Tombas krönika September 2019

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas krönika September 2019

Jag slår upp mina sömndruckna ögon och fyller lungorna med kall och fuktig luft. Hösten är allt en vacker tid. Jag ser på färgerna på marken, och räknar till åtminstone rött, gult och grönt. Det är lustigt hur fort allt bryts ner tänker jag när jag ser på spyan. Jag bestämmer mig för att sova en stund till. Karpfiske är hårt…

Det är Karsgölsrace igen. Fick nyligen veta att sjön jag besökt några gånger inte heter Karlsgöl, utan just Karsgöl. Vilket kan förklara varför vi aldrig hittade plätten på varken Eniro eller Google. Det är märkligt att en bokstav kan göra så mycket. Det fick min farbror bittert erfara när han ”av misstag” hyrde filmen Romeo och Julio. En ynka bokstav…

Förra året var första gången vi var med, då vann jag och Saku. De andra skyllde på stormen Knud vilket kändes som ett hån mot oss riktiga karpmetare. Bollarna ska ut i sjön, är det så orkanvindar eller inte. Att vi råkade sitta som enda lag på läsidan av sjön är väl knappast vårat fel. Vi drog det korta strået då och fick välja plats sist. Alla kunde ha tagit vår plats, men det dög inte. I år lottades platserna över nätet, och vi drog även nu det kortaste strået, helt enligt våra beräkningar. Det som blev kvar var det vi fick. Lilla vindskyddet. En undangömd plats i en av sjöns mörkaste vikar…

FLASKAN

Tombas Krönika September 2019

Jag ser på mannen vid Net on Nets informationsdisk.
-Vad kostar den här powerbanken frågar jag honom ännu en gång, nu med irritation i rösten.
-Mannen, jag vet inte, jobbar inte här svarar han.
Jag ser på snubben med en illasittande skitful ljusblå kavaj och med ett ansikte som gjord för radio. Jag vänder mig om och försöker hitta någon som säger sig jobba i butiken. Till slut hittar jag en kille med rätt logga på tröjan.
-Ursäkta, vad kostar den här, säger jag och visar upp plåtbiten.
-Jag vet inte, du får fråga där vid informationsdisken, säger han och pekar med hela handen mot platsen jag nyss kom ifrån.
-Jag frågade redan sportjournalisten men han jobbade inte här påstod han.
-Sportjournalisten?
-Ja, han med ljusblåa kavajen, han som ser ut som en jävla sportjournalist.
-Ah, Ahmed, han är säkerhetsvakt här…
-Ok, tack…

Jag sket i hur mycket powerbanken skulle kosta mig och gick mot kassan istället. -Hallå, mannen, disken e därborta, hörde jag killen ropa efter mig. På väg till kassan hittade jag en USBdriven discolampa för 49kr. Hmm, den här kan behövas funderade jag och tog med mig en. Jag la mina grejor på bandet och inväntade min tur. Framför mig stod en endaste man som sölade med precis allt. Jag började koka inombords och undrade varför det är så jävla svårt att räkna ut att man behöver plånboken innan det är dags att betala. Den informationen kom som en chock för gubben som i panik började daska bröstfickor och röven. Till slut så hittade gubbjäveln plånboken och betalade. Men gick inte innan han först glott på kvittot vid kassan i minst en minut. -Kan du tänka dig att läsa den där någon annanstans sa jag till honom, jag har lite bråttom, jag ska till karsgöl och bryta upp karp…
Gubben kollade förvånat på mig, men valde att ta ett steg bakåt så även jag fick plats vid kassan. -Tjena mannen, sa killen bakom kassan glatt. -Varför kallar alla mig för mannen frågade jag honom? -Va? Det är åttonde gången jag blivit kallad för mannen i den här butiken sa jag. -Det e så vi snackar mannen, sa han och hånlog. Jag betalade mina varor tog kvittot. -Ha det bra grabben sa jag till honom och gick. Han svarade mig inte heller… Jävla konstigt ställe…

Förberedelsen är halva vinsten tänkte jag när jag körde mot bolaget i Södertälje. Där skulle det inhandlas bananlikör och en halvböj skeppet. Ingen tävling är komplett utan en stadig villervalla att skåla in bataljen med. Men någon Pisang Ambon hade dom inte. -Utgått ur sortimentet, sa kärringen och log. Jag såg på henne, hon såg på mig. Jag visste att hon innerst inne tänkte -Där fick du din jävla alkoholist. Men jag tvingade henne att kolla var närmaste flarra kunde befinna sig i landet? -Den finns i Torshälla, svarade hon och log igen. -Vet du vart Torshälla ligger? -Jag råkar veta exakt vart det ligger, endast fem minuter från var jag bor. Sug på den kärringjävel, tänkte jag, och nu var det min tur att le skadeglatt. Hon gav mig motvilligt numret till bolaget i Torshälla och kontrade med att flaskan var en kundbeställning som jag eventuellt inte kunde få hur mycket jag än behövde den. -Det måste vara en felbeställning, ingen har någonsin druckit bananlikör i Torshälla. -Tack mannen, sa jag och gick ut.

På parkeringen ringde jag upp bolaget i Torshälla och mannen i andra änden skulle återkomma efter att ha ringt och frågat om beställaren skulle ha sin likör? En stund senare ringde han o sa att flaskan var min…
Man kan lita på Torshällabor tänkte jag och log…

Väl framme i Torshälla så var flarran som bortblåst. -Vi hittar inte den sa tjejen som jobbade där. -Men för guds skull leta igen, jag har kört från Södertälje för att få flaskan. -Ja, jag hörde det sa hon, och gick in på lagret för att rota. Efter en stund kom nästa kärring som efter en kvart hittade flaskan. -Det stod Robert på flaskan sa hon och såg undrande ut, du hette ju Tommi sa du? -Robert behöver inte denna något mer sa jag. Hon kollade på mig och räckte över flaskan. -Du vet, sen drack jag ur en osynlig flaska med handen, han är alkoholist.. Blir kul när Robert kommer till bolaget nästa gång tänkte jag och gick till kassan efter att ha plockat upp Explorern på vägen.

-Den här är säljstoppad sa hon när hon försökte blippa flaskan. -Va? -Jag får inte sälja denna till dig, sa hon och såg allvarlig ut. -Jag har kört hit från Södertälje, jag lämnar inte byggnaden utan flaskan, bara så du vet. Hon fick ringa till någon på huvudkontoret och dividera en hel kvart innan jag till slut äntligen kunde köpa härligheten. -Det var fan vad svårt det var att köpa lite bananlikör i Sverige. -Jag ber om ursäkt sa hon. -Det e lungt sa jag och gick ut, nu är karpträffen räddad. Hon såg frågande på mig, men sa inget mer..

KARSGÖL

Tombas krönika September 2019 - Utsikt över sjön

Jag ser på den brokiga skaran män och den enda kvinnan där vi står samlade på parkeringen. Det bjuds på tacos, för det bjuds alltid på tacos på våra träffar, vi har ingen fantasi kvar. Men folket verkar nöjda, eller så säger dom ingenting. Jag fingranskar motståndet med blicken, lag för lag. Försöker hitta svagheter, funderar hur jag kan krossa deras styrkor.

Lag 1 med Daniel Roos och Sigge vann lottningen och valde roten/sunket. Mycket mer än så kunde man inte begära av dem. Ett populistiskt val av plats som aldrig ger någon vinst. Dock så såg Danne het ut med stickad mössa och bravidatröja. Sigge som slipat på formen kände jag dock lite orolig för. Redan innan tävlingen har jag bjudit dem på fest i vindskyddet. Deras laganda är svag, kan jag bara tuta i dom några öl så kommer dom att falla för alkoholdjävulen. Det var jag säker på.

Lag 2 med Bildsköna-Palle och Emil som valt Robbans udde. Precis bredvid oss. Ett val som kunde innebära sömnlösa nätter. Ett gäng som jag kände kunde hota oss på allvar om vinsten. Emil är en brottare, så våld är ingen bra lösning. Bjöd dem på samma fest.

Lag 3 med Chrille och Axel som valt ensamheten och flotten. Med lite flytningar så kunde de lirka upp en karp eller två från platsen vi ville ha. Dessa herrar kändes mest carpy med skägg, camokläder o grejor. Men Chrille vacklar i psyket. Mumlar att han aldrig får någon karp och vill mest sova. Han blir enkel att bryta ihop mentalt med den inställningen. Axel är en svårare nöt att knäcka.

Lag 4 Emil och Elin. Gängets slamkrypare som jag inget visste om. Dock så var platsen illa vald, för vi ville ha deras plats. Det äkta paret. Tror jag iaf? Hoppas på att dom intresserar sig mer för köttets lustar än gamla karpar. Tvåa på min lista över tänkbara vinnare.

Lag 5 var våra bosniska vänner och tillika mästerkockarna. Stora vindskyddet. Till tänderna taggade, men platsen tvivlade vi starkt på. För nära parkeringen. Sällskapets partykillar, sjunger och njuter av livet. Kanske så skrämmer dom karparna med sina sånger?

Lag 6 var superduon Bertilsson och Edberg. Ostviken, på pappret den sämsta och minst önskade platsen. Jag gratulerade herrarna till vinsten redan innan tävlingen startat. Det ödmjuka teamet. De är för starka psykiskt för att knäckas. Enda laget förutom oss med en rökare i teamet, en klar tillgång under det påfrestande psykologiska spelet.

Lag 7. Vi, Tomba och Saku. De regerande mästarna med båten fylld till bristningsgränsen med ved, god dryck och mat. Och lite fiskegrejor. Topp tre enligt alla beräkningar.

Vi rodde ut till våra platser och inom kort så började det hagla ner boilies i alla former och färger ner i sjön. Alla hade sina teorier om vad som skulle locka till sig storkarpen. Jag köpte karpfiskebutikens billigaste boilies och hällde på en burk med Kiwi-dip för att dölja orginaldoften. Ett klassiskt upplägg. Saku som satt på platsen 30 meter åt höger sköt ut sina med ett sånt där krokigt rör.

Att mäska för karp är inte speciellt enkelt. Det är en chanstagning deluxe, men det brukar bli bra i slutändan. Mäskplatsen väljs med omsorg. Dvs så långt ut du kommer med bellan. Sedan så kastar man sina spön ditåt och försöker hamna någonstans i närheten. Det här med distansmete är inte så spännande som det låter. Dock så mäskade jag även ett ställe vid en vassrugge, den trodde jag mer på. Efter att ha lagt på exakt identiska beten på alla tre spön och kastat ut så var jag klar för dagen.

Folk säger att det ska varieras med krokbeten. Jag har aldrig fattat varför? Jag har mitt förstahandsval med vindagoon. Andrahandsvalet känns ljusår ohetare. -Variera dina beten Tomba. Så jag ska ha ett bra bete där, och ett jävla skitbete på andra spöet? Varför ska karpen alltid vara någon superfisk som beter sig som en prinsessa med maten? Fiskar jag färna så är det räka som gäller, alla färnor äter räka, då äter alla karpar vindagoo. Jag har inte makaroner eller något annat löjligt på andra färnaspöet bara för att vara den som varierar sig. Man äter det man bjuds på, det lärde jag mig redan som liten. Börjar man servera maten med silverfat så ligger man risigt till.

Nu tävlade vi, jag började blicka på flaskorna i hörnet av vindskyddet, men nöjde mig med en öl. Kl 20.00 skulle vi ha taktikfesten i vindskyddet med både discolampa, hamburgare, drinkar och finsk tango som vi lockade med…

Palle och Emil var punktliga. Det roliga avbröts endast en gång när Emil var tvungen att dra för att dribbla in en karp. Roosen och Sigge lyste med sin frånvaro. Vi drack mjölkdrinkar och ett lite finare vin som Palle hade fått tag på. Aurora. Ibland bjöd Saku på lite Jaloviina för att få ölen att smaka lite godare. Discolampan blinkade sitt glada ljus och högtalaren pumpade ut tangon som värmde våra vemodiga hjärtan. För en stund så glömde vi bort fisket helt och hållet…
Så här avslappnad hade jag inte varit sedan mycket länge.

Emil med en fin karp - Tombas krönika September 2019
Emil med tävlingens första karp på 6900 gram.

Jag vet inte vad klockan var när Palle och Emil gav upp? Jag och Saku hade några öl kvar och en hel del saker att diskutera. Jag vet att Chrille skrev till mig dagen därpå att han varit ute för att pissa vid femrycket. Då hade discolampan blinkat och att det låtit som att vi var osams i vindskyddet mellan tangolåtarna. Vi förklarade att det kan låta så för ett otränat öra, men att så absolut inte var fallet…

Tombas krönika September 2019

Någon gång vid småtimmarna så gjorde den friska höstluften oss väldigt trötta och vi bestämde för att lägga oss fastän fisket var så spännande… Samtidigt vaknade de andra vid sjön. Den första nattens fiske hade varit hård. Förutom Emils karp på ca 6 kg så var Sigges färna på runt 3200 gram det enda som noterades. Vi hoppades att nästa dag skulle ge mer action för oss i vindskyddet när vi ändå ansträngt oss så…

DAG 2: LÖRDAG

Min gamle arbetskamrat sa. -Hellre lite bakfull än helt nykter. När jag kände efter där i vindskyddet så kände jag att hans påstående inte riktigt var helt vattentätt. Iofs, han var sällan bakfull. Och när jag tänker efter så var han inte speciellt ofta nykter heller. Då e det ju enkelt att snacka. Vi hade sovit bort morgonen, vi hade även sovit bort en bra bit av dagen. Skandalen var total. Vår plan hade gått i baklås å det grövsta. Och inte nog med det, snart var det dags för samling vid stora vindskyddet Med mat och quiz. Jag hade tagit på mig ansvaret för quizzet, dum som man är. Men frågorna var långt ifrån klara. Sakta började jag få ångest. Jag ville minst av allt att börja googla och skriva i det här stadiet av välmående. Pliktskyldigt kluddrade jag ner några panikfrågor och bad att ingen skulle märka det dramatiska förfallet av kvalitén efter fråga åtta. Om Palle var en rödräv, hur gammal skulle han vara? Hur gammal är Clark Olofsson? Kändes lite mindre karpigt än det fiskequizz jag hade räknat med att bjuda på…
Vi avslutade det hela med boilieskytte på tomma ölburkar. Saku och nån annan som jag inte minns prickade en. Resterande 58 boilies hamnade i skogen till mössens stora glädje. Det var på tok för svårt. Vi fick helt enkelt hitta vinnaren med hjälp av lite klassisk boilie-Boule.

Maten var fantastisk, men det var svårt att få ner någonting. Jag skämdes som en hund. Att några drinkar och ett par öl kan ha en sån inverkan på mig nuförtiden, man måste vara på väg att bli gammal…?
Quizzet tog Edberg och Bertilsson hem, dom satte Clark Olofssons ålder, 72 bast. Han börjar bli gammal med, den gode Clark, orkar säkert inte ens ro över ett parti amfetamin från Sverige till Danmark som på den gamla goda tiden. Ålderdomen är hemsk. Min farbror sa det till mig. -Alla dessa krav. Han hade fått tid till en sextioårsundersökning hos Dr Eriksson. -Du måste sluta onanera nu, hade Eriksson sagt till honom surt. -Men varför? -Annars kan jag inte undersöka dig…

Man är fånge i sin egen kropp. Jag fick som tur är helt rätt kropp, men ändå så känns det svårt. Såg på tv en gång om folk som hade fått fel kroppar. Mest män som var fast i kvinnokroppar. Om man nu fått fel så borde det ju någonstans finnas en jävla massa kvinnor med manskroppar? Men så verkar inte vara fallet, jag tippade på psykisk ohälsa hos dessa gentlemän… Är väl endast Daniel Roos som fått fel kropp i vårat gäng. Lång och ståtlig, ser mer ut som en kalsongmodell än en ventilationsmontör. Och han beter sig som en kalsongmodell, det är sällan han har något annat på sig än just kalsonger och gummistövlar om han vistas utomhus. Lämnar smärtsamt lite åt fantasin. En ventmontör har inte magrutor. En ventmontör har IBS och kulmage.

Tombas krönika September 2019

Åter vid vindskyddet så funderade jag en stund på taktiken. Vad gör man när det inte nappar? Jag hade sett lite aktivitet på mäskplatsen, med betoning på lite. De fiskar som rullade gjorde så mitt i sjön. Totalt skyddade av avståndet. Ingen av oss skulle nå dem, så det var enbart logiskt att det var just där dom valt att befinna sig. Den eviga frågan är om man ska slanga ner fler boilies, eller om de som redan låg där hade förblivit orörda? Jag beslutade mig att skjuta i ett gäng till, byta krokbeten till röda med jordgubbssmak och lägga mig i vindskyddet. Palle och Emil hade lovat att komma över för korvgrillning. De lät sig inte knäckas av lite drinkar och tango, till skillnad mot en själv. Jag kanske mådde fysiskt illa, men för själen hade gårdagen varit en renande upplevelse.

När man lägger sig så kommer tankarna. Dom väller in från alla håll och kanter. En tanke är ingenting man själv framkallar, de finns där och du kan inte värja dig mot den. De följer ingen logisk väg och ibland får de dig att undra om du är riktigt frisk i huvudet? Det är tankarnas roll, att testa ditt psyke. Att kasta de mest befängda sakerna mot dig och låta ditt förnuft sortera vilka som får förverkligas och vilka som ska kallas för fantasi. Detta filter saknar vissa personer. Ibland blir resultatet av detta konst, ibland vansinne. Det är på så vis en fin linje mellan Pol Pot och Percy Barnevik. Det hela blir ännu klarare när man förstår att båda har sina anhängare, och båda tycker att det är lika vansinnigt att hylla den andre.

När jag låg på vindskyddets hårda plankgolv så förstod jag hur obekvämt det var. Av detta märkte jag ingenting under natten som hade gått. Nästa tanke som nådde hjärnan var den extrema tröttheten som gjorde sig påmind. Jag somnade trots det hårda underlaget…

Det var först när Saku kom över för att koka kaffe jag vaknade. Det hade blivit mörkt och under mörker får man ingen fisk här gick ryktet på stan. Snart skulle även Palle och Emil anlända. På messenger kunde vi läsa att Emil var uppe i tre karpar, men givetvis ingenting som ens var nära 11 kilo. Ingen annan hade ens sett en karp. Ibland kom Roosen ur sitt bivvy och vädrade sin vackra kropp. Bertilsson hade någon rymdzoom och knäppte ett kort på honom och undrade i messengergruppen vad fan han höll på med. Vi andra undrade vad han hade för kamera som befann sig på andra sidan sjön från Roos bivvy. -Undrar om han zoomat in karpen åt Edberg? -Jag vet i fan, nåt mysko är det om man får fisk…

Edberg med karp på strax under 11 kilo
Edberg med en fin tävlingsfisk på 10760 gram!

Tävlingen hade nått ett kritiskt läge. Fast vi kände att vi gett allt så lyste resultaten med sin frånvaro.

Det skulle vara enklare att tävla i gäddfiske, där behöver man inte kämpa såhär mycket. Bara att kasta planlöst och glo på skärmen. Ibland tar man fram den där hinken med drag och hittar nåt med ”silhuett”. Kanske offsetkroka nån plastbit och prova kasta in mot vassen som man gjorde förr. Under åttiotalet hittades gäddan i vassen, nuförtiden står den 20 meter utanför. Man ska hitta strukturer och gräs, kyssa fiskarna och fistbumpa varandra i tid och otid. -Jag drog en 80 centimeters, fistbump! Sedan allt kramande på det. Skulle det inte vara enklare att bara hyra ett rum?

Som med alla tävlingar så funkar det så att om man får fisk så har man följt planen och fiskat bra. Uteblir huggen så är det fiskens fel. -Dom ville inte idag… Karpfiske är på ett annat plan. Om gäddfiske är en Kenodragning där en vinner och alla har tråkigt så är karpfiske dess raka motsats. Här finns inga direkta vinnare, men vi har åtminstone roligt. Vi förstår att alla kan vinna, därför är ingen bättre eller sämre än någon annan. Den som råkar ha placerat sin boll närmast den största karpen vinner oftast. Så mycket måste man förstå. Under tiden kan man dricka alkohol, skriva poesi eller bara sova. Eller som i vårat fall umgås med folk. Ingen kommer att köpa de beten som gav vinnarfisken. Ingen hade vindagoo med sig trots min intensiva marknadsföring för superdoften. Några nämnde vindagoon, men då endast i sarkastiskt syfte. Jag är ingen vidare influencer märkte jag med viss vemod.

Tombas krönika September 2019

Annat var det på sportfiskemässan där någon fått en gädda på ett musdrag som vunnit Fly vs Jerk. Nu kokade stället av kids som var på jakt efter mirakelbetet nr1. Ett bete som man dagen innan förmodligen hade hånskrattat åt. Det är otroligt trendkänsligt det där. Och det finns inga begränsningar på vad ett bete får rimligtvis kosta. Varje handsniden jerk med titantafs man sätter i botten motsvarar ett par flak med öl. Skillnaden på biran och jerkbetet är att man hade försvarat ölen med sitt liv.

På morgonen när dörrarna öppnades så hade någon en raid där de första tio fick köpa nåt hemmasnide för ett kraftigt rabatterat pris. Folk hade köat i timmar för att ha chansen på detta erbjudande. En morgon kom det ett gäng kids som sprang i panik när dörrarna öppnades. Chrille som hamnade i vägen, ovetandes av detta erbjudande fick nästan hjärtstillestånd när han på bakfyllan skulle hämta kaffevatten. En kille sprang fortare än benen bar och ramlade. Det var som en scen från plutonen där han låg skadad medans kamraterna försvann i horisonten… Han blev kvar på fältet, utan sitt drag. Chrille klarade livhanken med ett nödrop, men var kraftigt darrhänt fram tills baren öppnade.

Det var betydligt lugnare på Metetorget. Året innan hade vi boilies framme så folk kunde lukta o klämma på dem. Problemet var att vissa tog dessa för snacks och åt dem. Oftast så fick de panik och spottade ut i närmaste soptunna medans vi skrattade hejdlöst. De tänkte att det var fan dåliga snacks dom serverade här och gick sin väg. Så kom en gubbstrutt som gick raka vägen till skålen. Han tog en fiskboilie och stoppade i munnen och promenerade bort. Sedan så stannade han upp. Vi satt där glada, hånlog och väntade på kastspyan, men gubben vände tillbaks, tog en till i munnen och gick iväg… Jag antar att karparna fungerar likadant. Precis som vi människor så är alla karpar lite olika.

Karsgöl är en vacker plats. Palle har gjort ett hästjobb med sjön. Platserna är top notch som man säger i branschen, men det utan att ha förlorat det naturliga. Inga fula peggar som mest ser ut som sandlådor. Klippor, några bryggor och allmänt naturskönt. Det hummusfärgade men klara vattnet ser nästan hotfullt ut. Livlöst tills en fisk bryter ytan. Såna här sjöar ger sällan det förhoppningsfulla intrycket, men håller ofta de största överraskningarna. Mete ska ju ge ett meningslöst intryck innan det händer. Det är ett säkert tecken på en storfisk. Ser swimmet ut som ett jävla tivoli så kan man lika gärna åka hem igen.

Elden är en annan sak. Svensken verkar vara lite rädd för att elda om man inte har en anledning. Ser man eld vid en sjö så kan man med stor säkerhet gissa att det är folk från andra länder på plats. Inte sällan finnar. Vi har alltid ved med oss, det har aldrig svensken. En svensk skulle aldrig få för sig att grilla på en offentlig badplats. Ska man grilla så gör man det hemma på altanen eller för det avsedd plats. Elden är mystisk, kontrollerbar tills den helt plötsligt bestämmer sig att inte vara det. Att se en lågas dans är som balsam för själen för en finne. Den sträcker ut sin tunga och försöker ta tag i någonting för att växa sig starkare. Behaget ligger i att inte låta den göra det, men inte heller låta lågan dö. Ett spel som kan fortgå i flera dygn. Elden ger dig värme, om du ger elden precis lagom med mat för att den skall kunna leva. För svensken är eld mest ett obehag.

Emil och Palle kom över när elden stod i zenit. De hade till vår stora förvåning ved med sig. Detta fick sin förklaring då Palle berättade om sina finska rötter. Då förstod jag helt plötsligt varför jag alltid gillat honom. Jag och Saku grillade finska korvar och åt dom ur handen utan bröd med finsk senap på. Palle och Emil hade isterband med korvbröd. Givetvis en kulturkrock. Jag tog en tugga för att inte verka trångsynt. Det smakade helt ok… En karpfisketävling är ett fint sätt att lära sig om andra länders mat och dryckeskulturer.

Vi snackade brottningsregler och alternativa användningsområden för gäddflöten man aldrig längre använder. Timmarna flög medans tävlingen började sitt absoluta klimax. Natten räknade ingen med, men morgonen kändes som en tid då det kunde hända ett och annat.

Natten är annars en fin tid att ligga och fundera på livets gåtor. Jag låg där ensam i vindskyddet och funderade på vad som driver ett gäng att samlas vid en mörk sjö mitt i den mörkaste Småland. För att meta lite karp dessutom. Vi är alla här på lite olika premisser. Daniel Roos är en sån som bara hakar på allt man kommer på att erbjuda honom, jag vet inte om han ens har krok på sina grejor? Han verkar nöjd att finnas till. Chrille ville bara sova sa han. Jag och Saku älskar mat och dryck samt uteliv. Jag vet inte om någon har själva fisket som huvudsyfte för resan? Visst vill man ha fisk, och visst älskar man sitt fiske, men som Edberg sa: -Skulle den här sjön legat mitt i Centrum så skulle jag aldrig ha fiskat här. Det är ett sundhetstecken. Känslan går före fångandet. Vi är nog alla lite vilsna själar som inte kan finna ro innan man är omgiven av total tystnad och ett kompakt mörker.

Jag har inte valt naturen. Det är naturen som valt mig. Kanske är man primitiv som kastar ur sig såna slitna fraser. Men så är det nog…

Blir man besviken över att inte ha ett pet på sina grejor på tre dagar så är nog inte karpfiske någonting för dig. Vissa fiskar efter karp för att fånga dessa varelser. Andra, som undertecknad, älskar allt runtomkring och blir mest förvånad om det helt plötsligt sjunger i larmen. Tar man sitt fiske för seriöst så tappar man en viktig dimension. Det fundamentala att kunna socialisera med andra människor. Jag ser Roosens tält ca 60 meter från mig. Det lyser därinne, men trots det ringa avståndet så är vi lika långt ifrån varandra som vilken dag som helst. Det känns lite tråkigt att inte kunna sitta i samma bivvy med honom och Saku som i somras och lira kort och snacka skit. Jag kastar iväg ett meddelande och han svarar. Till vänster så är det tyst. De sover. I morse när Emil hade fått en karp så försökte han väcka Palle för att komma och håva. Hans rop väckte de på andra sidan sjön som i sin tur ringde till Palle. Men han vaknade ändå inte. Sånt är karpfiske, dråpligt, kallt och svinkul.

DAG 3

Jag vaknade av att det pep. Det var min mobil. Natten hade varit lika händelselös som vi förutspått. Jag bytte beten och gjorde några sista justeringar i taktiken. Ett spö kastades så långt ut jag kunde med en pva-bag med några boilies. De andra placerades på mäskplatsen. Några andra gjorde liknande lösningar vartefter de vaknade. Den siste att vakna var Roosen. Han vaknar alltid sist. Vet i fan vad han gör om nätterna?

Vi kokade kaffe när Saku fått sina prylar i ordning. Det såg hett ut. Lite blåst, lite regn och ca 7 grader varmt. Eller hett och hett, vad fan vet vi om den saken? Jag har under årens lopp fått dessa heta perioder beskrivna för mig. Här följer ett axplock, så för bok nu så vet ni nästa gång.

Under högtryck, lågtryck, innan regn, när det regnar, efter regnet, när det blåser, när det inte blåser, morgon, natt, kväll, eftermiddag, under dagen, när barometertrycket är antingen sjunkande, stigande eller stabilt. När det är molnigt, halvklart eller klart. Under samtliga vindriktningar, När det blåser mot eller ifrån land, Under sidovind, kastvind eller bara lätt bris. När det är dimma, frost, afrikavärme eller smog. Bara för att nämna några få. Sedan så har man Napp och Nytts huggtidskalender om det skulle krisa på riktigt.

Så det vädret vi hade föll definitivt under kategorin ”het tid”.

Men det hjälpte inte ett piss. Larmen förblev lika tysta som under hela resan. Jag som köpt nya larm och allt. Det är en del av tjusningen, att köpa grejor som man egentligen inte behöver. Jag sa till Saku att jag funderade att köpa en sån där bivvy med för-rum där man kan anordna fester och bjudningar. Det vore helt klart ett tillskott för komforten. Jag satt och funderade på vad annat man kunde utöka sitt arsenal med när vi hör Palles larm gå. Han krokar en karp och vi följer drillningen med illa dold avundsjuka. Karpen simmar i sidled och provocerande nog så håvas fisken framför våra ögon. En fjällkarp på över nio kilo.

Palle med en fin fjällis från Karsgöl
Palle med en fjällis på 9525 gram.

Räcker inte för vinst, men det räcker för att få folk på alerten. -Nu känns det hett, hör jag alla säga till sina lagkamrater. Man peppar igång förhoppningar för att få blodet att snurra en aning snabbare. Daniel Roos är den enda människan som inte går till sina spön för att göra en justering eller spana sådär proffsigt ut över sjön som om man skulle ha koll på någonting. Jag messar honom för att se om han överhuvudtaget lever? Han svarar med en cykel. Vi har nämligen bytt ut tummen på messenger mot en orange cykel. Han undrar om det är en monark. Jag svarar att det är en Crescent racer med bockstyre. Dom hade den färgen. Han verkar inte bli så upphetsad av informationen som en annan. Förr var bockstyre en statussymbol. Idag är det ett tecken på att du är mitt uppe i ett missbruk.

Klockan 12.00 ska vi sluta tävla och 13.00 ska vi ses på parkeringen för att ge Edberg och Bertilsson förstapriset. Priset som vi lika gärna hade kunnat gett dom innan tävlingen.

Klockan 11 ger jag upp. Jag packar ner alla mina tillhörigheter och lastar prylarna i båten. Prick 12.00 ska jag hämta Saku, då vi är först ut med våra grejor på sjön. Den sista timmen är en mycket lång sådan. Tiden är en bra konstig grej. När man sover så existerar den inte, när man gör något kul så flyger den, och när man jobbar så står den nästan still. Jag tror Einstein hade lite teorier kring det? Men hans tid är förbi. Jag tänker på Einstein medans jag blossar. Hade han bara haft en helt vanlig frilla så hade ingen kommit ihåg mannen. Det som skiljer en helt vanlig professor från en excentrisk sådan är oftast endast utseendet. Han hade nån formel som slog hårt i folks medvetande en gång i tiden. Nu syns han mest på kaffemuggar och som såna dockor man kan ha på instrumentbrädan med gungande huvud. Hoppas han känner sig nöjd med sitt livsverk. Vi skiter väl i din forskning, men du ser bra jävlig ut. Blir skitbra posters!

Han Hawking lider av samma syndrom. Ja, ett illa valt ord i sammanhanget, men han är väl mest känd för att han inte delade ut stående applåder än det han pysslade med om dagarna. Människan är bra grym när man uppskattar en schysst flint mer än rön om ett bättre liv.

Jag ser på sjön. Den ligger lika still som när vi kom. Det enda som förändras är stillheten som människorna med deras tält, ljus och läten stör. När vi lämnat platsen så ligger den där lika mörk som den alltid gjort. Det är vi som är gästerna, ovälkomna sådana. Det enda vi vill är att för en stund kunna dra nytta av sjöns invånare. Ett egoistiskt val såklart, men det ger oss en möjlighet att besöka platsen vi aldrig annars skulle besöka. Träffa de människor vi aldrig annars skulle träffa. Och få de upplevelser vi aldrig annars skulle få. Tävlingen känns sekundär, även fisket känns sekundärt. Om målsättningen är att fånga och briljera, då har man valt fel sysselsättning. Jag ser Palle sitta på klippan bredvid sina spön. Det här är hans sjö, hans plats här i livet. Alla förutom Daniel Roos har en sådan plats i livet. Ibland blir man bjuden till en sådan plats, och då får man vara ödmjuk. Daniels plats i livet är hans bivvy. Och den kan befinna sig lite var som helst under olika tidpunkter under året. När dragkedjan stängs, ja gud vet vad som händer där inne?

Tombas krönika September 2019

Min farbror sa till mig en gång. -Skyndar man så slipper man stressa. Dessa visdomsord har jag följt slaviskt under mitt liv. Därför var jag inte speciellt förvånad över att vi anlände till bryggan först av alla. Vi hade tävlat väl, gett detta allt. Men ändå så räckte inte. Så är det ibland. Jag frågade vilka som var intresserade att delta även nästa år? Alla räckte upp handen. Även alla de nio som inte hade fått någon karp. Jag log inombords. Jag visste väl att det inte är endast för fisket man träffas. Det finns hopp för mänskligheten. Även i Småland.

Tills nästa gång…

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *