Tombas Krönika juni 2019
Med släpande steg tar han sig fram på stigen. En sträcka på kanske femhundra meter. Den gamle kroppen är inte längre hur den en gång varit. Förr kunde han knappt hålla sig och halvsprang den krokiga stigen mellan parkeringen och fram till stenen vid älven. Men nu har han inte längre bråttom. Denna resa håller en djupare mening idag än den gjorde för sextio eller rent av sjuttio år sedan. Hans seniga händer kramar hårt en låda, ett objekt som symboliserar hela hans existens.
Varenda träd och varenda sten utefter stigen är för honom välbekant. I sitt sinne har han döpt vissa björkar. Sett dom växa från taniga kvistar till vackra trän. Men allt detta har han hållit för sig själv, naturen har varit hans privata plats där ingen kunnat störa honom. Det enda spåret han lämnat efter sig efter alla år är just stigen. När han rundar av det sista av träden och ser stenen som nu som alltid varit målet för promenaden så gör han någonting han aldrig förr gjort. Han vänder sig om och blickar bakåt. Sedan står han står där i någon minut i total tysthet med huvudet lätt nedåtböjt, som ut av skam, innan han vänder sig och går fram de sista metrarna fram till stenen. Han sätter sig och ser på älven. Kvällsfukten blöter ner kavajbyxorna, men det spelar ingen roll ikväll. Han rättar till slipsen och lägger lådan bredvid sig på stenen. När han sluter sina ögon och andas in så faller först en ensam tår nedför hans kind. En tår som följs av flera och till slut bildar en flod. -Idag är en bra dag. -Jag borde ha gjort det här för länge sedan, säger han med en svag och knappt hörbar röst. -Så väldigt länge sen…
Efter någon minut får han oväntat sällskap, en ung kille med spinnspö som försiktigt kommer fram till den gamle mannen. Han hejar på åldringen och ser fundersamt på figuren klädd i den finaste av svidar. Inte det vanligaste klädvalet vid älven? -Hur mår du, frågar pojken när han ser tårarna som rinner ned det väderbitna ansiktet. -Har du tid så sätt dig här så ska jag berätta, säger han med rosslig röst och klappar på stenen. -Ynglingen tvekar, men gör som mannen säger. -Jag ska berätta dig hur jag mår…
År 1939:
-Medans andra världskriget rev stora sår i Europa så levde jag ett relativt skyddat liv i neutrala Sverige. -Man hade endast två val, att låta sig besegras mentalt, eller att ta i med hårdhandskarna och försöka blicka framåt. -Jag valde hårdhandskarna, det gjorde vi alla.-Vill man få någonting gjort så får man göra det själv, så har jag alltid sagt. -Som du vet så har våran stad inte alltid varit en stad,under kriget var detta en simpel by. -Vi var på sin höjd några hundra som levde här. -Vi hade skogen och vi hade älven, två stöttepelare för vårat lilla samhälle. -Vi hade inte mycket, men vi hade tillräckligt för att klara oss. -Älven gav oss fisk och vatten, skogen mat och ved. Ynglingen lyssnade intresserat, samtalet hade fått en oväntad vändning…
-Du vet, på den tiden så fanns det lax och öring i älven så det räckte och blev över. -Vi la nät och kastade drag, tog det vi behövde för dagen. -Utan kylskåp så höll sig inte fisken längre än så. -När säsongen var över så fiskade vi abborre och ål. -På den tiden fanns det massor av ål, fisk som vi rökte och hade på macka. -Hårt bröd, bröd som höll länge. -Vad vi än gjorde så gjorde vi för att det skulle hålla, det fanns inga andra alternativ.
-Efter kriget så vände allt. -Tack vare att vi hade klarat oss så bra i Sverige så hade vi ett försprång gentemot flera andra länder. -Europa skulle byggas upp och man skrek efter material. -En dag kom en delegation ner till byn och sa att dom hade tänkt att öppna en fabrik vid älven. -Vi skulle få både jobb och elektricitet, ett mycket stort framsteg för vår tillvaro. -Det tog tre år att bygga upp fabriken, tre långa år av hårt slit. -Man drog fram el genom skogen, och där kom jag in i bilden. -Idag skulle man kallat mig skogsröjare, då var jag endast en i leden av män som användes likt spelpjäser där dom bäst behövdes. -Man fick lära sig genom resan. -Snart efter det så drog man även den första telefonledningen, en närmast utopisk händelse. -Den nya fabriken blev en pusselbit i den tunga stålindustrin. -Vi skulle gjuta och ytbehandla allt som världen just då mest behövde. -Under uppbyggnaden så fiskade vi, drog stora laxar och öringar som mättade oss hungriga arbetare. -Det var inte ens svårt. -Då fanns det riktigt mycket fisk, du skulle inte tro mig.. .
Pojken såg på mannen och lyssnade intresserat. Mannen fortsatte.
-När fabriken drog igång så fick jag en anställning där. 18 maj 1948, minns det som igår. -Jag var 20 år gammal, ung och stark. -Som de flesta så började jag och mina vänner på golvet, men inom mig så hade jag bestämt att genom hårt arbete och lojalitet så skulle jag en dag arbeta mig uppåt. -Jag söp inte, jag rökte inte, och jag sparade allt jag kunde från min lön. -Jag träffade min blivande fru samma sommar, Astrid. -Hon jobbade i produktionen. -Den här stenen vi sitter på var platsen där jag friade. -Hon sa ja…
-Åren gick, jag slet hund i fabriken. Sommaren 1950 fick vi vår son, Rolf. -Jag tog honom till älven för första gången dagen han fyllde tre år. -Den dagen fick vi två granna öringar, han glömde aldrig den dagen så länge han levde.. -Vid det här laget hade jag jobbat upp mig till en chefsposition inom avdelningen, fick eget kontor och allt. -Flera av mina vänner vände mig ryggen, dom tyckte att de beslut jag tog gynnade företaget och inte dem. -Så må det ha varit också, men jag stod rakryggad. -Sorgen för de förlorade kamraterna tog hårt, men jag tröstade mig med att jag gjort det enda rätta. -Jag ifrågasatte inte min moral där och då.
-Vad är moral, frågade pojken?
-Moral är någonting alla har, den kan endast förloras, aldrig återfås. -Du lär bli varse om det genom min berättelse.
Den gamle tog ett djupt andetag. Fyllde lungorna med luft innan han fortsatte.
-Jag engagerade mig fackligt, och därmed kommunalpolitiskt. -Ingenting konstigt där, på den tiden var politik betydligt enklare när man fick bestämma det man ville bakom lyckta dörrar. -Det fanns endast olika nyanser av rött. -Rött och rödare.. -De som satt i rummet var respekterade samhällsmedborgare, åtminstone inom rummets fyra väggar. -Vi trodde oss veta bättre än en vanlig Svensson. -Men någonstans på vägen så tappade vi det vi så mycket hade kämpat för. -Respekten i deras ögon. -När en man förlorar ansiktet så förbyts det goda man trott representerat mot hat och besvikelse. -Från den stunden har man byggt vattentäta skott mot de röster man en gång slagits för. -Jag blev i mina ögon en höjdare, någonting bättre..
-Med fabriken kom även vägarna, med vägarna kom bilarna och folket. -Man byggde hus, butiker och allt man kunde tänkas sig behöva. -Men så en dag blev jag kallad till kommunhuset. -Vi fick höra att vi led av akut brist på el, och det skulle bli ohållbart inom snar framtid hade någon någonstans räknat ut. -Man la alla kort på bordet och förklarade att man ville bygga ut älven, på så vis skulle vi vara självförsörjande för all framtid, plus att det skulle generera nya jobb. -Vår by hade den dagen blivit en stad. -Vad man nu behövde alla dessa människor till, det undrade jag flera gånger, men behöll tankarna för mig själv. -Men så är det väl, tillväxt som det kallas, en ostoppbar kraft som slukar allt i sin väg. -Det är som att spela schack med avgrunden, varje drag du gör skapar en kedjereaktion av oändliga möjligheter. -Men när dina spelpjäser börjar sina så kommer slutet väldigt snabbt. -Det vi gjorde var att fylla på med nya pjäser, men någon gång så måste räkningen betalas. -Man kan inte få allt. -All utveckling är ej av godo, det förstod jag, men jag höll tyst. -Jag höll alltid tyst.
-Visste ni vad utbyggnaden skulle innebära för älven?
-Vi undrade givetvis om utbyggnaden skulle påverka fisket? -Tvärtom så skulle fisket bli bättre, fick vi till svar. -Bara för att vi bygger ut så slutar ju fisken inte att stiga. -Det kunde till och med bli så att fisken skulle samlas på ett och samma ställe där man sedan kunde enkelt lyfta det man behövde för dagen. -Enkelt och bekvämt. -Jag hade mina onda aningar, men jag lät mig köpas. -Det var oförenligt mot både fackets och partiets principer att motsätta sig något som skulle gynna så många. -Jag hoppades att det skulle lösa sig i slutändan, men innerst inne visste jag att det var fel att lägga sin röst på eländet. -Men el gav pengar, pengar gav makt. -Folk behövde båda, men hade inget av det, så vi hade snart hela staden i vårat våld. -Vi blev konkursförvaltare åt deras drömmar. -Gav hopp med ena handen, och tog allt dom nånsin ägt med den andra. -Inte bara materiella ting, eller pengar i form av skulder. -Vi tog även bort deras natur. -Orsaken till varför staden ens existerade.
-När dammen var klar så blev älven givetvis aldrig lik sig igen. -Visst gick det upp fisk, och de första åren kände jag stor lättnad. Inte för att jag ändå gjort rätt som låtit mig övertalas, utan för att jag inte bidragit till att förstöra fisket.. -Det året köpte vi som många andra både kyl och frys. -Med elen kom nya möjligheter och ny komfort. -En oväntad sådan var att man nu kunde fylla frysen med fisk som kunde ätas under den tid då älven inte höll fisk. -Det vi inte visste då var att teknologin som verkade vara en tillgång i själva verket skjutit oss i foten, och det rejält.
-Några år senare så blev plötsligt uppgången dålig. -Vi räknade aldrig fiskar, men det var inte svårt att förstå att någonting inte stämde. -Vi hade ett möte kring problemet, men vi ansåg att det var ett svagt år. -När vi som mest behövde att lägga i backen så växlade vi istället upp -Vi fick helt enkelt fiska hårdare för att mätta mun. -Vid dammen blev det ett högt fisketryck. -Det gick så långt att det blev handgemäng. -Läget blev ohållbart. -Jag hade mitt ställe, precis här vi sitter nu. -Om du ser ut i älven där vattnet krusar sig i strömmen. -Där finns en stor platt sten, och bakom den stenen stod det alltid en fisk. -Jag höll det för mig själv, och än idag så har jag aldrig avslöjat platsen för någon, du är den första som får veta det då jag inte längre har någon användning för informationen. -Hur som helst så behövde vi lösa det oroliga läget. -Vi bildade en fiskevårdsförening. -Vi måste skydda det vi en dag skall döda och äta, var fanns logiken bakom det resonemanget? -Det förstod jag inte då, men det förstår jag nu.. -Vi införde fiskekort där pengarna skulle gå till insatser som främjade fisket. -Vi byggde bryggor och rensade bort skog vid älvkanten så det skulle bli enklare att fiska. -Många var upprörda då fisket hade fått en prislapp, men i det stora hela så blev det bättre. -50 kronor högst upp per år, 40 kronor lite längre ner och så vidare… -Den sista sträckan var gratis. -Där nätade de som hade sina stugor vid älven och ägde fiskerätt. -Och så lyfte vi en skälig ersättning för vårt arbete. -2000 kronor per fiskevårdare…
-Jag skämdes, men aldrig tillräckligt…
-Utöver allt vi redan ställt till med, så hade fabriken alltid pumpat sitt avfall i älven. -Strömmarna tog allt med sig och så var problemet borta. -Men när dammen var stängd så blev det svårare att dumpa utan att det skulle bli reaktioner och otrevliga konsekvenser som illaluktande sörja och viss fiskdöd.. Så på femtiotalet så möttes vi av ett förbud. -Vi hade dessutom expanderat som det så fint heter och börjat med kromning och andra ytbehandlingar som krävde betbad och en herrans massa andra starka kemikalier. -Dessa kemikalier fick inte släppas i älven, inte på några som helst villkor. -Då detta problemavfall var dyrt att destruera så samlades skiten nu på fat och gömdes på ett lager.
-Hur löste ni det, frågade pojken optimistiskt…
-En dag när jag satt på mitt kontor så kom min högsta chef Axel in och stängde dörren efter sig. -Han beskrev problemet med avfallet, och sa att vi skulle lösa det genom att gräva ner det i utkanten av fabriksområdet. -Jag frågade om detta var riskfyllt, men han försäkrade mig att det hela var grönt, men kanske inte enligt boken. -Han skulle ta fullt ansvar för det, men jag skulle få sköta det praktiska, men aldrig bli nämnd i frågan efter att dörren stängdes och Axel klev ut ur kontoret. -För företagets bästa… Den natten grävdes ett dike som fylldes med faten. -Nästa dag så fanns inte faten mer, och diket var igenfyllt… -För företagets bästa.
-Några dagar senare när jag kom in på mitt kontor så hade jag ett paket på bordet. -Bredvid paketet så stod en lapp med ett enda ord på. Tack.
-När jag öppnade paketet så fann jag en splitterny Ambassadeur 5000. -Metallröd, en rulle man inte ens kunde drömma om. -Den kostade en halv arbetarlön på den tiden. -Jag förstod mycket väl varför jag fått rullen, men jag teg som muren, återigen så teg jag. -Det började bli en belastning för mitt mentala hälsa… -Många var de nätter jag vaknade kallsvettig. -Jag ifrågasatte min moral, men jag gjorde det för familjen, för företagets bästa och för politiken…
-En morgon några år senare ringde telefonen väldigt tidigt. -Klart olycksbådande då man på den tiden endast ringde mellan 17.00-20.00. -Hela älven är full med död fisk, skrek rösten i andra änden. -Jag tog på mig mina kläder och rusade till bilen. -När jag kom fram så möttes jag av en sorglig syn. -Tusentals döda fiskar i bakströmmen av de enorma turbinerna som tornade upp sig mot himmelen. -Smolt och andra arter… -Det var inte svårt för dem att spåra det till fabriken, uppströms var allt som vanligt, nedströms en katastrof…
-Axel höll sitt ord, han tog hela smällen och satt sin tid i fängelset, men jag nämndes aldrig…
-Men mentalt så drabbade detta mig mycket hårt, och med all rätt…
-Den hösten införde vi ett totalt fiskeförbud, vi fick helt enkelt köpa vår fisk. -Något jag aldrig gjort tidigare… -Jag träffade aldrig Axel efter det.
-Fisket repade sig aldrig igen till de forna dagars glans. -Vi förstod snart att utbyggnaden varit ett stort misstag, men nu var det försent att ångra sig. -Snart insåg vi även att elproduktionen genererade långt mer el än vi behövde, och att överskottet kunde säljas för dyra pengar. -Så vi byggde ut anläggningen ännu mer. -Detta skulle ha varit det sista nådastöten för fisket så som vi kände till det. -Men vid den här tiden så hade man lärt att avla upp smolt. -Fisk som fisk resonerade vi efter vår bästa förmåga. -En gudagåva tänkte jag, men sa ingenting…
-Det var väl bra?
-Till en början så var det hur bra som helst. -Ingen kunde förstå att den odlade fisken i slutändan skulle krossa stammen av vår egna lax och öring, sprida sjukdomar och få yrkesfisket att skoningslöst straffa den lilla spillra av vår fisk som i tusentals år vandrat upp i älven. -Sedan en dag så hittade vi de första sjuka fiskarna. -Stora svampar och gapande sår längs kroppen. -En fruktansvärd syn. -Och det var till 90 procent vild fisk som drabbades. -Återigen så blev det fiskeförbud. -Vi åt ål och andra arter. -Min fru älskade ål.. En dag sa hon att hon kände sig dålig. -Ont i magen och blod i avföringen. -Vi åkte i ilfart till sjukhuset. -Dom öppnade och stängde henne, fanns ingenting de kunde göra. Cancern hade henne i sitt grepp. -Hon dog tre dagar innan hon skulle ha blivit pensionär. -Det framkom senare att arbetsmiljön var orsaken. -Vi hade det på känn att all damm, och alla kemikalier inte var bra, men vi blundade. -Jag blundade alltid…
Pojken såg ner på marken, han var inte längre lika optimistisk.
-Efter begravningen kom jag till stenen. -Tänkte lägga en krans i älven, men den kvällen var luckorna stängda. -Jag hade ingen lust att vandra ut till den lilla ådran som flöt i mitten, det vi en gång kallat för älv…
-På nittiotalet kom nästa smäll. -Först förlorade vi valet, sedan arbetet. -Krisen skördade sina offer, och vi här mitt i skogen offrades när det skulle centraliseras. -Jag klarade mig återigen, jag fick förtidspension, och något år senare tjänstepension. -Min son Rolf hamnade på gatan. -Jag hade lärt honom att en stark karl reder sig själv. -Han vågade inte be om hjälp. -Två år senare var han död. -Överdos. -Drogerna hade hittat till staden. -Min mor kom aldrig över detta. -För tjugo år sen sa hon till mig att jag aldrig ens önskades.
-Jag kollapsade mentalt, men utåt så var jag stark. -Älven blev min räddning. -Jag fiskade gädda i brist på annat. -Jag ville bara vara ute, väggarna krympte där hemma. -Pengar hade jag, miljoner, men de gjorde mig inte ett dugg lyckligare. -Sedan så kom det larmrapporter om gifter i fisken. -Ål och andra feta fiskar fick man inte äta. -Inte heller abborren rekommenderades. -Jag kunde inte bry mig mindre, döden hade kommit som en befrielse. -Men jag skulle inte få dö. -Gud straffade mig genom att lida genom helvetet, genom att se när allt och alla jag älskat dog som flugor runtomkring mig. -Men jag sa ingenting, jag sa aldrig någonting. -Jag blev lämnad ensam, driva likt vinden utan något mål.
-Ser du lådan?
Pojken nickar, nu är det nedför hans kind tårarna rinner…
-Det är pandoras ask. -Roten till allt ont. -Åk hem nu, ikväll får du ingen fisk.
Han lägger sin arm om pojken och knuffar iväg honom. Med darrande ben reser sig ynglingen och börjar gå därifrån.
Han följer den krokiga stigen som leder till parkeringen. Tankarna mal, han mår inte alls bra. Kvällen blev inte så som han hade tänkt sig. är han arg på mannen, eller tycker han synd om honom? Han kan inte komma fram till ett vettigt svar. Plötsligt rycks han ut ur sina funderingar av en hög smäll från älven. Han springer tillbaks till stenen så snabbt han kan. Mannen som bara för en stund sen satt där ligger nu nedanför stenen med hjärnan utanför huvudet. Den seniga handen kramar fortfarande pistolen. Kvar på stenen ligger nu endast lådan.
Trots att han är rädd så kan han inte låta bli att gå fram till den och öppna den. I asken ligger en oanvänd Ambassadeur 5000…
/Tomba
