man däckar så kan man ta ur påsen, öppna kranen och blåsa upp den, då får man en kudde. -Fantastiskt!

Efter en väntan som kändes som en mindre evighet så fick han till slut en mört på 780 gram. -Så ja, tog ju en timme, men nu jävlar är dom här. -En timme? Jag undrade hur tid löper så ojämt. Igår gick kvällen väldigt fort, medans den idag står still. Vi fotade mörten ur alla tänkbara vinklar innan vi kände oss nöjda.

en finfin mört!

Sedan kom braxarna och idarna och förstörde hela dagen. Ronnie måste ha pumpat upp ett ton med såna innan nästa mört kom upp. Den var några gram lättare. Under tiden satt vi och drack öl och lyssnade på finska porrlåtar. Stämningen var helt klart mer uppsluppen nu när vi satt i stormen och pumpade id.

Natten var ett helvete i tvåmannabivvyt. Temperaturen pendlade kring nollan och regnet eller vad det nu var öste ner. Jag frös nästan ihjäl.

Tyvärr så vaknade jag nästa morgon. Bara att ta spöna och sätta sig och nöta. Några mörtar till över sexhektosgränsen hann fram innan det blev braxenorgie med blandade skurar av småid. Ett fiske man som barn hade kunnat döda för. Men nu är man ju vuxen och vet bättre. I mina trakter ligger utmaningen i att fånga något alls. Här har man rakt motsatta besvär. Någonstans där simmar en stormört, men du får aldrig fiska efter dem. När björknorna anländer så har man en art till som ställer till det. Här måste man verkligen kunna meta om man ska få det man vill. Men av någon oklar anledning så dras man till detta. Kanske för att man just slipper tänka. Man kan kasta var som helst och fem sekunder senare få ett hugg. Och jag åker o fiskar för att slippa tänka, så det passar mig rätt bra.

Resultat. Två mörtar 770 och 780 gram

FÄRNA HEDSTRÖMMEN:

Michael Zentio med en fin färna! - Tombas krönika April 2020

Att dras med bara en av dem är jobbigt nog, nu hade jag kombinerat oss tre med landets svåraste tvångssyndrom vid samma å. Mig, Zentio och Roosen. Redan kvällen innan började dom mobba mig för att jag inte kunde dela koordinaterna till Köping. Googla upp Köping, hur jävla svårt ska det vara, skrev jag till dom. Ändå så kom Roosen från fel håll. Jag fattar inte än i dag hur mannen hade kört?

Jag stod i egenskap av å-kännare här och guidade med järnhand folk som tillhör landets färnaelit. Zentio har fler treor på sitt samvete än vad jag hade på mina betyg när jag slutade gymnasiet. 2.9 hade jag i snitt, det minns jag. Svag etta i tyska. Lärarinnan som hette Elfride och kallades för mjölkcentralen på grund av sina enorma hängpattar sa till mig med kraftig östtysk brytning. -Jag kan tyvärr inte ge dig ett sträck, för du har varit på lektionerna. -Men jag rekommenderar dig starkt att välja något annat till nästa termin. Jag valde tyska till hennes stora besvikelse. Jag och Ronnie var de sämsta studenter hon någonsin sett sa hon.

Tyska är ju annars ett jävla skitspråk.

Den perfekta guidningen är inte en ren fröjd för de som ska guidas. Det är här några tyska kraftuttryck skulle ha suttit väl till pass. Jag såg framför mig en rakryggad tysk man, hårig från topp till tå med buskig muscha skrika sig röd när någon tar egna initiativ. -Nein,Nein, satan, Nein! Det kanske inte ger den optimala stämningen, men det ger dom största färnorna. Tyskar är ju knappast kända för sin sköna och avspända stämning. Det är så man får saker och ting gjorda, att vara en kugge i det stora maskineriet. När frustrationen blir för stor så startar man ett världskrig eller varför inte två. Det är nästan lika tabu att nämna Hitler som att quivermeta uppströms i hedströmmen. Men detta kunde ju inte grabbarna veta.

Jag borde ha ritat en karta, eller haft med ett sånt där whiteboard där man skrivit ner några trivselregler. En av reglerna är, ta inte en större färna än guiden. Det anser jag vara kutym.

Det började skitbra. Jag tog Zentio som anlände först till en av mina heta sträckor. Jag kastade brödbitar och gjorde allt sådär proffsigt som en riktigt bra guide gör. Och mycket riktigt så klev en bättre fisk upp och tog brödbiten. -Varsågod och sätt dig, sa jag och pekade med hela handen mot platsen. Sedan lämnade jag honom där och tog en plats lite längre ner.

En stund senare hör jag att någon ropar. Jag kom på att jag kanske borde nämnt att hela stället kryllar av huggormar. Men dessa skrik var av glädje. Här har vi en kulturell skillnad. Finnar är tysta, vad som än händer. Död, födsel, fest eller sorg. Man håller sina känslor för sig själv innan man en dag bestämmer sig för att skjuta huvudet av sig bakom ladugården. Svenskar skriker mest hela tiden. Skriker när det blir mål i fotboll, skriker även fast det inte blir mål. Man skriker på krogen, man skriker när man är glad. Enda gången en finne skriker är när det får vara nog på riktigt. Vilket lustigt nog är den enda gången en svensk är tyst. Och nu stod den där dåren o skrek där i busken.

Jag sprang fram och möttes av en äcklig syn. Zentio stod lutad över en riktig storfärna han precis landat. Detta ingick inte i guidningen tänkte jag, men spelade med och låtsades vara svensk. Grymt, snyggt, vilken fisk, grattis. Det var väl de ord jag kunde i all hast tänka mig en Svensk kunde använda i sin glädje. Delad glädje är dubbel glädje säger man. I Finland säger man att en semester delad med frun är dubbelt så dyr men bara hälften så rolig.

fin färna på mattan.

Vi vägde fisken och kastade i den. Någonstans innerst inne så var jag ändå nöjd över guidningen, men besviken över resultatet. Hade bara jag fått fisken så hade allt varit perfekt.

Nästa ställe valde jag med omsorg. Zentio babblade om sin ost som tydligen är det bästa en färnametare kan ha med sig. Jag såg på min räkburk och visste att jag aldrig skulle gå över på ost, inte om han så fångade en radda fyrakilosfärnor. Ost är förmodligen det bögigaste betet. -Varför skalar du dina räkor, frågade Zentio mig och blickade på burken. -Vad menar du? -Ja, du skalar dina räkor innan du tacklar på dom. -Ja, du tar väl bort plasten från osten innan du tacklar på den? -Det är väl inte riktigt samma sak, menade Zentio. -Det handlar om respekt, man matar inte färnor med vilket skit som helst.

Han satte sig nedströms och började meta. Själv tog jag en plats som såg betydligt hetare ut.

En stund senare började det där skrikandet igen. -Vad fan e det nu då? Jag avbröt mitt specimenfiske och gick ner för att kolla. Och mycket riktigt så stod han där med spöt i en djup båge o drillade vad som såg ut att vara åns största färna. Gentleman som man är så erbjöd jag mig att håva besten. -Vad är det för jävla fjärilshåv du använder, frågade jag när jag lyfte på saken. -Det får iallafall plats med en trea där, fick jag till svar. Så stora färnor finns inte här, tänkte jag och blev lite lugnare.

Michael Zentio med färna från Hedströmmen.

Efter en stund så låg både färnan och Zentio i gräset. Fisken var lite för stor för min smak. 2580 gram. Jag körde de klassiska fraserna med grymt, häftigt och allt det där. Sedan knäppte vi kort som om vi vore på safari innan man fick gå och sätta sig. En stund senare fick jag en tröstfisk som givetvis var några hekto lättare.

Tombas krönika April 2020

I samma veva började Roosen ringa, han kunde inte bry sig mindre om färnamete på elitnivå, utan hade bestämt sig för att ta sovmorgon. -Vart kör jag nu, frågade han. -Höger vid huset, sen rakt fram. Fem minuter senare ringde han igen. -Står vid en vägbom, vart fan har du guidat mig? Jag har aldrig sett en vägbom i hela mellansverige, och han lyckades hitta en vid hedströmmen, helt otroligt. -Tog du höger vid kåken? -Nä, det såg ut som att nån bodde där, så jag tog vänster… -Inte undra på att du är vilse. -Vi är inte i Gävle nu, här måste man köra lite mer exakt.

Efter en stund kom han gående mot oss med sin pepsodentleende och sina magrutor. Zentio som aldrig träffat Roosen hälsade artigt. Som den medfödda guiden man är så la vi upp en delikat plan. Först skulle vi kolla upp om det fanns en matbutik i Köping. Jag tvivlade på den saken, men de andra som aldrig varit i Köping menade annorlunda. -Klart som fan det finns en matbutik i Köping. -Jag har aldrig sett en, varit här minst tvåhundra gånger.

Vi hoppade in i varsin bil och körde iväg. Vi körde över den stora bron som skiljer oss från dem. Blir det krig så kan man genom att spränga bron isolera alla köpingbor oss sörmlänningar. Bron som är den enda bron i Sverige som inte går över någonting är en fin, men dyr utsiktsplats över staden. Jag måste ha kört över den minst 400 gånger. Men denna gång så behagade jag mig att se åt sidan, och där fanns det helt plötsligt en coopbutik. Vi svängde in på parkeringen. Köping, om man bortser från Kolsva, är den enda staden man känner sig som Burt Reynolds när man kurvar in med firmabilen som en kung. -Den här butiken fanns inte här förra veckan, sa jag…

I butiken frågade jag en trevlig anställd om hur länge den existerat. Den har stått här åtminstone från 2005, sa hon…

Hur jag missat butiken är ett mysterium. Jag måste ha spenderat en förmögenhet på OK-macken på flytbröd.

Efter coop så körde vi till McDonalds. -Jag älskar donken sa Zentio. Roosen höll med. Båda kunde utan problem beställa sin mat. Min skärm funkade klockrent, tills man skulle betala. Då fick den frispel. Jag fick byta skärm. Senast jag använde skärmen efter ett färnamete med Saku så funkade det klockrent. Jag fick te, muffins, milkshake och bagel till mitt bord. jag fick också en big tasty plusmenu, en kyckling burgare och två dipp. -Vad fan e det här, frågade jag tjejen som kom med maten. -Te och bagel, det har jag inte beställt. -Inte muffins o milkshake heller. -Någon måste ha glömt sin order på skärmen, sa hon. Jag lyckades byta teet mot kaffe, men allt det andra fick jag klämma i mig. Satt där tyst och kollade runt efter fjollan som beställer muffins, te, bagel och milkshake en fredagsnatt. Aldrig har frasen ”knacka bög” känts mer aktuell.

Tombas krönika April 2020

Resan fortsatte sedan uppströms. Jag pekade ut en plats åt Roosen. -Sitt där, kasta dit, där står en stor fisk, sa jag och strök med två fingrar genom mustaschen. Själv tog jag Zentio med mig och gick nedströms. En stund senare plingade det till. 2400 gram, stod det, och en bild på en tjock färna. Han skrek åtminstone inte vad jag hörde,. En stund senare drar Zentio en tvåplussare. En hanfisk, komplett med vårtor o hela lull-lullpaketet. Själv bommade jag två större fiskar. Guidningen började gå överstyr.

Hedströmmen är ett ställe som man knappast besöker om man vill ha en stor färna väldigt snabbt. Det kan finnas en trea eller två, men det är orimligt att tro att man fångar en sådan om man kan meta. Färnorna är långa, många, men smala. Och det krävs lokalkännedom om man ska lyckas. Med allt detta sammanlagt så förstår man snart hur ovärdelig en finsk guide är på en sån här resa. En som varken stöttar eller skriker, bara visar när och var man ska fiska och sedan lämnar dig åt ditt öde. En guide är ingen stödperson som vill höra om dina problem, eller se dig lyckas. Han gör ett jobb och åker sedan hem och glömmer allt. Jag tänkte på den där zonkergubben som poserar med Zlatan med en gädda mellan sig. Såna bilder kommer jag aldrig ta, om så Mick Jagger skulle komma och meta med mig.

Kvällen spenderades nedströms. Saku kom och joinade oss. Skönt att ha någon stabil människa i gruppen tänkte jag. Roosen fick en tvåkilos och någon mindre fisk, jag och Zentio fick några mindre färnor.

Nästa dag vaknade jag i bivvyn som jag fortfarande testar. Den verkar inte vara gjord för två män, det är min fasta övertygelse. Inte så mycket på grund av platsbrist eller kvalité, utan för att två män ska inte sova i samma tält. Jag sov med Zentio. Lukten, känslan och de animaliska läten man utsätter varandra för är inte ok. Tanken är att jag ska ha den själv, då jävlar bor man som en kung.

Bonden som har åkern vi sov på kom med sin hund för att kika in oss. I Köping är det lika vanligt som i Eskilstuna att tre män samlas på en öde plats för lite samkväm. Han undrade vilka vi var? En finne som pratar rikssvenska, en östgöte och en smålänning med magrutor större än den största potatis han någonsin odlat fram. Jag såg på mannen, en trevlig filur med knallröd skyddsväst. -Vad fiskar ni, frågade han när han såg spöna. -Färna, ja det är som en stor mört, sa jag innan gubben hann fråga det. -Går dom att äta? -Nej, vi fiskar bara för att det är kul. -Är ni forskare?

Jag har fått många frågor vid mina åar, men aldrig denna. Även dom andra hajade till.

-Forskare? -Ja, är det ett forskningsprojekt? -Nej, vi fiskar bara för att det är kul. -Såpass… Sedan gick han… Jag ursäktade mig inför de andra att vi är i Köping, och då kan det bli såhär ibland…

Resten av dagen var trög. I Kolsva åt jag och de andra forskarna varsin pizza. Roosen valde ananaspizza, den mest c-vitaminrika pizzan som finns, sa han så magmusklerna vibrerade. Zentio klämde i sig en kebabpizza medans jag satsade på oxfilépizza med bea. På dagen så kom åskan, det regnade och blåste. Perfekt väder för guidning. Då kan man inte skylla på mig om man inte vill röra på sig. Några fiskar kring 1700-1800 gram kom ändå upp. -Såna där standardfiskar, sa Roosen. Jag höll med och nämnde inte att en standardfisk för ån är en på sju hekto.

På kvällen drog grabbarna hemåt. Evigt tacksamma för guidningen. Och inte undra på, jag höjde inte ens rösten på hela resan. Zentio sa till mig, hade du guidat vid Svartån så hade dom rest staty åt dig i Mjölby centrum.

Dagen efter smög jag ner till ån och landade ett nytt pb för Hedströmmen Guiden har alltid rätt!

Fin färna på mattan!

Resultat: Drömfiske för att vara Hedströmmen:

BJÖRKNORNA I KOLBÄCKSÅN:

Tombas krönika April 2020

Kolbäcksån är inte på något sätt en skit-å. Den håller faktiskt väldigt grov fisk om man vet var man ska leta. Den är som Hedströmmen, endast tre gånger knepigare. Jag har fångat en riktigt stor färna här, och reggmört, men jag kan inte släppa björknan min kompis fick på flytbröd. Det var ännu en av dessa guidningar som gick åt helvete. Han, en spinnfiskare, hade bestämt sig för att följa med på flytbrödsfiske efter färna. Den första fisken han fångar var en björkna på nio hekto. Han uppskattade den ungefär lika mycket som ett bottennapp. Och jag förstår honom, den är knappast laddad med action som en tvåkilosfärna i strömmen på lätta grejor. Sedan dess så har jag förgäves försökt att hitta en björkna i samma viktklass. Den guidningen föll inte i god jord.

Men vi har hittat ett ställe, långt långt bort från flytbrödsbjörknan, som verkar innehålla någonting intressant. Saku fick under färnamete 5 björknor kring halvkilot. Efter det så bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på dessa skitfiskar.

Att meta björkna utanför Dalälven kräver sin man. Man kommer inte till Kolbäcksån och drar stor fisk på var och varannan kast. Här krävs det ännu mera tur.

Alla som metat på hög nivå vet att slumpen är din bästa vän. Att storfisken man precis fångat är en slumpfångst behöver väl ingen annan veta. Det är dom bästa fiskarna, för dom kommer utan att man ens behöver försöka. Jag åker ju hit lika mycket för att meta som till Dalälven där varje fisk är en slumpfångst. Jag har aldrig förstått vad den stora skillnaden skulle vara?

Det finns flera fördelar att meta i västmanland. Här bögas det inte lika frikostligt vid mina björknaspots. En annan fördel är att befolkningen knappt går ut, man är alltid ensam. Vad det beror på har jag inte listat ut? Västmanland är Sörmlands lillebrorsa, i Eskilstuna gör män saker av stål, i Västerås odlar man gurka. Men gurkodlande verkar ha haft en mindre skadlig effekt på vattendragen än tung metallindustri. Likt en sexturist så åker man alltid tillbaks för kicken endast en grann björkna kan ge. Vi specimenmetare funkar så, vi bor alltid långt bort från närmaste vatten av rang. Man behöver åka långt utav helvete innan man känner sig nöjd.

Som tur är så har jag inte mer än tre-fyra mil till ett flertal åar i Västmanland. Senast körde jag till Hedströmmen av misstag när jag skulle hit. Det är inte så konstigt då nästan alla städer börjar på bokstaven K. Köping, Kolsva, Kolbäck och Kungsör. De som inte börjar på K har ordet hammar i slutet. Och stadens enda kändis heter Filip Hammar. Eskilstunas stora söner är Christer Lindarw och Tosse Bark. En annan Christer, nämligen Glenning dog utanför pizzeria kvällskröken. När man tänker efter så har vi inte så mycket att komma med, någon av oss. Västerås är mest en stad dit Eskilstunabor gick på att se på konserter. Det tog 30 år innan man fattade det och flyttade verksamheten hit. Det som förbinder oss är mälaren. När bron vid kvicksund som förenar oss byggdes, då släppte inaveln på bägge sidor sitt fasta grepp. Det enda som överlevde är dialekten. Den går inte att dela, den går inte att förbrödra. En av få människor i Västmanland som jag känner heter Karl Linden. Han pratar så bred stockholmska att Jerry Williams framstår som en bonde från närke i hans sällskap. I Eskilstuna snackar vi rikssvenska, och en hel del finska.

En gång besökte jag Gnosjö, Ronnie hade fått någon snilleblixt och flyttat till Värnamo, och nu satt vi där i det djupaste av bibelbälten och försökte hitta en öppen pub. När en sådan till slut hittades så fann vi två dystra finnar som satt där och smuttade på varsin öl. Vi satte oss vid samma bord. -Vi är dom enda finnarna i hela stan, sa den ena bittert. Jag tipsade om Eskilstuna. -Där bor det nästan bara finnar, sa jag. -Hans ögon lyste upp för en sekund, sedan tog han en klunk och sa. -Då kan man ju lika gärna flytta hem till Finland, det skulle ju kännas fel. Jag förstod hans dilemma, ens hemland är ju alltid vackrare när man inte bor där. Det är betydligt ädlare att sitta här och stoltsera om de två krigen vi förlorade. Farfar stoltserade aldrig med kriget. Han blev skjuten, fick granatsplitter i arslet och blev av med huset, ändå så gnällde han aldrig, eller skröt. Det var bara så saken var, lite gnäll skulle inte förändra någonting.

En kväll smög jag ner till ån. Givetvis hade vi hittat en plats som låg ungefär så långt ifrån en parkeringsplats man kan komma i hela länet. Att meta björkna på så här pass hög nivå kräver en viss uppladdning. I väskan låg det choklad och alkoholfri öl. Där låg även björknagodis i form av mäsk dit jag malt fiskpellets. Som bete valde jag två klassiker, räka och mask. Att hålla på och larva med maggots eller majs är bara onödigt. Jag var dessutom ensam, så jag behövde inte ta hänsyn till andra människor. Jag tänkte på Roosen. En natt vid Dalälven fick han en grann fisk. Den skulle fotas. Vi var inte helt nyktra. Ronnie fotade, och jag moonade bakom Roosen utan att han såg. Det var den sjukaste bilden någonsin. Vi skrattade så vi grät. Det är minnen som såna som tjugo år efteråt känns roligast att minnas..

Det började bra med tre mörtar över halvkilot. Lite senare landade jag två färnor, men några björknor hade man inte sett skymten av.

Alla som metat dessa fiskar vet att det sällan händer någonting innan skymningen, om man inte metar riktigt djupt. Min plats höll kanske tre meter, inte optimalt, men det var bara att feedra i mer mäsk och hoppas på det bästa. Tids nog så började det skymma, jag såg på molnen och insåg att jag inte sett något så svart sedan farbror röntgade lungorna. Plötsligt så böjdes toppen sådär lovande och jag krokade en fisk som kändes som en bättre björkna. Jag drillade rätt så försiktigt och kunde efter en rätt odramatisk fajt landa en grann fisk på 640 gram. Strax senare fick jag en på lite drygt fyra hekto innan det lugnade ner sig.

Några dagar senare var jag på plats med Saku som hade ett björknarace utan dess like. Han fick ett tiotal fiskar mellan 400-630 gram. Jag satt två meter nedströms och blankade. Vi får se vad vi kan meta upp på vår spot när allt stämmer?

Resultat: Björkna 640 och 630 gram Mört 650 gram.

Det är inte fiskar vi fångar. Det är minnen för livet.

/Tomba

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *