Tombas krönika februari 2021

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Varje resa börjar hemma. Det är ett gammalt visdomsord som säger allt och ingenting. Varför man behöver påpeka såna självklarheter tål att diskuteras, så då tycker jag att vi gör det. För visst så har vi alla suttit hemma i stugvärmen och planerat med stor entusiasm resan som på pappret kommer att bli den bästa någonsin. Och visst så har vi alla kommit hem från den resan och undrat vad fan som egentligen gick fel? Nu snackar vi inte själva fisket, för den är svår att påverka från skrivbordet. Men allt annat runt omkring.

Boendet är i högsta grad ett sådant. Vi metare borde ta till oss kunskapen stug-ägarna besitter när det kommer att fotografera. Ett fallfärdigt ruckel ser ofta på bild ut att vara likt folkets palats i Rumänien. Det är inte lite fräckt heller då sanningen alltid kommer fram när man anlänt till stugan. Men det finns såklart även undantag. Ett sådant var stugan på Åland vi hyrde för en av våra årliga gäddfiskeresor som man pratat tyst om under senare år. Stugan i fråga var en nybyggd timmerstuga av yppersta världsklass. Självaste statsministern hade sovit där strax innan vi anlände. Om jag fick äran att sova i samma säng som Göran Persson vet jag inte? Men det kändes nästan overkligt lyxigt.

Om den stugan var toppnoteringen så har det med tiden blivit rejält sämre. Under sportfiskemässan så bodde vi i en stuga där man kunde från duschen se in i köket. Baronens madrass som stuguthyraren försökt att dölja med ett gammalt lakan var full med blod och avföring. Visst, någon hade haft det mycket trevligt i sängen, men baronen uppskattade det inte. Vi andra skrattade så vi grät. Det hjälpte inte ens att byta håll på madrassen för mängden sportvätska var så stor att fläcken på undersidan var lika stor. Det såg ut som bilderna ur svenska mord.

Just avföring är svårt att dölja. Speciellt på sängkläder och speciellt utan tvättmaskin. Det fick en stugägare erfara efter en av våra gäddresor. När det oundvikliga väl inträffat så försökte vi, när vi väl nyktrat till, göra det bästa av situationen. Vi brände helt enkelt lakanen i stugans öppna spis. Doften som spreds i stugvärmen var kanske inte den trevligaste, men bevisen försvann. Tråkigt nog så var det sängkläder av dyrare slag vilka personen i fråga fick ersätta. Men det var det värt.

Tombas krönika februari 2021

Uppe i Norrland så fick man sova en vecka med denna kudden. Jag hade glömt min, men det fanns en gästkudde att låna. Mängden dregel var imponerande. Jag löste det genom att dra på en T-shirt över kudden. Men den dolde inte minnesbilderna…

Grannen till stugan vi hade uppe i Norrland hade en båt som vi såklart ville låna. Vi tänkte lätta upp stämningen en aning genom att bjuda honom på lite grogg. Eller grogg och grogg, men hembränt med mjölk och oboy. Mannen i fråga var en riktigt gnidig jävel som givetvis aldrig kunde tänka att låna ut sin jävla roddbåt. Inte ens för pengar. Men han hade sin svaga punkt. Han var nämligen periodare. Detta visste vi inte, men blev riktigt glada av att han kunde efter några groggar ändå tänka sig att låna båten mot en liter sprit ur dunken. Efter någon dag när litern var slut så kom han och skulle ha mer. Spritdjävulen hade honom i sina klor nu. Detta blev till slut ett problem för oss då vårat spritförråd började sina i en takt vi inte riktigt räknat med. När vi en morgon vid femsnåret åter väcktes av att han stod och knackade på i jakt efter sprit så sa vi till gubben att spriten var slut. Det var nu problemen började. Alkisgubben började störa de andra i byn och de andra i byn blev sura på oss. För hade inte gubbfan sprit så kunde han få för sig att sätta sig i bilen och hämta mer. Ni vet, sådär som vissa kan göra mitt i ingenstans. Men vi fick ändå båten.

sjunken båt

En annan kompis, Petri. Han har förvisso egna båtar, men dom är sällan i sådant skick man önskar sig när man ska ut. En gång så hade han ”glömt” att ösa ur båten och den hade sjunkit. Med motor och allt. Då detta var sent på hösten, och båten förtöjd med tampar i aktern så blev det en simtur, men ingen fisketur denna dag.

En annan gång så ringde han att han fixat en ny båt. Så vi skulle inviga den med lite lättare spinnfiske efter gädda. Tidigt på morgonen såklart, det är då det är som hetast.

Båten i fråga var ”en sån där riktig med kapell o allt”. Jag såg på eländet där den stod på torra land. Ja, där kunde den inte sjunka, sa han och skrattade. Så först så fick vi traila ner den gungandes på en kärra som såg ut som en blind man hade svetsat ihop den. När båten väl var i plurret så startade den konstigt nog nästan direkt. Sedan var vi på väg. Efter 500 meter så dog hela skiten och vägrade att starta. Efter att sett på när han meckat med motorn i en timme så hoppade jag i sjön och simmade i land båten. Men detta avskräckte inte Petri. Funkade inte denna båt så var det väl bara att kolla på blocket och åka och köpa en ny. Inte dagen efter, utan direkt där och då.

Han hittade en båt som enligt uppgift var bra. Motorn gick som en klocka påstod ägaren. Det var ett sånt klassiskt fall av, -Ja om jag hade mer tid så skulle jag aldrig sälja den..” . Så vi åkte och hämtade den, la den på samma trailer och körde genom stan. Först utan båt, sedan med båt.

Det hade nära inpå börjat skymma när vi kom ut. Motorn gick precis som den förra ägaren sagt, som en klocka. Det han glömt att nämna var att den gick som en trasig klocka. Först gick han skitfint så man kom jättelångt ut på mälaren. Sedan så gick han inte alls. Det var bara att börja ro. Det blev inga gäddor den dagen. Idag har Petri en ny båt. Den går ”hur bra som helst” säger han. Jag tänker inte åka ner för att se om det verkligen stämmer.

Tombas krönika februari 2021

Under en av norrlandsresorna så ville vi testa en stor sjö. En vattenreservoar. Den ändan av sjön vi mest av allt ville testa var såklart den bortre ändan av sjön. Som i detta fal låg riktigt jävla långt bort. Inloppet till sjön var en het plats, och eftersom den var så oåtkomlig och fjärran så planerade vi en resa som skulle vara tre dygn.

Ännu en gång så var denna Båt-Petri med på resan. Redan här så skulle jag ha anat oråd, för en stabil och framförallt pålitlig båt var absolut livsviktigt. Vi var trots allt fyra man med massor av packning.

Jag lugnades lite när jag fick reda på att vi faktiskt skulle få låna en riktig sportbåt med ratt o planare o hela helvetet. När båten sedan rotades fram så blev jag mer skeptisk. Den var marginellt större än en sån där räddningsbåt man har på badstränder. Motorn var från tidigt femtiotal. En sån där modell som man ser på museum med löst dragsnöre och utan kåpa. Båten var från samma tidsålder.

När vi packat ner allt så insåg vi att det inte gick. Vi fick helt enkelt inte plats i båten. Vattnet var fyragradigt smältvatten, sjön sextio meter djup, och där vi skulle starta så fanns det en kraftstation som kunde hålla halva Lappland med ström. Givetvis så hade vi inga flytvästar heller. Som om allt detta inte skulle ha räckt till så blåste det storm. Metersvågorna slog över båten när vi gav oss av. Jag fick panik då jag visste att vi alla skulle dö. Så Björn som rattade båten svängde om och körde oss tillbaks till stranden. Men istället för att avbryta den vansinniga resan så hittade gubbarna en ännu mindre båt och lite rep. Vi packade om så en del av prylarna, samt Båt-Petri lastades om på den lilla båten, och vi andra tre i sportbåten. Hur vi tog oss hela vägen över sjön vet jag fortfarande inte än idag? Rika norrlänningar i enorma trollingbåtar såg på oss och skakade på huvudet när vi puttrade i knappt styrfart mot målet. En resa på flera timmar.. En resa jag aldrig kommer att åter göra.

rostig bil

Bilarna vi hade var inte mycket bättre. Då resan var ca 1200km enkel resa så var pålitlighet något man ville lägga stor vikt på. The Troutwagon som bilen kallades var en större samling rost. Hur den slunkit igenom besiktningen är något ingen riktigt förstår? Givetvis så lastades bilen till bredden med saker, och sedan så brände vi iväg. Det var femmannatält. utterbrädor, dubbla fiskrök och allt man inte behövde. Och såklart så sprack bränsleslangen när vi skulle hem. Söndag kväll, fem mil söder om Tärnaby. Detta löstes mirakulöst genom en taxichaffis som på norrländskt vis ”råkade ha” en massa bränsleslangar liggandes på gården. Väl i Eskilstuna så skar motorn ihop och bilen fick skrotas. Det gick, men det hade varit nära en total katastrof.

Till året efter så kunde inte Båt-Petri följa med. Så jag föreslog en smartare packning på tre man. Då skulle vi kunna klara oss med en vanlig kombi. Hade vi dessutom en takbox, så skulle det vara ko-lungt.

Kexchoklad

Av alla takboxar i hela världen så hittade vi såklart en kanariegul sak. En reklambox för kexchoklad. God och glad, stod det med stora bokstäver. Redan innan vi fått in hälften av sakerna så tyckte jag att bakänden av bilen såg lite låg ut. Och mycket riktigt, när vi tre fetton klämt i oss så var det ohållbart. Med fjädrarna i botten så åkte vi iväg. Lamporna blinkade mot skyn, så varje bil vi mötte blinkade mot oss med helljusen. Hjulhusen sjöng sin fina sång när gummit från däcken nötte mot dem. Och varje minsta lilla gupp kändes i ryggraden. Så vi svängde in på macken för att fylla på med luft i däcken. Sådär manligt mycket.

Resan upp gick skapligt. Men efter att vi tagit oss sista biten till sjön på en grusväg så gav fjädringen upp. Vi hade tänkt att äta pytt i panna den kvällen, men inte ett ägg var helt när vi kom fram. Vi beslöt oss att åka till Hemavan för att handla ägg. Jag brände nästan 1500kr på bolaget och ica, Janne säkert det dubbla. Men väl tillbaks i stugan så märkte vi att vi glömt äggen. Efter denna resa så har det inte blivit några fler norrlandsäventyr för mig. Fast jag saknar resorna.

Tombas krönika februari 2021

Att stugan man hyr ska ha bastu är en självklarhet. Hellre en dålig stuga med bra bastu, än tvärtom. Den värsta jag upplevt är bastun finnarna byggde vid min sjö. Jag värmde den sådär ordentligt som man gör. Men jag kunde inte i mina vildaste fantasier tro att det kunde bli så varmt. Hela skorstenspipan var röd när jag klev in och mätaren stod i botten. Det var nästan omöjligt att vistas där inne. Men bara nästan.

Bastun vid Dalälven var inte långt ifrån. Jag fick med mig Roosen och Chrille in i bastun. Men något vatten fick man inte slänga på stenarna, annars skulle dom gå ut sa dom.

Skräckexemplet hittade vi åter i Norrland. Det var inte mycket som stod rätt till i den bastun. Själva byggnaden var som ett konstverk. Byggd med timmer och hela den biten. Det var bara att värmen leddes direkt från aggregatet och ut, utan att passera själva stenarna, medans röken på något sätt blev kvar inne i bastun. Där satt jag med båt-Petri och undrade vad som var fel? Ute i farstun fanns det en tygsoffa där man kunde värma sig efter bastun, samtidigt som tyget sög i sig den lilla fukt man hade i röven.

På Åland såg det bättre ut. Dock så ville ägaren alltid ha extra pengar för bastun, vilket han aldrig fick av oss. Här hade vi en man med oss som vi i vårat gäng inte direkt kände. Han var en rätt normal snubbe, femtio plus och normal på alla sätt och vis. Det var bara att så fort han blev full så började han alltid prata om Hitler. Eller prata, hylla är väl rätt ord. Inget konstigt här heller, om det hade varit en engångshändelse. Men det var likadant varje resa, i sju års tid. -Nu går vi till bastun och lyssnar lite om Hitler, var Ronnies och mitt interna skämt. Där satt vi och blickade ut över havet med var sin öl i handen och lyssnade på berättelser om Hitler..

Det här med bil upp till Norrland var en fråga inför varje resa. Hittade vi en bil, så var den oftast inte så bra. Bilen var ju tvungen att sluka minst fyra man med all utrustning. Båt-Petris transporter var en bra bil, men den hade bara ett säte där fram och ett stort skåp bak. Skild av en en plåtvägg såklart. Nu fick vi den briljanta idén att åka till skroten och köpa en bänkrad från skroten och tillfälligt montera den i skåpet. Sagt och gjort. En ful sak i brunt skinn monterades ner med bultar och sedan så var alla nöjda. Det var bara den lilla detaljen att de två som fick sitta där hade inte tillgång till fönster, värme, ljudisolering, radio eller annat som kan vara skönt att ha till en enkel resa på 1200km. Efter att ha rest där en halvtimme så var man kall och framförallt döv. Inte såg man någonting heller. Det enda man kunde göra var att dricka öl och hoppas på att däcka.

Kaos

En gång så blev vi en man kort på ålandsresan. Jag ringde till en kompis som inte är någon fiskare, men en jävel på att vara social och frågade om han var sugen på att joina? -Jodå, inga problem, sa han. Jag gick igenom detaljerna lite snabbt. Han skulle få låna lite prylar av mig, och sen skulle han köpa lite kläder o annat som behövdes. Klockan halv fem på morgonen skulle vi plocka upp honom för att sedan bränna till Norrtälje o ta båten över. Till vår stora förvåning så stod han i full fiskemundering på gatan när vi svängde upp till hans hus. Camobrallor, camo-tröja och någon sorts fiskeväst med såna luddiga fickor.

Vi lastade i hans prylar och brände av mot viking line-terminalen. Det var då det gick upp för honom att hans klädval kanske inte var optimalt. Resan över var en komisk historia. De flesta på båten var ju där på vanlig kryssning. Vi gick där i Tax-free shoppen. Jag i jeans och tisha och han i camobrallor o flugfiskeväst. Middagen blev inte mycket sämre den. Flugvästen smälte inte riktigt in bland kavajer och andra trendkänsliga plagg. Vi skrattade så tårarna rann…

Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig…

/Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *