Tombas krönika Augusti 2019
Allt började med att Chrille och grabbarna i laget bestämde bakom min rygg att åka till Ursjön. Med laget så menar jag Team Swanglers, ett namn som ska vara en mishmash av Swedbait och Swedish Anglers och som knappast rullar av tungan. Jag håller med i sak att dessa två namn inte gifter sig speciellt väl. För klart man år 2019 ska ha ett team. Brorsan har ett gäddteam. Usama Bin Fladen. Ett mycket bättre namn. Kombinera valfri ond makthavare med något fiskerelaterat så blir det succé direkt. Jag föreslog att vi kunde heta Helmut Öring, till döva öron. Swanglers fick det bli.
Den där tummen på messenger är förrädisk. Hur många gånger har man inte tryckt på den för att liksom säga att ”nu slutar vi samtalet”. Men i själva verket så har man lovat bort sig på något. -Du gav ju tummen upp. Nåja, Ursjön är knappast någon mardröm för en som mig. Snarare tvärtom.
Swanglers består av tre som kan och en som vill. Jag är den sistnämnde. Nu är det kanske inte hela sanningen, för oftast vill jag inte. Jag gillar metet för att slippa tänka. Men den har på senare tid gett mig endast huvudbry. Jag behövde en chod-rig till en knepig karpsjö. Jag visste varken vad det är, hur man ordnar ett sånt, eller att jag behövde en chod-rig. I mitt liv så finns det ingen mer plats för onödig information. Saku lovade att binda ett sånt till mig. Det finns på riktigt folk som tycker att det är mysigt att förstöra en helt perfekt frikväll med att göra knutar. Detta märkliga beteende övergår mitt förstånd. Och nu är jag inte ens ironisk. Inte en endaste gång har jag haft så tråkigt att jag känt att lite knytande skulle piffa upp mitt liv. Men där ligger skillnaden på en riktigt duktig metare och en som mig. En duktig metare kommer förberedd till vattnet. Inte med för mycket saker, inte med för lite saker, utan med exakt lagom mängd prylar som är lätta att bära och fyller sin funktion. Varken mer eller mindre.
Jag kan heller inte packa lätt. Jag gjorde ändå ett försök. Valde bort sängen till förmån för ett vindskydd som läckte. Jag valde bort extraspön och extrarullar. Jag valde även bort det mesta i min tackelbox. Ett flöte, några sänken, krok och lite beten med tillhörande boosters fick räcka. Men på något sätt så blev det ett berg med skit som skulle lastas i bilen och sedan släpas runt på hela helgen. Många gamla metare har lagt av just för att man längre inte orkar släpa på allt skit. Men allt man har behöver man ju. Dessutom, mitt rudamete är ett aktivt fiske. Till skillnad mot karpmete där jag kan ligga och jäsa och njuta av det man har så kräver rudan strapatser genom kärr, gungfly och snårig skog. Senast några veckor sen när Karl lurade mig och Saku genom en helvetesvandring i ösregn. Sjön i fråga skulle innehålla stor ruda och var helt ofiskad. När vi till slut kom fram så orkade vi inte ens meta utan vände tillbaks till bilen med det samma, fiskesuget var som bortblåst. Vi kommer absolut att aldrig meta där. Inte ens om snittvikten på rudorna är tre kilo. Så jävla illa var det att gå. Någonstans så har man ju valt rudamete som hobby för att det ligger så långt ifrån all fysisk aktivitet som någon någonsin kan föreställa sig. Det vore givetvis en mardröm med min inställning att hitta en sjö som är skitbra, men som ligger fem kilometer in i skogen genom träsk och myggsvärmar. Jag börjar svänga mot att dessa herrar som fiskar gäddor från sportbåtar är de som fattat grejen. Man fyller en skitstor tank med bensin och bränner iväg dit man vill. Det kostar visserligen, men det är ett billigt pris att betala för att fiska värdigt.
Fredag morgon så svängde Micke och Vicke in på mina ägor. Chrille kom en stund senare. Vi drack kaffe och planerade noga vilken pizzeria vi skulle välja att dinera på innan fisket. Jag som bor i Eskilstuna fick äran att guida grabbarna in i stadens allra finaste kulinära gömmor. Jag valde Pizzeria Papa Jun. Trots namnet som ingjuter hopp så visade sig Eskilstuna från sin allra sämsta sida. Pizzorna var faktiskt inte ens ätbara. Brända och kalla på en och samma gång, toppade med påsbearnaise. Vi åt ändå, men jag skämdes som en hund. De sa ingenting, men deras ögon sa allt. Om detta är en bra pizza, hur ser en dålig pizza ut?
Jag bad samtliga medlemmar i Swanglers om ursäkt och lovade heligt att fixa bättre krubb på hemvägen.
Då varken Micke eller Vicke besökt Ursjön förr så fick jag och Chrille i egenskap av experter presentera hela härligheten. För att göra en mycket lång historia väldigt kort så placerade vi Vicke på sjöns bästa plats medans Zentio fick oturen att följa med mig till ön. Chrille fick frigång och ställde sig på en plats vi kallar för ”Tombas”. Platsen har förmodligen ett riktigt namn, men den känner vi inte till. Platsen har genom åren varit en av mina absoluta favoritplatser vid sjön.
Ön jag tvingade Zentio till är en speciell plats. Som så många andra öar så är den helt omgiven av vatten. Egentligen är ön en sten som det växt mossa på. Eller gungfly som det kallas. Det räcker att hosta så gungar man i en halvtimma. Jag tänkte på min gamla klasskompis morsas vattensäng jag sov i en natt när jag var tio bast. Hur fan kunde folk sova i såna på åttiotalet? Som tur är så lider varken jag eller Z av sjösjuka, så vi skulle troligvis överleva även detta.
Innan resan så hade vi tät kontakt, jag och Z. Han frågade och undrade om sånt som folk oftast undrar över innan man besöker sjön i fråga för första gången. Jag svarade helt ärligt på allt jag kunde, men jag är inte rätt man att fråga om såna här saker. Det sa jag till honom också, men jag fick känslan att han inte trodde på mig. Folk tror att jag är ironisk när jag skriver om min okunskp, men de som känner mig vet att jag är den siste man bör fråga om tekniska saker. -Packa lätt, det är A och O, fick jag till slut ur mig. -Vi kommer att gå från plats till plats. -Ett spö, en liten väska med det absolut nödvändigaste och så håven. -Mäskbalja och stol kan medtas, men behövs sällan. Zentio lyssnade noggrant och undrade om beten. -Mask o pellets räcker. -Tar dom jävlarna inte på mask eller pellets så fångar man inte dom med annat heller. Micke misströstade en aning och valde sedan återigen att inte tro på mig. Hans digra betessortiment innehöll allt och lite till. Clusters, casters och andra saker som började på C. -Man vet ju aldrig, sa han när jag med stora ögon spanade in arsenalen av prylar.
Som så många andra öar så är även ön i ursjön helt beroende av en båt om man vill ta sig dit torrskinnad. Båten som fanns till godo stod lägligt parkerad så långt ut vid sjökanten, omgiven av gungfly. Den var givetvis även full till religen med regnvatten. Jag tillhör inte den otacksamma typen, men efter att ha blött ner kängorna innan man doppat första masken så började jag tappa humöret. Jag överlät tömmandet till Z och Vicke som inte ens skulle använda flytetyget. Jag öppnade en öl och satte mig på klippan där jag kände att jag gjorde större nytta. Efter att ha bytt till gummistövlar, packat båten, rott den till ön och blött ner gummistövlarna i första trampet så smakade det väldigt gott med ännu en öl. Men som tur var så blåste en kylig vind rakt på oss 15 meter i sekunden. Den torkande effekten var påtaglig. Som gjort för lite delikat flötmete.
Vi snackade inte så mycket under mäskningen, jag antar att mitt sätt att guida tillhör den finska skolan. Extremt lite snack, extremt lite positivitet och en hel del öl. Z undrade lite försiktigt var man skulle mäska. -I sjön, fick han till svar. Just då kom jag inte på några vettigare riktlinjer.
Efter att ha lugnat mig en smula med hjälp av lite tobak och stillasittande så ryckte vi upp oss och formade någonting som liknade en plan. Z tog första lastpallen, och jag den andre som stod på samma plats jag placerat den i våras. Kanske skulle denna peg kallas för ”Tombas”. Jag hade ju ändå valt ut platsen och fiskat det första bompasset där.
Jag satte ner stolen på lastpallen och såg på vågorna som blåste in från sjön. De var inte stora, men tillräckligt för att göra livet surare för mig och mitt känsliga flöte. Jag lodade djupet och kastade i. Nu återstod endast väntande på det som förmodligen aldrig skulle hända. Ett rudanapp…
Efter en timme så insåg vi att det inte skulle bubbla så värst. Någon ruda visade under väldigt korta perioder någonting som med lite fantasi kunde tolkas som aktivitet. Inte blev det bättre av att vi efter en stund fick höra att Vicke fångat den första rudan. Vi började snart misströsta och långsamt dras in i en djup misströstan. Men likt en gudagåva så uppenbarade sig en ruda på min mäskplats och valde att suga i sig mina pellets. Jag hann inte ens att säga att jag hade en fisk på innan den låg i håven. Hur det hände vet jag inte, men det otroliga hade just inträffat.
Z kom till platsen och vi blängde ner i håven med stora ögon. -Det är nog inte många som fått en så här liten ruda från Ursjön sa jag. -Den kan ju inte vara mer än 800 gram? -Något ditåt… Vi knäppte några kort, för risken var överhängande att denna fisk vore den enda vi fick se på resan om vi inte våldgästade Vicke. Den mannen kan fiska på riktigt. Nästan lite otäckt med såna människor.
Efter att ha slängt i fisken igen så förstod jag att detta skulle vara det enda som hände mig här denna dag. Två slumprudor får man aldrig från samma plats. Z såg optimistisk ut, så jag valde att hålla informationen för mig själv. Jag funderade på min första resa hit. Ett bomfiske utan dess like. Ändå så valde jag att återvända. Kanske är det det finska inom mig som gör att man njuter av nederlaget? Skulle man lyckas så kan man trösta sig med att det förmodligen aldrig kommer att hända igen. Det är aldrig för sent att ge upp, det är vårat slogan. Folk säger, hur kul vore fiske om man alltid fick fisk? De måste ju vara dumma i huvet som säger sånt. Klart som fan det vore kul, det är ju någonstans hela poängen med fiske. Att fånga. En gång fick jag säkert 20 foreller, högg mest hela tiden. Ett av livets finaste stunder. På vilket sätt menar de att det skulle ha varit bättre att fånga några få, eller inget alls? Engelsmännen kallar mete för sport. Vi kallar oss för sportfiskare i Sverige. Var i ligger sporten undrar jag? Är det en sport för att utgången är oviss? Det finns ju som bekant ingen sportvirkning, eller sportrenoveringar. Tomba, han är en sportfiskare, är något som ens morsa kunde säga. Jag har aldrig kallat en fiskande vän för sportfiskare. Jo förresten, en kille vid Eskilstunaån kallade vi för just sportfiskaren. Han var en jävla tönt… Gick runt med oljerock bland folk o vispade fluga och såg ner på oss som kastade vibrax. Vi borde egentligen gett honom på nöten, men han var större och äldre än oss. Men så en dag fick han bottennapp med sin montana, han drog o ryckte tills flugan lossnade. Upp kom en stor tuss med människohår. Efter detta så försvann han som tur var från våra liv. För gott.
Z är en klok man, och absolut ingen som jag skulle kalla för sportfiskare, även fast han ibland spinnfiskar o håller på med vertikaliteter. Den sidan av honom har jag valt att fördöma, och glömma. Ingen är perfekt, inte ens Z. Många och långa samtal har vi haft om mete och prylar. Jag kan snacka om saker, men det e fan en annan sak att endast hålla med genom en skakig telefonlinje än att stå vid sjön o briljera med spöet i handen. Och nu frågar den stackars mannen mig om råd. -Vi håller oss till vår plan, kör här ikväll och åker hit imorrn för att leta efter aktivitet. Han höll med, och jag kände mig lite lugnare. Det perfekta scenariot vore att alla andra hade blankat, då skulle vår lilla ruda framstå som ett lyxresultat.
Vi metade tills vi inte längre såg våra flöten. Sedan rodde vi till fastlandet för lite korvgrillning. Där nåddes vi av det tråkiga beskedet att Vicke fångat ännu en ruda. Som tur var hade Chrille blankat, och min guidning verkade inte lika katastrofal. Att Vicke fångar dubbelt så många som vi andra tillsammans hade vi nog någonstans räknat med. Han var mest glad över att han nu skulle slippa en bomresa. I min värld var det scenariot ungefär lika sannolik som att jag hittade en ofångad ruda i fyrakilosklassen. Men lite ödmjukhet har ju aldrig skadat någon. Och ödmjuk är han Vicke, en sann legend.
Som finne så hade jag tagit på mig ansvaret för elden, korven och senapen. Johnnys senap hade totalförbjudits redan i planeringsstadiet. Det hjälpte inte ett smack att någon sa att den starka varianten var ”helt ok”. Typiskt svenskt att nöja sig med helt ok senap när det finns alldeles jättegod finsk senap. Z och Vicke såg lite undrande ut när jag presenterade de tre senapsalternativen. Stark, het och extra eldig. -Bara att välja o vraka, sa jag och slängde fram tuberna. Z föredrog den heta medans vi andra valde stark senap. Den extra eldiga får man allt som oftast ha för sig själv. Chrille som vid det här läget var van att campa med en senapshitler såg mest trött ut. Han sa att han hade en mansförkylning på g och mådde piss. Jag undrade vem som kommit på det uttrycket, men kände att det inte var läge att fråga en redan plågad kumpan. Den planerade podden vi skulle spelat in vid lägerelden sköts till nästa dag. Ingen kände för att snacka mer än nödvändigt. En stund senare kröp vi till kojs. Jag o Vicke i vindskyddet, chrille o Z i var sin bivvy. Klockorna ställdes på 04.30.
DAG 2
I skydd av morgondimman rodde jag och Z ut till ön. Båten fylldes av en Karin Franck-tystnad som oftast betyder endast en sak. Falska förhoppningar. Och mycket riktigt så gapade mäskplatserna tomma på både bubblor som rudor. Z kliade sig i polisongerna och såg brydd ut. Jag visste att hela ö-projektet var ett stort klavertramp men försökte hålla masken. -Vi ror ut till fastlandet och invaderar södra sidan. Hade jag haft en pipa så hade jag med skaften kunnat peka ut området på kartan, men nu räckte det att endast lyfta på huvudet och blicka 40 meter söderut. -Är det bra där? -Det e alltid bra på södra delen mumlade jag till svar. Sedan så packade vi ner prylarna i båten och rodde över. -Jävla piss-ö att svika oss när vi som mest behövde en ljuspunkt i tillvaron. -Vet du, man brukar säga att varje resa lär man sig någonting nytt, att varje resa ger en ny pusselbit. -Hur många bitar innehåller detta pussel? -Metaforer är för förlorare Z, glöm aldrig bort det. -Efter regn så kommer det sol, vad är det för fel på folk som tror på sånt skit? -Det enda som är säkert att man endast möts av motgångar och besvikelser. -Den biten förändras aldrig. -Folk säger, jag fiskade bra, men fick inget, vad fan e det för tröst? Z undrade vad det var för jävla guidning han hamnat på, det såg jag på honom. Så jag bestämde för att lugna ner mig en smula…
En stund senare stod vi där vi startade. Båten uppdragen på gunflyn och med var sin frukostöl i handen. -Röker du, frågade jag Z och gav han en cigg. -Ja vad fan, det e väl lika bra. Sedan stod vi där och rökte i morgondimman och sa inte mycket alls. Någonstans bakom oss satt Chrille och Vicke med hela huvudet fullt med dessa falska förhoppningar. -Jag ska inte ljuga för dig Z. -Vi kommer inte att få någon mer ruda härifrån. -Någonsin… -Se på våra vänner där, fyllda av hopp och glädje. -En kortvarig sådan. -Vad har de kvar efter resan? -Misströstan och vemod. -Att komma hit och bli emotionellt våldtagen och må skit i ett halvår efteråt, vad e det bra för? -Du och jag Z, vi ska se sanningen i vitögat. -Har jag berättat för dig när jag var i Norge 1993? -Nej. -Ok, då ska jag inte förstöra din dag…
Efter denna episod vid båten bestämde vi oss för att packa lätt, knalla på platserna, mäska och spana efter livstecken.
Helt enligt plan så fanns det inga livstecken. Hur vi än försökte så hände det ingenting. Vi plöjde kalhygget, södra, gungflyt, chrilles hörna, träsket och några platser till. Sedan gick vi till norra delen av sjön och spanade, men platserna gapade tomma likt en finsk nykerhetsförening. Inte blev det bättre av att ryktet om ännu en ruda för Vicke spred sig som en löpeld runt sjön. Han hade nu tre fiskar mot våran åttahektos. Det hela började likna en mardröm.
Efter dagens höjdpunkt, lunchen, som bestod av pytt i panna och ägg så tog vi ett sista desperat beslut att klämma oss i den där jävla viken vi med. Där satt vi nu alla fyra och trängdes och hoppades att någon fisk skulle simma förbi på väg till Vickes mäskplats. Timmarna gick men ingenting hände, inte ens för Vicke. Till slut tröttnade jag och sa att jag skulle dra till södra delen. Z bestämde sig för att stanna kvar i viken, ett beslut som jag förstod och respekterade. Jag tog med mig några öl och gick iväg. Man kan tydligen dricka alkohol utan att ha roligt…
På kalhygget såg jag lite livstecken. Försiktigt droppade jag en stor mask rakt ner i en bubbelpelare. Två sekunder senare drog flötet blixtsnabbt iväg. -Jävla abborre, hann jag tänka när jag lite slappt lyfte spöt. Men istället för en abborre så satt det en ruda på kroken. Högst oväntat. Efter en slapp rusning på halvmetern så gav fisken upp och hamnade i håven. En hyfsad fisk på runt 1600gr. Efter att ha släppt i rudan så tog jag väskan och gick iväg mot nästa plats. Lite omtumlad av det som precis hänt. Bra saker händer bra människor. Extremt välförtjänt. Instagramrudan var räddad. Nu återstod bara att hitta rätt hashtag…
Jag nådde gungflyet med en nyöppnad segeröl i handen. Här bubblade det friskt. Jag valde ut första bästa bubbelstråk och kastade i en lika stor mask. Äter dom så ska betet synas, så mycket vet jag om rudan. Och mycket riktigt så gick rudan rakt mot masken och svalde hela skiten med hull och hår. Denna var något större, 1790gram. Tio gram från den berömda reggan. Jag kunde inte bry mig mindre om den saken just nu. Jag såg att det bubblade även på södra, men jag orkade inte ta mig de tio metrarna dit. Längre till höger gick det två rudor som åt. Men mörkret som nu var högst påtaglig gjorde det svårt. Om tio minuter skulle det vara kolsvart. Av någon oförklarlig anledning bytte jag till pellets och kastade mot rudorna. Bubblorna styrdes mot mitt bete, och stannade under flötet. Minuterna gick, men de verkade inte hitta pelletsen. -Jävla plojbete tänkte jag surt. hade jag haft en rejäl mask så hade den legat i håven redan… I det sista av ljuset så hittade rudan till slut pelletsen. Flötet reste sig och började långsamt vandra. Mothugget gav endast luft och en yacuzzi av bubblor efter en skrämd ruda… Jag tog min väska och gick mot vindskyddet. Spöt o håven lämnade jag kvar… Nu får grabbarna nåt smaskigt att suga på tänkte jag och log…
DAG 3
Vickes klocka ringde 04.30. Det var bara att gå upp och låtsas att se glad ut. Huvudet kändes tungt och tankarna var lite här som där. Z och grabbarna hade blankat i viken igår. -Det var tydligen min dag igår, sa jag så solidariskt jag bara vågade. -Rätt tid på rätt plats är allt som räknas. Det behövs inte speciellt mycket när dom är på stöten. En mask är det perfekta betet när dom går bananas. Den syns och den finns. Ett pellet är inte mycket att komma med när åskan går. Z skulle joina mig till södra medans Chrille och Vicke skulle satsa på viken. Efter kaffet så gick vi iväg…
Väl framme vid gungflyet så bubblade det friskt. Jag tog en stor mask och kastade mot första bästa ruda. Z gjorde likadant. Efter några sekunder försvann mitt flöte och ruda nummer fyra var ett faktum…
Med facit i hand så hade cappuccinodrickandet vid vindskyddet dragit ut på tiden och efter rudan så lugnade sig hela södra sidan ner för att till slut dö totalt…
Vi spenderade morgonen med att dricka några öl och okynnesröka. Vi killgissade varför rudorna beter sig så skumt i denna sjö? Aldrig kan det bubbla på i sakta mak så att man kan fånga dom i jämnare tempo. Nej, allt ska komma på en gång för att sedan mynna ut i timtal av tristess. -Det är det som tar knäcken av en. -Tristessen.
Z är en klok man, med honom så blir det sällan långtråkigt. Killen har haft maximal otur med mig. Den timmen vi inte var ihop så hände allt. Så små är marginalerna mellan succé och fiasko. Det spelar ingen roll vad du gör när det inte är läge. Jag la upp min teori för honom. Z lyssnade…
-Om det inte spelar någon roll vad du gör när dom inte äter. -Och om det inte spelar någon roll vad du gör när dom äter. -Ja, vad spelar då roll överhuvudtaget? -Jag har grubblat på det jävligt mycket. -Inte en enda gång har jag kommit på en endaste sak jag skulle ha gjort där mitt kunnande har fällt avgörandet. -Mina tackel är inte fina, krok nummer tio, eller åtta, och sedan på med en helt vanlig mask. -Jag har nästan slutat mäska med, ibland slänger jag i nåt för skojs skull, men det har aldrig gjort någon skillnad. -Igår mäskade jag fem-sex meter ut, bara för att se om rudorna skulle flytta sig dit från stranden. -Inte en bubbla… -De jag fick stod där dom alltid står. -varför ens försöka mäska när det bevisligen aldrig ger någon effekt. -Jag blir inte klok på detta… -Hur ska jag komma med tips o tricks när jag själv inte vet vad fan man ska göra?
-Du har ju fångat fyra stycken, det e väl bra?
-Ja det e väl svinbra, men jag har knappast gjort något som ingen annan har tänkt på? -Du har samma flöte, samma spö, samma alkoholmängd i blodet osv. -Skillnaden på oss två är att jag lagt mina beten där det just då befunnit en hungrig ruda. -Dvs, ren flax. -Jo, det e väl så…
Jag bestämde mig för att coacha fram Z. Härdanefter skulle han få första tjing på samtliga rudor. Men dom var som bortblåsta.
Vi hittade Chrille som haft både feber och förkylning på Tombas. Han hade suttit där nästan hela helgen och var nu en bruten man. Jag försökte lätta upp stämningen med berättelser från min skolresa till trosa skärgård på högstadiet. Men han var inte alls på humör. Dessutom så skulle han snart hem medans vi andra skulle få njuta av fisket en dag till. En blick mot horisonten berättade en dyster historia. Det hade utlovats 36 millimeter regn och hård åska. Jag och Z bestämde att lämna Chrille ifred innan han skulle ta till våld. Vi smög till platsen bredvid med våra grejer så att hela sjön fylldes av vågor med varje fotsteg vi tog i gungflyn. Varje hostattack som var en oväntad bieffekt av kedjerökningen gjorde att hela skogen ekade likt en bowlinghall. -Fin hosta, hoppas den håller sa jag till Z…
Efter en stund började det knarra på Chrilles plats. När vi vände på våra huvuden så såg vi att mannen stod o drillade en fin ruda med en flugrulle i laxstorlek… Nu behövde vi inte smyga längre, utan halvsprang på plats för att se spektaklet… När rudan väl hamnade i håven så släppte Chrille ifrån sig ljud som lätt hade kunna tolkats som ett rop av klimax ur dom tyska filmerna vi alla sett men aldrig någonsin skulle erkänna.
Rudan såg stor ut. Lätt den största vi sett på denna resa. En efterlängtad fisk för mannen som så väl förtjänat den. Z tog chrilles kamera och började plåta Vicke på andra sidan viken. Jag plåtade Z medans chrille höll på med sin fisk. -Hallå, kan ni plåta rudan, sa han till slut lite lätt irriterad. -Är det nåt att fotografera undrade vi? -Den ser ut att må sämre än dig.. Men han insisterade prompt att så skulle göras. 1830gram vägde fisken.
-Undrar vad fan som hänt med den, sa Z och såg på firren som kippade efter luft. Vi hoppades på att det var spår efter en gäddattack och ingenting annat.
-Vad e det för jävla leksaksrulle du kör med, undrade jag? -Centerpinrulle… -Vad e det för nåt som e bättre med en sån? Efter en lång tvekan så svarade Chrille. -Ingenting.. -Varför ska man använda ett sånt då? -Jag vet inte, det e väl lite skoj… Jag fördömde rullen och alla som äger eller suktar efter en sådan. Vi har ju haspelrullar, och här skulle det faktiskt räcka med en träpinne från skogen. Jag har aldrig använt en meter ur min spole. -Mmm, sa Chrille och blickade surt på mig. -Förra året tog jag en med toppknutet. -Samma plats, samma resultat. -Den kostade 149 kr på mässan. -Min dryck på resan kostar tre gånger så mycket, men det är en prioriteringsfråga. -Alla vi har våra laster.
Vi gratulerade Chrille för fisken utan ryggdunk med tanke på smittorisken. Han såg oförskämt nöjd ut för en snubbe drabbad av mansförkylning. -Egentligen borde du få en medalj för tapperhet, det är precis sånt här som kvinnor inte fattar. -Dom tror att vi sitter här o njuter och har det så jävla roligt. -Man e helt dödstrött när man kommer hem. -Istället för avslappnande massage o kall öl så får man sätta igång o ta ikapp allt som man inte gjort medans man varit borta. -Det var helt klart bättre på femtiotalet när man hade hemmafruar. -Sedan började man snacka om jämställdhet. -Vi vill också jobba, vi har rätt till stenlunga och brock vi med. -Jag menar, vad fan? -Jag skulle inte tveka en sekund att vara hemmaman på heltid. -Städa o diska lite, sedan e det väl inte så jävla mycket mer man ska göra. -Lägga fram tofflorna o stoppa pipan tills partnern kommer hem från jobbet. -Vad händer, nu ska bägge två jobba, ingen sköter om hemmet. -Så fort man har slutat jobba så ska man hem o jobba. -Nästa steg är att det blir slitningar, man slutar ligga o går upp i vikt. -Nästa du vet så är elektrikern farsa till dina barn och du är inte längre önskvärd eller behövd. -Allt detta har du att se fram emot när du kommer hem med din förkylning. -Jävla pissliv…
Jag vet inte om grabbarna höll med eller inte, men dom blev märkbart rörda av ett par väl valda sanningsord. -Man kan inte längre blunda för det faktum att vi män blivit det svaga könet. -Man skulle ha blivit bög. -Glott på sport o druckit öl hela helgen, kanske dragit till badhuset för att kika in lite goa nakna gubbar i bastun, ja såna lättsamma härliga saker. Under tiden vi dividerade så hade Vicke lyckats trolla upp två rudor till. Detta var ingenting vi märkte av trots att han satt endast 30 meter bort. Mannen fiskade som i trans…
Vi åt hamburgare och tackade av Chrille som hade en 55 mil lång bilfärd till Tingsryd att se fram emot. -Viken hjälte, sa jag när han försvunnit. -Han gör detta av fri vilja…
Efter maten kom stormen. Först som en hård vind som vände Z:s parasoll ut och in. Vi borde ha tolkat dessa signaler som att det var dags att ta skydd, men den nyfunna optimismen fick oss att stanna. Sedan kom regnet. Först som ösregn, sedan som monsun. Dessa signaler var enklare att tyda. Men det var först när åskan slog obekvämt nära oss som vi bestämde att det var läge att krypa in i vindskyddet.
Efter en stund märkte vi två saker. Att fisket förmodligen inte skulle må bra av temperaturdropp på 15 grader. Och att vindskyddet inte höll tätt. Det sistnämnda var enkelt att fixa med några kastruller. Att få rudorna att äta skulle visa sig vara en betydligt svårare uppgift.
Den sista kvällen förberedde vi platserna för morgondagen. Regnet hade blåst bort, och tagit all form av aktivitet med sig. Södra delen av sjön låg i total radioskugga. Jag och Z satt på vår plattform och drack varsin öl och snackade. Hade vi inte varit vid Ursjön så hade detta varit en väldigt fin stund. Det kändes som att sitta på restaurang utan att äta. En perfekt plats med rätt atmosfär, men det viktigaste saknades tyvärr.
-Det e bara att deppa ihop sig o hoppas på att allt vänder tills morgonen. -Vår sista chans.
Vi beslutade för att bryta upp för kvällen. Mörkret här kommer snabbt, och det är ett väldigt mörkt mörker. Elden hade vi hållit igång sedan lunchen med chrille. Så vi petade in några klabbar till och väntade på Vicke. Men han kom inte. Till slut så ringde Z:S mobil. -Vi kommer hörde jag honom säga… -Vicke har en fin ruda i håven.
Framme vid brottsplatsen såg vi alla tre på fisken. Lika hög som Persbrant under en festkväll på stureplan, men tyvärr något för kort för att spränga tvåkilosvallen. Perfekt läge för att lista ut mörkerinställningarna på den nya kameran.
-Du är fan helt sinnessjukt duktig, sa jag till Vicke. Z höll med och stämde in i hyllningkören. -Men nu ska vi grilla korv. -Imorrn tar vi tvåplussaren…
Det blev ingen tvåplussare. Det blev faktiskt ingen fisk alls för oss. Inte ens för Vicke. Han drog ner till sjön strax efter halv fem, konstaterade att det inte bubblade och la sig igen. Jag och Z var inte lika smarta. Vi försökte på alla sätt och vis få en ruda till honom, men detta var inte hans dag.
Jag förstår att såna här blankningar tär på en man. Jag hade flax, jag gjorde ingenting som Z inte gjorde. Snarare tvärtom. Jag hade tur. Men han var inte nedslagen för det. -Jag ska ha revansch sa han. -Klart du får revanch. -Jag blankade första resan, likså Ronnie, Saku, Chrille och en lång radda andra. -Det hör till. -Se det som en läropeng, en pusselbit. -Efter sol kommer regn, ja allt det där… -Det är e fin plats att vara på, sa Z och blickade över sjön så glasögonen immade igen. -Det är en fin plats, surt att det ska vara en så jävla frustrerande plats när inget stämmer. -Ja, det e priset man får betala. -Lycka kommer, lycka går. -Det handlar om marginaler. -Man gör allt helt rätt och någon annan får belöningen.
Jag tänkte på farfar. Han hade varit uppe i norra Finland för att driva ut Nazisterna ur landet. Kriget mot Ryssarna hade man förlorat, och nu drogs man in i nästa elände. Han och en kamrat smög i ett dike med dragna vapen. Helt plötsligt såg dom en tysk kapten. Innan han hann dra upp sin pistol så sköt farfar tysken. Så långt allt bra. Men kompisen var snabbare än farfar och hann sno åt sig hans guldklocka innan farfar hann fram. Det var ju hans tysk, men inte hjälpte det… Han släppte aldrig det. -Det var min klocka, sa han så ögonen svartnade… Det blev inte bättre än att han fick köpa sig en egen klocka.
-Ursjön, det e din tysk, men jag åker hem med klockan.. -Va?
-Glöm det…
