Tombas Krönika maj 2019

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tomba med en sutare från Eskilstunaån.

Jag ska inte ta gift på året, men jag tror det var 1991?

Några fiskesugna grabbar står och kastar vid en av turbinerna i Eskilstunaån. Förhoppningen är som alltid att få på en av åns många gäddor, eller en bra dag, en stor abborre. Den orangea blue-foxspinnaren viner genom luften de första tio metrarna innan bristen på lina, och framförallt spoldjup i shimanorullen med autocastfunktion visar sitt rätta jag och abrupt bryter av flygturen. Det tar någon sekund innan man fått ner bygeln och lyckats runka igång rullen för någonting som liknar en skakig invevning.

De unga händerna håller hårt i glasfiberspöt som om risken att den skulle ryckas ur händerna vore högst påtaglig vilken sekund som helst.Det händer inte speciellt ofta i Eskilstunaån, men just i detta kast inträffar det overkliga. Ett våldsamt hugg som skakar spöt som aldrig förr, och synen av en bluefoxspinnare som försvinner in i ett vitt fiskgap. De späda händerna håller skumgummihandtaget i ett krampaktigt grepp, och den vita keramiska toppöglan flaxar upp och ner som nackarna vid en Cannibal Corpse-spelning. Desperat försöker Shimanorullen ge ifrån sig lina, men slirbromsen som är inställd på max är den enda detaljen i rullen som just nu inte sviker. Han får ur sig något som liknar ett skrik, men rösten spricker i all upphetsning, och i samma sekund så släpper kroken sitt fäste…

Innan han hinner öppna munnen så får kamraten som står några meter bort ett likadant hugg. Denna gång går det bättre. Fisken är krokad precis som önskvärt, djupt ner i svalget, och nu kan endast ett plötsligt och fatalt linbrott avgöra striden till fiskens fördel. Fisken kämpar hårt i turbinströmmen. Ett optimalt ställe för en fisk att stå på, eller som det skulle visa sig en vinterdag för polisen, att lyfta upp lik på. Men idag var det fiske som gällde. Gissningarna duggar tätt, asp, abborre, ål? Men ingenting kunde ha förberett grabbarna mot förvåningen som är total när en välgödd forell helt plötsligt uppenbarar sig. Den lyfts upp ur vattnet med hjälp av den pålitliga abulon-extra linan som håller för trycket. Sedan så bonkas fisken med spinnaren fortfarande kvar i käften. Detta sker inför barnfamiljer och pensionärer som samlat sig för att beskåda spektaklet.

Det sjunde slaget får till den klassiska effekten att ena ögat helt plötsligt flyger ur fiskhuvudet med ett plopp.

Mammorna tar tag i sina traumatiserade och nu gråtande barn och skyndar sig därifrån. En tant börjar gnälla surt och tycker att detta inslag inte passar in i stadsbilden. Hon blir snart informerad att det är hon som inte är önskvärd och kan passa på att dra åt helvete. Lite djurplågeri har väl ingen dött av? Efter en viss munhuggning så drar kärringen till slut. Och kvar på gångbanan finns endast en stor blodpöl och två glada fiskare.

Den dagen fångade de två grabbarna sju stycken regnbågar till. En fisk som aldrig funnits i ån. En så kallad lyxfisk som skulle visa sig få fullvuxna män att bete sig på de mest bisarra sätt och över 25 år senare utmynna i “klassisk rasism”. Detta är historien om en fisk som förändrade Eskilstuna.

STADIE 1. GLÄDJE OCH FÖRVÄNTAN:

Denna episod fick senare sin förklaring. Bakom kulisserna så bedrevs ett maktspel som ett par 14-åriga grabbar var totalt ointresserade av. De ville fiska, det var det enda dom ville. Likt den amerikanska örnen så var dom fria att flyga var dom ville och precis när dom ville. För dem var fisket deras liv, deras uppfostran och deras trygghet. Tre saker som i senare skede skulle tas bort ifrån dem på de grymmaste av sätten. Inom loppet av några få år skulle dessa pojkar gå från att vara “fina grabbar” som man tyckte bra om som fiskade istället för att stå på stan och sparka ner gamla gubbar och haila, som var ett kärt intresse för flera av stadens invånare, till kriminella drägg.

Vår judas var en mäktig man. En man med absolut makt, och en man vars namn man endast nämnde i förakt. Han hette Bengt, som så många på den tiden tyvärr gjorde. Egentligen ett rätt fult namn som inte alls har det dära erotiska “latino-lover” klangen. Hette man Bengt så var det illa nog, man hade blivit tilldelat ett klassiskt översittarnamn och när man fyllt jämnt för fjärde gången så var det dags att skrida till verket och göra skäl för namnet. Nu kanske jag är lite hård, men visst så hade vissa grupper namn som var kraftigt överrepresenterade. Hette man Sixten så var risken att hamna på parkbänken 1000 procent högre om man hette t.ex. Jean. Just Jean är inget vanligt alkoholistnamn som Sixten eller Kalevi. På gayklubb däremot, där har verkligen ingen någonsin hetat Kalevi. Ja, ni förstår.

Hette man Öste i efternamn som våran Judas gjorde, ja då var det katastrof.

Någonstans i begynnelsen så valde man nämligen sida. Man kom till ett vägskäl, och där fanns det endast två alternativ under 80-talet. Till höger hade man det goda. Det var fiskejournalen. Inom denna grupp var man extremt liberal. Man tänkte fritt, och lyfte upp intressanta saker som mete och nya fräscha prylar. Fiskejournalen hade fyrfärg och unga människor med nya idéer. Man tävlade, drack ibland en öl eller två och lärde folk att respektera sina fångster, hantera fisken väl och släppa tillbaks merparten av det man fångade för att skydda återväxten. Både i vattnet, men framförallt på land. Utan någonting att fånga så skulle vi knappast bli fler. På denna sida stod vi. Här stod ju alla coola människor. T.ex. Arne Broman, Kaj Jonsson och andra häftiga typer som metade vimma och sik medans man lyssnade på hårdrock.

Till vänster hade vi satan själv. Vi snackar Sportfiskarna, strikta regler, lobbyister, gamla människor med extremt förlegade ideal och några få svartvita bilder som ackompanjerade de ändlösa rader av extremt stel läsning om fjällvärlden…

Här fanns makten, och här fanns även pengarna. Folk som Hans Lidman dyrkades likt Lenin på fiskeklubbar runtom landet. Istället för ryggsäck så hade man en sån flugfiskekorg på ryggen, specialkonstruerad att kunna stoppas full med tvåhektosöringar efter att ha våldtagit en bäck någonstans i Härjedalen. Här drack man kopiöst, men utåt sett så var alla helnykterister och naturälskare av rang. Som i all politik så höll man varandra om ryggen och all motstånd och oliktänkande skulle krossas redan i vaggan. Att fiske skulle vara någonting annat än att hämta mat till familjen man förtryckte var otänkbart. Det hela liknade en Karl Gerhard-kuplett. Någonting som skulle vara roligt, men var så in i helvete tråkigt, och som aldrig verkade ta slut.

Bengt Öste var ledaren för detta gäng. En galjonsfigur som var tvångsfolklig. Gillade man inte honom så hjälpte det inte, du fick honom iallafall. Till slut så accepterade man hans närvaro. var det inte på rapport, så var det i sportfiskarnas krönika där han spydde galla över allt som inte var exakt som det var 1963. Bengt älskade att fiska sas det. Men när man såg på visst nappar det så var det väldigt tydligt att han inte visste ett piss om någonting annat än möjligtvis lite flugfiske. Det fina fisket. Det vackra.

Nu kanske man är lite hård mot gubbstrutten, men tro mig, detta är ingenting mot hur han var mot oss som inte tyckte nästan som honom. Endast så man hade lite kvar så han kunde tillrättavisa dig en sista gång. Genom hela ens uppväxt raljerade han om hur usel jag var som släppte tillbaks fiskar och metade efter arter som, hör och häpna, inte gick att äta! Får vi fördöma Gary Glitter, Hitler och Rick Astley i efterhand så måste vi kunna fördöma folk i våra egna leder.

Tillbaka till Eskilstunaån:

Bakom allas ryggar hade man format en plan. Den kallades för Å-Fiske och var Roger Starks skötebarn. En journalist i Eskilstuna kuriren som hade ett lika brett kunnande om fisket som Öste. Vi fick godbitar som lintest av en fin abborrsrev. Abulon fluo i dimensionen 0.43. Höll för det mesta sammanfattade han artikeln. En annan gång så fick vi två helsidor om en enorm braxen som fångats på spinnare. En på hela 5.5 kilogram. Landskapsfisk för Södermanland och allting. På bilden poserade den stolta fiskaren med en stendöd asp smakfullt hängandes i en huggkrok. Något som en vecka senare viftades bort med en notis om att det kunde röra sig om viss hybridisering.

inget slår en riktigt stor braxen, fast det är en asp i huggkrok
inget slår en riktigt stor braxen!

Denna man var som klippt och skuren för att starta upp ett fläskfiske utan motsvarighet i vår lilla å. Planen var lika simpel som genial. Man dumpar i tio ton foreller på en sträcka inte längre än två kilometer å, mitt i centrum, med hjälp av sponsringspengar. Sedan så har man fiskekort så billiga att man nästan skäms, 50kr för barn och ungdom upp till 18 bast, och en femhudring för vuxna. Inga begränsningar på hur många man får ta upp, och inga regler över huvudtaget. Det tog skruv nästan direkt.

Men som vilken slipad affärsman som helst så skulle det vara bra med lite PR innan. Så utan att säga åt någon så dumpade man en natt i några ton foreller och fixade att Bengt Öste och han ”landetruntaren” skulle komma och fiska efter dom med hela SVT:s mediekår i släptåg. Men hur dom än försökte så fick dom inga fiskar. Flugfiske mitt i centrum var inte Bengts starka sida med alla dessa trafikanter som störde.  

Nu stod vi där med obegränsat med matfisk och undrade vad i helvete som hade hänt?

Det dröjde inte länge innan ryktet hade spridit sig och nu krävde man att få veta varför ån var full med foreller? Eller Bull-Lax som vi valde kalla dom. Bull som bulle. Fråga inte varför? Förklaringen kom någon vecka senare, och man började ivrigt att ladda upp lagren med spinnare och vattenkulor.

Inför premiären året därpå så hade man sålt fiskekort och man väntade ivrigt på dagen-D. Skulle det komma några människor? Man hade planterat i några ton nappvilliga regnbågar på torsdagen och på fredag kl 15.00 skulle man få premiärkasta. Vi undrade lite varför man inte fick fiska på torsdagar, och fick svaret att man skulle få för mycket fisk. Kan man nånsin få för mycket fisk? Ja tydligen..

På fredagen smög vi ner till ån. Synen som mötte oss var overklig. Hundratals, om inte tusentals fiskare stod utmed ån med skinande spinnare invevade in i toppöglan likt en julstjärna. Man rökte nervöst och blickade på den stora kyrkoklockan som alltid verkade gå någon minut för sent. Vissa hade med sig lite trolldryck för att slippa få för tidig utlösning när forelloskulden en gång för alla skulle tas. Och när klockan äntligen slog så flög tusen och åter tusen spinnare in i ån, vissa kastade fluga och andra metade med vattenkula. Fotgängare flydde i panik när forellkåta gubbar viftade vilt omkring sig utan att blicka bakåt. Andra slocknade på fyllan medans andra slogs när det trasslades.

Detta var fiske och mångfald bland finnar och svenskar när det var som allra bäst. De som hade de hetaste platserna fick 15-20 fiskar. Få var de som inte fick någonting alls. Sakta men säkert började staden färgas röd av forellblod på broar, gångstråk och nästan var som helst. Gäddor kastades på land och soptunnorna var till bristningsgränsen fyllda med rens som ruttnade i sommarvärmen. Att rensa fisken på en av stadens parkbänkar var enda sättet att tappa lite vikt på det man skulle bära med sig hem.. Allt var sådär underbart som det kan vara när saker och ting klaffar. Alla njöt, alla förutom de som försökte ta sig över broarna utan ett fiskespö.

En snubbe som kallades för minken satte rekord med över 50 fiskar på en dag. Jag kom aldrig över 27 vad jag minns, men redan det var tillräckligt besvärligt att dela ut till grannarna. Nu när allt hade gått så här bra så var det läge att kalla dit Öste och Co igen. Och visst blev det ett program. Min röst hörs där när jag skriker på finska, kärlekens språk. Detta var livet deluxe för så många, unga som gamla.

Tombas första fiskekort 1992 för Å! Fiske
Ett av de första fiskekorten.

FAS 2 REGLER OCH FÖRTVIVLAN:

Men säg den glädje som varar. Redan till nästa år så var det dags att slipa på reglerna. Eller ja, man hade insett att regler är bra att ha. Ett klassrum hade fått ett 60-grams blysänke genom fönstret, och detta ansåg man vara orsak nog att förbjuda bottenmete vid skolan. Ingen hade ju dött, inte ens blivit träffad. Men protesterna hjälpte föga. Några bilar hade fått plåtskador när ett buldoflöte i storlek xl oväntat kapat linan mitt i utkastet. Men det var ju endast materiella ting. Att en vattenkula på 100 gram ibland flyger in i en vältrafikerad korsning måste man ju kunna tåla.

Under denna tid fick man använda båt i ån, om man vågade. Ett nöje som givetvis senare förbjöds. Risken var tydligen överhängande att man blev träffad av någonting? En onsdag när vi hade friluftsdag så hyrde jag och Ronnie en båt från restaurang tingsgården. De var menade för romantiska rodd med sin älskade på vår vackra å, men det sket vi i. Båten skulle färgas röd av forellblod och på så sätt bli mindre attraktiv för en kärleksakt ut i natten. Vi rodde ut så vi stod o kastade längs med vår största bro. Nybron. En hårt trafikerad sådan. Ett kast smet lite grann och jag fastnade med spinnaren i brallan på nån gubbe på väg till sitt flashiga kontorsjobb. Blue-Foxspinnaren satte sig precis vid vaden, men gubben märkte ingenting och jag lät bygeln vara öppen.

Linan sprutade ut medans han gick.

Vi började få lite småpanik över det hastigt uppkomna läget. hur skulle man lösa detta? Men då kom jag på den briljanta idén att be Ronnie ro under bron och sedan helt sonika rycka av linan utan att gubbjäveln skulle märka vem det var som kastade. Sagt och gjort, Ronnie rodde och jag höll i spöt. Nio fot glasfiber med en Ryobirulle full med 0.34 lina. Perfekt för lättare abborrfiske. Väl i läge fällde jag bygeln och såg hur linan började sträckas, likt ett gäddhugg på flötmete.

Jag drämde till med det fetaste mothugget jag förmådde. Jag kunde nästan känna hur krokarna drevs in genom kött och nerver. Allt vi hörde var ett skrik som fortfarande kan väcka mig mitt i natten. Men linan höll, precis som Roger Stark förutspått. Då insåg jag att göra det enda rätt, d.v.s ett mothugg till, fast hårdare. Nu gick linan av. Vi satt länge under bron. Såg skuggan av mannen som skrek och var av någon anledning extremt upprörd över sin morgonpromenad. Men han gav sig till slut. Hade gubbstrutten haft ett riktigt jobb som alla andra så hade detta aldrig hänt. D.v.s ett tungt industrijobb där man stämplar in 05.00 och kör i gång svarven.

Allt detta sammantaget plus ett antal mindre incidenter med krokade hundar och kärringar gjorde att reglerna blev stenhårda. Absolut inget fiske vid broar, och max fem fiskar per fiskare och dygn. Total fascism givetvis. Direkt när dom såg chansen så skulle dom visa sin makt. Fiskejournalen hade förbjudit gångtrafiken. Men nu var det som det var. Typiskt, först ger man, sedan så börjar man ta. Vad skulle vi få härnäst? Stopp mot ryckfiske?

Och sedan hade vi fiskevakterna som kontrollerade våra årskort tre gånger varenda dag trots att dom mycket väl visste vilka vi var. Vi var ju finnar, bara det orsak nog att hata oss. Detta skulle vi hämnas, det kunde dom skriva upp! Att dag in och ut vara misstänkt för fusk kändes sådär. En dag hade han tyvärr kört på en kvarglömd morakniv och fått punktering på alla fyra däcken. Maximal otur! Vi var faktiskt helt oskyldiga till händelsen, men tyckte att någonstans så hade rättvisa skipats. Nu slapp vi spränga hans brevlåda som var ett kärt nöje kring julhelgen. Vi munhöggs en del då vi kände oss orättvist behandlade. Ibland bad man honom att ta en långpromenad på en kort pir, men har var för dum för att fatta piken. Men de flesta vakter var schyssta. Nu när jag tänker efter så var ju farsan länge fiskevakt…

Max fem fiskar, det kändes väldigt snålt.

Så vi började plantera fiskar i stadens alla vattenhål och speciellt stadshotellets fontän som ibland kunde ha ett helt stim med foreller simmande inför förvånade gäster. Tekniskt sett så var ju dom inte bonkade och man kunde fiska på. Då kontrade dom jävlarna med att inga fiskar skulle få återutsättas.

Som alla åar så är heller inte Eskilstunaån helt vattentät på så vis att den förhindrar fiskarna att simma nedför forsen o smita. Och där kunde man nu börja skörda ännu större framgångar, för där behövdes det nämligen inget fiskekort. Inför vakterna så kunde man nu plocka upp sexton foreller om man ville. Det gillade dom inte. Så till 1995 så införde man en begränsning även där. Max 3 fiskar utanför kortzonen. Ett beslut som inte föll i god jord hos oss. Vi undrade om dom hade superkrafter och kunde göra som dom ville?

Vad hade Å-Fiske för någonting med resten av ån att göra? Detta löste man genom att kasta i öringssmolt som skulle vandra upp och ner till Mälaren. Detta på en sträcka med vandringshinder utan fisktrappa. Även andra ronden gick till Å-fiske. Det året fick Mälarens yrkesfiskekår en tidig julbonus Näten proppfulla med regnbågar. Detta försökte man hindra genom att bygga ett enormt galler för forsluckan. Till en början en succé, men när isen täppte för gallret och hotade riva hela bron där forsen var så fick den monteras bort. Stället kallades för finska viken, då det alltid satt minst 7 finnar och bottenmetade där.

Men så kom vi på den briljanta iden att is är ju inte fast mark. D.v.s, vi ställde oss på isen precis vid bron eller vid turbinerna där fiske var förbjudet. Där kastade vi spinnare och metade ur vaket, och drog fisk utav bara helvete. När tokvakten såg detta så körde han dit med de nybytta däcken tjutande och tvärnitade framför oss.
-Nu har jag er finnjävlar, Hit med grejorna, fiske förbjudet!
Vi förklarade att vi isfiskar, det är fullt lagligt, och bad han att dra åt helvete. Vilket han även gjorde. Läget var detta, om man förbjöd oss att stå där så kunde dom lika gärna förbjuda allt isfiske, vilket dom inte gjorde. Så den ronden tog vi.

En morgon när jag metade vid turbinen så kom vakten från museet till mig och förklarade medans han rökte att han minsann kunde dra upp ett lik till om jag inte fattade bättre. Jag fattade nada. Då förklarade han att någon kärring gått ner i vaket o drunknat precis innan jag kom. Vilket förklarade de konstiga fotstegen från andra sidan ån och rakt ned i turbinvaket.
-Ja då vet du vart jag finns om jag försvinner, men lämna mig ifred för nu ska jag meta öring. Han drog till slut. Senare samma vinter drog jag igenom isen där innan jag fattade att det inte var så jävla lämpligt att fiska vid turbininsuget, från isen.

Livet vid ån var hårt. Många drevs in i ett svårt missbruk på grund av fisket. Det dracks kopiöst. Andra tröttnade när man höjde kortpriset och samtidigt passade på att minska på isättningarna. Det e ju helt orimligt att betala 750 kr för helår när man endast planterar i tio ton ädelfisk.

Vi började meta, och är inne på det spåret fortfarande.
Tombas Krönika maj 2019 - Forellfångst 1994
Fångst från turbinströmmen vintern 1994

FAS 3 SLUTET:

Likt alla folkrörelser så bygger man det kring ett ont uppsåt. Vi människor är inte kapabla att tänka själv, eller få några fördelar gentemot systemet. Det var tänkt att bli folkligt, och folkligt blev det. Men folk är ju ingenting att lita på när det blåser snålt. Dom super, slåss och beter sig illa. När powereggs kom på marknaden så färgades ån gul, röd och vit. Betet var effektivt utan helvete. Men problemet var mångfacetterad. Å andra sidan så minskade bottenmetet det ständiga viftandet på gångbanorna.

Långt färre kunnanspön hamnade i cykelekrarna från den dagen och framåt. Men man fick nu för mycket fisk. Fisk som från första stunden var menad att fångas. Det blossade upp en debatt i tidningarna om detta egentligen var sportfiske? Jag vet inte vad som menas med sportfiske, men något sånt märker man väl sällan av vid forellsjöar? Eller är det just det som är sportfiske? Det enda vi kunde enas om var två saker som inte är sportfiske. A: att fånga mycket fisk. B: att bottenmeta.

Allt eftersom åren gick så svalnade intresset.

Folk hade blivit kuvade och satt nu på sina platser och bottenmetade. Jag vet inte om sponsorerna svek eller om fiskekortsförsäljningen droppade, men det planterades i allt mindre med fisk i ån. Besvikelsen över att harren och bäcköringen inte bildade bestånd i vår oljiga gyttjepöl var ett annat bakslag för projektet. Det måste ha kommit som en blixt från klar himmel?

Förra året blossade så en smaskig skandal upp med ingredienser som hot, våld och klassisk rasism som tidningarna beskrev det. Jag funderade länge på vad som menas med klassisk rasism? Var det rasismen som vi finnar fick uppleva, eller är det någonting annat nytt och hett? Jag bryr mig inte om det heller, för det är de vuxnas sak att bråka om. Men som det ser ut så är epoken med Å-Fiske i det närmaste över. På gott och ont.

Någonstans så lyckades man med någonting jag aldrig sett maken till. Hundratals ungdomar som sprang runt ån och fiskade för glatta livet. Men samtidigt så tog man effektivt död på all form av spontanitet och nytänkande med dessa orimliga regelverk och krav en fiskesugen ung människa inte accepterar. Många tröttnade på fisket efter detta. Andra fortsatte på banor som jerkfiske, förstörda av trauman dom fick uppleva vid ån. Vi hade tur, vi undkom med blotta förskräckelsen.

Att unga fiskesugna gör lite som dom vill gör man för att man vill så in i helvete mycket få fisk. Det är de facto det enda man vill. Det är även syftet med den här typen av tillställningar. Men man skiter i mångt och mycket vad kidsen vill. Dom sätter man dit medans de gamla får göra lite som dom vill. Supa och sova och gud vet vad. Det är långt värre när gamla rävar gör som dom vill. För det är inga fiskesugna människor som sitter där. Det är såna där Bengt-Östeprofiler som vill ha mat på bordet. Det är en viss skillnad. Vi sket i vilken kvalité fisken höll.

Hanfiskar högg på spinn och var mycket roligare att fånga på drag. Idag har man väl knappt hanfiskar för dom är sämre i köttet. Dessa gentlemän som sitter runt rengbågspölar och soakar sina powereggs är så långt ifrån fiskesugna som man kan vara. Det är inget actionladdat fiske. Men på pappret så heter dom alltid något med fiskevårdsföreningar och gud vet vad? Skammen har inga gränser där.

Tombas Krönika maj 2019 - En bild från Eskilstunaån 1994.
Det var mycket folk även när det var glest med folk. året var 1994

Jag är så pass gammal att jag hyllar all form av tjuvfiske när den sker mot idiotiska regler, inte p.g.a skydd mot lekvandrande fiskar eller liknande viktiga orsaker. För i dom åarna ser man inga fiskevakter hur mycket dom än behövs. Men så länge det finns en forell som någon har ekonomiskt intresse av så vet bevakningen inga gränser. Hoppas Öste är nöjd med det han åstadkommit.

Nog saknar jag Å-fiske och de galna åren och profilerna som där satt.

Folk som Minken, spjut-Matti, Jehova, Sjökaptenen, Porr-Jorma, Färgblinda-Bertil, Sportfiskaren, John Cleese, Tolken (som senare skulle bli min semi-plastsvärfarsa) och Bög-Bosse, var kan man träffa såna människor idag? Det var ett färgglatt gäng, minst sagt. Vem ska nu komma och predika om Jesus till mig, eller bjuda minderåriga på alkohol och cigg? Jag saknar ica-safirens kaffebrödsavdelning och parkbänken där man wagglermetade regnbåge medans man drack Schweppes Russchian. Saknar gubben vi kallade för “maskoten” som tog sin Pontiac till andra sidan vägen för att köpa dagstidningen, varje dag…

Jag saknar bilarna som körde genom parken för att transportera hem fallna hjältar som däckat vid sitt sportfiske. Saknar bråken och saknar alla sjuka händelserna med asylsökande som hoppar ner i ån en novemberkväll i ett rop på hjälp. Saknar känslan av att fiska i jeans, eller följa med någon som har två öringar i jackfickan för lite klädshopping på Dressman. Ni skulle ha sett säljarens min. Saknar synen av en chockad lastbilschaffis som inte hinner väja för nio regnbågar utlagda på motorvägen då man ska supa och inte hinner rensa fångsten. Saknar känslan av att göra ett fejkkast tre minuter i tre en fredag som ger en kedjereaktion av flygande spinnare framför fiskevakter som skriker sig röda i ansiktet. Ingen ville vara den som kastade först. Det enda jag inte saknar är väl själva fisket.

Ur en vuxens synpunkt så låter det vansinnigt, det var vansinnigt. Men det var det bästa stället att växa upp på!

/Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

En reaktion till “Tombas Krönika maj 2019

  • 4 juni, 2019 kl. 14:00
    Permalink

    Klockrent minns det som det va igår!

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *