Tombas Krönika Augusti 2020 – Gästkrönika av Palle Sköldblom

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika Augusti 2020 är inte skriven av Tomba… Förklaringen till varför får ni längre ned. Men vi vill börja med att tacka Palle Sköldblom som tog sig an uppgiften att skriva en krönika. Den får gå under Tombas Krönika då det var just Tomba som ville att Palle skulle hoppa in. Det blir en gästkrönika helt enkelt. Något vi kanske gör någon mer gång framöver… Oavsett, nu lämnar vi över ordet till Palle!

Min tjej har ramlat och slagit huvudet. Hon ligger nedsövd och jag orkar inte tänka på fiske just nu.
Kan du ersätta mig och skriva en gästkrönika Palle?
Det är klart jag fixar Tomba. Fokusera på det viktiga i livet så skriver jag *KLICK*

Va fan har jag tagit på mig nu? Ersätta Tomba det går ju liksom inte.
Jag har hyllat honom efter varje krönika för hans annorlunda sätt att skriva som är så grymt briljant.
Det är så väldigt ovanligt med personer som Tomba som har en egen stil att skriva och berätta.
Nu ska skrivkrampernas konung rycka in om rädda en månads krönika, hur i helvete ska jag lyckas med detta?
Skjuten i sank och under ytan har jag inte sedan Metemagasinets grundare bara försvann och gick under jorden haft någon lust att skriva en enda rad om fiske.
Kvällen efter samtalet låg jag vaken och vred mig halva natten. Testade diverse olika brottargrepp om kudden men inget som kändes bekvämt. Ibland frös jag och när jag legat under täcket en stund blev jag för varm. Vad hade jag egentligen att berätta ?
Ni känner säkert igen scenariot. Alla har vi tagit på oss något alldeles övermäktigt vi våndas inför, men att svika fanns inte på kartan.

Fiskemässigt hade det varit en riktig skitsommar. Lusten till karpfiske som alltid legat mig varmt om hjärtat var borta. Kanske för att dom pass jag lagt varit relativt fruktlösa. En sutare på 3450g var min bästa fisk denna sommar och jag hade börjat misströsta och tappa tron på mig själv.
Vad jag mer och mer börjat uppskatta denna sommar är utflykterna vi gjort med familjen till små sjöar. Mellangrabbens yngste son och dotter har visat ett brinnande intresse för att meta tusenbrödrar med toppknutet och rödvitt flöte. Det är en fantastiskt rolig känsla att se glädjen och ivern i dom när flötet dyker.

Tombas Krönika augusti 2020 - Gästkrönika av Palle

I brist på karpfiskesug har jag istället försökt hitta inspiration vid min kolonistuga i beduinhettan och varje dag har jag tagit cykeln ner till en udde vid havet.
Det är en cykeltur på bara några hundra meter och oftast brukar jag få vara själv där med mina tankar. Sittandes vid strandkanten upptäckte jag att det vanligtvis klara vattnet var alldeles grumligt och grågrönt – Algblomning.
År av kväve och fosfortillförsel från läckande avloppsbrunnar, gödsling av åkrar mm har bäddat för lager på lager av dessa näringsämnen i bottnarna.

Som efter en blöt kväll på krogen där man knästående rattat höger och vänster en stund med toalettsitsen innan befrielsen äntligen infunnit sig. För er som aldrig sett Kalmarsund sommartid är det min bästa beskrivning av algblomning.
Varje sommar blir det algblomning i Kalmarsund lagom till den rätta badtemperaturen börjat infinna sig. När tempen nått strax över 20 grader börjar cyanobakterierna som en gång skapade liv på vår planet att frodas. När vinden sen börjar blåsa in från ost så är badsommaren slut för säsongen.
Då får Oskarshamnare söka nya platser att svalka sig. Vi söker oss till små stenbrott, humusfärgade gölar och poolen hemma på gården istället. Skygglapparna sätts på för eländet och det döende sundet blir en arena för vattenskotrar och jetskis istället. Är det förresten samma sak eller olika fordon? Jag har fan ingen aning men otyg är det som borde totalförbjudas.

Jag har säkert blivit en grinig gammal gubbe men i mitt Kalmarsund finns det inte plats för såna leksaker. Det förstör hela idyllen totalt. Fick jag välja skulle det bara vara lagligt med små 4-taktsmotorer upp till 10 hk, kajaker, roddbåtar, elmotorer, kanoter och segelbåtar.
Allt som för oväsen och skitar ner i Skärgården borde man bokstavligen skjuta i sank, dit räknas även skarvar och stockholmare.

På tal om oväsen undrar jag varför många måste ha så extremt kraftiga motorer på sina sportfiskebåtar? Jag förstår inte, så förklara gärna för mig vad som är tjusningen?
För mig handlar sportfiske om något meditativt njutningsfullt där man på ett rofyllt sätt blir ett med naturen.
Jag förstår de lokalt boendes önskan om att få till marina reservat i abborrens lekvikar när smågrabbar i cykeltröjor drar igång motorn på båten och susar iväg så det låter som om en kärnkraftsreaktor havererar i en härdsmälta.
Jag förstår varför dom lokalt bofasta retar sig på att viken där dom och deras förfäder i sekel bedrivit ett hållbart småskaligt fiske, plötsligt invaderas av hundra skepp som dom kallar det, med knappt kastavstånd mellan varandra.
Jag förstår dom när sportfiskare skräpar ner, parkerar hur som helst eller kör sönder marken kring sjösättningsramper totalt.

Storabborrens dagar är räknade

Som alltid inser vi alldeles för sent att allt håller på att gå åt helvete och jag tror historien upprepar sig igen.
Skarven, spiggen, förstörda lekbottnar, gifter, alger säl, yrkesfiskare, sportfiskare.
Idag letas det syndabocken bland dessa vilket gör att vi tappar fokus och inte ser vart det hela brakar iväg. Vi kommer ännu en gång reagera alldeles för sent.
När jag var liten på 80-talet kunde man fiska abborre överallt i Kalmarsund. Storleken och årsklasserna var varierande och man kunde fiska efter dom under alla årstider.
Idag har allt fiske koncentrerats till abborrens lekplatser under några veckor, det är bara där man hittar dom under höst och vår.  Det kan tyckas svårt att fånga en abborre under kilot i Kalmarsund och det är ett tecken på hur illa det står till idag.

När förfallet under ytan inte är visuellt och därför inte kan skapa en bred opinion bland folk kommer insatserna från politikerna komma för sent eller inte alls. Det hjälper inte om forskare och sportfiskare larmar om problemen.
Kalmarsund och Östersjön är ett döende hav som likt en tåg tuffar iväg mot ruinens brant. 


Vilken jävla tråkig kille tänker ni som bara snackar om deppiga saker men när jag ändå fick chansen kan jag inte låta bli att snacka om Kalmarsund. Sundet ligger mig varmt om hjärtat och jag lider av att se vad som händer utanför min dörr. 

Skickade ett mail om ålen för några veckor sedan

För ett antal år sedan infördes ett ålfiskeförbud i Sverige som jag var väldigt kritisk till och inte kunde låta bli att lägga mig i.
För den som inte minns detta kan jag dra det i korthet. Ålfiskeförbudet gäller för ål fångad nedanför tredje vandringshindret i vattensystemen. Förbudet infördes för dom som bara fångade lite ål alltså metare och långrevsfiskare t.ex.
Alla som fångade minst 400 kg ål om året kunde ansöka och få tillstånd att fortsätta fiska på som vanligt.
Jag reagerade starkt mot detta och tänker man som jag gjorde är det jämförbart med om man skulle försöka stävja brottsligheten i Sverige.
Man sätter handklovar på snattare och småtjuvar och legaliserar all fortsatt grov brottslighet.

I min värld borde utfallet av ett förbud bli mycket bättre om man gjorde tvärtom och sopade bort även dom som fångar mycket ål?
Jag vet vad det handlade om när politikerna tänkt till. Det hela handlade om att man skulle gynna det småskaliga kustnära fisket i skärgården och låta de sista lokala yrkesfiskarna fortsätta. Detta tyckte jag kändes märkligt. Fångar man över 400 kg ål känns det inte som något småskaligt fiske. Min möjligtvis skeva bild är en lokal yrkesfiskare som lägger några nät och ryssjor på sitt vatten. Sen röker han och säljer sin fångst i sjöboden eller på något torg i närmaste stad.
Efter hand visade det sig att det inte alls var några lokala fiskare som drog in sitt leverne på ålfiske.

En tidning uppmärksammade för några år sedan att där även fanns en mångmiljonär på Östermalm som utfärdats ålfisketillstånd och inte alls behövde intäkterna för att få mat på bordet.
Tyvärr finns ingenting som säger att man måste leva av ålfisket eller ha det som bisyssla.
Inte bara miljonärer utan även pensionärer får fortsätta fiska ål bara de rapporterar in ål varje år så kommer tillståndet förnyas för dem. Det bästa är iafl att tillstånden är personliga så när ålfiskekåren gått i graven så är det slut på skövlandet av denna utrotningshotade art.
Jag skickade ett mail om ålen för några veckor sedan till myndigheten Hav & vatten med frågor jag grubblat på ett tag.

Dom berättade massa intressanta saker och jag fick långa och utförliga svar på frågorna.
Idag 2020 finns det fortfarande 224 utfärdade licenser för ålfiske i Sverige. Jag tycker det går otroligt långsamt att få igenom ett totalstopp.
För att få förnyat tillstånd för ålfiske behöver man inte längre fånga över 400 kg varje år. Jag killgissar men förmodligen kommer de flesta inte  i närheten av dom vikterna längre eftersom ålfisket försämras drastiskt varje år. För ett förnyat förbud räcker det med att man rapporterar in en ål varje år.

Tombas Krönika Augusti 2020 - En gammal ålkista
Minnen av en svunnen tid då det fortfarande fanns ålar i våra små åar i Småland. Här är resterna av en gammal ålkista.

En av dom saker som retar mig allra mest är att för att över huvud taget kunna nå upp till så hög kvot som 400 kilo ål per år behöver man rikta in sig på blankål, ett stadie när de slutat äta och bara har fortplantning som instinkt.
Det är alltså lekmogen ål som är på väg mot lekplatserna i Saragasso. Att lägga en ålrev eller meta upp några matålar fungerar inte på blankål. Det krävs ålhommor med fångstarmar ut från uddar i havet som stoppar ålens vandringsväg totalt i detta stadie när dom slutat äta.
Det är trist att detta fisket ens någonsin varit tillåtet enligt min mening. Vi hade garanterat haft ett betydligt starkare ålbestånd om det aldrig varit tillåtet.

I mitt mail till hav och vatten får jag ett svar som berättar hur mycket ålfångsterna sjunkit i Sverige sedan 2007 tack vare ålfiskeförbudet. Dom säger att fångsterna minskat med 80%.
Den siffran ser ju snygg ut på pappret men den säger ju inte att 80% fler ålar klarar sig tack vare förbudet.
Om det är så att ålbeståndet minskat kraftigt vilket är mest troligt är det ju den stora anledningen till minskade ålfångster. Vad förbudet egentligen inneburit får vi inget som helst svar på om man använder sig av totalfångst som mätetal.
Sen minns jag att när förbudet sattes hade man inte någon mätbar statistik för vissa grupper av ålfiskare tex fritidsfiske och sportfiske. Här uppgavs bara ett uppskattat procenttal för hur mycket denna grupp fångade. Jag minns inte exakt hur många procent men siffran var väldigt högt satt. En ren gissning vill jag påstå.

Några skarvar slår sig ner på en kobbe bredvid mig och får mig att vakna till ur mina tankar. Jag känner inget hat mot dom som vissa verkar göra. Det är klart att dom äter mycket fisk och tar död på öar med sin frätande avföring.
Dom fanns inte här då på 80-talet när det fanns fisk i Kalmarsund men att peka på dom som den stora boven känns fel. Egentligen är det vi själva som bär skulden till att Kalmarsund och Östersjön mår skit.
Havet ligger blått och vackert där ute men under ytan är det mesta skevt.
Vårt sätt att leva och vår inställning till det som finns under ytan bär hela skulden.
Man kan inte använda Östersjön som soptipp.

Ostvinden tar nu fart bortifrån Blå Jungfrun och vågor kastar sig friskt mot vågbrytaren utanför hamnen. Gotlandsfärjan är på väg in för att släppa iland turister och det är dags för mig att cykla bort till kolonin igen för att mecka ordning lite lunch. Magen kurrar och vill ha nått gott och kvällen kan bjuda på lite rudamete känner jag.
Livet är rätt gott ändå, särskilt om man får gnälla av sig lite och säga vad man tycker.

Tombas Krönika Augusti 2020

Jag vill passa på att tacka alla som hejade på mig och Robban under SCC.

Det var grymt många lyckönskningar och sköna ryggdunk som delades ut under dagarna och meddelandena rasade in.
Vi slutade 2a till slut efter att ha blivit omkörda sista två timmarna. Det kändes lite surt precis då men när vi såg priserna blev vi rätt glada. Vi fick 2,5 lax var och varsin svindyr håv från SBM och en helg i Röglesyndikatet. Vinnarna fick varsin bok av Birger och det hade vi redan varsin jag och Rob. 5 lax var fick dom iofs men det uppväger väl knappt jobbet med att släpa hem vandringspriset.
Vi kommer igen och nyper den där förstaplatsen ett annat år lovar jag.

Vi fick vår tröst när vi kom hem. Jag fick Sveriges vackraste karp som faktiskt simmar i Karsgöl och Robban nytt sjörekord i Bjursjön 16,91kg. Lyckan kommer lyckan går…

Vi tackar igen Palle för ett fantastiskt bra inhopp som gästkrönikör!

Här kan du läsa Tombas äldre krönikor!

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *