Tombas Krönika januari 2019

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Nytt år nya utmaningar, eller något i den stilen..? Egentligen så är metandet en utmaning redan innan man kommit till strandkanten, speciellt under vintertid då suget är stort och man är nästan sugen på att ismeta. Men bara nästan. Enligt mig är ismete illa dolt jerkfiske och det tänker jag inte befatta mig med. Jag har inte råd att dras in i ännu ett beroende som kostar tid och pengar. Vid gäddan drar jag min gräns, det är en trevlig fisk på alla sätt och vis, men den biten vill jag njuta av. 

Jag ska förklara mig senare innan jag får arga mejl från seriösa gäddfiskare och huggkrokar hemskickade.

Jo, ni som läst min blogg Semispecimen vet att jag då och då skrev ”krönikor” om aktuella och inaktuella ämnen. De var ofta uppskattade, och nästan lika ofta träffade de en nerv hos någon annan som inte kunde låta bli att kommentera någonting syrligt. Detta i sin tur gav en anledning att diskutera obekväma ämnen och illa dolda hemligheter om fisket vi alla älskar.

Då Semispecimen för tillfället av kända anledningar ligger på is så bestämde vi att flytta över segmentet hit till vår hemsida. På vinst och förlust skall det tilläggas. Tanken är att varje månad nudda vid olika ämnen som känns aktuella att beröra. Funderingarna är helt och hållet mina egna, så skyll inte Chrille för detta. Nu kör vi.

GÄDDAN OCH JAG:

Som jag nämnde så har jag ett otroligt komplext förhållande till gäddan. En fisk jag till stora delar började min fiskebana med innan metet tog över. -Det är inte du, det är jag. Kan man nog sammanfatta det hela. Gäddan är störst bäst och vackrast. Otroligt mainstream och trendigt. Jag är det motsatta. Metet älskar man för att man är invigd i någonting väldigt få förstår. Det gör metet lite bättre, lite mer elitistiskt i min snedvridna värld. Och på det sätt vill jag nog ha det även i fortsättningen. Vi är en Community av kanske 100 personer som i någon utsträckning är aktiva på nätet. Som jag nämnt så hörde jag på karpklubbens årsmöte någon säga. -Det finns fler som har sex med uppblåsbara dockor än de som metar (karp). Och ser man på saken så krasst så är det såklart aningen oroväckande… På flera plan.

Men bara för att någonting är stort så är det per automatik inte bättre. Vi slipper fisketryck i de flesta av våra vatten, vi slipper betala dyra pengar för att meta i olika gölar där ingen annan ens tänkt att blöta en krok. Vi slipper även mycket hat från olika håll där någonting så banalt som vikt på en fisk kan orsaka lynchstämning.

Jag pratar givetvis om gäddan som anmäldes i höstas och som man lugnt kan säga blev en snackis.

Jag läste på nätet att storfisksregisteringen tappat sin trovärdighet bland mycket annat. Visst, det kanske är problematiskt med en sån anmälning, men det enda kriteriet jag kan komma på för en registrering är om gäddan vägde över 12 kilo eller inte? Den biten verkade ingen bry sig om, kanske för att det tycktes solklart att den vägde över den gränsen. Gäddan anmäldes vad jag vet inte till någon tävling och hotade inga rekord eller annat som fick mig att ligga sömnlös den natten. Spelar det då någon roll kan man undra?

Hos Sportfiskarna kan man läsa mer om gäddan som ströks.

Jag har inga åsikter om gäddans verkliga vikt, eller hur anmälningen hanterades. Det var en fin gädda som släpptes tillbaks. Hade det blivit bättre om den bonkats, eller hade det blivit bättre om man inte anmält den? Vad hade fångstmannen kunnat gjort annorlunda? Det är där min åsikt ligger. Han gjorde det han ansåg vara bäst med en stor gädda i båten som desperat behövde returneras. Det var han dessutom ovanligt klar över, och bollen skickades på vinst och förlust vidare till storfiskregistreringen.

Min poäng här är. Hur kan en fångst av en drömgädda endast skapa problem, hat och avundsjuka?

Har vi inte nått längre? Vad vinner vi på att bete oss på detta vis? Det är fiske vi håller på med. Fiske!

Sen kom nästa bakslag. Nån gubbe från Ungern eller vad det var hade fångat en 25 kilos. Men fiskens bästa hade även här prioriterats och den hade returnerats. När jag såg filmerna och bilderna så förstod jag att detta var öppet mål för hatet. Gäddan låg i famnen, i gräset, bunden genom käken i ett rep och bars fram o tillbaks genom ett hav av urdruckna ölburkar.. Jag undrade om man lika gärna hade kunnat ta fram bonken. Om inte annat så för att skydda sig själv från anklagelser kring fiskmisshandel.

Men sådär funkar det i öststaterna läste jag på flera olika sidor. Ingen verkade ifrågasätta att mannen råkade ha med sig en våg som gick till över 25 kg.
I öststaterna dessutom… Finns det ens vågar där?

Hur kan en man som bevisligen gjorde allt fel (förutom att ha en monstervåg med sig) inte få samma människor att reagera på samma sätt som med fallet kring den första gäddan? Jag gissar på det klassiska, det är ju östblocket, där gör man hur man vill…

Så har Finland fått sin första gäddfiskeserie på Youtube.

Pikemasters, med han finnen Mikko från Rapala som vann Pikefight i spetsen. Man snackar finska och svär, det är ett plus. Man fångar även stora gäddor, det är ett plus till. Ett minus är att jag sett allt det där förut. Det blir lite upprepning och ingen verkar hitta några nya heta koncept. Tills Fly Vs Jerk gick ut med trailern. Nu skulle man behöva jerka en dag i en sjö, i en å och i havet. Vilket känns som ett nytänk.

På metefronten kom nya Eurobanx. Jag försökte att se på den, men deras euro-techno driver mig till vansinne. Visst att grabbarna gillar att dansa, men det är magstarkt att tro att jag gör det…
Jag stängde av efter en halvtimma. tyvärr.

För att sammanfatta gäddfisket. Jag gillar det, jag följer det, men mitt gäddfiske tar jag med en nypa salt. Jag är nöjd med varje femkilos på lätta grejor. Postade en bild på en sån en gång, och direkt kände någon behovet att kalla den en snipa. Kanske är en femkilos en snipa idag. Men jag är nöjd över varenda en…

METET:

Att sammanfatta meteåret 2018 är en mardrömsuppgift, så jag ska inte ens försöka mig på det konststycket. Åren går och när det rapporteras allt mindre i fysisk media och allt mer på diverse nätsidor som med tiden försvinner så raderar man även ett stycke historia. Om inte annat så blev det väldigt tydligt när jag arbetade med serien specimenmetet i Sverige. Det var skapligt enkelt att hitta artiklar och luska ut folk med gamla fotografier ur tidens dammiga hörn.

När jag blickade över den mer sentida epoken post-2000 så sjönk informationsmängden dramatiskt. Ingen minns någonting, ingen har bilder för dom försvann i samband med någon datakrasch. Men 1984 minns folk som om det var igår! -Jag hade polisonger från september 1985 till vårmetet 1986…  Otroligt vad skarpa människor var innan wikipedia…
Men jag förstår, de senaste 15 åren är likt en enda lång psykisk haschdimma där allt flyter in i varann.

Jag kom över några klassiska bilder i samband att vi jagade en viss betydelsefull person för en intervju. Tyvärr så blev intervjun inte av, men vi fick i alla fall svar på några frågor som gäckat oss.

Tombas Krönika januari 2019

Året var 1986 och Lars Söderberg åkte ner för att intervjua Dan & Luis.

Dessa herrar som inspirerade en hel generation av unga metare, långt in på 90-talet innan internet blev var mans egendom. Undertecknad själv var en av dessa, och i våra intervjuer så är dessa två namn de som ploppar upp flest när inspiration skall anges… Under en intensiv period i mitten av 80-talet så fanns det inga större namn inom fiskesverige.

Men det är inte Dan och Luis som är stjärnorna denna gång. Vi fick ett gäng bilder skickade från en plåtning till tidningen Sportfiske. Fler bilder än dessa finns, och kommer att användas i ett annat och förmodligen bättre sammanhang, men vi bjuder på ett smakprov.

Att hitta bilder på Lars som tar just dessa bilder i artikeln är någonting som endast kan beskrivas som fantastiskt. Den skarpe kan även urskilja en annan stjärna från tiden, Ivan Hjalmarsson i bakgrunden. Men vem är den andra mannen? (förutom Luis i flanelltröjan)

Bilderna kommer från Christer Håkansson från Oskarshamn. Vi tackar hjärtligt!

2019:

Det är som alltid vanskligt att se in i kristallkulan och säga vilka rekord som kommer att slås och vilka som tar hem svenskan. Inom sportens värld så är rekorden till för att slås. Det är du och din fysik som sätter gränserna.
Men mete är ingen idrottsgren även fast vissa vill få det till att vara det, och i slutändan så är det andra parametrar än ditt kunnande som fäller avgörandet. Visst, det underlättar att kunna ett och annat, men vill du slå ett rekord så måste du meta i vatten där rekorden finns. Dagsformen står fisken för. Antal timmar bakom spöna brukar i dessa fall fälla avgörandet. Det visar statistiken. Det var väldigt länge sen en slumpfångad fisk noterades som rekord inom metearterna. 

Varje rekord är fantastiskt, men baksidan av medaljen är att fantastiska prestationer ofta hamnar i skymundan då vikterna inte anses som tillräckliga, nationellt sett.

Karpmetarna har kommit på ett system där man kallar varje karpfångst för fantastiskt. Systemet är inte fulländat då den har sina brister om man granskar det snävt. Men den vägen är ändå sundare att gå om man vill metets spridning väl. Jag har skrivit det förr, en fångad fisk kan aldrig vara för liten för att posta på sitt Instagram eller på vår fb-sida för att nämna några exempel.

Men trenden pekar en rakt motsatt riktning. Nästa steg är att beskylla folk för att fronta sina fiskar, vilket i min värld inte är värre än att fixa bilden i ett fotoprogram. Idag ska man framhäva utan att framhäva, vilket givetvis är en paradox. Du ska vara glad, men inte stolt. Du ska le, men inte hånfullt. Och råkar du ha några coola prylar så kan dom hamna med på ett hörn. Sen så hashtaggar vi någonting proffsigt innan bilden är redo för nätet. Vid det här läget känns all spontanitet som bortblåst.

En annan paradox är att hashtagga produkten som du använt vid fångandet.

Det känns som att man horar ut sig lite. Dock så är den första frågan man alltid får, -Vad tog du den på? Idag ingår den informationen i bilden, på gott som ont.

Något som gör riktigt ont är sponsring. För det är dit man förr eller senare hamnar. Om en idrottsman är sponsrad av Audi eller Betsafe så känns det fullkomligt logiskt. Det kostar att sporta och man är totalt beroende av sponsring och prispengar. Men när en fiskare efter årtionden av slit äntligen får en sponsor så har han sålt sig. Nu är dessa hashtaggar helt plötsligt reklam, och som vi vet så hatar vi reklam. Fisket drivs till stora delar av avundsjuka och syrliga kommentarer.

Baksidan till detta är att när du är någon så har du något att förlora. Du måste prestera för att göra din sponsor glad. Vilket sponsorn inte alltid ens har tänkt på. Man kanske töjer lite på gränserna och frontar en öring här och en färna där, och sen är snacket igång. Ingen beskyller Frida Hansdotter att fronta sina skidor när hon lyfter dem framför kameran. Vilket är ungefär samma sak, fast kanske ändå inte…

Hur som helst, det var länge sen man läste någonting som beskriver metet för vad det egentligen är.

En fin sysselsättning utan krav och prestationsångest. För någonting som man kan njuta av över en öl eller två och glömma jobb och erektionsproblem för en stund. Att uppskatta ett fint ythugg från en tvåkilosfärna istället för att beklaga sig över fiskens klena efterlekskondition. Det känns att vi aldrig varit längre från det än just nu.

Saken görs inte bättre då vi matas med problem och elände från världen. Jag vet inte hur ni gör, men ibland så väljer jag att blunda för klimatförändringar och miljöförstöring. Jag är medveten om det, och ser det som ett problem. Men när jag metar så måste jag få vara fri från sånt. Nollställa mätaren och insupa en bit frihet. För så fort man kommit hem så är man slav för systemet med jobb, familj och tidiga utlösningar.

Hur året kommer att bli kan man inte säga. Men vi kan välja att rapportera och skriva på ett visst sätt. Och mässan kommer att bli det första steget för mig, och oss att försöka visa upp ett annat mete än vad vi vant oss vid. Den allmänna uppfattningen är att det är svårt, invecklat och krångligt. För att inte nämna dyrt. Ingenting kan ju vara mer fel, jag vågar påstå att efter pimpelfisket så är metet det billigaste. Vad behöver man, ett spö, rulle och lite feeders och mäsk så är man igång. Du behöver inte titantafsar, cyckeltröjor eller ens en sportbåt på trailer med tillhörande xc 90. Ironin i när två gäddfiskare står i sin miljonbåt och uttrycker.

– Det här är frihet…
För den som är satt i skuld är inte fri som någon sa. Måste ha varit Hitler eller Stalin…?

Jag hugger mot gäddfiskarna. Men revolt gör man inte mot de som ligger under dig. Revolt gör man mot de stora starka krafterna. Normen, makten eller samhällets alltför snäva ramar där man inte hittar tillräckligt med svängrum. Hur skulle det se ut om jag hytte näven mot de stackars pimpelfiskarna? Givetvis har jag glimten i ögat, men även en gnutta allvar.

Som sagt, dessa krönikor blir aldrig som jag tänkt mig. Vad denna handlar om har jag fortfarande ingen aning om? Jag tror att jag menar någonting i stil med att mete är bra om man har kul. Fiske är roligt så länge man klappar någon på axeln och säger, -bra jobbat. Men det är vi inte så värst duktiga på. Någon av oss…

Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *