Tombas krönika Januari 2021
Då var det dags för årets första artikel, självklart blir det Tombas krönika Januari 2021.
DAG 2: VÄRMLAND
Det är någonting speciellt med stekfläsk. Bra stekfläsk tillfredsställer alla dina sinnen, likt en god konjak. Kallt oljigt kött som sakta glider genom dina fingrar och lämnar en rå erotisk köttdoft. Köttsprängd fett i en kombo av ren och skär lycka. Men det visuella är endast ett förspel, en dans med sinnena när det blodröda köttet dansar sin dödsdans i kontakt med en het panna. Fräser, doftar för att blöda ur sig en sav av det renaste salta fett… Lovar mycket, men levererar även mer. Gudagåvan fett, som i kontakt med magsyrorna omedelbart förvandlas till rå energi och brinnande sexualitet. Naturens egna Viagra.
Fläsk kan endast ätas på två sätt. Som den är, direkt ur pannan, eller på rågbröd. Vi valde det sistnämnda. Vi gör det nästan alltid. Även Ronnie som hade haft en hektisk natt vaknade till liv och blickade mot stekpannan utan att säga så mycket. Han visste och vi visste. Får han bara ner det där så är dagen räddad. -Undrar hur Baronen mår, frågade Saku. -Förmodligen rätt dassigt, svarade jag. Vi hade suttit i vår stuga på natten och pratat till småtimmarna. Jag drack öl för att bli full för att kunna stå ut med Ronnie och baronen, och Baronen drack vatten för att bli nykter. Ronnie drack öl, han dricker alltid öl. Det är den perfekta drycken, påstod han. Faktiskt den enda i världen där man alltid hittar ett alternativ där alkoholnivån stämmer överens efter ditt mående. -På morgonen efter en stöddig lakfisketur så bör man dricka en med minst 7,5%, men helst en tiotvåa. -Farten är avgörande, ju snabbare desto bättre. -Öl nr två får gärna vara lite svagare, kanske runt sex procent eller så. -Man trappar ner lite försiktigt tills de börjar smaka gott igen. -Konsten är att sedan hålla den nivån tills du är varken full eller bakfull. -Trefemmor är bra, fallskärmar som man säger. -Vill man bli full, ja då gör man tvärtom, börjar lite fint och trappar upp. -Kör man bil så finns det alkoholfria… -Tack, det räcker nu!
Vi gick till spolrummet och åt bröd o fläsk med Palle och de andra. Det var endast Baronen som saknades. Inte helt otippat. Vissa drack kaffe, Ronnie drack en öl. -Måste dricka om jag ska klara av att köra hem imorrn, sa han. Palle kollade på mig med förundrad blick. -Fråga ingenting, sa jag.
Baronen hade tydligen blivit svårt magsjuk under natten. Alltid lika tråkigt när det händer. Han hade skyllt på vinterkräksjukan, skrikit i den stora luren och sedan hade sången slutat för den kvällen. Det italienska vinet hade skördat ännu ett offer. För bara någon timma sedan så var han som Julio Iglesias, ja minus pengarna, rösten och några andra saker. Men djupt inombords så brann det en medelhavs-låga som inte gick att släcka. Det snackades tackel och spöklingor, ja saker som verkligen betydde någonting för Baronen. Det var bara för mig och Ronnie att lyssna och lära, som han sa. Sedan började han prata om sin vän som var den enda personen han kände som inte var född på sin födelsedag. Då tyckte jag att han kunde gå och berätta detta för Palle o Martin i hans egna stuga. Lite motvilligt så reste han sig till slut med lite hjälp. -Glöm inte att sjunga för grabbarna, sa jag och stängde dörren och somnade. -Vilken jävla dag…
Jag bestämde mig för att betala tillbaks för igår och gick för att väcka fanskapet.
Julio var inte alls lika glad att se mig. Där låg han, trött som ett helt äldreboende. -Jag mår som ett vattenglas i stormen, sa han medans jag tog fram mobilen och började fota. -Jag säger som du sa igår Baronen, bättre lyss på den sträng som brast än aldrig spänna bågen. -Sa jag det, vad betyder det ens? -Du sa en hel del… Jag bad han att följa med till spolrummet, sa att Ronnie hade öl åt honom. Men det sa han bestämt ifrån. Han plockade med sig laktosfri drickyoghurt och lingongrova. Samt en tub med messmör. Jag såg på eländet. -Du är ett vrak Baronen. -Va? -Hur fan ska du någonsin bli något med lantvin o sirapsbröd, det är tamigfan sorgligt att se på dig. -Men jag gillar ju lingongrova. -Ja, och knarkare gillar heroin, men det betyder inte att det är bra för dig. Baronen var orubblig, det skulle vara lingongrova.
Palle hade fått fler mess ifrån släkten Bjerker. Nu var dom på G att hämta pokalen, men inte nog med det så hade dom ringt både radio och lokalpressen för att föreviga den fina stunden. -Dom vill intervjua dig, sa Palle. -Jag vill inte bli intervjuad, vad fan har jag med detta att göra? -Det är ju du som hittat pokalen. -Det är en pokal, inte en tvillingbror som adopterats bort vid födseln och som nu är återfunnen efter 50 år. -Ja, men det är viktigt för dem. -Kanske det, men det är inte viktigt för mig, vad fan vill dom att jag ska säga, i riksradio dessutom. -Jo, det var jag som hittade pokalen. -Pokalen som vi åtta man som samlats i ett spolrum på tre kvadrat i coronatider kommit med från stockholmstrakterna. -Ska jag säga att vi metar lake, att vissa rest 40 mil för att komma till Värmland för att tävla om en pokal som inte har någonting alls med fiske att göra? -Dom kommer ju tro att vi är sinnessjuka. -Har du sett hur fan vi ser ut? -Även om jag skulle säga det, så skulle nog ingen tro på det. -Vem fan fiskar lake dessutom?
Palle såg på mig. -Ja, det var kanske dumt att skriva till dom.
-Nej, det var inte dumt att skriva. Vill dom ha pokalen så ska dom givetvis få den, dom kan begrava den i massgraven dom hade i Kalmar om dom vill, jag skiter väl i pokaljäveln. -Släktgraven. -Va? -Glöm det, fortsätt, sa Palle.
-Men jag vill inte stå i riksradio och skämma ut mig. -Detta är ingenting jag är offentlig med, det måste ju du för fan förstå.
En stund senare kom Epperlein. Han firade sex år nykter. Ronnie skålade för den bedriften. Sex dagar skulle vara rätt bra för de flesta av oss i stugan. Han såg bekymrad ut. Han hade fått ett brev sa han. Bifogat med en bild på en naken man. I brevet stod det.
”efter att jag hörde dig på ryssens podcast så kan jag inte släppa tanken på ett gemensamt liv med dig Mathias. Ring mig”
-Är, detta vanligt i Värmland? undrade Baronen och såg på den nakne mannen. -Det var en ful jävel… -Liten, kuk hade han med. För en stund så tänkte jag fråga Baronen om det hade varit mer lockande om mannen hade haft en stöddigare lekamen, men jag kände inte för att ta den diskussionen just där och då.
Jag ville såklart berätta att det var jag som skickat brevet, men bestämde mig för att suga lite på karamellen. Då hade ju Epperlein något att tänka på medans han metade lake. Plus att jag nu hade ett polaroidkort mindre i samlingen av nakna män.
-Han hade varken Facebook eller Instagaram, fortsatte Epperlein märkbart upprörd. -Kollade du upp gubben, frågade jag? -Ja… Jag funderade att det kanske var dags att sluta skicka dessa brev. Förra året skickade jag ett till Baronen. Han tolkade det hela som ett hot och polisanmälde händelsen. Jag erkände och Baronen fick ringa och ta tillbaka sin anmälan. -Det var en kompis som hade skickat brevet sa han skamset. -Har du funderat på att hitta nya vänner, hade polisen frågat.
Det verkar ju inte bättre än att både svenskar som polisen har rätt taskig humor. Roosen är den enda som uppskattar sånt här. Men han är ju inte helsvensk. Med det vet grabben inte om själv. Han har ju det där osedvanligt vackra finska utseendet. Synd bara att resten av kroppen inte hänger med. -Är det inte jävligt 80-tal att gå runt med magrutor, frågade jag honom en gång. Han fattade ingenting. Roosen är fiskets Fabio Lanzoni…
Till lunch så fick vi wallenbergare med spolrumsslagen potatismos. Maten vet inte speciellt finsk, men tempot den serverades var det. Fanns ingen som helst anledning att resa sig från frukostbordet innan lunchen redan var klar. Maximal vinning för minimal ansträngning. Aldrig förr har jag ätit wallenbergare på en fisketur, funderade jag medans jag åt…
Efter maten så vankades det lakmete. Ronnie och Baronen såg på deras packning från gårdagen och försökte minnas. -Ni glömde dricka upp den tredje glöggflaskan, sa jag. -Men ni slipper fälla upp bivvybordet och placera dit ciggen iaf. Baronen som har svåra tvångssyndrom med att allt ska ligga på exakt rätt plats såg på sin rodpod som låg vind för våg med larmen fortfarande påslagna med stor sorg. -Du ser vad fina viner kan ställa till med. Men det är ändå tur att det runnit öl och räksaft över alla prylarna så att du kan med hjälp av doften hitta dom i mörkret i natt. Hela bilen stank något fruktansvärt. För mig så spelade det mindre roll, men för Baronen så var detta ett slag under bältet. Han hade svikit sig själv, det såg jag och var inte alls sen att påminna honom om det faktum.
-Skulle jag vara du så skulle jag gå igenom dina riggar, tipsade jag honom. -Det kan vara så att du inte fick till dom helt perfekt igår natt. -Fast dom höll ju för ett pb iaf.
En stund senare kom Baronen till mig. Han betedde sig skumt. -Vad är det frågade jag till slut? -Råkar du minnas vad min lake vägde, frågade han lite skamset. -Nä, den var väl tre och någonting? -Du sa ju att det var ett nytt pb. -Kommer inte Ronnie ihåg det, skulle jag fråga, men blev sedan osäker på om någon av de ens mindes att de faktiskt fångat en lake. Saku mindes inte heller, men Epperlein hade en minnesbild av att den låg på 3740 gram. -Han kan du lita på, sa jag. -Han fick ju nå diplom för att ha haft sex nykter, det skulle du aldrig kunna klara av. -Du är sjuk, sa Baronen och gick till tillbaka till sitt ställe. Han och Ronnie satt ovanligt långt ifrån varandra ikväll märkte jag. Jag o Saku satt vid bilen, jag hade ju fått mitt pb som jag dessutom mindes vikten på, så det behövdes knappast fler lakar för den här resan.
Grabbarnas packning hade drabbat även mig och Saku. Vårt pulverkaffe låg i Sakus stövel. Så långt allt bra, det var bara att påsen kaffet kom med låg på ett helt annat ställe. Vi undrade varför det alltid blir så när två saker möts, att de byter lukt. Nu smakade kaffet stövel, medans Sakus stövel doftade friskt av kaffe.
Roosen som satt med Epperlein tog vår plats från gårdagen. Tydligen så var dessa herrar inte kapabla att meta ur ett specimenhål, så Epperlein drog igång med ett rensprojekt i närmast industriell skala. Även detta drabbade oss negativt. Sitter man nedströms en galen man med lie så får man räkna med att det flyter förbi en del bråte. Vi märkte att det inte endast i Eskilstuna flyter en del hockeyklubbor och annat skit i vassen. Dock inga datorer. Hemma i ån så flöt det en sån där gammal mac-dator av stationärt snitt i en vass. Den låg där bra länge. Konstigt nog så var det ett ställe som ofta gav gädda när man trollade ån upp och ner och drack varma rusdrycker. Dataviken, kallade vi platsen. Efter att datorn försvann, så finns nu endast namnet kvar. Jag tror att alla åar har såna platser. Vårat bästa mörtställe kallar vi för Örebro-ström. Det har ingenting med Örebro att göra, utan fungerade som ett kodnamn så man kunde öppet prata om en hemlig plats utan att andra förstod. Såhär 30 år efteråt så förstår man hur jävla skadad man kan bli av specimenfiske.
Vi monterade upp brollyt och kastade i våra beten. Jag knäppte upp en öl, baronen skulle köra hem när han väl nyktrat till från gårdagens lilla uppvisning. Efter en stund kom en polsk man förbi med ett par spön med tackel som gav mig hopp för mänskligheten. -Varför fiskar ni inte på djupet frågade han mig? -Jag är inte här för fiskets skull svarade jag. Han kollade på min ölburk. -Ni fiskar lake va? -Ja för fan. Jag kände på mig att jag skulle förklara för honom att jag knappast satt här för fiskets skull, utan bara var nöjd med livet som det var. Fast samtidigt, vad fan angår det honom? -Är det där dina kompisar, frågade gubben och pekade mot de andra. -Ja, ser du Julio Iglesias där i orange flytoverall, gå inte nära honom, han har vinterkräksjukan sa jag. Gubben såg på mig, öppnade munnen och sträckte ut ett finger i luften för att säga någonting. Sedan stängde han först munnen, sedan sänkte han fingret och drog till sitt djupa ställe utan att säga ett ord. Vi brassade på en laddning med pasta carbonara i burk och såg på våra spön vars toppar sakta guppade med strömmen.
Mitt i maten får vi en rapport att Bengtsson både krokat, drillat och släppt tillbaks en fisk i halvkilosklassen. -Vi kommer inte att få ett piss i natt, sa jag till Saku. Han verkade förstå det han med och bara nickade. -Allt är en bonus, sa han till slut. -Ja, hela livet är en bonus.
Jag tänkte på hur jävla sjuk världen är. I Afrika så pågår det svält, eller ja, dom påstår det, själv kommer jag aldrig att besöka Afrika, men man har ju fått bilden att dom svälter där med jämna intervaller. Där är det varmt och bördigt, medans i Värmland så är det nog precis tvärtom. Här borde det inte växa någonting alls, förutom en och annan lake som ingen ändå äter. Men vi har alltid valet att stanna hemma i värmen och beställa mat som någon som utvandrat från ett annat land kör hem till oss. För att stilla vår skam så svischar man ibland en gåva till läkare utan gränser. Femtio spänn är lagom, annars blir det för djävla dyrt. Jag funderade på vad folk skulle donera om man startade ett företag som heter ”läkare med gränser”, där allt skulle oavkortat gå till lönnfeta vita människor som hamnat i klorna på djävulen övervikt. Givetvis strikt inom landets gränser. Skulle svensken öppna sitt hjärta och sin plånbok då? Det ligger ju starkt i tiden att vara lite högerextrem, ja sådär i smyg utan att det blir allt för påtagligt. Kanske kunde man leva på det o slippa ett vanligt ”hederligt” arbete? Människan är ju så jävla dum att han donerar pengar, inte för att han egentligen vill det, utan för att andra vill att dom inte ska göra det. Det är så välgörenhet fungerar. Lite som lakmete, man sitter väl knappast här för att man vill, utan för att tjejen inte vill att jag ska befinna mig här. Hon tror ju att jag har roligt som fan, njuter av livet och skrattar mig till sömns. Ingenting kunde vara mer fel. Till 2021 så ska jag verkligen ta en funderare på vilka fisken som är nödvändiga och vilka som inte är det? Jag har tagit avstånd från allt gäddfiske, för det är kallt och tråkigt och ger mig ingenting. Det tog 30 år för mig att inse att det var skittråkigt. Lakmetet ligger starkt i riskzonen för att råka ut för samma öde. Kanske så ska jag följa med som en icke fiskande medlem. Supa ned mig likt Ronnie och Baronen och bara njuta av livet med en kamera i handen.
Jag satt och fjällade lite på saken innan jag insåg att det är fisket som är det sämsta med hela resan. Det låter ju hemskt att säga, men så är det. Utan spön så skulle resan vara allt det där som tjejen tror att det är. Bara umgås och ibland sätta sig i en varm bil när man blir kall. Men man vill ju ha fisk med. man är ju som en jävla knarkare, det går liksom inte att fiska sådär lagom en stund och sedan göra något annat. Nej, man ska sitta dygnet runt, vare sig man vill eller inte. Det är det som förstör själva fisket. Lagom är inte ett ord vi verkar känna till.
Jag rycktes ur mina tankar av att det började blinka lampor på Ronnies plats. Det kan endast innebära en sak, lake!
Jag gick ner för att kika, och mycket riktigt så låg han där och brottades med en fisk. Den nyfunna nykterheten hade betalat av sig direkt. Vad fisken vägde minns jag inte, men det var ett PB hursomhelst. Laken, det är fan inte en fisk man minns vikter på utan att skriva ner dom direkt, vilket vi inte gjorde. Man vet ju knappt hur stor en stor lake är? Är en trekilos en drömfisk eller en skitfisk? Ingen vet? Det var endast rena turen att min råkade ha en sån rund o fin nuffra. Den stora faran med såna här glädjefångster är att dom smittar av sig. Till och med Roosen som varit märkligt anonym på resan och spenderat natten med att sitta på en stol och dricka öl i full tystnad vaknade till. Man grattade Ronnie 2.0 för fångsten, men snart så inträffade det som alltid inträffar när ridån faller och kamerorna slutat blinka. Tristessen återkommer med full styrka. Roosen satte sig på sin stol och fortsatte att dricka i mörkret.
En stund senare hittade jag Palle i skåpbilen med ett glas vin i handen och mobilen i den andra. Gasolvärmaren brann skönt och hockeyn hade tagit över lakmetet. -Fan, här sitter du och myser, sa jag och öppnade skåpdörren. Men hockeyn gick åt helvete, så jag tänkte att det var lika bra att inte störa honom.
Baronen hittade jag i sämre skick än väntat. Visste man inte så kunde man aldrig tro att det var samma man som kvällen innan varit så full av liv. Lakarna nappade dåligt, fanns ingen risk för nya PB:n sa han och suckade. Det var nog endast Ronnie och Epperlein som trodde på detta. Vi andra hade nog gett upp för länge sedan. Den polska mannen ute på djupet hade tagit ett helt korrekt beslut och åkt hem. Han stannade inte till vid oss när han passerade. Vi satt där med var sin ölburk i handen och såg på honom, han såg inte på oss.
Helt plötsligt så kom det upp en bättre fisk för Epperlein. En på styva tre kilo. Jag fortsatte mina funderingar kring storleken. Den verkar ju stor, men den var ju inte ens hälften av rekordvikten. Det är ju så med vissa arter. En färna på halva rekordvikten är en dussinfångst, medans en gädda kan vara livets fisk, hur nu en gädda kan vara det för någon, men ändå… Jag passade på att ta några kort. Liggandes på mattan ser dom stora ut, men i famnen på en välväxt värmlänning med händer som dasslock så såg det såklart mindre imponerande ut.
Jag blev aldrig klokare. En stund senare satt jag i bilen med Baronen och Saku på väg mot stugan. En rätt tråkig resa. Men strax innan Forshaga så körde Baronen över ett djur som vi efter ett visst bråkande identifierade som en hermelin. Grabbarna hade varit mycket lättövertalade när jag tog upp tanken med att ge upp lakfisket för natten och eventuellt för all överskådlig framtid. Endast Roosen och Ronnie blev kvar i natten med Epperlein.
DAG 3:
Det fina med stekfläsk är att den gör en aldrig besviken. Dåligt fläsk är fortfarande bättre än bra salami eller ost. Och det finns få saker i livet som håller den höjden.
I spolrummet var allt som förr. Åtta slitna män som alla försökte att summera resan, var och en efter sina kriterier. En stor fisk är någonting man kan glädjas åt kollektivt. Åtminstone i teorin. Självklart så vill alla få den största fisken själv, det vore väl självaste fan annars. Tydligen så vann jag vandringspriset som jag själv instiftat men enligt säker källa inte fick behålla så länge till. En representant ur släkten Bjerker var tydligen redan på väg för att hämta det som saknats i släkten i ett halvt decennium. Jag undrade för mig själv vad fan dom skulle göra med pokalen? Skulle hela släkten samlas för en bit mat och snacka om Per o glo på pjäsen som jag putsat upp? Eller skulle den gå samma öde till mötes och tids nog hamna längst ner i en flyttkartong i ett mörkt källarförråd i mörkaste Värmland? Jag funderade en stund om jag ens brydde mig om vad dom skulle ha pokalen till? Egentligen så ville jag inte bli av med något jag hittat, donerat och sedan vunnit tillbaks med min lake. Denna, något udda händelse som pokalen varit med om skulle för alltid finnas i släkten Bjerkers historia. Pokalen som ett gäng lakmetare hade skulle säkert bli en saga som kommer att berättas för många på släktmiddagarna. -jo, nu ska du höra….
Till slut så klev en skäggig man i regnrock in i spolrummet med en femhudring i näven. Jag insåg fort att vi inte hade så mycket att babbla om, utan bytte prima tenn mot reda pengar. Sedan hoppade mannen in i sin Saab och blåste iväg med pokalen. Men inte innan jag motvilligt tvingat honom att bli fotograferad med pokalen i handen. Han undrade säkert vad vi var för idioter? Radio Värmland hade tydligen manfall på grund av Coronan och kunde inte närvara. Jag kände mig märkbart lättad…
Det hade blivit hög tid att åka hem.
En vecka senare kör jag hem från jobbet. Telefonen ringer och jag svarar. Jag möts av en kvinnoröst. -Hej, jag ringer från Värmlands folkblad, jag söker Tomba. -Det är jag. -Jo, det gäller den här pokalen… Fan!
/TOMBA
