Tombas Krönika Mars 2022

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika Mars 2022 är helt enkelt en Tombas krönika! Han bjuder på tankar, livsfunderingar och ibland mete, ibland inte… Ja det är helt enkelt Tombas Krönika!

Det var länge sedan man slutade vara en vår-optimist. Och det har sina anledningar. För om man tolkar varenda solstråle i mars som sommarens intåg så är det bäddat för bakslag. Våren kommer när den kommer, och det kan vi inte påverka hur mycket vi än försöker att öka på den globala uppvärmningen. Jag har inte bråttom heller, det hinns nog med fiske inom sin tid. Jag befinner mig visserligen vid ån, men jag är inte här för att fiska. Jag är här för att finnas till, känna lite på naturens puls, lyssna på ljudbok och dricka kaffe. Spöna är med, givetvis, men platsen jag valt är ett av de säkraste ställen ån bjuder på om man vill slippa stora färnor.

Tombas Krönika Mars 2022

Sträckan är kliniskt ren på stora fiskar vad jag vet, men parkeringsmöjligheterna är fantastiska. Och det bästa med allt, man slipper folk. En promenad över åkern som rundar skogsdungen bonden ännu inte avverkat ger mig total anonymitet. Termometern visar -8 grader, men jag kommer inte frysa, det gör jag aldrig här. Så fort man träffas av solens äckliga strålar så kommer värmen som ett brev på posten. Inte ens på våren kan jag njuta av sol, det är verkligen djävulens verktyg som endast dagdrivare och folk utan mening med livet kan uppskatta. Jag funderar men kan inte på rak arm komma på en enda bra sak som inträffat mig under strålande solsken.

Vid ån får jag bråka en stund att få ner mina banksticks i den frusna marken. Men det är en del av tjusningen, att helt plötsligt hitta den enda fläcken på hela stranden där aluminiumpinnen oväntat sugs in och sätter sig till rätta. Bara den känslan är mer värd än en tvåkilosfärna.

Ostpasta, köttbullar, bröd och ost är bara några av beten jag inte har med mig. Jag har en burk med räkor som legat i min frys över vintern, det är allt. Duger det inte med räka så får det vara. Men innerst inne vet jag att dom duger. Vad skulle dessa svältfödda färnor ha som är bättre i åns kalla och äckliga vatten som färgats nästan svart av alla bönder som förpestat vattendraget i generationer? Ån kunde vara en vacker plats, om det inte för just själva ån. Det är den lilla detaljen som förstör en annars fullgod naturupplevelse. Då det inte regnat sedan julafton då det alltid regnar så är flödet mycket nära noll. Förmodligen så gick kraftverken varma när elpriset sköt upp i höjden, och nu sitter man här med konsekvenserna i form av en spillra av något som borde vara en vårflod. Den luktar skit när den försöker rinna vid mina fötter. Men det är därför man älskar Hedströmmen. Ån är ingen lyhörd älskare, mer som hagamannen. De flesta resor hit känns som en själslig våldtäkt som lämnar öppna sår i sinnet som aldrig läker. En gång var tjugonde år så fångas en fisk över tre kilo som ger oss idioter som fiskar här en anledning att fortsätta hoppas på att det någon gång vänder. Men det gör det aldrig. Och det vore hemskt om det gjorde det, för då skulle vi vara tvungna att dela med oss av Västmanlands pärla till en massa skåningar och andra folkslag som skulle vallfärda hit i jakten på drömfisken. Telefonen skulle gå varm och livet skulle bli ännu mer miserabelt än vad den redan är.

Chrille skickar en bild, han har precis fångat årets första färna. En smällfet fisk på nästan 2600 gram. En stund senare kontrar Roosen med en fisk på över 2700 gram från någon av Smålands många fina åar. Själv har jag fått tre färnor på tre kast med en totalvikt som nuddar kilot. Tre undernärda smala fiskar som med stor glädje slukat mina fjolårsräkor. Jag tycker synd om firrarna som verkar ha det allt annat än fett. Har dom tur så kliver dom över kilot innan åldern tar ut sin rätt.

Färnan är ingen vacker fisk. Ser ut som en missbildad mört med botoxläppar, inte sällan så är dom grådassiga, nästan färglösa. Skulle dom ha en gnutta färg i sig så finns det alltid någon jävel som säger att dom är kräftätare. Det gör mig inte ens arg längre, endast besviken.

Men så helt plötsligt kan någonting inträffa, ån vaknar till liv när naturen börjar blomstra. Helt plötsligt så hittar man rätt vecka och ån släpper ifrån sig några av dess skatter. Såna perfekta fiskar som gör att man för en stund glömmer att man befinner sig i Västmanland. Många metare påstår att fiskarna är endast en bonus mitt i en naturupplevelse. För mig så är det ett sätt att för en stund glömma var jag befinner mig. I skuggan av Kolsvas industribyggnader med trasiga fönster. Skulle man ta hit flyktingar från Ukraina så skulle dom aldrig tro att dom lämnat kriget. Och vad fan är en naturupplevelse för skit? Att sitta i en skog och runka till en ekorre eller en mås? Det är inte naturen jag vill åt, det är staden jag vill ifrån. Precis samma sak med fred. Det är inget man uppskattar, men ingen vill ha krig. Jag mår inte bra bara för att det finns ett gäng schyssta tallar och några gråsparvar. Jag vill inte se en bäver, och bävern blir lika besviken över att se mig. jag vill inte lyssna på fåglar, och de uppskattar om jag håller käften. Det är en balansgång vi missuppfattat, eller möjligtvis målat upp. Det handlar aldrig om vad man upplever, utan vad man slipper att uppleva.

För många så är det viktigt att leverera när man väl är ute. Sitta på samma tråkiga plats timme in och ut tills man får en stor fisk. Sen är man världsmästare. Man har gjort något som är bättre än de flesta andra mäktat med. Jag vill också ha stora fiskar, men inte till den milda grad att jag ägnar det en resa till Småland i mars. Blir jag en bättre fiskare då, har jag mer roligt då? jag vill inte ha roligt under dessa resor, jag vill bara sitta av min tid, finnas till och fundera över livets mening eller bristen på mening? Om jag blir sådär skitgammal, typ sextio bast, då ska jag ta ett radikalt beslut som jag ägnat hela livet åt att fundera ut. har man inte kommit på meningen då så måste man vara en total idiot. Kanske sitter jag kvar här och metar samma fiskar med stor glädje? Den tanken gör mig glad.

Jag har aldrig tyckt om att meta, det är inte min passion här i livet. Men jag gillar vad det ger mig i form av andra upplevelser. Jag gillar att fånga fiskar enkelt och bekvämt där ingen annan tänkt att fiska. Att fånga den där fisken som gäckat mig i sju år ger mig ingenting. Resultatet motsvarar aldrig förväntningarna, även om färnan skulle väga åtta kilo. Ingen fisk är värd den dedikationen. Helst så ska den komma inom fem minuter.

Denna dag sitter jag länge på samma fläck. Minst en timme. Jag är snart uppe i tvåsiffrigt, men ännu så har ingen fisk vägt över kilot. Boken jag lyssnar på är spännande. Handlar om en massaker på en båt, indianer och finska alkoholister. Känner mig en stund något avundsjuk på att jag själv aldrig skulle vara kapabel att skriva en sådan bok. Men skulle jag vara det så skulle jag ha mindre att se upp till. Det är tjusningen med att vara en medelmåtta. För skuggsidan av framgång är att folk du sett upp till helt plötsligt blir dina konkurrenter eller kollegor. Och alla vet att de är endast idioter. Man vet väl bäst själv? Men tråkigt nog så förstår inte folk hur djävla smart man egentligen är…

Jag blir alltid lika förvånad när folk kallar mig för bitter efter mina utläggningar. Kanske finns det folk där ute som tycker att Hedströmmen är en vacker plats? Det jag menar är att det är inte platsens skönhet som gör tillställningen utan det som händer eller ännu bättre inte händer där. Folk åker ju till sprutet eller Antorpa och metar. Men upplevelserna man tar med sig i form av fiske och annat formar det man tror är upplevelsen. Kanske glömmer man bort skitlukten i Antorpa och raggningsförsök av homosexuella dvärgar om man har ett bra fiske? Men en annan som blankade med århundradets bakfylla såg inte skönheten med det.

Varför jag metar sitter djupare rotat än vad man kan tro. Varför skulle man besvära sig att åka hit och dra upp ett stim med småfärnor om man brydde sig om vikt, längd och tävling? Varför skulle man åka hit och se på en illaluktande skitå full med grenar o kvistar omgiven av massiv jordbruk om man älskade natur? Den frågan är enkel att svara på om man ser till dess raka motsats. Om jag skulle åka hit för att prestera och känna mig tvungen att fånga en stor färna, ja då skulle jag sluta meta. För det är helt enkelt inte värt ansträngningen. Att sitta här i obygden och bara vänta på stora spöböjen som händer kanske en gång var tredje år. Att plåga sig själv med ett helvete till upplevelse bara för att en gång med väldigt ojämna mellanrum kunna känna en kort stunds glädje över att ha presterat något som ingen jävel bryr sig om.

Men att sitta här och glömma bort livet för en stund, ja då är det en rätt magisk plats. Och med nästan lika ojämna mellanrum så händer det att man får en stor färna som ger livet en extra krydda. I form av en oväntad bonus och inte i form av ett systematiskt tvång. Mete är min anledning att slippa fiska.

Det piper i örat, mina hörlurar laddar ur… Jag packar ihop mina grejor och promenerar till bilen. På vägen ser jag en joggare. Jag funderar att rigga upp spöt och kasta han i huvudet med min feeder. Han ägnar sin tid åt att få en kropp av stål. Kämpar och sliter, äter hummus när andra festar loss på Mc Donalds. Men han kommer att dö han också. Kanske får han fem år mer än mig, år han kan lägga på att jogga på äckliga grusvägar vid Hedströmmen och sänka maran med en minut eller två. Svettas, är trött, smal och eländig. Men mår utåt så jävla bra som en människa kan må. Lägger år av sitt liv åt något som inte betyder ett skit. År man kunde sitta ensam vid en buske och hata människor och må bra. Lyssna på böcker andra har skrivit och fiska småfärnor ingen annan någonsin fångat i skuggan av en tung metallindustri i Kolsva där ingen vill bo. Det om något är ren och skär lycka.

/Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.