Tombas krönika Juni 2020
Varje år sker en ytterst märklig sak i vårat avlånga land. Det kallas för industrisemester och får till synes helt normala människor att göra onormala saker. Vissa väljer av någon oklar anledning att husvagns-semestra till andra trafikanters stora ilska. Andra mer balanserade människor förstår att semestern är tänkt att vara en tid då batterierna laddas så man orkar slita ett år till på fabriksgolvet. Varför vi valde att meta övergår mitt förstånd?
Förra året metade vi Karsgöl och Dalälven. Två sköna ställen som gav rejält med fisk. Varför ändra på ett vinnande koncept resonerade vi och bokade in en repris vid Karsgöl.
ROOSEN:
Det är Chrilles fel att jag känner denne man. Var han hittat honom har jag aldrig frågat, en dag så var han bara med på en resa, sedan har det bara rullat på. Eller fel och fel, jag gillar Roosen, han är en bra kille och en duktig metare. Inom hockey så kan två duktiga spelare som hamnar i samma kedja lyfta varandra till oanade höjder, som Selänne och Kariya eller varför inte bröderna Sedin. De är på var sitt håll otroligt duktiga, men lägg dem ihop och magi uppstår. Exakt så är det med mig och Roosen, fast precis tvärtom. På något sätt så lyfter vi fram varandras absolut sämsta sidor som metare och resultatet blir nästan undantagslöst en skandal. Som tur är att ingen av oss tar detta med mete speciellt seriöst. Missförstå mig rätt, vi är tidvis taggade och målinriktade, men resan är alltid målet, aldrig resultatet. Det är åtminstone vår officiella hållning utåt.
I backlinjen har vi en viktig stöttepelare i form av Saku. En man som är känd för att balansera upp vår miserabla uppställning. Tillsammans är vi inte speciellt starka, men vi kan åtminstone trösta varandra när allt raserar.
Detta har sin logiska förklaring i våra ursprung. Finnar och svenskar blandar sig ofta, men det är inget succékoncept. Inga hockeylag har någonsin briljerat med denna mix. När man tänker efter så är det en riktigt dålig idé att mixa just dessa två folkslag. Kända finsk-svenska kombos som fungerar lyser med sin frånvaro trots att vi borde ta vara på varandras styrkor. Telia-Sonera samt Mark och Jonas är väl de exempel vi kände till på rak arm på udden.
Planering är annars väldigt överskattat, så mycket har jag lärt mig. De som efter en lyckad resa påstår att framgången var frukten av en noggrann planering är mytomaner. De vill framstå som bättre än en dussinmetare. Inte sällan så är dessa människor spårlöst borta om man inte fångar någonting att skryta med. Såna facebookfiskare finns det gott om, som desperat försöker intala sig att man får creds i det som kallas livet och pågår långt ifrån mäskplatserna, om man fångar en tillräckligt stor vimma eller vad man nu nördat in sig på. Vem som helst förstår ju att om man ska meta färna så tar man med sig spöna, några räkor o lite mäsk o glider ner till ån. Det krävs så otroligt lite planering för det. En veckohandling på Willys är bra mycket mer invecklat och kräver aktivitet i bägge hjärnhalvorna. Att glo på en feedertopp kräver inte så mycket mer än ett eller två ögon och en reptilhjärna. Det var med exakt denna inställning vi anföll Karsgöl den där söndagen som skulle bli starten för en veckas misär.
RESAN:
-Kolla där, det är ju den där snubben som lagar mat och super på tv, viskade Saku till mig och nickade mot en gubbe i gummistövlar och hummeloverall. -Va? -Kolla, sa han och nickade en gång till. Mycket riktigt, på matpiraten i Katrineholm av alla ställen så gick Plura och handlade som om det inte var någonting fel alls. Handlar Plura här så måste vi ha valt rätt butik resonerade vi medans vi gick runt och letade efter rågbrödet. Jag hann tänka att det var jävligt skumma grejor dom sålde i butiken innan vi insåg att vi hamnat på den Bosniska avdelningen. -Dom har en förkärlek att ha saker inlagda, sa jag och blickade över raden av glasburkar vars innehåll jag inte kände igen. Det är lustigt hur lite man vet om mat när det kommer till kritan. Willys i Eskilstuna har en liknande avdelning för en folkgrupp jag inte kan placera på världskartan. Den gruppen föredrar saker i bulk. Matoljan säljs aldrig i mindre satser än 7 liter. Sedan har man konserver på 10 kilo, ofta med oliver eller annat där 100 gram skulle räcka mig en livstid. Nu är det såklart politiskt inkorrekt att utpeka folkgrupper efter sina matvanor, men jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha köpt en konserv vars innehåll överstigit ett kilogram. Men hela poängen med konserver är ju att konservera äckliga saker som man bör äta endast i nödfall.
Vår mat denna resa var extremt genomtänkt. Vi följde den finska kostcirkeln som annars är identisk med den svenska förutom att grönsakerna är utbytta mot alkohol och tobak.
På den berömda grusparkeringen vid sjön möttes vi av Roosen, och stormvindar. -Det börjar likna semester detta, sa jag och blickade mot skyn som för att hitta orsaken till blåsten. Jag undrade om det är vinden som låter eller om det är allt annat som låter när vinden träffar vad den träffar? Efter att inte ha fått svar på mina funderingar så lastade vi båtarna och rodde över till Robbans udde. En vindpinad historia, men enligt säker uppgift så följde karparna i sjön vinden, slaviskt.
Den extrema blåsten var svår nog att hantera som den var, men den var extra besvärande nu när jag skulle testa ännu ett nytt bivvy för första gången. En modell känd för att vara just extra lättmonterad, jag tror att reklamen faktiskt använde ordet idiotsäker. Men hur jag än vred på pinnarna i stormen så blev det bara mer och mer rörigt. Till slut efter säkert tre minuters slit så gav jag upp och bara ställde upp skiten så som den själv ville stå. Jag hoppades att ingen skulle märka, men det var för mycket begärt.
Robbans udde har som många andra uddar den egenskapen att den är mest gjord av sten. Det är väl så uddar tillkommit en gång i tiden när den påstådda inlandsisen svept genom Sverige. Det som var löst följde med, och det som var hårt stannade kvar. Jag frågade en gång i skolan vart allt det lösa tog vägen, för någonstans så borde det finnas en sjuhelvetes hög med jord och småsten, men det kunde läraren inte svara på. Klippan vid robbans udde måste ha varit extra hårt då den blivit kvar och står där än idag, till allas glädje.
Sten är bra till mycket. En gång i tiden så användes det till verktyg, idag så har jag ett gäng såna på mitt bastuaggregat. Men det sten inte är bra till är att montera upp ett rodpod på. Iallafall en sådan jag hade kommit över. En H-gun från nash. Den hamnade med som en reservlösning för eventuella extraspön. Där andra poddar har snedställda ben så stor vår H-Gun med raka ben, ranglig och jävlig. Grabbarna kollade på eländet. -Var fan har du hittat den där, undrade Roosen. -Det ska du skita i sa jag och placerade den på klippan. Saku tog då ett beslut han skulle ångra resten av resan. Det var beslutet att lägga ett av sina spön på podden, med larm o allt…
fyra gånger rasade skiten med våra spön på. Saku började bli otålig. -Vänta bara, tids nog hittar vi rätt läge till den, sen kommer den stå där som fastsvetsad, lugnade jag honom.
En stund senare kom han och sa att någonting dramatiskt hade hänt min H-Gun. -Vad e det nu då? -Den har gått av på mitten, delen med larmen saknas. -Va, vadå saknas? -Ja, nyss stod den där på stenen, nu saknas den, puts väck…
Vi gick ner för att kolla. Mycket riktigt, där stod endast en halv pod. Var den andra halvan fanns visste vi inte, men jag hade mina aningar. Och till slut hittade jag delen med larmen på hittade brevid stenen, i sjön. -Hur länge har den legat där, undrade jag? -Jag veta fan, tjugo minuter?
Efter denna fadäs gav jag upp tanken med H-Gun. Jag ville inte uppleva ett karp-run med denna pod. Mitt larm hade klarat simturen, men Sakus säckade ihop. Han fick låna ett reservlarm av mig. Jag vet inte om det var av illvilja, men Saku monterade på mitt larm på H-Gunnen och flyttade den till en plats nära vasssen där han balanserade upp skiten med lite drivved.
Efter några försök där stormen varje gång välte skiten så hittade han till slut ett läge som såg ut att funka. -Vad smidigt det vore med banksticks som penetrerar sten, sa Roosen och tog en djup klunk av krokodilölen.
-Fan så äckligt, varför i helvete köpte du krokodilöl, undrade han? Jag informerade grabbarna att jag faktiskt köpte öl med mig, till skillnad mot de andra. -Krokodilölen stod närmast ingången på bolaget i Enköping, så jag haffade ett flak. -Öl som öl… -Du kunde väl ha tagit två steg till, då hade du hittat Falcon, eller Kung, eller vad som helst förutom Krokodilöl.
När vi mäskat och kastat i riggarna så fanns det inte mycket annat att göra än att vänta på karparna att blåsa in, och dricka krokodilöl. Tre dagar hade dom på sig, sen skulle vi vidare till vackra Antorpa. Vi bollade lite förslag på mäskning innan resan, men insåg sedan att det bästa är att fylla hela jävla udden med boilies, tids nog borde väl en karp eller två hitta våra krokbeten.
Det tog en halvtimma, sen var vi alla uttråkade. Vilket är fiskets baksida. Det är tråkigt så länge du fiskar. Så vi bestämde oss för att laga mat.
Roosen som annars är van med en kosthållning som är mer lämpad för husdjur skulle få sig en dos av paradiset denna vecka. Vi hade med omsorg valt ut en balanserad menu som tillfredsställde alla sinnen, inte bara magen. -Man äter ju med ögonen, sa jag. -Entrecote med potatissallad och en klick bea för att piffa upp det hela, och krokodilöl till. -Det här e mumma för magrutorna, faktiskt lite av en vitamininjektion för hela kroppen.
-Man borde anställa nån jävel som kommer hit dan innan som mäskar och kastar ut spöna. -Varför då? -Jo, för man får aldrig någonting första dagen, och då ska du veta att många har försökt. -Jag har inte fått någonting här på femton dygn, snäste Roosen med en hint av bitterhet i rösten. -Det är väl ingenting, finns dom som har haft det värre. -Som vem då? Jag insåg snart att det kanske inte fanns så många som blankat i femton dygn i ett av södra Sveriges mest karpsäkra sjöar, så jag fick helt enkelt ljuga. Det lärde min farbror mig, att en vit lögn är bättre än en svart sanning. -Reino Helminen. -Vem fan e Reino Helminen? -Det ska du skita i, nu spelar vi bismarc.
Efter en givande omgång som Roosen till slut vann så försökte vi snacka lite karpmete, vilket inte är så enkelt som man kan tro. Karpfiske är helt enkelt inte roligt att snacka om. Gillar man som jag inte den tekniska delen med riggar och prylar så blir det inte så värst mycket över. Man kommer till vattnet, mäskar och kastar ut. Sedan så är det upp till karpen att nappa, vilket dom oftast till slut gör. Karpmete är skitkul, men min del i det hela är obetydlig på det sättet jag valt att fiska på. Jag kan inte kategorisera mig som varken en lysande eller inkompetent karpmetare baserat endast på mina resultat. Skulle mina fiskar väga 25 eller 5 kilo styck förändrar inte det faktum att jag är i bästa fall en medioker karpmetare. Fiskens storlek har i detta fall ingenting med metet att göra, det blir som det blir. Så klart blir jag glad om fisken är stor och tung, men ingenting av det jag har gjort på stranden har påverkat slutresultatet i form av fiskens storlek. Detta kan jag styra när jag metar mört eller färna, och då vill jag gärna tänka över mitt fiske både en och två gånger. Jag ser inte ner på karpmete, jag gillar det som fan. Men folk som inte är kapabla att läsa det jag skrivit tolkar min brutala ärlighet som en diss mot karpen. Men ingenting kunde vara mer felaktigt, den enda jag dissar är mig själv, för jag fattar att detta är ingenting jag är speciellt duktig på. Ändå så kniper jag ibland en karp eller två. Det jag motsätter mig är att göra något som kan vara väldigt enkelt och effektivt till någonting komplicerat och sedan använder det som en måttstock för sina framgångar baserat på hur stor fisken man just fångat är. Vad har den biten med mete att göra överhuvudtaget? Om en normal människa köper en ny Volvo, så sätter han sig i bilen och kör runt med den och njuter av upplevelsen. Om en ”modern” karpmetare köper samma volvo, så byter han ut hälften av komponenterna och kör sedan runt och funderar på vad mer man kan byta ut för att bilen skulle kunna bli ännu bättre. Detta är helt ok om man är lagd åt det hållet, men det jag ogillar är att man får till att detta krånglande skulle vara en förutsättning för ett lyckat mete, vilket den inte alls behöver vara. Vad Roosen har gjort för fel kan jag däremot inte svara på?
Ibland är det rätt skönt att bara sitta och njuta, även fast man skulle fånga några fiskar färre än grannen. Sen, och detta är viktigt. Man kan nörda ner sig hur mycket man vill i karpmete, eller mete, eller, hör och häpna, spinnfiske. Men det får aldrig vara synonymt att man per automatik blir bättre än någon annan som inte valt den vägen. Bara för att man själv har valt det spåret så betyder det inte att de som inte gjort det gör något fel, eller kan mindre. Förutom i mitt fall, jag kan nästan ingenting, och är nästan lite stolt att orkat flugit under radarn så länge. Jag vet än idag inte vad en chod-rig är, och har inte legat sömnlös en endaste natt över det.
Eftersom ingenting verkade hända i spöna så bestämde vi oss för att sova. Underförstått, vi kommer att vakna av ett fläskigt run…
DAG 2:
Det gjorde vi inte. Vi vaknade lite pö om pö och åt sedan en frukost bestående av rågbröd och kaffe. Roosen verkade ha accepterat ännu en blankresa och jag var inne på samma spår. -Du kommer inte att få en karp denna resa heller, tröstade jag honom. -Jag fattar inte varför jag fiskar så jävla illa i den här sjön, mumlade han. -Du fiskar inte illa, ser du någon som fiskar bättre här på Robbans udde, sa jag och pekade på mina och Sakus grejor. -Vad beror det på då? -Det är ett lotteri, och du har dragit en nitlott. -Endast gud vet varför vissa får fisk och andra blir utan trots att man fiskar identiskt.
Vi avbröts av ett run på Roosens högra spö, det så kallade buskspöt.
Efter att Roosen varit och dragit luft så bestämde vi att spela plump. Vi pratade inte om händelsen, istället räckte jag honom en kall krokodilöl. Vissa saker pratar man inte om. Från andra sidan så började det ramla in rapporter på fiskar i tiokilosklassen. Någon jävel hade röta igen. Nästa år, om vi återkommer så kommer vi sitta där och få rapporter om lika stora fiskar från Robbans udde. Vissa saker förändras inte. Dock så hade Bertilsson och Jocke blankat på korset, vilket kändes bra. Vi skulle ha samkväm på lilla vindskyddet samma kväll, och det kunde ju sluta hur som helst… Helt plötsligt började Sakus reciever att pipa. Vi gick ut men hittade inget spö som visade tecken på napp trots att larmet på recievern fortfarande pep. Det uppstod en viss förvirring. -Men vad fan, det e ju det röda larmet som piper. -Vilket spö e det, undrade vi? -Det finns inget sånt, det var larmet som åkte i sjön med din H-Gun. -Ah, då e det väl nå kortslutning, tog du inte bort batterierna? -Jo. -Hur fan kan den pipa då? -Säg det… Jag önskade honom all lycka med att sova med recievern som i tid och otid larmar om runs på larm som är på torra land utan batterier…
Lite senare satt vi på klippan och rökte medans stormen piskade våra kroppar. -Varför håller man på med mete överhuvudtaget, undrade Roosen? -Allt känns så hopplöst, fortsatte han…
-Det är egentligen inte så svårt att svara på varför vi metar. -Det är ju fan så roligt att meta lite. -Men vi lider av samma sydrom som atombomben. -Hur menar du? -Jo en fantastisk uppfinning, alltså rent tekniskt, som endast existerar för att skapa oro, döda och förstöra. -Vad är syftet med en atombomb Roosen? -Jag vet inte, att spränga saker? -Helt fel, det är ett sätt att visa sin makt. -Jag har en sån här bomb, därför ska du göra som jag säger, annars släpper vi ner den och ni finns inte längre. -Men samtidigt, ingen vill starta ett atomkrig, då det vore ödesdigert. -Ok? -Men å andra sidan, har grannen en sån så måste vi också ha en bomb, för att kunna försvara oss mot ett hot som egentligen inte är ett hot, utan ett hot om ett hot. -Ett meta-hot. -Precis, nivåer! -Så nu har både vi och grannen varsin bomb, till ingen nytta, för styrkeförhållandet skulle vara exakt likadant om vi inte hade bomberna från första början. -Med andra ord, om vi kapprustar, eller nedrustar i samma takt, så blir resultatet alltid detsamma, eller? -Visst, förutom att det är billigare att nedrusta, men vad har det med mete att göra? -Du har fel, låt mig förklara.
-Vi metar alla med tre spön var, eller hur? -Ja. -I det avseendet så är vi lika. -Men om vi skulle plocka bort två av våra spön, skulle vi vara lika då? -Jag tror det. -Ja, det skulle vi. -Men skulle vi få tre gånger mindre fisk? -Nej, jag tror att vi skulle få rätt bra med bara ett spö var. -Precis, så för varje spö man lägger till så sjunker snittet per spö. -Med andra ord, fler spön lägger man ut för att med hjälp av slumpen och materialism kunna få fler napp totalt. -Om ett spö är allt du har, så ser du till att göra allt rätt och riktigt, och framförallt genomtänkt. -Ju fler spön du har, desto slarvigare blir du. -Du har kapprustat med dig själv så att du till slut sitter på ett berg av onödig utrustning till ingen nytta. -Själva metet har försvunnit in i en ocean av prylar och måsten. -Din tid går nu åt att hitta smarta lösningar för att kunna ha med dig mer av det du i första taget aldrig ens behövde. -Du sitter på bomben, och måste använda dig av den, fastän du inte kan eller vill använda den. -Någonstans har någon bestämt att tre spön är lagom för att meta karp med, så om grannen har tre spön så måste du också ha det för att ni två ska vara jämbördiga. -Absolut.
-Nu är det inte helt orimligt att meta karp med tre spön, den biten förstår jag givetvis. -Men om grannen hade en sjö där karparna snittar på 15 kg, medans i din sjö simmar det karpar som är endast hälften så stora. -Är han då en dubbelt så bra metare? -Nej, det behöver han inte vara. -Givetvis inte, men när ni postar era bilder på nätet, vem får mer ära och berömmelse? -Han med stora fiskarna. -Exakt, för de som ser bilderna kan inte bakgrunden till allt. -Men för att hålla sig i takt med tiden och berömmelsen så måste han nu jaga rätt på fler stora fiskar av olika arter för att hålla sig ajour med tidens tand. -Kanske så är man med i en tävling, eller jagar spons eller vad som helst? -Vi blir i ett tidigt stadie inpräntade med att resultatet är viktigare än själva resan. -Man sitter hellre i regn o rusk o fryser häcken av sig, bara man fångar en stor fisk. -Sedan så skriver man om plågorna man genomlidit för just den fisken, som någon jävla Jesus. -Och så blir man känd o berömd. -Men ingen ifrågasätter inte dig som en jävla idiot som halvt plågar dig till döds för att få några poäng eller vad man nu är ute efter. -Ok… -Men var i detta hittar man metet, det som ska vara det roliga, för det enda jag ser är en sport med en massa krav och måsten. -Jag vet inte? -Det roliga här är inte metet, utan resultatet, och det är en jävla stor skillnad. -Folk inser inte själva att det dom håller på med är inte längre en trevlig fritidssysselsättning, utan ren och skär sport på elitnivå, det är ju helt barockt!
-Vi, dvs du, Saku och jag är otroligt duktiga metare, trots att vi har klena resultat. -Ingen i Sverige metar på samma nivå som vi just nu. -Kolla på dom jävlarna på andra sidan, sitter där och mal boilies och ror ut sina jävla beten medans vi sitter här i kallingarna och dricker krokodilöl. -Det är vi som är dom riktiga metarna, medans dom bryr sig endast om resultatet, för dom är idrottsmän. -Jag tror jag fattar. -Ja, men klart som fan du fattar, dom har inte ens rätt senap med sig, endast high-end boilies och en förgylld rodpod signerad av nån idiot i England. -Vi har en H-gun och krokodilöl, det räcker åt oss. -Låt dom sitta med sina atombomber och briljera till ingen nytta, för ingen runt denna sjö får lika mycket brudar som du, sa jag och pekade på magrutorna. -Om de är så viktigt att synas så kan jag skriva en bok om dig. -Jag vill inte synas. -Bra, då är vi tre dom bästa metarna runt den här sjön ikväll, men då får vi visa det och inte sitta och deppa över ofångade karpar.
Sedan svepte vi våra krokodilöl och gick åter till bivvyt för lite kortspel och cigg. Spöna fick ligga kvar på klippan, kasta om dom kan man göra en annan dag… Till slut så frågade Roosen. -Vilka är dom på andra sidan? -Ingen jävla aning, dom kanske drogs in lite orättvist i vårat samtal. -Men vad fan, ingen är väl oskyldig…
Efter tre omgångar plump så hade det blivit kväll. Det hade blivit hög tid för samkväm med guds barn från korset. Jag och Saku vadade över medans Roosen tog skogsvägen som den prins Daniel han ibland är.
Mycket fort så insåg vi att vi hade fått hård konkurrens om titeln karsgöls bästa metare. Dessa två herrar hade metat om möjligt sämre än vi och hade betydligt starkare drycker med sig. Grillen tändes och korvar kastades på. Ronnie och Jocke var helt klart i samma klass som vi märkte vi fort. Det lyssnades på punk och metal och dracks rom o whisky. Såna här kvällar ska man vara rädd om, inte ett spö i vattnet, men ändå magiskt på alla sätt och vis. Att bara finnas till och snacka skit med varsin cigg i munnen ute i det fria. Vad de andra gjorde på andra sidan ville ingen av oss veta…
Innan vi skiljdes åt så bjöd vi över grabbarna på finsk pytt i panna nästa dag. Ett fatalt misstag…
DAG 3:
Natten hade varit lugn, vi vaknade alla utvilade till det faktum att vi hade slut på dricka och inte tillräckligt med pytt i panna för fem man. Annars så mådde vi bra. Tack gode gud så hade vi avbrutit samkvämet i exakt rätt tid innan det blev för roligt, och på detta sätt undvikit skallebank och ångest.
-Vi börjar bli vuxna, sa jag till Saku.
För tio år sedan så hade roligheterna säkert spårat ur och det hade blivit en natt med sång och sprit, och inget fiske. Men nu så kunde vi både äta kakan och ha kvar den. Många stör sig på att livet får en allt för stor plats i vårat karpmete. Men vi är endast människor. Ibland måste en man få veva upp sina spön och släppa ut lite ånga. Att sitta på den här jävla klippan och blicka ut över sjön orkar man inte hur länge som helst.
Snart efter frukost så kom Ronnie och Jocke till oss. Ronnie skulle med mig och Roosen till byn medans Jocke o Saku satt kvar och metade.
Efter att ha handlat på hemköp och bolaget så ringde det på Ronnies mobil. Saku hade dragit en karp på mitt spö. En fjällis på strax under 7 kilo. Så blir det när man lämnar någon annan att vakta grejorna. Men jag var lika glad för det. Jag firade karpen med några burgare på Burger king med den obligatoriske milkshaken, medans Ronnie köpte ett mindre spann med lökringar.
Väl tillbaks på udden så märkte jag den obligatoriske ”jag kan drilla in en karp med ditt spö, men aldrig i helvete att jag ska lägga på ny boilie o kasta ut igen” dvs, spöt lutat mot kobbens enda tall. Men jag brydde mig inte så mycket, det kunde jag ju göra själv, vilket jag också gjorde. För att fira in karpen så blandade vi fem stadiga drinkar, mest för att komma i stämning. Villervalla, gjord på Midori som är en skitdryck, men den är grön, så det fick duga. Till det en halvböj skeppet och mjölk.
-Satan så gott sa Jocke samtadigt som han spillde ut halva drinken på klippan utan att själv ta notis om det. Vi andra sa inte så mycket.
Vad den utlovade finska pytten skulle bestå av hade vi ingen aning om? Helt vanlig krögarpytt dit vi rörde ner 6dl créme fraische med vitlöksmak fick duga. Till det ägg och rödbetor, som det ska vara. Av 3 kilo mat blev det 5 lagom portioner som avnjöts med öl. Till efterrätt fick vi rom som Ronnie köpte på bolaget. Det tog inte lång stund innan den goda stämningen började smitta av sig trots att klockan var tre på förmiddagen. Snart började skratten öka och en högtalare hittade fram.
Det är konstigt hur man sveps in i såna här tillställningar trots att man på förväg intalat sig att ta det ytterst försiktigt med drickat. Roosen som av någon anledning var iklädd i endast kallingar blödde från benet. -Vad fan har du gjort frågade någon? -Jag sågade mig själv i benet. -Varför? Det kunde han inte svara på. Mycket snart åkte även Jaloviinan fram och det hela började se mycket mörkt ut för oss. Men tankarna drunknade snart i skrattet, tobaksmolnet och musiken. Våra själar fylldes med välmående och våra sinnen med självsäkerhet.
Där satt vi mitt på blanka dagen och snackade om gud vet vad när det började pipa i Sakus larm. -Det är det där spöklarmet sa Roosen och fortsatte med vad han nu höll på med. Men snart så insåg vi att det faktiskt var ett riktigt run. Saku drog till spöna och började drilla, jag fotade och de andra kollade på. Helt plötsligt så sprang Roosen och kramade Saku och passade samtidigt att blöda ner hans brallor. De andra ville inte vara sämre…
Karpen var inget monster, det kunde den inte ha varit då vi inte ens tog ett kort på det. Men det spelade mindre roll. Festen fortsatte när Saku kastat i grejorna igen. Livet log mot oss, karparna nappade och ingenting kunde förstöra en perfekt afton. Den kvällen var vi kungar på att meta, det kunde ingen ta ifrån oss, om dom så fångade ett världsrekord.
DAG 4:
På morgonen så var ingen av oss speciellt pratglad. En aura av ångest hängde över oss när vi satt vid bänken där vi suttit så många gånger, senast kvällen innan… Självsäkerheten hade svikit oss samtliga med tomma löften och kvar fanns endast dimmiga minnesbilder om det roliga som nu sedan länge hade lämnat kobben. Natten hade inte producerat några karpar, och tur var kanske det. Ingen var speciellt sugen på att packa grejorna och köra till Laholm, så vi drog ut på eländet. Det enda jag ville var en kebabtallrik och sömn, men fick ingenting av det. Spöna som stod i poddarna fyllde endast en symbolisk betydelse, likt tompavorna på bordet efter en fest.
På sjön rodde en ensam figur och blängde på oss. -Vem fan ska till lilla o fiska nu, undrade vi? En stund senare kom Palle till bordet genom skogen. -Jaså, det var du som rodde, vi kände inte igen dig. Med sig hade han rökt sik som kändes som en gudagåva. -Jag har en till Ronnie o Jocke med, sa han och blickade mot grabbarna som satt där som ingenting hade hänt kvällen innan. -Gå för fan inte dit, sa jag, dom e galna… -Va? -Vi umgicks med dom i två kvällar, finns inte en sportmössa att min lever klarar ett samkväm till medans dom e mer eller mindre oberörda. -Stenhårda gubbar, inga godtemplare direkt… -Å fan? -Trevliga såna, nästan lite för trevliga. Men Palle lyssnade inte på våra varningar och rodde över till grabbarna… -Stackars Palle sa Saku när vi såg på honom när han rodde mot korset… -Den där resan kommer inte att kännas rolig imorgon sa jag och skrattade…
Men allt roligt har ett slut, så även karpmetet för denna gång. Två mindre karpar var ett resultat i underkant även fast vi egentligen inte brydde oss om karpar just vid tillfället. Det var då det märkliga inträffade. Saku som skulle veva in sitt spö lyfte den från podden och märkte till sin förvåning att han hade en karp på kroken. Förmodligen så nappade den i exakt samma sekund, någon annan förklaring kunde ingen av oss komma på?
Karpen som till råga på allt kändes riktigt tung fightade som besatt och bara vägrade att lyda order. Den simmade höger, och vi följde efter med spö och håv. -Denna måste bara vara minst en tia, sa vi nästan unisont efter att inte sett skymten av den på tio minuter trots hård press. Efter en mindre evighet så glider till slut en lång varelse över håvkanten. En smal men otroligt vacker fisk på strax över åtta kilo.
Karpen kändes som en rättvis avslutning för en tuff resa. Vädret hade piskat oss med storm och ibland med inslag av regn non-stop i fyra dagar. Vi kände oss mentalt trötta på både karpen och på oss själva. Så här i efterhand så börjar jag nog närma mig gränsen där karpmete förbytts från att vara något pirrigt och spännande till någonting rätt alldagligt. En vacker och speciell plats som Karsgöl får inte bli alldaglig, det måste vara en plats man längtar till. Samma gäller hela karpmetet, det får aldrig bli någonting ospeciellt, för då förlorar det en stor del av sin mening. Men så är det med all fiske, det är bara att lägga ner spöna en stund när det hela känns trögt, och meta efter andra arter. Balans är viktigt… Hur vissa klarar av att meta karp år in, år ut övergår mitt förstånd? Dessa människor måste vara ena eldsjälar, på ett sätt en annan aldrig kan begripa. Jag önskar att jag kunde vara en av dem, men jag förmår mig inte att bli en sådan person. Kanske är det något fel på mig?
Kanske kunde lite sutarmete få oss på bättre humör?
Fortsätter nästa gång…
Tomba.
