Tombas Krönika Januari 2023

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika Januari 2023 bjuder på får, feedermete och som vanligt Tombas tankar!

Mörrumsån har man väl hört om. Ån där landets laxelit en gång samlades för lite spögung mot viss betalning. Jag minns att Bengt Öste gjorde reportage vid ån där han frikostigt och osjälviskt delade med sig om de allra hetaste tipsen för ett lyckat fiske. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Om man som åttaåring ser att gubben inte fattar ett skit, då kan man inte vara speciellt bra. Men mina minnen lever kvar, tyvärr. Jag undrar hur många människor Öste fick att välja något annat än fiske som hobby? Förmodligen tiotusentals..

Till Östes försvar så var han säkert den bäst lämpade på SVT att leda ett fiskeprogram. Längre än innanför sina egna väggar kan man aldrig ha sökt, den biten känner jag mig rätt jävla säker på. Men med det resonemanget så är jag bäst lämpad i mitt hushåll att leda ett tv-program om folkmordet i Rwanda eller mensvärk.

Med allt detta i bagaget så var det enkelt att tacka ja till lite idmete på senhösten när Ronnie hörde av sig med förslaget.

Tombas Krönika Januari 2023

Livet är fullt med besvikelser. Först trodde man på Bengt öste, sedan la jag mina pengar på Bill Cosby. På pappret kändes han reko, men det gick ändå sådär. Man vill så gärna tro, men vem kan man lita på förutom klockan? Ja, tydligen på inte tjejen i GPS-appen heller. Med sin söta stämma guidar hon av oss från motorvägen, som går raka spåret mellan idmetestället och Eskilstuna, och in på en ödslig skitväg någonstans genom de mörka skogarna. Vi följer en stackars bil som säkert tror att vi ska rånmörda dem innan vi en timma senare hamnar på samma motorväg vi svängde av. Jag hade mina aningar, men man vill så gärna tro på dem som borde veta bättre. Precis på samma sätt som vi trott på Chrille som via sin expertis gett oss det absolut bästa datumet för ett lyckat idmete. Och hur kan ett idmete ens vara lyckat, vilka parametrar ska man använda sig av? Är det en regga som gör oss lyckliga, eller är det en trekilos? För id är inte som pengar där mängden gör en mer lycklig. För mycket id har jag ofta fått, men aldrig för lite. Id är lite som gäddor. De bara stör det man nu håller på med. ju mer vi tänker på saken, desto säkrare blir vi på att detta är nog första gången vi faktiskt önskar att fånga just id. Det känns speciellt, nästan lite utvalt. Faktiskt så känner jag mig lite hedrad inför uppgiften. Men ändå så är jag rädd. Tänk om det blir ännu ett Antorpa där ens drömmar krossas på samma sätt som det gjorde med Bill Cosby. Men jag litar på de som kan. Chrille som lovat att tiden är optimal, och Karl som lovat att inramningen kommer att vara episk. -Det är så otroligt vackert där, ringde han och sa till oss, tre gånger för att vara exakt för att poängtera att budskapet verkligen skulle gå hem. Ståpäls som Gunde hade uttryckt det.

Vi svänger in i Mörrum centrum som för kvällen ligger nedsläckt och igenbommad. Alla två matställen är stängda, butiken är stängd och macken likaså. Utanför en av butikerna sitter två tjejer och leker med mobilerna. Vi stannar bilen och undrar ifall det finns något ställe som är öppen så man kan köpa något att äta. -Så här sent, undrar dom? Jag ser på klockan som visar kvart över åtta en torsdagskväll. Sedan säger dom något jag inte förstår. Ronnie som bott ett år i Värnamo tolkar åt mig och säger att det finns inget hopp och svänger bilen mot idhaket. -Det blir rågbröd och öl, mumlar jag och försöker få bort bilderna av flottiga pizzor från hjärnan.

Vi står på parkeringen och blickar över ån. Mina minnesbilder av Mörrumsån från Östes reportage och den kalla verkligheten vägrar att överensstämma. Ån har knappt styrfart och den liknar mer en bäck som gruvdriften lämnat åt sitt öde. Framför oss står det containrar, en med metallsopor och en med det som gubbarna på verket som skymmer vår sikt har rotat upp från sina intagsgaller. Gamla plankor, skräp, döda djur och annat. -Det är så otroligt vackert, säger Ronnie. Jag öppnar en öl och rotar fram rågbrödet. -Det här kan ta ett gäng öl att smälta in, säger jag och pekar mot inramningen i form av sopor och betong.

Nu ska man inte döma boken efter omslaget, men just denna del av ån verkade av någon anledning aldrig hamna med i Östes reportage, eller i turistbroschyren. Det låter, det luktar och det är mörkt. Ronnie vägrar att slå upp något tält här, och jag förstår honom. Själv har jag inget val då det är Ronnies bil och endast en man får sova där säger han innan jag hinner komma med dumma förlag. Det är bara att gilla läget och mecka upp tältjäveln i mörkret. Kanske ser det bättre ut när man vaknar tänker jag innan jag somnar…

Mörrumsån

Jag vaknar av att spolgubbarna kommer till jobbet. Trots att vi befinner oss långt hemifrån så känns det skönt att konstatera att vissa saker är internationella. Gubbarna står och röker och dricker kaffe. Ingen har bråttom och snacket verkar kretsa kring jobbet som under dagen kanske eller kanske inte ska utföras, trots att jag inte fattar ett ord över vad dom säger. Jag kryper ut ur tältet, sparkar undan några tomma ölburkar och hälsar på gubbarna. Dom verkar inte reagera över synen och då fattar jag att vi trots allt hamnat på rätt ställe. En stund senare vaknar Ronnie och kommer ner för lite kaffe och rågbröd. Det ser faktiskt bättre ut nu när man ser hela härligheten i dagsljus. Till kaffet bjuds vi på lite finare bilkörning då en gubbe som ska komma och hämta bort ett bord backar in i en av containrarna och blir av med bilspegeln. När han väl backat klart och kommit ut så frågar vi honom om han behöver hjälp. Han ser sur ut då han säkert tror att vi menade med att backa bilen trots att det var hjälp med att lyfta bordet på släpet vi menade. Vi låter gubbjäveln lyfta sitt bord ensam och riggar istället upp spöna. Ronnie som är notoriskt praktisk vill ha platsen närmast bilen medans jag känner som alltid att ju längre bort desto bättre. Nedströms har man bara två vattensjuka platser och uppströms så finns det en sträcka på hundra meter full med lamm och lammskit. Vi försöker hoppa mellan skitkorvarna innan vi inser att det är lönlöst. Efter en kort promenad så hittar vi ett dött lamm.

dött får

-Det är så otroligt vackert här, säger Ronnie när vi ser på den sorgliga synen. Vi båda skrattar till lite obekvämt nervöst, men lyckas ändå att få den tryckta stämningen att lätta lite.

Jag väljer att sätta mig under ett träd, på ett ställe som kallas för betongplattan, och har min utgångsplats där. Nöta en stund, och händer ingenting så flyttar jag mig ner eller upp. Det är trots allt id vi ska meta, landets glupskaste fisk. Inga finesser krävs, inget kunnande. Endast tid och tur. Så är det med de flesta fisken, men få vågar säga det högt. Det är vår enskilt största hemlighet, och den sämst bevarade. Ja, klart det krävs en viss baskompetens, men det har dom flesta som besöker Mörrumsån på senhösten. Hit kommer man inte för att lära sig, hit kommer man för att sätta det man redan lärt sig i praktik.

Det händer inte mycket, strömmen är nästan obefintlig och lammen snor mitt mäsk och terroriserar mig som inkräktat på deras revir. Snett bakom mig surrar ett avfallsverk och jag har skit från topp till tå, och snett framför mig bullrar en motorväg. Känslan är mycket lik den i Antorpa, fattas bara en manlig dvärg som försöker ragga upp Roosen för att få duscha tillsammans som förspel. Men dvärgen hade rätt, det gäller att satsa högt, Roosen hade spräckt dvärgen, men han var ändå en optimist, och hyllas den som hyllas skall. Man ska inte greppa efter lågt hängande frukt. Men ändå så är det här så mycket annorlunda. Så mycket bättre. Jag inser att jag börjar njuta av tillvaron. Det handlar inte om man har eller inte har avföring på sitt håvskaft eller sin frukostmacka. Det handlar inte om lukt, smak eller oljud, det handlar om känslan. Det här stället har något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men jag gillar det jag ser. Stället har en skön vibb, rätt mojo. Det var inte skit, containrar, avfallsverk, motorväg, ett dike till å, döda lamm eller spolverksgubbar som Karl menade när han sa otroligt vackert. Förmodligen snackade han i nattmössan, men jag ser det vackra framför mig. Man vet när man hamnat rätt. Från och med nu så skulle inga motgångar få mig att ändra på min uppfattning.

Tombas Krönika Januari 2023

Specimenfiske är en lustig avart från det reguljära fisket. Konstiga män med knepiga personligheter som samlas på väl valda ställen längs landet för lite mete. Men aldrig i grupp som man kunde föreställa, utan ensamma eller i sällsynta fall med en kompis eller två. Den affärsmässigt lagda skulle kunna se en möjlighet till att tjäna pengar här genom att hyra en servicelinjebuss och skjutsa dessa herrar i grupper mellan heta ställen vid olika arters lektider. Men så funkar inte metarna. Vi ser på andra fiskare på samma sätt som om man hittade en annan man i sovrummet med din fru. En som bevisligen har exakt samma hobby och smak som dig, men som man ändå har en fientlig hållning mot. Det är såna här tråkiga normer vi som samhälle måste överkomma för att utvecklas. Lära oss att dela med sig. I Mörrum så kan vi inte dela med oss. Fiskekortsreglerna talar sitt tydliga språk. Endast två personer per dag får meta. Korten kostar inte många spänn att lösa ut. Mot en hundring eller något i den stilen så har du chans att få dina drömmars id. Hade vi fiskat lax så hade vi fått lägga till en nolla. Det är väldigt tydligt att lax och id inte riktigt njuter av samma status hos fiskarna. Dessa laxar som en gång kostat dyra pengar att uppleva simmar nu runt i ån. Svarta och medfarna med vita fläckar över kropparna. Naturens lag är brutal. Jag funderar lite över laxens läge. På samma sätt som gäddan så har fisken som en gång räknades för given blivit hotad. Strömmingen e borta, lekområden förstörs, nätfiske, säl och skarv och allt det där som radas upp som potentiella hot för arternas överlevnad. Till slut så återstår endast ett starkt decimerat antal fiskar som mot alla odds likt genom ett mirakel tagit sig till ån för att leka och på så vis säkerställa artens fortlevnad. Vad gör vi sportfiskare i detta läge? Skyddar dem genom att låta dom leka i fred? Nej, såklart inte. Vi har en fiskefest, för lite sportfiske har väl aldrig skadat en fisk. Så funkar det i allt fler lekvikar och älvar. Och även så tänker vi specimenmetare. Det är inte konstigt nog att köra genom halva landet i jakt efter en id som du sedan slänger tillbaks ner i ån när du lekt klart. Nej, det är en specifikt fet id som du ska ha. Det är en mycket störd hobby vi har, men vi gillar det. För hobbyn går väl alltid ut på just meningslösa saker. Vad är det för vits att spela innebandy, eller att samla på figuriner från en specifik del av Tyskland? Jo, för ju svårare och krångligare det blir, desto bättre. Belöningen sitter i det löjligt krångliga, för det är det enda sättet för oss att kunna tala om för någon annan att vi är bättre än dem. Det får man egentligen inte säga, men det är just det vi alla vill säga. Och skulle jag efter denna resa kunna slänga en trekilosid i fejan på Roosen så betyder det att jag minsann är mer en man än han någonsin kommer att bli. Vi har kört hela natten, sovit vid ett spolverk begravda i skit och döda djur, och sedan dragit upp en så jävla fet id som han inte ens sett på film. Det är manligt, och det är någonting riktigt bra. En prestation att minnas.

Tomba med får

Men det är bara den lilla detaljen att jag inte får någon id. Mört och småfärnor, javisst, men ingen id. Jag flyttar mig bland några ställen, mäskar lite sporadiskt och spelar Allan, men ån känns kliniskt ren från id. Ibland kommer lammen till mig och snackar lite. Mina tankar går till folk som har för hobby att ha sex med just lamm. Där snackar vi obskyr hobby. Svårt är det, och kittlande förbjudet. Ett brott utan offer. Men det är ändå småsaker när man tänker på att man aldrig kan nämna sin hobby eller sina resultat för någon, någonsin. De opererar oförtrutet, natt efter natt utan att så mycket som att ens lägga en blänkare på Instagram. De blir aldrig nominerade till svenska hjältar galan, och får inga bidrag från studiefrämjandet. Det är bara att lyfta på hatten åt såna människor. Säg vad du vill, men det kommer åtminstone från hjärtat det dom pysslar med. Eldsjälarna, dom sanna hjältarna!

Jag avbryts i mina tankar när telefonen ringer. Det är Ronnie, så jag svarar. -Vad gör du, frågar han. -Nää, ingenting, sitter o tänker lite på.. Ja inget viktigt. -Kom o fota, jag har fått en id. -Jag kommer…

På väg till honom så kommer lammen och hälsar på mig igen. Vi börjar bygga upp ett förtroende för varandra. -Ni har tur att jag inte har mer öl med mig än jag har, säger jag och klappar en på huvudet…

Tombas Krönika Januari 2023

-Den var mindre än vad jag trodde säger han redan innan jag hunnit fram ordentligt. Men det spelar ingen roll, en id är en id. Oftast så är dom ovälkomna och störande moment under ett björknamete, men idag så är det inte vilken dag som helst. Jag kommer på att detta är den första gången jag metat id med förhoppningar över att faktiskt fånga en. Trots att jag fått hundratals de senaste åren så har ingen känts varken rolig eller riktad. Och nu när man vill få en så lyser dom med sin frånvaro på min sida av ån. Det känns faktiskt bra just så, för hade man fått en varje utlägg så hade det känts precis meningslöst. Idag är dagen då jag faktiskt är lite avis på att Ronnie fått id medans jag blankat.

Vi släpper tillbaks fisken och tar lite kaffe. Snart så ska idviskaren från Tingsryd komma och säga några väl valda ord, och då gäller det att lyssna.

En stund senare svänger en vit Skoda märkt av livet och diverse trafikolyckor till parkeringsplatsen. Chrille kliver ut och kommer mot oss med rappa steg och vinkar glatt. -Den mannen har fått mer id än vad som är nyttigt, viskar jag till Ronnie.

Efter några hälsningsfraser så sätter han sedan igång.

-Som vi alla tre vet, så är iden en fisk som stiger upp och ner i ån utifrån vattenstånd, vattentemperatur och dagsform. -Idag så har barometertryckern förvisso stigit med några pascal, men jag skulle gärna se en ökning av både ström och tryck för att läget skulle kännas någorlunda optimal. -Hösten e sen och ni är tidiga, det är en illavarslande kombo…

Efter 40 minuter så är den teoretiska delen av Chrilles guidning klar och vi övergår till det praktiska. -Där, säger Chrille och pekar mot tomma intet. -kollar ni noga så ser ni en svag brisering av ytspänningen ca 46meter nedströms. -Det indikerar att orrstenen snart krusar ytan, och då kan det vara läge att sätta sig där vid vassen och försöka. -Legenden säger att stenen hittades av en man vid namn Stephen Orr år hösten 1937 då han fångade en id på 3617, eller var det 3618 gram just där, fan jag borde ju ha koll på mina nuffror…

2 timmar och oral och visuell visning av 40 berömda platser senare tackade vi av honom och Skodan åkte åter mot Tingsryd. -Här ligger man i lä, sa jag efter fem minuters tystnad. -Inte i lä, vi ligger i undergångsmörker…

Jag hade knappt hunnit sätta mig och smälta dagens händelser innan nästa figur uppenbarar sig. En man i gråa vadarstövlar och cigg i mungipan närmar sig mig och säger någonting på Skånska. Det visar sig att mannen var en av grabbarna som höll i idmetet här. En mycket trevlig prick som höll mig sällskap i över en timme. Vi snackade hockey och mörrumsån, ingenting annat. Till slut så kom jag på det döda lammet som vi genast gick för att se. Han skulle försöka få tag på farmaren sa han. -Du kan väl visa honom var den ligger om han kommer, sa han när han drog.

Tre minuter senare så kom farmaren. Jag behövde inte ens resa på mig då jag aldrig hann sätta mig.

En stund senare befann vi oss vid lammet. Det var ungefär här jag började förstå en lantbrukare på riktigt. Djur är å ena sidan vackra levande varelser man sköter och bryr sig om. Sedan så kommer dagen de slaktas. Men skulle en trilla av pinn innan så hamnar den så att säga vis sidan av kretsloppet. Den är bevisligen inte vid liv, men den har heller inte dött där den ska. Köttet som den skulle ha producerat blir helt plötsligt en värdelös problemprodukt som skapar endast besvär. Han suckade och beklagade sig och tog tag i djuret för att knalla med den till bilen ca 100m bort. -Ska jag hjälpa till, frågade jag. -Ja, tack snälla, ta bakbenen du så tar jag frambenen.

Under tystnad bar vi sedan lammet genom hagen. Flocken kom och såg på oss, jag funderade om dom förstod vad vi höll på med?

Med lammet inlastad i bilen så började det mörkna. Vi snackade om lamm. -Vet du, lamm är konstiga djur, sa han och såg på mig. -Nä, berätta. -Jo, lamm är antingen kärnfriska eller stendöda. -Jaså? -Ja, lamm mycket sällan blir sjuka, eller ja, sjuka på så sätt som vi blir. -De visar inga tecken på sjukdom, sedan så är dom döda nästa sekund, konstiga djur. -Ändå praktiskt försökte jag. -Hur menar du, sa han och kollade på mig? -Ja, dels så har dom ett friskt liv tills dom helt plötsligt faller ner o dör. -Inga långa sjukdomsperioder, lidande och en massa djävulskap med veterinärer och annat. -Jo, förvisso, men man vill ju hjälpa, men får aldrig chansen, dom dör innan du hinner plocka fram stetoskopen. -Konstiga djur.. Jag skämdes nu över mina tankar om de verkliga hjältarna. Varför blir det alltid så snett när man försöker fundera ut något smart..

När bonden till slut åkt iväg med sitt lamm så satte jag mig vid mina spön. Detta var nog fiskedagen jag fiskat allra minst suckade jag. På första utlägget fick jag en id, sedan så packade jag ihop grejorna och gick till Ronnie för en bit mat…

mat

Nästa morgon vaknade jag lika utvilad som en storbystad kvinna efter en fest hemma hos Bill Cosby. 12h sömn blev det, nästan rekordsiffror. Spolverksgubbarna stod där när jag kröp ur tältet men reagerade inte nämnvärt. Under natten hade en större kvist fastnat i deras galler och det krävdes 5 man för att lyfta den i containern. Naturen noll, Mörrums kommun ett. Efter den gedigna arbetsinsatsen så satte dom sig ner och rökte. Både Ronnie och jag har slutat att röka, så vi satsade på snus, kaffe och rågbröd.

Till min stora förvåning så tyckte Ronnie att stället inte riktigt levererade upp till hans förväntningar. Själv var jag mer än nöjd då jag fått id på nästan varje kast jag hunnit med. Planen var klar, vi skulle nöta på samma platser då ån verkade tom på fisk. Skulle det komma en stigning så vann man inte mycket på att flänga runt. Plus att vi är väldigt bekväma av oss och kunde egentligen inte bry oss mindre.

Sedan så kom regnet. Ett envist ösregn som långsamt nötte ner våra psyken. Lammskiten förvandlades till klassiska glidminor, men förhoppningen om ett starkare flöde fick oss att hålla humöret uppe.

regn vid mörrumsån

Som den ABU-samlare jag är så gick det upp för mig att jag faktiskt befinner mig på klassisk mark. Det var här allt började med klassiska drag som Hazard, Amulette, Svängstaskeden och Tommy. I trettio år så höll det i sig innan det sket sig rejält. Jag funderade starkt på att avbryta fisket ett tag för att besöka museet, men kom på andra tankar. Ett museum är till för saker som känns döda eller åtminstone väldigt irrelevanta eller åtminstone starkt omoderna. Den ABU som jag bondar med fyllde alla dessa kriterier redan på sjuttiotalet. Idag så gör dom rullar o skit som barn köper, och det vill man knappast se. Förr gjordes det rätt och riktigt. Fiskeprylarna gjordes endast för män 40+. Såna män som var något och hade råd att punga ut en månadslön på en rulle och två drag. Idag är fiske ingen klassfråga, och då kan vilket stolpskott som helst utöva det. Det finns ingenting i världen som blir bättre av att alla ska utöva samma sak. Det anordnas mässor och fiskas på bästa sändningstid på teve. Ingenting betyder längre någonting. Det är därför vi metar, detta har inget värde i pengar. Därför är det ovärderligt. Jag fattar inte varför man i Sverige alltid ska dela sin glädje med andra? Det är som att dela en pizza. Ju fler som delar på den, desto fler som blir besvikna. Ett idiotiskt upplägg. Min farbror sa alltid att man ska vara glad att man har råd med öl istället för att vara besviken över att inte ha råd att köpa whiskey. Men det köper jag inte. Dessutom så påstod han sig vara totalnykterist, de enda gångerna han drack var för att lindra bakfyllan..

En stund senare så svängde Syrjä förbi och jag slapp sitta själv med mina tvångstankar. Jag berättade att jag fått en liten id, ett gäng småfärnor, burit ett dött lamm samt pratat hockey med någon jag inte kände. Men jag var mer än nöjd, så här mycket upplever man inte på en livstid vid Antorpa. Hon hade klokt nog medtagit egen stol, för på marken sitter man inte här. Vi satt där och löste livets gåtor när helt plötsligt toppen på mitt spö böjdes i ett klassiskt idnapp. -Denna känns tung, samtidigt som hon greppade håven. Efter en stund så kom den också och hamnade i nätet, men någon id såg vi inte. Däremot ett dasslock till brax.

Tomba med en brax från Mörrumsån

En stund senare så följde nästa brax som var ännu större samt dagens första och enda id. Lyckan var givetvis total. Visst har man hört när Chrille och Vicke tömt ån på id, dragit 80-100 fiskar per dag. Men kvalitén på mina två kändes ändå högre. -Dessa är riktiga arbetsfiskar. -Hur menar du, undrade Syrjä? -Man ger allt när det känns som tuffast. -Att dra två idar ur en död å slår att dra 100 fiskar från en å full med fisk. -Jaså? -Ja, självklart, låt mig förklara. -Vet du vem Stephen Orr var? -Nä…

En gång i tiden så fanns det en fabrik här i Svängsta som tillverkade fiskedrag. Folk tror alltid att jag pratar om ABU, men de var faktiskt inte först. Farbriken som hette KRL-Fiske grundades tiotalet år innan ABU ens hade tänkt tanken att styra om sin produktion från teleur och taxametrar till fiskerullar, drag och spinnare. Det var bara det att KRL var nazister och hade ingen som helst vilja att förse landet med prima fiskegrejor, utan sysslade med ren spionverksamhet och andra ljusskygga aktiviteter innan och under kriget. Läget här var ypperligt med fina förbindelser till både Tyskland som Finland som Ryssland. Både via hav, land och vatten. Att man som fiskare färdades på de mest konstiga ställen väckte därför ingen som helst misstänksamhet. Sakta men säkert började man därför kartlägga känslig infrastruktur, vägar, beredskap och militärförläggningar inför en möjlig invasion av landet.

Men man kunde givetvis inte ha en massa tyskar springandes överallt, så man tog fram rätt så schyssta fiskeprylar och anställde en hel del folk som ovetandes började jobba åt bolaget vars syfte var allt annat än lyckas på fritidsmarknaden. En av dessa anställda var Stephen Orr. En engelsman som var som klippt och skuren för att agera dimridå åt de sluga nazisterna. Orr hade hamnat i Sverige som fältbiolog under 20-talet men sedermera hamnat en aning snett och landat med fötterna före på den lokala krogen. Bakom sig hade han en lång radda dörrar som var låsta och bommade och framtiden verkade allt annat än ljus. Men en dag, likt en gåva från ovan, så fick han möjligheten att börja jobba som testfiskare åt bygdens lilla fiskeredskapsfabrik. Orr trodde att det berodde på att han faktiskt var en rätt grym metare och fiskare som de flesta engelsmän var. Men det berodde mer på att han var en alkoholiserad idiot som kunde agera som ett får i vargakläder.

Det nazisterna inte hade räknat med var att Orr tog vara på denna sista chans i livet som helt plötsligt föll ner på honom som en blixt från klar Himmler. Långsamt började han nyktra till sig och med den nyfunna styrkan klarnade även huvudet upp och krafterna började återfinna sig i den spänstiga kroppen. Han engagerade sig både fackligt och folkligt. Tog fram nya spännande produkter och började göra sig ett namn. Detta oroade nazisterna då deras anonyma fiskefabrik började få en massa oönskad publicitet. Därför bestämde man att Orr skulle behöva ”försvinna” lite diskret. Planen skulle sättas i verk direkt på måndag morgon. Det var bara det att under helgen så lyckades han fånga en enorm id i den lokala ån. Hela 3618 gram och ett nytt rekord så det visslade om det.

Glad och stolt så kom han till KRL:s kontor med fisken prydligt nedlagd i fiskekonten. Herr Weissmeier som var hans närmaste chef förstod direkt att fisken skulle skapa rubriker, inte bara lokalt utan hela jävla Europa. Så han var tvungen att fatta ett beslut. Han gratulerade Orr till fångsten och sa sedan att de skulle behöva åka ner till ån för att fotografera fisken i sin rätta miljö. Bilderna skulle göra Orr till en kändis, det fattade han även själv. -Men innan vi gör någonting så måste detta firas med konjak! Orr som hållt sig nykter i flera år protesterade, men tänkte sen att en konjak skulle knappast göra någon större skada.

Tre dagar senare hittades Orr av några skolbarn i ån med en tung betongplatta fastkedjad runt sina ben. Obduktionen visade att han hade en halvliter prima tysk konjak i magsäcken. Och detta väckte fler frågor än svar. För att göra en lång historia väldigt kort så förhindrade Orr förmodligen och högst ovetandes en tysk invasion av landet ett år senare när kriget bröt ut. Konjaken ledde polisen raka spåret till fabriken och där nystades hela härvan upp. KRLs filial i Norge däremot..

Betongblocket som han låg bunden till lyftes upp på stranden och grävdes ner som ett monument över hans minne. År av flod, regn och lammskit har nött ut inskriptionen på stenen. Men där står det. ”Till minne av Stephen Orr 1895-1937. Mannen som gav oss vår frihet”. -Och det är stenen vi nu sitter vid. -Den sten som nu kallas för betongplattan och är förmodligen landets kändaste idmetarställe.

Tombas Krönika Januari 2023

Kvällen efter sitter vi i bilen på väg från ett av livets finaste fiskeresor. Ronnie säger att han aldrig ska återvända hit. Mörrumsån är hans Antorpa. Ett ställe som luktar skit och lovar långt mer än det levererar. Men för mig så är det tvärtom. Att något så enkelt, primitivt eller till och med fult kan kännas vackert och viktigt. Ibland, för att citera en klok man, så säger jag. -Det är inte viktigt varför jag åker hem, utan varför jag väljer att inte stanna. Med Mörrum så är det tvärtom. Nej Karl Linden, det är inte så otroligt vackert här, men jag älskar stället ändå.

Tomba.

Vill du läsa fler av Tombas krönikor hittar du dem via länken nedan

Tombas Krönika

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Ett svar på ”Tombas Krönika Januari 2023

  • 18 mars, 2023 kl. 11:37
    Permalänk

    Man vet aldrig vad man ska vänta sig av dina texter. Man vet bara att de kommer vara otroligt underhållande och jag önskar att det fanns ännu fler av dem!

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *