Tombas Krönika februari 2019

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika februari 2019

DEN ONDE GUBBEN:

Februari, månaden vintern kommer till Eskilstuna. Det gjorde den i år med. Först kom ”rysskylan” så att man fick ta på sig långbyxorna. Sedan kom det obligatoriska vansinnessnöandet med svårmod och missbehag som resultat. 40 centimeter snö som täckte staden i nästan en hel vecka innan den smälte bort… Så en morgon förvandlades garagetaket till en dusch och det var ett kärt besvär att fixa skiten innan katastrofen var ett faktum. Men så är det att bo här. Ena dagen liknar staden Norrland, fast med nyare bilar. Och den andra undrar man om man bor på solkusten?

Jag ser ut genom fönstret, det är inte mycket att se egentligen.

Grannen som är en riktig kioskjanne skottar sin del av vår gemensamma bit land som leder till våra separata garage. Jag vet att han gör det av illvilja. Han försöker visa mig att det är viktigt att man är ute och skottar så fort första flingan har landat. Sedan så saltar man, det har han också visat.
Jag plogade en gata precis så smal att bilen kunde köras in i garaget.

Snön tryckte jag mot elskåpet i en stor hög medan grannen transporterade sin snö till andra sidan vägen 20 meter bort.
-Tänk om dom ska komma och jobba med skåpet, sa han syrligt.
-Vilka svarade jag?
-Kommungubbarna, svarade han.
-Varför skulle dom komma o jobba med ditt elskåp, undrade jag, dom har väl bättre saker att göra?

Han kom väl inte på något svar och gick mot sitt hus.
Jag ville skrika några väderladdade ord till honom, men nöjde mig med att nämna att vi köpt huset med varmgarage just för att slippa skotta,.
Men nej, det räcker inte, nu ska det skottas utav helvete! Helt i onödan dessutom.  

Jag försökte pimpla den söndagen.

Köpte maggots och finskt rågbröd och kände mig taggad. På morgonen så hade snön som gubbjäveln älskar så att skotta fallit. Vi gjorde ett tappert försök att ploga oss till sjön med min firmabil, men det gick bara inte. Nästan hela den veckan hade vi vinter, grannen skottade och jag drack öl och glodde på honom genom köksfönstret.

Vi har ett märkligt förhållande, jag och grannen.
En dag i somras påpekade han att jag hade kirskål som växte vid garaget.
-Det är ett oönskat ogräs som sprider sig extremt lätt sa han.
Jag förklarade att det är lite av ogräsets signum…
Konstigt att en man vars tomt ser ut som edens lustgård inte kunnat räkna ut det?

DEN GODE GUBBEN:

Metesäsongen inleds antingen med mört eller färna.
I år blev det färna. Ronnie drog två medans jag blankade. Men det spelade ingen större roll. Jag körde röda chiliräkor och han metade med chorizo på en hair-rig. Jag satt och undrade varför det blivit så här? Är det något fel på bröd och vanliga vita räkor?

En titt på de sociala medierna visade att även andra orter än Eskilstuna fått vårkänning. Betydligt fler bilder på metspön än pulkor och ismetevippor. Nu när alla är invaggade i falsk säkerhet så har vintern alla chanser att överraska oss en gång till. Det är ju trots allt februari…

En kväll när jag satt och bläddrade i gamla exemplar av svenskt fiske och sportfiskaren så hittade jag inte mindre än två artiklar om faren.

Min ursprungstanke var att skriva en fet artikel om dessa två tidningar, som förvisso är en och samma sedan de slogs ihop med Fiskejournalen 1989 för att åter igen bli en egen tidning och så vidare…
Hursomhelst, jag lade undan min uppgift, sjönk ner i fåtöljen och hällde upp en whisky och började läsa. Jag hade inte ögnat igenom många rader innan jag hajade till. Jag kände nästan inte till någonting av det jag läste. Vilket är ovanligt. Inte ovanligt på det sättet att jag skulle vara någon allvetare, utan på det enkla sättet att sådana artiklar inte har existerat de senaste 20 åren.

Det var egentligen ingenting alls om mete efter faren, utan om forskning kring arten. Jag hade t.ex. ingen aning om att sjöarna som höll arten hade dominerande årskullar. Det vill säga två eller tre årskullar med flera år emellan, och inga andra årskullar kunde hittas. Samma visa uppdagades i andra sjöar. Informationen att det fanns sjöar med livskraftiga bestånd av faren tordes inte heller vara alldeles självklar.

Det är sån information man vill komma åt. Idag får man i bästa fall någon häftig rigg eller något annat som man egentligen aldrig har någon nytta av.  

Det är så vi har fått det uppmålat. Tillverkarna vill att deras prylar syns, vilket är en förutsättning för att maskinen ska rulla vidare. Men man lär sig inte så mycket om själva fiskarna, vilket är en förutsättning för oss metare. Om engelska karpars livsmönster är ett vettigt riktmärke som vi kan applicera på vårt mete efter arter som id och färna tvivlar jag på. Själva tacklen är bra skit och kan enkelt användas med lite fantasi till allt mete. Men det räcker inte om man inte vet var fisken finns.

Alla som metat under vinterhalvåret vet hur kämpigt det kan vara att komma till tals med fisken. Först och främst så får man tänka till var man kan hitta fisken, sedan så kan man ha riktigt givande mete om stjärnorna står rätt. Eller precis tvärtom. Man får vara lite säkrare i sina bedömningar om vad som är rätt och inte ge upp bara för att man blankar en dag eller två.

Men hur finner man information kring detta om man är en aspirerande metare? Det är ingen information som fisketidningarna erbjuder i någon större utsträckning. Och inte bara för metet för den informationen leder även till de stora predatorerna. Dessa hittas med ekolod, för det är vi experter på, och bra det. Men om man inte tänker steget längre och undrar varför gäddan eller gösen står just här som man ser på skärmen så tar saker och ting längre tid att lära sig än vad de borde.

Min husvagnsgranne, en finsk man som idag är närmare 80 bast är en man jag har mycket att tacka för.

Han ägde aldrig något ekolod, men han visste alltid var fisken fanns. Han hade en förmåga att läsa av sjön. På hösten när isen la sig så fanns borren på en plats, och allt eftersom vintern löpte på så flyttade dom på sig längs sjön. Han lärde sig hur väder och vind påverkade fisket och var ständigt på alerten och funderade på olika fenomen.
Sedan satt vi och rökte medans vi bollade dessa teorier fram och tillbaka.

Vi kom aldrig fram till något annat än att precis allt eller absolut ingenting beror på ren slump. Men jag törs påstå att vi fångade mer fisk än de allra flesta ur den sjön. Stora gösar och abborrar. Jag frågade en gång om hur man vet om gösen är på stöten den natten man åker ut. Finns det några ledtrådar med väder, vind, temperatur eller månfas?
-Det märker man när man kommer hem på morgonen, svarade han.
Måhända humoristiskt menat, men skalar man ner det till beståndsdelarna så får man fram att timmarna vid rätt plats är enda sättet att nå framgång. Ju fler timmar, desto mer framgång i form av information som i slutändan sparar tid.. Vilket i sin orimlighet är en paradox i sig.

Tombas Krönika februari 2019

DEN FULA GUBBEN:

När vi var små så fanns det inga fula gubbar att akta sig för. Om någon mot förmodan blev offer för en sådan så blåstes det hela undan med att hela historien var ”olycklig”. Det var mycket annat som var olyckligt under den perioden. Kanske inte lika olyckligt som under 50-60 talen när vattendrag ansågs som perfekta ställen att dumpa i stort sätt allt i…

Även ABUs hela sortiment var otroligt olyckligt under stora delar av 80 och 90-talen. Man måste ha gett sig fan på att vara sämst, kosta vad det kosta vill…

Fisket i allmänhet hade också blivit sämre och man undrade om man behövde göra något? Tittade man åt ett annat håll länge nog så skulle det kanske ordna upp sig? Men det gjorde det inte, fastän yrkesfiskarna som trots allt sa sig veta hur haven mådde sa något helt annat. Lite olyckligt så försvann torsken vid kusten och i stora delar av resten av haven. Ungarna i skolan fick helt enkelt lära sig att så länge fisken är vit så borde det smaka ungefär som den alltid gjort.

På skolgården lekte man de finska lekarna ”vem är rädd för den svarte mannen” och ”sista paret ut ur ugnen”.

Två lekar som fått lite olyckliga namn om man läst lite historia och sådär, men som ingen riktigt reflekterat kring. På vintrarna (för det fanns vintrar förr innan klimatet lite olyckligt blev lite kajko eller knas som kidsen säger idag) hade man pimpeltävlingar. Man drog upp en massa fisk som man sedan dumpade i skogen. Inget konstigt med det heller, förrän nyheten slog ner som en bomb för någon vecka sen. Det var ju jävligt olyckligt att vi inte tänkt på detta innan. Men så är det, det förekommer en massa saker runt omkring oss som är jävligt olyckliga men som vi inte ägnat en tanke åt innan någon reagerar och man hajar till.

Att meta björkna t.ex. Är det nåt att ha egentligen? Så länge de ger poäng så är de attraktiva, men är det så vi vill ha det? Har själva metet något värde överhuvudtaget? Måste vi förlänga traditionen med konstgjord andning bara för att det alltid varit så? Kan vi inte bara enas att det är en skitfisk och gå vidare, så slipper vi känna att det blev sådär olyckligt igen…

Aspen är en annan. Läget för den vackra och stridbara fisken var mer än olyckligt för endast 10-15 år sedan.

Sedan så insåg man att den har ett värde och man gjorde insatser som gav resultat. Att fiska lekvandrande asp idag är tabu, de ger inte heller några poäng i tävlingen. Men att fånga dem på ytbeten på sommaren ger en helsida i vilken tidning som helst. Här har vi nått fram till mål.
Vi skyddar fisken när den går upp för lek, och kan under kontrollerade former fiska efter den under sommaren.

Nästa fisk på tur är gäddan, det vet alla, men ingen har väl direkt skyltat med den informationen. Ingen har lyft frågan att vi borde låta gäddan leka i fred och sen fiska efter dem när det är grönt?
Det kommer bli jävligt olyckligt när vi hamnar där om något år…

Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *