Tombas krönika Februari 2020

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Shar al Ruiz år 1401 f:Kr

Raed såg sig omkring men ingenstans kunde han se sitt forna liv, endast ruiner som vagt påminde honom om rikedomen som till alldeles nyss existerat. Han skulle inte ha litat på slavarna, för slavar har ingen tro. Han skulle inte ha haft en sådan övertro på religionen, för tar man bort det enda en slav har, sin tro, då slutar dom att lyda. Det var dömt att misslyckas.

13 år tidigare:

Raed vandrar fram den torrlagda åfåran. Där vattnet skulle ha flutit fram finns nu endast sand som bränner hans fötter för varje nytt steg. Några sandaler äger han inte, och trasorna som en gång varit det vitaste av bomull är smutsiga och luktar illa. Om vattnet snart inte kommer så är vi alla dömda till undergång, funderar han. Är det guds vilja, så får det så vara. Människan är ständigt utmanad att spela efter de regler som för oss är satta. Det är på detta vis gud testar oss. Förblir viljan att leva starkare än lockelsen att falla ned och dö så kommer han alltid i slutändan att belöna henne.

Tankarna föll på hans farbror, en klok man, en präst vid namn Sheri. Han hade en gång predikat för byborna. -Minns detta mina barn, här faller ingen regn, här existerar inget liv. -Vi är beroende av vad våra grannar gör, för de har regn. -Behandla därför din granne som om det vore av ditt eget kött och blod, då kommer han att dela med sig av sin regn.

Varför det föll ner vatten från himmelen som sedan koncentrerades till en flod kunde Raed inte förstå? Med vattnet leddes livet till staden. Men vatten var också flyktigt, om du inte var snabb nog så tog den snart slut för att inte återkomma innan man åter testats av gud. Inte sällan i långa brännande månader. Det var livets cirkel hade Sheri sagt. Men det kom inget vatten, dagarna gick och läget blev allt mer desperat. Man bestämde sig att hålla ett möte i byn.

-Vad vi någonsin gjort fel, vad vi någonsin sagt illa vet vi inte? -Varför gud har valt att straffa oss ligger bortom all förstånd?

Man bestämde att skicka iväg den starkaste för att finna en anledning till misären. Kunde inte den starkaste få gud att ge oss vatten så var hela byn dömt till döden. Lotten föll på Raed, varför visste han inte själv, men var detta bybornas önskan ville så var han tvungen att acceptera sitt uppdrag. En lika hedersam som slitsam mission.

Det var på denna resa han nu befann sig. Tre nätter och tre dagar hade han vandrat. Det sista av dricksvattnet han hade fått med sig var sedan länge slut. Men han skulle inte ge upp. För då var byn förlorad. Allt vilade på hans axlar nu.

Han fortsatte sin färd med stapplande steg. Raed visste nu att han låg nära sitt mål, men det han inte kunde veta var pendeln skulle falla. Antingen så ingriper gud och ger dem vatten, eller så möts han av Anubis som leder honom till vågskålen där hjärtat skulle vägas mot en fjäder.

Till slut föll Raed ner på sina knän under den brännande solen mitt i den torra flodfåran och bad. Det fanns inte många andetag kvar. Han blundade och bad samma bön om och om igen. Men det var förgäves. Han kände hur livet sakta lämnade honom, hur ögonen svartnade och sedan var allt över…

ÅTERFÖDELSEN:

Han slog upp sina ögon och kände hur vattnet fyllde lungorna. I panik spottade han och spydde, han var redo för Ammat att sluka honom hel, men ingenting hände…

Raed satte sig och såg sig omkring. Runt hans kropp flödade det nu kallt vatten. Det var faktiskt knappt han hann ta sig till stranden innan flodbädden fylldes och strömmen skulle fört iväg honom. Raed visste vad detta betydde. Han hade varit tvungen att dö för att återkomma till livet som guds son. Det hade varit guds plan hela tiden. Trots att han inte ätit eller druckit på länge så kände han sig starkare än någonsin. Som den utvalde, guds högra hand nere på jorden. Han hade nu makten, och rätten att använda den hur han ansåg som klokast. Raed la sina händer i floden och skopade dom för att dricka. När han lyfte upp händerna så låg där en silvrig fisk. Det viktigaste som fanns. Björknan.

Han släppte tillbaks fisken, och sedan så började han sin långa promenad hem…

Tombas Krönika Februari 2020

MAKT:

I byn hyllades han som den hjälte han var. Kvinnorna hade lagat en festmåltid av björkna. Det dansades och det sjöngs. När mörkret föll så tände man en stor eld kring vilka alla samlades. Raed bad om tystnad, sedan så höll han ett känslofyllt tal…

-I tre dagar och tre nätter hade jag vandrat utan att förstå varför. -Jag ifrågasatte livet, men aldrig döden. -För döden gör dig alltid sällskap på platser där livet vantrivs. -Men att dö av sin egen hand är mot guds vilja. -Varför skulle gud ge oss liv om vi sedan inte vill behålla det? -Efter att ha talat med gud så kom jag till insikt. -Han svarade mig inte, men han lyssnade noga. -Jag sade till honom, jag lägger mig i solen, och vill du ta mig så får du mig. -Jag är villig att dö om jag inte behövs. -Men om du behöver mig, väck mig och ge mig livet så ska jag ta hand om det tills jag inte längre är behövd.

-Gud lät mig dö den dagen, det var han tvungen att göra för att jag skulle kunna återfödas. -Sedan gav han mig modet att bestämma, styrkan att leda, och sinnet att förstå. -Han gav mig även ett namn när han döpte mig med livets vatten. Abramis. -Björknaguden…

Jublet kring elden visste inga gränser. Abramis var ledaren man så länge behövt för att gjuta mod i folket. Kanske, men bara kanske om man skulle lyda honom blint så skulle han förlösa de rikedomar som livet bäst behövde?

ABRAMISOPOL, BJÖRKNAGUDENS RIKE:

Det krävs en stark ledare för att saker ska bli gjorda, det insåg Abramis. Han tog 500 man från sina familjer och gjorde dem till slavar. Det var man tvungna att acceptera, för det var guds vilja. Han tog deras fruar som sina tjänare. En natt med mig räcker, för du vill väl bära den heliga sonen för mig? Kvinnorna accepterade, för det var guds vilja… Detta började likna någonting, log Abramis…

Han blickade ut över sin by, det var för all del funktionellt, men knappast något imperium. Någonting behövdes göras. Han föll i en djup meditativ sömn och beslutade sig inte för att låta sig själv väckas innan han hade nått klarhet…

Nästa kväll hade han kallat till Ishtahn, ett heligt tal som endast guds son kunde hålla för att förmedla guds vilja.. Han såg en stund på folket som satt tysta och förtrollade inför Abramis som bringat dem en sådan rikedom. Sedan lyfte han händerna mot nattsvarta himmelen i lågornas sken och började.

-Jag har talat med gud, det är hans vilja jag förmedlar. -Han har beviljat Abramisopol den gudomliga rätten att bli ett navet för hela riket. -Floden Dali-Dali skall dämmas, och vattnet som gett oss liv skall aldrig mera fly oss undan. -Varför heter floden Dali-dali, skulle inte hälften räcka, sa någon i folkmängden och avbröt Abramis. -Men vad fan, då kallar vi den för Dali-floden då om det ska vara så jävla viktigt. -Fast dämmer vi upp den så är den väl knappast en flod längre, en älv möjligtvis, men inte en flod va? Fortsatte någon annan.. -Nu håller ni käften o lyssnar på mig. -Vi kallar den för Daliälven då, för du bok nu Metchup? -Vad har vi för symbol för bokstaven i? -Det är en upp och nedvänd skalbagge, glöm inte att vända den upp och ned, precis som bokstaven K som du glömde vända och får nu heta Metshup istället för Ketchup. Församlingen skrattade så dom grät, och Metchup med det löjliga namnet glömde i all skam att teckna ned symbolen…

Han fortsatte. -Vi behöver tusen man med spadar att gräva kanaler i sanden och leda vattnet till oss. -Älven och björknorna kan då inte fly från oss. -Vattnet kan vi använda att bevattna med, och vi kommer att bli den mäktigaste byn i riket. -Vi behöver sedan i framtiden att behöva ett ställe att förvara all torkad björkna och all mjöl och frukt, har någon något förslag på hur ett sånt kunde se ut?

En man från publiken stegade fram och föll på knä framför Abramis. -Guds son, jag har ett förslag till dig. -Tala min son! -Ni känner till pyromanen Amid som brände ner biblioteket i Alexandria förra hösten? -Ja, självfallet. -Han är en rätt smart snubbe, trots att han leker med flintastenar. -Han sa att om man bygger ett hus, ett sjuhelvetes jävla hus som är alldeles spetsigt så kommer solens strålar inte kunna värma taket. -Då e det alltid svalt o skönt inomhus. -Smart, hur stort ska detta hus vara då för att få plats med alla våra rikedomar? -Typ jättestort. -Ja men då får ni bygga ett sånt för mig. -Fast den e inte helt enkel att bygga du mäktige Abramis. -Å fan? -Fast vi kan väl anlita Pyromanen Amid för projektet? -Vad ska huset heta då? -vad sägs om Pyramid, huset pyromanen Amid reste, det var ju trots allt hans Idé. -Jaja, blir säkert skitbra. -Ni har sju år på er, sätt igång!

FARENOPOLIS SJU ÅR SENARE:

Byn nedströms Abramisopol kallades för Neraf. Beläget precis vid forntida E18 som ledde till havet. Folket här var fattiga. Dom hade valt en helt fel plats att hålla till vid. Flodens vattenflöde var här endast en bråkdel av det som byarna uppför deltat hade. Någon björkna hade man inte heller, endast en fisk så benig och späd att den knappt kunde ätas. Där björknan var ryggbred och hade två röda bukfenor där guds fingrar hade hållit i fisken innan han släppt den i älven så hade deras fisk mest fenor och fjäll. Det magra köttet som fanns var inte mycket att ha. Fisken hade kallats för Neraf efter byns drottning Nefartiti som stod för ”hon med tuttarna”. Tydligen hade hon en syrra som var ännu hetare men hade flyttat till storstaden för att plugga statsvetenskap. Byn hade en dag fått besök av en konstnär som hette Demmahum som verkade skum. Han läste bak och fram och hade en bok som kallades för Nenarok som han mest hela tiden bläddrade i. Man hade beställt en statsskylt av Demmahum. Men när jobbet var klart så stod det ”Faren” på skylten. När man hade konfronterat Demmahum så hade han stått på sig. -Neraf, klart och tydligt, från vänster till höger, kan ni inte läsa?

Då ingen egentligen brydde sig så fick väl byn heta faren. Efter att byn senare fick stadsrättigheter så blev det Farenopolis.

Men nu var läget i staden kritiskt, något vatten hade inte kommit på sju långa år och man skickade sin starkaste och smartaste man på ett uppdrag. Att finna orsaken till torkan. Moses.

Moses som redan som spädbarn kommit till byn med en egenhändigt gjord båt sågs som lite av en smartskalle. Hans partytrick hade varit att genom viljekraft dela floden i två delar och gå sedan över den torra fåran i mitten. Tricket hade hittills aldrig lyckats, och ryktet på byn var att Moses var sinnessjuk. Men så i fredags så lyckades tricket. Moses var häpen, och folket jublade. Det var bara så att det lilla av vattnet som funnits aldrig kom tillbaks. Och den andra, och kanske mest vitala delen av tricket hade han i all hast glömt att öva in. Och nu beskylldes han av stadens innevånare som någon form av Saduj. Bedragare.

Moses som själv var överraskad över utgången gick nu en torr flodfåra uppströms. Han svor på att sluta dricka om han kunde hitta vattnet. Det var ingen bra grej att hålla på med. Alla de visste hur det hade gått för Alkho-Holist, stadens ventmontör som hade druckit bort varenda sandal han ägde.

Till slut nådde han en väldig damm som tornade upp. Han var framme vid staden Abramisopol. Vägen till centrum var kantad av kanaler och grönskande buskar. Han gick till AFB och köpte sig en hink med friterade björknafenor och satte sig för att fundera. I horisonten såg han en stor och spetsig byggnad. Han frågade någon vad byggnaden var för något? -Pyramid, byggnaden som innehåller björkna och säd.

Efter maten så bad han att få audiens hos Abramis. Klockan halvmåne lovade han att ta emot Moses. Under tiden gick han en promenad i parken för att rensa tankarna…

Vid utsatt tid så möttes de. Moses knäföll och bad om ordet.

-Ers höghet, jag är utsänd för att ta reda på varför vi ej har något vatten i Farenopolis. -För sju långa år sedan blev flödet allt sämre, för att förra fredagen sina helt. -Jag ser att ni byggt en damm och lett vattnet till staden, jag anser det vara ett oförrätt mot oss. -Vattnet är för alla, inte bara för er. -Medans ni vältrar er i björkna och rikedom så lider mitt folk. Abramis talade om för Moses att han behövde tänka på saken i lugn och ro.

Efter att ha gått och tänkt en stund under akaciaträdets svalka så återkom Abramis med ett förslag. Moses lyssnade noga. -Du kan antingen ta ditt folk och flytta hit, men då väljer jag ut de starkaste männen. -Hälften till armén, hälften som slavar. -I genäld får dom bostad och mat och du Moses får bli deras ledare. -Fan vad nice, det e taget, sa Moses och drog tillbaks till Farenopolis för att meddela alla Abramis förslag.

Några dagar senare ledde Moses sitt folk till staden.

KRIGET:

Abramis gick vid älvens strand när han såg skylten. Dalälven. -Den där jävla Metchup kunde man inte lita på.. Men han kunde inte bry sig mindre om vad älven just nu kallades för, fast älven i dalen, det lät inte helt fel ändå.. Hans problem låg uppströms i staden ABU-Simbel. En stad känd för sin fiskeredskapsfabrik. Stadens stora man Kallades för Ramses och var känd för att vara en man som inte förhandlade om saker och ting. Han styrde sitt folk med en krokig järnhand. Folket i Abramisopol kallades Ramses för ram-sne, för han var frukten av ett flera generationer långt inavel med krokig näsa och ryggrad. Det gav lite tröst, men inte tillräckligt.

ABU-fabriken var ett hot mot björknan. När befolkningsmängden i Abramisopol ökade så blev trycket på björknan allt större. Skulle ABU-Simbel utplånas och jämnas med marken så skulle problemet vara löst.

På marknaden hade priset för en skål med björkna höjts från sex guldmynt till åtta. Detta medförde att det höjdes missnöjda röster mot Abramis eftersom lönerna inte ökade. Jag gav ju dem björknan för att mata folket, inte för att det skulle ge upphov till svält och missnöje. Allt detta är Ramses fel och hans jävla ABU-Fabrik. Ryktet säger att Moses folk startat en farenkult, snart måste jag göra något åt det problemet med, fritänkare lyder knappast guds vilja.

Det är konstigt att jag vill beskydda björknan medans Ramses vill ta allt tills ingenting återstår. Antingen så är vi på väg mot ett krig, eller så krävs det mer björkna. Mer och större… Han satte sig vid sprutet där vattnet från odlingarna föll ner i älven i ett vattenfall. En timma senare hade han sin plan klar.

Nästa kväll hade han ett möte med sin general för armén, Moses. Man skulle anfalla ABU-Simbel i gryningen innan folket vaknat. Tusen man skulle rulla in med vagnar och bränna ner varenda hus. En division från Norr, en från öst, och den tredje från väst. Folket skulle drivas söderut, mot dalen där slavarna väntade med sjut och pilbågar för att förinta allt liv. Generalerna nickade och sa att det var genomförbart.

Man tränade i en månad, finslipade allt in i sista detalj. Den sista kvällen höll Abramis ett sista tal för soldaterna och slavarna.

-Må tre miljoner gräshoppor äta upp deras grödor. -Må vildelden bränna deras bostäder, och må alla deras män krossas likt skalbaggar under sandaler. -Deras björknor ska falla i rätta händer. -Händer som skall tvättas rena och färga Dalälven röd en hel månad. -Var starka och räds inte någon man. -Må björknan leda vägen! -Heil Abramis!

Raed såg sig omkring men ingenstans kunde han se sitt forna liv, endast ruiner som vagt påminde honom om rikedomen som till alldeles nyss existerat. Han skulle inte ha litat på slavarna, för slavar har ingen tro. Han skulle inte ha haft en sådan övertro på religionen, för tar man bort det enda en slav har, sin tro, då slutar dom att lyda. Det var dömt att misslyckas.

FARENKULTEN:

När slavarna och deras ledare Moses vände sig mot Abramis en sista gång lyfte sina björknasvärd mot bröstet och red sin väg, så trodde Abramis att de snart skulle återvända med ett besked om en lyckat förintelse av staden ABU-Simbel. De red förvisso iväg, men vände snart sina hästar och anföll sin egna stad som nu stod utan Armé. De brände husen, slog fördämningen i småbitar så vattnet återigen flödade fritt i Dalälven. Sedan red dom mot ABU-Simbel. Där möttes de av Ramses den store…

-Moses, jag tackar dig, vad vill du ha för detta? -Jag är en simpel man, och jag leder ett simpelt folk. -Ge mig ett bra farenställe så är jag och mitt folk nöjda. -Jag ska bygga en bro för dig över älven vid E18, och under bron kommer rikets bästa farenställe att finnas med vatten klarare än någonstans på jorden. -Aldrig skall Dalälven byggas ut igen, och vattnet och dess rikedomar skall föda alla som vid älven bor.

ABU-Fabriken då? -Är det ett hot för era björknor?

Vem fan bryr sig om björknor? Det är ju en jävla skitfisk, vi har lax som vandrar i ån…

/Tomba

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *