Tombas Krönika December 2020
Det är såklart dags för Tombas Krönika December 2020. Årets sista krönika fokuserar på en lakeresa.
De enkla sakerna i livet ska man ta vara på. Så har vi fått lära oss. Lakmete är en sådan sak i min värld. Man tar valfri betesfisk, krokar på den på valfri krok på enklaste möjliga tackel och slänger den i älven. Sedan sitter man och dricker glögg tills larmen spöna böjer sig ner till handtaget. Då gör man mothugg och vevar in en lake. Men så känner man folk som Baronen. Det är en människa med svåra tvångssyndrom. Alltså, han klarar sig själv och allt det där. Men vi två har inte samma tanke kring mete. Vi är faktiskt så långt ifrån varandra två människor kan komma när det gäller fiske. Ändå så envisas vi att fiska ihop. Baronen är en tvättäkta taktiker medans jag är en drömmare. Kan man göra det enkelt så gör jag det. Finns det en chans att komplicera saker och ting så gör Baronen det.
I hans värld så är det inte komplicerat. Det är det som är så olyckligt med sjukdomen han drabbats av. Att montera en propeller på en mört innan man smeker den den i älven är i hans värld helt normalt. Sjukdomsbilden är så pass komplex att man inte själv inser det sjuka i sådana handlingar.
Hade man bara dragits med Baronen så hade det varit hanterbart. Men vi var ett helt följe med lak-kåta gubbar som träffades för andra året i rad för en drabbning.
PER BJERKER:
Vissa saker är så sjuka att de nästan inte går att förklara. I all välmening så hade jag fixat ett vandringspris åt oss. En flådig pokal med örnar o skit. Jag kom över den av en ren slump och funderade inte så mycket på det. Det var endast en pryl i mängden, en pryl som jag gott kunde klara mig utan. Så jag bestämde mig att donera fanskapet som vandringspris till den som drar den största laken på vår årliga drabbning. Att det stod Per Bjerkers vandringspris 1965 inristat på pokalen med stora bokstäver var givetvis någonting jag noterat, men knappast ägnat någon tanke åt. Det var bara en rolig grej, att fortsätta traditionen någon annan påbörjat 1965 för att sedan legat och samlat damm i 55-år. Man är ju lite eco och allt det där… Men att det skulle sluta med att man blev uppringd av radio Värmland, ja det hade jag inte räknat med…
Att lakmete kräver inga som helst förberedelser, det är sedan gammalt. Ändå så envisades vi att vittja mörtburarna. De gapade i det närmaste tomma. Kanske hade vi 5 mörtar i dom, men det spelade mindre roll. Vi kastade i burarna igen och åkte hem och sov. Epperlein fick fixa fisken, vi hade ju trots allt försökt, och det är allt som räknas. Jag var märkbart oinspirerad inför fisket, vilket bådade gott. Baronen hade tjatat hål på mig om sina raffinerade tackel med bommar och specialgjutna sänken. Själv satsade jag på ett klassiskt turktackel. Ett trevägslekande där absolut ingenting gled någonstans. En krok gjord för dropshot-fiske monterades på tafsen och nedanför satte jag det tyngsta sänket jag hittade. Till min glädje så hittade jag två spön som gjorda för ändamålet. De låg intryckta i hörnan med saker man aldrig använder. Bakom isborren och löpbandet så stod två elvafots sjösländan-spön och bara väntade på mig. Dessa var hårdvaluta under nittiotalets gösjiggningar, men idag lika hopplöst föråldrade som mockaskor med fransar. Men jag kände mig lika delar nöjd som nostalgisk. Det måste ha varit tjugo år sedan spöna senast böjdes i ett slappt göshugg mitt i natten i en båt mitt i ingenstans. Perfekta nattspön.
Kvällen innan avfärd ringde Ronnie. Instrumentpanelen i hans bil hade förvandlats till en julgran, sa han. Alla lampor lyste samtidigt. Så Jag Saku och Ronnie fick klämma in oss i min Renault Kangoo. Grabbarna var nöjda att få åka franskt. Det är en viss finess att klämma in tre män där den lättaste klockar in på späda 98kg i framsätet av en firmabil och åka sträckan Eskilstuna-Forshaga. Det var så trångt att man inte ens kunde dricka öl sa Ronnie surt och kedjerökte vape. Jag som körde hade det lite enklare. Och proffsigt nog så hade man laddat upp med två iskalla alkoholfria öl som man kunde suga på medans man körde. Vädret för dagen bjöd på allt man kunde önska sig. Snöblandat regn och tung trafik…
Efter en resa som varade en mindre evighet så landade vi i Forshaga. Staden som är känd för nästan ingenting ligger väldigt avsides. Det är stadens främsta kännetecken och även dess främsta styrka. Här får man vara så ensam man vill. Man ser knappt andra människor, vilket är skönt. Baronen landade strax efter oss. Han hade varit uppe hela natten och jobbat, så han skulle ta det lite varligt med alkoholen sa han och öppnade en vino-tinto. -Jag bara älskar fina viner från Italien, sa han och tog en djup klunk direkt ur tetrapacken. -Det här får vikingablodet att koka, skrockade han förnöjt. Han hade pressat den en gång så spänstiga kroppen i en one-piece. Ronnie hade valt en helt annan väg med en southern comfort. En fruktig likör med inslag av apelsin, aprikos, ljust farinsocker och vanilj. Jag fattade ingenting. Hade inte Saku druckit Falcon direkt ur burk så hade man trott att man hamnat på en hälsoresa. Själv drack jag ramlösa. -Din bil, du kör, sa Ronnie och drog på säkerhetsfyllan. Ett gammalt Finskt trick. Så fort man kommer hem så tar man en starköl, på det sättet så slipper man ta bilen och uträtta en massa ärenden.
Palle och Martin kom en stund senare. Dom fick dela stuga med baronen. Vem som drog nitlotten där återstod att se? Tre män kända för sitt snarkande under samma tak. Förra året var det Henke som drabbades. Det var som att välja mellan pest och kolera. Stå ut med tre finnar eller tre ökanda snarkmaskiner. I år hade Henke valt att inte följa med. Ingen kunde riktigt beskylla honom för det.
Betesfiskshinken var en annan historia. En ståtlig pjäs i rostfritt. Osjälviskt donerade jag den till Ronnie. Senast jag metade med levande fisk jag själv metat upp var kring millennieskiftet om man bortser från ett ålmete i november 2015. Eller ålmete och ålmete. Vi metade efter abborre, men fick några ålar. Och det låter ju bra mycket coolare. Den gången drog Saku en lake på 3 kilo med sänkhåv från bryggan. Bara det en prestation att minnas. Själv hade jag ett PB på sju hekto. Nu hade jag fiskat lake endast en gång förr, då lovade Epperlein att jag skulle slå mitt rekord. Men så blev det aldrig. Jag kom nära när jag drog en fisk som tyngde vågen närmare fem hekto. Men sedan tog det stopp. Jag var lika glad för det. Laken är inte en fisk som någon frågar efter PB:n om iaf så…
Epperlein som under tiden befunnit sig i spolrummet och fyllt potatisar kom att hämta oss för en bit mat. Det skulle bli kamben med dessa fyllda plugg. -Är alla på plats, frågade han. -Roosen saknas, sa jag. Efter några sekunders misströstan så tog vi ett svårt beslut och bestämde oss för att börja äta. -Det hade han själv velat att vi hade gjort, det vet jag, sa Baronen och öppnade en finare Riesling och kastade skruvkorken i soptunnan. -Snart pratar man flytande Italienska sa han och stoppade han en halv potatis i munnen. -Muy bien, sa han och lyfte plastmuggen mott Epperlein i en gest som nog endast han tolkade som vänskaplig. Snart så skulle nykterheten inte längre vara besvärande tänkte jag och såg på honom. I samma veva svängde Roosen in på parkeringen med hans nyinköpta bil. -Satan så flådig bilen var, sa jag högt. -Vad är det för bil undrade baronen som råkade ha ryggen mot fönstret i spolrummet som fungerade som kök, soprum och i vissa fall sovsal. -En Talbot. -Å fan, det var en skräll sa han och tog en klunk av vinet…
-Vem fan e Per Bjerker, fortsatte Palle. -Har du googlat på honom? Han såg på pokalen med stort intresse. -Nä, det e väl nån kuf, spelar väl inge roll.. Men istället för att släppa det så hittade han någon med samma efternamn på Facebook. En stund senare sa han att de svarat honom. -Svarat? -Ja, jag skickade dem en bild på pokalen. -Var tydligen hans far som dött i en bilolycka 1979. -Han var väldigt sugen på att få tillbaks pokalen. -Vår pokal? -Vad fan ska vi ha som vandringspris? Efter en stund fick Palle reda på att släkten Bjerker hade nån massgrav i Kalmar. -Massgrav? -Nej, fan, släktgrav kanske det heter.
Familjen Bjerker hade bestämt sig, pokalen skulle hem till vart dom nu bodde? Jag kunde väl hålla med att det kunde vara en fin sak att göra. Men isåfall fick dom fan kompensera oss med en ny pokal. Något sa mig att detta skulle bli en följetong.
Efter maten så fick Roosen en egen stuga. Han skyllde på sömnsvårigheter och sa att han inte klarade av mer av snarkande gubbar. Han smög in till sitt och började binda riggar. Jag och Baronen följde med och såg på spektaklet
Jag undrade varför i helvete man måste ha speciella riggar till allt man gör? -Specimenmete har blivit så jävla snobbigt, sa jag med avsky i rösten. Baronen som givetvis tog Roosens sida drack vin och svamlade. -Ingen kedja är starkare än länkarna, sa han. Själv var jag mest besvärad av att jag inte hittade mitt svartkrut innan jag åkte. Jag hade donerat baronen en av mina bordskanoner som stod på bordet i Roosens stuga. Vi tänkte först ta stugan i fråga, men efter att vi insåg att toaletten saknades så gjorde vi ett diskret byte. Kanonen råkade bli kvar på bordet. Men det var ingenting Roosen tyckte var märkligt då han inte ens nämnde det. Det skulle inte skjutas salut på denna resa heller. Hur fan tappar man sitt svartkrut, tänkte jag för mig själv medans Roosen pulade med linstumparna och drack öl.
En stund senare satt vi i bilen och körde mot fiskeplatsen. Det skulle bli ett infernaliskt lakmete sa Baronen som satt brevid mig.
FISKET:
Att välja ut den perfekta lakmeteplatsen är en stor konst. -Det är flera barometrar som ska stämma, som Baronen sa till mig i bilen. Han började fyllna till. Drack kanelvin ur ett tetrapack och snackade brett om allt mellan himmel och jord. Jag kunde bara hålla med. En bra fiskeplats för lake är en som ligger absolut närmast bilen. Stranden ska vara optimal för ett tvåmannabrolly och mycket annat behövs egentligen inte. Fiskar har fenor, varför ska jag jaga efter dem, dom kan precis lika gärna simma till mig.
En plats som fyllde alla dessa kriterier hittades efter tio sekunders intensivt letande. Både jag och Saku var nöjda. Baronen valde att sitta med Ronnie som verkade ha ett välfyllt barskåp med sig.
Jag riggade upp mina trevägslekanden och knöt på det enklaste turktacklet jag någonsin kunde. Dock med den lilla finessen att linan till sänket var av tunnare slag ifall storlaken skulle gå fast. Jag såg på tacklet och kände mig märkbart nöjd. Baronens rigg såg ut som en julgran med bommar, propellrar och pärlor till höger som vänster. -Det är omänskligt att fela, sa han, tog en stor klunk bordsvin och slungade ut riggen i det mörka vattnet. Sedan sattes spöt i en rodpod med larm och svinger-armar. -Vad fan pysslar du med, frågade jag? Märkbart irriterad så svarade han bara. -Metar lake, håll dig till dina turktackel.
Jag monterade på en starlite och sulade ut mina spön på måfå. Saku gjorde likadant, fast han hade också satsat på larm. Dock så hade han den goda smaken att lämna rod-podden hemma. Nu var det bara att vänta in fiskarna.
Det tog inte lång stund innan det började rassla till i alla spön samtidigt. Jag tappade en fisk, och stunden efter fick Saku dubbelhugg med en lake på 2800 gram i topp. Vi var rätt nöjda. En stund senare var huggruschen över.
Baronen och Ronnie blev allt mer högljudda. Det snackades fiske och högertrafik, så mycket kunde jag uppfatta mellan de obligatoriska regnskurarna.
Det gick kanske en timma. Jag hade gott om tid på mig att fundera över om mitt beslut att sluta röka verkligen var vettigt? Åtta långa veckor utan ett bloss. Och här satt man som en idiot mitt i mörkaste decembernatten och drack ramlösa. Då plötsligt så böjdes hela elvafotaren ända till korken. Ett klassiskt lak-napp. Jag studsade till spöt och började pumpa in odjuret. Den kändes klart tyngre än mitt förra pb, så mycket kunde jag säga på rak arm. Saku kom ner med håven och frågade om den kändes fin? -Absolut, pb alla gånger. Vid stranden så gick fisken fast i stenarna. Detta är en helt obligatorisk händelse i alla laksammanhang. Det var nu finessen med turktacklet kom till nytta. Några ryck senare så var fisken fri från hundragramssänket och låg tryggt i håven. Den såg skaplig ut. -Åtminstone tre kilo, gissade jag och kände mig nöjd. Nu kunde man sluta fiska och koncentrera sig på något annat.
En stund senare hade hela gänget samlats med kameror, vågar och serpentiner. Vi vägde fisken med två vågar för att vara på den säkra sidan. Prick 4300 gram var resultatet. Nästan lite väl tung för min smak. Nu kunde jag definitivt lägga allt som heter lakmete på hyllan för all överskådlig framtid. Man får inte bli girig i stunder som dessa. Martin undrade lite över mitt tackel, men skrev aldrig ner tipsen när jag beskrev dödsriggen. Jag släppte tillbaks fisken och lät spöt ligga i busken. Den andra vevades upp under drillningen av Saku. Nu kunde man mingla med gott samvete…
Efter laken så steg stämningen med minst 100%. Alla har sina teorier och tankar, och samtliga av dessa teorier andas optimism. Finns det en så måste det ju finnas fler stora. Baronen som vid det här laget hade testat Europas samtliga vindistrikt började bli märkbart glad. Faktiskt till den milda grad att det började påverka de basala funktionerna. Han och Ronnie hade hamnat i det jobbiga läge flera kända lakmetare hamnat i under åren. Att få linan genom en plastpärla. Hur länge dom hade försökt med det vet jag inte, men jag hjälpte grabbarna när jag råkade gå förbi. Ur högtalarna pumpade det ut skön musik på hög volym som värmde ett fruset hjärta. Broderligt delade grabbarna på en pava starkvinsglögg som dracks kall direkt ur flaskan. Tydligen så framhävs aromerna bättre då menade Baronen. Ibland så tog känslorna övertaget och man brast ut i spontansång. -Princess of the dawn, skrålade man så hela bygden hörde den bortglömda Acceptdängan. Jag såg på klockan. Den var strax efter sju på kvällen. Det skulle bli en mycket lång natt…
Åter vid vårat swim, som låg inte tillräckligt långt bort från Ronnies och Baronens så vankades det mat. Pasta carbonara. Italienska delikatesser. I somras så åt jag dessa vid stripa. Då var det Ronnie som var kocken. Efter det så har jag vägrat att äta dessa pastaburkar. Men efter att Saku övertalat mig att de inte alls är stenhårda och äckliga så gav jag dem en sista chans. Väntade man bara mer än 20 sekunder innan man började äta så var dom helt ok. Egentligen skulle vi ha grillat korv, men dom glömde Epperlein i kylskåpet i stugan. Dom skulle bli prima nattmat lovade han. Själv hade jag glömt att köpa senapen, så korven kunde ju kvitta. Som finne ser man ändå mer fram emot senapen än korven.
Vi åt i tystnad, men det var allt annat än tyst. Baronen som annars är en rätt lågmäld kille lät som en gorilla i sitt tält. Han pratade om göstrolling med sån inlevelse att jag var säker på att han trodde att han satt i sin båt. -Farten är avgörande, sa han minst sju gånger. Det är nog det jag tar med mig från denna resa, tänkte jag. En stund senare så skrek Ronnie. -Du har napp Baronen. -Vilket spö? -Den högra. Jag bestämde mig för att knalla ner för att se på eländet. När jag kom fram så stod Baronen och pumpade in en bra lake. Hur Ronnie fick den i håven som jag tyckte var snålt tilltagen för mörtmete är ett mysterium. Till råga på allt så fick han hugg på andra spöet med, men den laken var på styva halvkilot och krokades av på stranden.
Efter att ha krypit fram med laken i håven på säker mark så började cirkusen. Jag hämtade min karpmatta, men var osäker om den ändå skulle räcka till? Laken fick plats såklart, men Baronen såg ut att behöva lite utrymme att operera på.
Efter en mindre operation så befriades fisken från kroken och klämdes ner i en blå plastkasse. Baronen som inte var i skick att läsa av några displayer låg på knän och inväntade domen. 3570 gram. Nytt pb med några gram.
Ibland när man just returnerat sitt nya PB så faller en märklig tystnad över tillvaron. Man står där och ser ner i det mörka vattnet, precis som om fisken skulle uppenbara sig en sista gång. Men det gör de aldrig. Efter en sådan fångst så känns allt för en stund väldigt hopplöst. Man har lyckats med sin målsättning, och nästa finns ännu inte i sikte. Man måste först landa, sedan fundera ut sitt nästa drag innan man kan lägga upp nya planer. Vördnad och ödmjukhet är två ord som väl beskriver sinnesstämningen efter en magisk stund.
Men detta gäller inte Baronen. Han sulade ut sina spön i nattmörkret och rasade in i tältet så flaskorna klirrade. Musiken startade och en välbekant synthslinga fyllde nattmörkret. -It´s the final countdown…
Resten av natten var ett rent helvete. Lakarna blev bara färre och mindre, och fyllan hos våra vänner djupnade. Jag insåg att man hade sedan länge passerat gränsen var lakmete inte längre var roligt. Vi bestämde att åka till stugorna och sova. Vi fick ihop våra saker rätt smidigt. Men det var värre med Ronnie och Baronen. Jag gick dit för att hjälpa till. Baronen ryckte upp tälten med pinnar o allt och sulade in den i bilen. Efter det så kom han med sin rod-pod och försökte klämma in den i bilen utan att först montera ner den. Bakom honom kom Ronnie med bivvybordet, fortfarande med alla småprylar på och kastade in den i bilen. Jag tänkte på de ryska videos man sett på Youtube och alltid trott att de var fejkade. Men nu visste jag bättre.
Hur allt till slut hamnade i bilen är en gåta, men till sist så var vi på väg. Ronnie åkte med mig. Baronen var på väg in i min bil med, men det satte jag stopp för. -En av er räcker, sa jag och gasade mot Forshaga…
Väl framme så vankades det korv. Men inte innan baronen stått och haft koll på trafiken utanför stugan i tio minuter. De bilar som passerade undrade säkert varför det stod en farbror på svajiga ben i flytoverall och såg på dem. Men denna dos av frisk luft gjorde tricket och till slut så ramlade han in i spolrummet där det vankades grillkorv.
Till maten så drack Baronen min ramlösa mango. Jag orkade inte bry mig längre. Straffet skulle komma nästa morgon, eller ännu tidigare om jag fick som jag ville. Vördnad var inte ett ord jag tänkte på när jag såg på mannen som någon timma tidigare fångat ett nytt PB.
Fast kanske var det avunsjukan som talade? Jag borde ju själv ha varit glad. Dragit en regglake och höjt mitt PB med en sisådär 3700 gram. Men jag var mest missnöjd över att inte vara lika full och glad som grabbarna. Där dom hade haft en kanonkväll så var jag på något konstigt sätt inte alls så nöjd. Att dra en fet lake som man knappast förtjänat ger inte samma kick som att till sist fånga en fisk man jagat länge. Kanske har man studerat kartor och åkt runt och spanat efter den där perfekta platsen. Testat beten, mäskat och haft hundratals bompass innan den till slut sitter. Detta är anledningen till varför jag inte reser land och rike runt i jakten på reggor. De ger mig ingenting, inte ett piss. Ska jag skryta om denna nu? Är det tanken? Jag är givetvis glad över en fin fisk, för såklart så är det roligt att få en sådan. Men det var knappast meningen att det skulle bli såhär. Jag är nöjd med sällskapet, snacket och allt det där som gör fisket värt mödan. jag märkte hur lite man egentligen bryr sig om något som man inte ser som sitt eget. Är det likadant åt andra hållet. Om jag guidar någon till en reggfärna, blir dom nöjda då? Eller är det bara någonting man säger för att framstå som ödmjuk? Och är det ödmjukt att ljuga? Jag såg inget roligt med Antorpa, ska jag då ljuga och måla upp en bild som absolut inte stämmer? Klart som fan andra människor ser det som om det vore paradiset. Folk som satsat massor av tid och fått massor av upplevelser i ett vatten som blivit ”deras”. Det köper jag alla gånger. Men det är väl bättre att jag låter vattnet vara just deras. Vad fan behöver dom mig till där som inte ens vill besöka pölen? Denna resa bär liknande aura. Vattnet och fiskarna lockar mig inte nämnvärt. Men gänget och känslan att finnas till är någonting som lockar. För mig så kunde vi lika gärna ha stannat i stugan och supit. Bara det hade varit fantastiskt. Men det är också en fingervisning om hur illa ställt det blivit med fisket. Ringen där jag känner mig komfortabel krymper för varje år. Kanske borde man göra en Ronnie. Nollställa alla sina PB:n och börja om från början. Det är ju bara bökigt att slå sina gamla rekord. Man hamnar helt fel i livet, börjar fiska efter arter som id och vimma och reser land och rike runt. Det är sånt man bör undvika till varje pris. Det är nog exakt sånt som får folk att sluta meta. Man blir mätt när resultaten inte längre toppar ansträngningarna. Vad är en fisk värd om den inte får dig att känna att spontanskrika i lösa luften. Inte mycket. Spansk lantvin är ett fint substitut. man behöver inte ens få en fisk för att inte längre kunna motstå driften att skrika ut final countdown med full hals när andan faller på. Det är den kicken jag är ute efter, glädjen. fast å andra sidan, imorrn har jag alltid kvar laken. Baronen lär inte sjunga gamla europe-hits på några dagar. fast man lever ju för dagen… jag undrade vad att göra innan jag fattade mitt beslut.
Jag öppnade instagram och gjorde det man blivit lärd att göra. Posta de stora du får.
/Tomba
