Tombas Krönika Våren 2022
Tombas Krönika Våren 2022 och det blir ingående om en resa som gjordes tidigare i år. Det blir fiske, livet, mäsk och mycket, mycket mer!
Det finns folk som roar sig med att planera sin packning redan veckor innan själva resan. Ni vet såna nördar som ska ha givna platser för vissa saker och smarta lösningar för dumma grejor man släpar med sig. Jag tillhör inte den skaran. Nej, jag tillhör dem som blir fruktansvärt upprörd över att man släpar med sig ett extra objektiv till kameran, en smidig tripod eller något annat skit. Precis lika upprörd när man läser att SM i kajakfiske just nu avgörs. Sånt skit förstör hela min dag. Det om någonting är rasism. 500 vita män inpressade i sina jävla kajaker fulla med elektronik som sedan ska tävla vem som e bäst på att fiska ur en båt konstruerad för barn ur trasiga familjer på sommarkollo. Var ska vi hålla detta underbara event då? I ett intimt litet vatten där kajakjävelns fördelar kommer väl till pass? Nej nej nej, på Vänern, En av Europas största sjöar. Gott om utrymme att svänga för tjockisarna ska det vara. Den stora frågan här är? Vad tävlar man om? Får man en fördel om man klarar av att åka ned för en fors eller paddla uppströms? Nej givetvis inte, det fattar väl alla. Gud vad jag önskar att eventet ställs in pga hårt väder, det skulle vara passande.
Men eftersom man är en obotlig optimist så får man försöka krama ut något vettigt ur detta. Man framstår som betydligt mindre dum i huvudet att man väljer att ägna fyra dagar åt att meta björkna. Jämfört med kajakfiske-SM så framstår ändå detta som rena genidraget.
Varför går inte kajak-SM vid Dalälven förresten? 500 kubik iskallt vatten som trycker på. Bra med plats åt publik som kan kasta sten på de tävlande och finfina drunkningsmöjligheter. Gott om runda fina stenar med, och massor av björkna!
DAG 1:
Jag står vid Gävle järnvägsstation och väntar in tåget från Norrland. Min tankeverksamhet snurrar kring vad staden är känd för? Tomas Di Leva, en man i klänning, en bock som är känd först när den slutat att existera samt Gevalia, kaffet som gett byggjobbare rännskitan sedan 1920-talet. Nästa tanke som slår mig är att jag rent tekniskt faktiskt befinner mig i Norrland, fast det är knappt. Det skulle såklart Baronen aldrig erkänna. Han som e född i Skåne och bott i Östergötland hela sitt liv har blivit en sån där låtsasnorrlänning redan första vintern. Som en blandning mellan Sven Melander och.. Ja, valfri Norrländsk person. Han har dock gjort sitt bästa, köpt både snöskoter som fyrhjuling. Han har också fällt en mindre skog som han ämnar att bränna upp under vintern hemma i stugan. Sånt som man gör i Norrland som han säger. Skryta för sina vänner om hur man satt yxan i smalbenet på fyllan och jobbat klart passet, eller när man haft så mycket knott i stugan att man inte sett teven från soffan. Allt sånt som Stockholmare aldrig skulle klara av..
När han väl anländer så hamnar han trots mina instruktioner på motsatt sida av vägen. Där pågår en afrikansk förfest inför hockeyn, komplett med Stigas bordshockeyspel med tillhörande spontana sång och dansnummer. Men efter lite förvirring så hittar jag honom, lastar in hans prylar i bilen och åker mot stugan. Baronen ser sliten ut. Vintern har gått hårt åt mannen. Det är sorgligt att bevittna.
Jag undrar om det är Norrland som förändrat Baronen eller Baronen som förändrat sig själv för att passa Norrland? Kanske är det en skyddsmekanism för att slippa de rektala våldtäkterna under bastukvällarna när skåningen återigen ska brottas ner i snövallen? Han ser ut som en ung Varg Vikernes. Men han är lika glad för det, och tokpeppad på att meta upp feta björknor. Fast vem fan är inte det? Det är ju därför vi ska ses. Roosen, Baronen, Chrille, Vicke jag och Mr X som valt att förbli anonym pga politiska skäl. Jag känner mig trött efter dagen, men Baronen är övertaggad. Han berättar med stor glädje att det fanns både öl som toalett på tåget. Jag leker en stund med tanken vad jag skulle klara mig utan om jag var tvungen att välja, men kommer inte fram till något svar. På något konstigt sätt så är det ändå charmigt att lyssna på hans orerande om Norrland. Dom hade haft 3 meter snö redan i Augusti, och sedan hade det bara fortsatt.. Han påpekar även att i Gävle så råder det sommar om man jämför med hemma. Jag funderar om det ska fortsätta på samma sätt hela resan med ändlösa Norrlandsskildringar och små notiser om hur annorlunda det är i södra Sverige där han bott hela livet om man bortser den gångna vintern. Men han lugnar sig när jag frågar om han fångat några björknor hemmavid på sistone.
Vi stannar till och hugger en kebab och flyttar sakta fokus från landets nordligaste delar till det som komma skall. Vicke och Mr X ringer en stund senare och berättar att de börjar närma sig stugan, så vi skyndar oss för att möta upp dem med Jaloviina och berättelser från lapphelvetet. Vilket visar sig vara en opopulär kombo. Mr X dricker inget, och nykter så vill man inte lyssna på minnen från fjällvärlden. Istället så väljer vi sängplatser. Jag tar sängen till vänster som jag alltid gör. Med mig har jag två skyddsmadrasser så man åtminstone kan ligga i sina egna spermarester. Baronen tar högst oväntat det andra skyddet. -Man kan aldrig veta vad som hänt i den här jävla stugan, mumlar han och bäddar överslafen. Jag känner mig hedrad, men samtidigt smått oroad över hans val. Vicke tar sängen på motsatt sida, men täcker för öppningen med ett täcke. Om det är för att vi inte ska se in eller för att han inte ska se ut vet vi inte? Mr X väljer att sova i bilen, vilket förmodligen är det allra säkraste kortet om man tänker ur hälsoaspekt. Vi minns med värme gången då Baronen fick en säng dränkt i blod och avföring på sportfiskemässan i Jönköping. Sån helkväll var det länge sedan man hade. Nuförtiden så får man vara glad om man lyckats pissa ner sig under natten. Allt blir sämre med åldern..
Vi bestämmer oss för att meta första passet på hemmaplan. Vicke som besökt Dalälven sedan slutet av sjuttiotalet har aldrig fiskat någon annanstans än vid sprutet ser misstänksam ut. Men han låter sig motvilligt att övertalas. Mr X misstänker jag är lika skeptisk, men säger ingenting. för att inte väcka missämja. Men stämningen blir ändå snabbt spänd och obekväm. Först när Vicke tar fram sin handdrivna maskin som smular bröd och lyckas nästan kapa av sig fingret så lättar stämningen något.
Första nattens fiske blir en trevlig tillställning. Jag o Baronen sitter bredvid varandra, dricker öl och snackar skit och drar björknor medans Vicke hittar Dalälvens enda fisktomma fläck och ger upp någon timma senare. Mr X fångar björknor, en lake, ett par ålar och några riktigt grova braxar uppemot 1500gr och succén är total. Trots detta så väljer våra kompanjoner att överge stället och lovar att åka till sprutet så fort solen gått upp. Jag funderar om jag ska spöa dem nu direkt eller vänta tills dom somnat? Baronen och undertecknad kör på tills det börjar ljusna och njuter av livet. Nästa dag ska Roosen o Chrille ansluta oss, och då är det lika bra att passa på att njuta medans man fortfarande kan.
DAG 2:
Jag förstår mycket väl att det finns folk som väljer stora fiskar istället för små. De flesta människor som metar har den inställningen. Men för mig personligen så är det viktiga inte fiskens vikt, utan var den tagits. Att sätta sig i sprutet är för mig en lika stor prestation som att föra in en tvåliters colaflaska i röven. Det är såklart imponerande, men det har tusen metare gjort innan. Och tänk på familjen sen, vill dom förknippas med sånt avvikande beteende? Man kan fånga en fin björkna, mört, stäm, vimma eller vad som helst. Men var ligger tjusningen eller prestationen? Tävlar man så är det en sak. Då vill man tävla med samma förutsättningar som alla andra. Men gillar man att meta, då har jag svårt att förstå varför man skulle vilja sätta sig där? Jag kanske är gammaldags, men visst fan är älven längre än bara den lilla tarmen där odlingen spyr ut sina rester. Gud ska veta att man lagt hundratals pass efter björkna i alla möjliga obskyra vatten, men faktum kvarstår att det finns inte ett annat vatten som kommer ens nära Dalälvens vikter. Men det handlar inte endast om vikt, det handlar även att fiska riktat mot arten. Den stora ska inte vara en slumpfångst, utan en fisk man hittat där ingen annan tänkt att leta efter den. Det är så den ska tas, lite som baronen under bastukvällen. Planerat, metodiskt och gärna i sällskap av ett gäng goda vänner.
Det är också anledningen varför jag och Baronen befinner oss i en hästhage när Roosen och Chrille anländer. De stannar bilen och undrar vad fan vi håller på med? Vi förklarar att vi letar efter en väg ner till älven där det ser hett ut, men hittar inget vettigt ställe att ta sig ner. Vi beslutar att avbryta letandet och följa med grabbarna till stugan.
Roosen och jag har under åren utvecklat en tradition med offergåvor. Varje gång vi ses så ger vi varandra presenter. Det började sådär oskyldigt med porr och senap, men har med tiden blivit mer extravagant. Jag lämnar över en flaska med Jaloviina lagrat på ekfat. Men denna gång bräcker Roosen mig med en specialbeställd Landslagströja för finska Hockeylaget. Komplett med nuffran 96 och namnet Rantanen. Man blir fan tårögd för mindre. Chrille undrar var Vicke och Mr X är? -Sprutet, svarar Baronen. Chrille säger ingenting, men tystnaden är talande. Han är inte arg, endast väldigt, väldigt besviken. Mäsket blandas under tystnad och skam. Framförallt skam..
Roosen undrar vad som är hemligheten med det perfekta mäsket som jag har? Jag bestämmer att lära honom och tar med grabben på en liten promenad. Vi sätter oss vid älven och jag ger honom baljan. -Blunda och lukta, ber jag honom. Han gör som jag säger och andas tungt genom näsan. -Sedan känner du på mäsket, kramar lite, låter bollen spricka mellan fingrarna.. -Det känns perfekt stönar han. -Javisst. -Så varm den känns… -Mmm, ta lite längre ner. Han för in handen längre in i baljan och klämmer. -Schh, inte så hårt, bara lätt med två fingrar, smek den med fingertopparna. Han gör som jag ber honom att göra. -Det här är inget nöjesfält skapat för dig, det är vad du gör med dina fingrar som får mäsket att reagera. -Känner du hur fuktig den är? -Jaaa. -Precis rätt. -Är det torrt så blir det inte bra. -Mäsk kan aldrig vara för blött, det är där metarna gör fel. -Räck ut din hand. -Känner du hur hård den är? Roosen andas tungt och stönar fram ett, jaaaa.. -Det är en feeder. -Så stor den är. -Mmm, dom säger det. -En feeder kan aldrig vara för stor. -Glöm allt vad dom säger att storleken inte spelar någon roll och att det är vad man gör med den som räknas. -Så säger endast folk med små feeders.. -För in den nu Daniel. Roosen för in den mot det varma fuktiga.. Jag stannar honom innan han hinner trycka in den. -Inte så fort, ge inte allt på en gång. -Lek lite på ovansidan först, låt mäsket be dig att föra in den. -Men hur? -Du kommer att känna när det är rätt tillfälle.
Efter en stund så för han in den sakta sakta.. -Svarar mäsket, frågar jag? -Jaaa.. -Du ser.
Efteråt röker vi en cigg och har lite efterspel vid älven. -Det var det härligaste jag någonsin upplevt, säger Roosen. Jag lägger fingret på hans läppar och tystar honom.. -Säg ingenting, bara njut…
Blickar man över älven så ser man nästan ändlösa möjligheter. Jag undrar hur metet här kommer att förändras med tiden. För man förstår innerst inne att det kommer att komma en generation metare långt duktigare än oss som kommer att utveckla fisket till någonting vi aldrig kan åstadkomma. Det finns öar, sänkor, grund, vass, ja allt som en helt vanlig å innehåller. Men hur mycket har vi utforskat? En promille kanske? Givetvis så kommer någon förstå att båt är det man ska ha. Precis det som gäddfiskare listat ut för länge sedan. Det är en totalt orimlig tanke att älvens samtliga fiskar hamnar i sprutet. Men varenda en som stiger måste passera åns första böj. Det är enkel matematik, men så är vi metare väldigt enkla människor. Det är först när man kan få en stor fisk på ett enkelt sätt som det blir intressant. Garantier är det de flesta är ute efter. Vet man att det finns en stor fisk så kan man lägga oändligt med tid för att få den att nappa. Vet man ingenting så är man inte villig att offra en sekund. Det är därför rekordbraxen kommit upp arton gånger medans rekordbjörknan mig veterligen endast en gång. Det är ren och skär fakta ingen kan förneka.
Men tävlar man så måste man få chans på samma poäng som alla andra, det är väl klart som korvspad. Och det är då man förstår att folk sätter sig på dessa platser. Och på något skruvat sätt blir det rättvist då alla metar efter samma fiskar efter samma förutsättningar. Men att kalla sig för specimenmetare eller tävlingsfiskare borde redas ut tycker jag. För ingen i tävlingen vill ingen bli kallad för tävlingsmetare och vice versa. Varför skulle jag som fritidsmetar vilja bli kallad för tävlingsmetare? Precis lika konstigt är det varför en tävlingsmetare vilja bli kallad för specimenfiskare? Man väljer alltså den mest positivt laddade termen man hittar som kan sväljas med hull och hår. För tävlingsfiske är någonting vi fortfarande ser ned på här i landet. Även fast få skulle vilja erkänna det. Vem i sina sinnes fulla kan tycka att kajakfiske-sm är någonting annat än skit? Men det skulle vi aldrig erkänna offentligt. Precis likadant tycker väl kajaksnubbarna om specimentävlingen. Att sitta i ring och meta efter samma fiskar. Och så vidare.. Det är därför det kallas för turbåt. Inte för att själva båten åker på tur, utan har du tur så får du den största koljan eller vad det nu är man rycker fast på måfå? Men inte ens det kan man erkänna. Människan är beroende av att känna sig duktig och speciell. Det är därför man ljuger för sig själv och för andra, och det är därför vi är här. Vi som vill lyckas med vårat där ingen annan har tänkt att doppa en krok. Det är viktigt för oss tydligen.
När man metar på så hög nivå som vi gör så är det viktigt med rätt plats. Med det menar jag framkomlighet och bekvämlighet. Att kunna fiska ur bilen vore drömmen, men nu får vi nöja oss med en promenad på närmare fem meter. Feedern slickar bilen i varje kast, då vet man att man är bra nära det optimala. Grabbarna verkar nöjda, solen skiner, ölen är kalla och ur min elektroniska mäskbalja med inbyggd högtalare så strömmar det ut musik som får blodet att bli någon grad varmare. Endast Chrille är missnöjd. Han tjatar om att någonting luktar illa, men ingen annan av oss kan känna någon odör. Men han ger sig inte, efter en halvtimma så tjatar han igen. -Det stinker här.. Vi misstänker att det är Baronens mäsk, men han blir fruktansvärt stött över påståendet. Till slut så hittar Chrille felet. Vid hans fötter så flyter det en död grävling som ruttnar glatt i sommarvärmen. Vi avbryter fisket en stund och beställer var sin pizza medans han med hjälp av en lång och krokig pinne försöker skjuta ut liket i strömmen.
Fisket i sig går hyfsat. Vi drar björknor, mörtar, idar, braxnar och någon enstaka vimma. Inga toppvikter men trevliga förmiddagsfångster som träning inför nattens bravader.
Efter Pizzorna så begår Roosen det fatala misstaget att fråga Baronen om hur Norrland känns som boplats? Vi får alla ta del av en skildring som är som tagen ur vilken 1800-tals bok som helst. Alla gamla klyschor återanvänds, för detta är viktigt för Norrlänningar, vilket baronen inte är. Han kommer från Eslöv, men det förnekar han in i det sista. Vi får höra att han bor i en stuga, men inte vilken stuga som helst, utan en gammal stuga. -Förr kunde dom bygga hus. Jag tänker för mig själv var gränsen mellan bra och dåliga hus går och hamnar någonstans kring Sundsvallstrakten.
Tjälen släpper vid midsommar, fast då kan det fortfarande snöa, säger han. Och sedan får man skynda sig att plocka upp nypotatisen i slutet av augusti, för snön kan komma redan i September. Givetvis så har man både snöskoter som fyrhjuling, för det underlättar att ta fram sig i snön.
Norrland är lite som Putin. Ju mer man får berättat för sig, desto mindre gillar man det. Mygg och snö är allt man hör om. Allt mäts i snö. Aldrig någon har en stockholmare sagt att vi kan få uppemot 50mm regn valfri månad i tex Farsta. -Jag minns när jag var ung och skulle till skolan. -Då fick man minsann ta sig dit till fots genom två meter snö i minus 36 grader. Medans en i Farsta kan säga att han åkte kollektivt. Underförstått så är mannen från Farsta inte hälften den man som plogat sig igenom snön omsvärmad av mygg såklart, vid midsommar i högsommarvärme.. Man fattar såklart att det hela beror på att man vill skryta med det lilla man har. Dessutom så är det fult att skryta om de förmåner man råkar besitta. Ingen går väl upp på morgonen och sedan ringer till en vän och förklarar hur frisk man är. Men har man ont i ryggen så måste alla få höra. Att bo i Norrland är därför fullt jämförbart att vara kroniskt sjuk. Ni tror att jag ljuger, men tänk efter. Har ni någonsin hört talats om en helt normal vanlig dag i Norrland utan varken kyla, snö, is, mygg eller alkohol?
Vi fiskar en stund till och åker sedan till stugan för en bit mat och planering inför nattens utlovade björknarace.
Stugan gapar tom när vi kommer. Jag kollar bakom skyddsvallen Vicke byggt i sin säng, men där finns ingenting. De är kvar vid sprutet och har hamnat i en helt annan dygnsrytm än vi. Där får man inte fiska när det blir mörkt. Jag trodde först det var ett skämt, men det är tydligen sant. På morgonen så har man någon form av kösystem där. De som kommer först får den hetaste platsen på stenen vid själva sprutet. Vi konstaterar att när man får inleda sitt fiskepass med att köa, ja då har man hamnat helt rätt i livet.
Vi däremot, vi vill helst bara meta på natten, för det fisket har några fördelar. Förutom det uppenbara att man slipper köa så slipper man även andra människor. Sedan så är björknan en nattfisk. Vid älven så är det svårt att meta riktat efter en art, men aktiviteten hos de andra fiskar sjunker något vid nattetid. Om man bortser braxnarna. Det är därför man utvecklat metoden med två mäskplatser. Björknor och braxnar håller sällan till i samma stim. Så om man får in eländet på mäskplatsen så börjar man meta på den andra som ligger en kastlängd åt ett annat håll. På detta sätt så förflyttar sig skiten snart till Roosens eller Chrilles plats, och man kan fortsätta meta som vanligt. Att sitta o plöja genom ett stim som aldrig tar slut känns inte alltid som ett alternativ. Betet är som alltid räka, fisk, maggots eller mask. Att meta efter björkna med majs är som att bjuda med en vegetarian på grisfest.
När det är riktigt illa så tar man en fiskbit. Då slipper man nästan allt förutom just björknan. Ett stycke löja på ca 1cm är precis lagom och ger mig denna natt några fina fiskar. Det skulle förmodligen vara ett superbete vid sprutet om man vill meta lite selektivt?
Jag sätter mig mellan Roosen och Baronen på stranden när vi anländer. Chrille tar sin vana trogen en plats längre ner. Han är inget socialt mästerverk har vi noterat. Han om någon har levt norrlandslivet, trots att han bott i Småland så länge vi minns. Hela hans uppenbarelse andas tunga beslut. Det är hedrande att någon i gruppen faktiskt är lite genuin tänker jag. Vi har en finne som bor i Eskilstuna, en skåning som bor i Norrland, och ett stycke Roosen som borde bo i Stockholm men hamnat i Växjö. Vicke däremot, han är en genuin Stockholmare som flyttat till Lindköping. När jag köpte fiskekort åt grabbarna på kontoret så slog det mig att jag faktiskt inte vet var Chrille bor? Det vet nog ingen av oss. När frågan ställdes så chansade jag på Vassmolösa. -Var fan ligger det, frågade den uppenbart skånska mannen som verkat hamnat på lika fel plats i livet som vi andra. -Jag vet inte, svarade jag. Han mumlade något och noterade ”bassmolösa” på fiskekortet. Michael Zentio trodde han redan förra resan vara en polack, så det körde vi på även denna gång. Medans på Roosens kort så stod det. ”Daniel Roos Roos, Växsjö”. Jag ska inte vara taskig, det är inte så att man måste gått 8 år på Chalmers för att jobba på Älvkarlebys fiskekontor. Men det som förvånade mig var att mitt namn hade han stavat helt rätt. Det är inte ens alla gånger jag klarar av det under press.
Nån timma senare hör vi en bil anlända till stugan. Jag undrar för mig själv om grabbarna ska komma och besöka oss på stranden 200m uppströms och berätta om sin spännande dag. Men det var endast önsketänkande från min sida. Baronen känner nog samma sak, men säger ingenting. Vi har rest från olika delar av landet för att träffas och att fiska ihop. Om den sociala biten inte håller, då finns det ingenting som längre håller oss samman. Vi förminskas till bara vanliga människor som lika gärna, eller kanske till och med bättre skulle klara oss utan varandra. Och är så fallet, varför då åka tillsammans och fiska?
Baronen är en bra kille, trots att jag klankar på honom hela tiden. Sådan är jargongen mellan oss. Han är fullt kapabel att ge tillbaks, och en riktigt smart kille. Jag e uppvuxen med att snacka sport med mina polare när jag fiskar. Är det sport på g så är alltid radion på som gäller. Killarna i denna gruppen är inga sportälskare. Hockey påstår dom sig gilla, men då Palle älskar Oskarshamn, Vicke Djurgården och Chrille Tingsryd så känns det hela onödigt. En annan har följt NHL slaviskt sedan slutet av åttiotalet och undrar varför i helvete man väljer att följa skitdålig hockey när det finns långt bättre alternativ? Roosen är den enda av oss som ser ut som att han kunde tänkas sporta, men han hatar sport, och med all rätt. Baronen gick någon brevkurs i Kendo på nittiotalet och påstår sig fortfarande kunna sparka över huvudet på sig själv, men vägrar att ge ett provsmak om det inte är allvar. -Jag har ingenting att bevisa, säger han och flaxar med armarna. Själv sköt jag luftgevär för 30 år sedan. Det var pisstråkigt och knappast en sport. Men har ändå en medalj att visa upp.
Vi sitter där i mörkret och metar. Som så ofta förr.
DAG 3:
Morgonen börjar med bråk, Baronen är allt annat än nöjd med placeringen av mäsket. Jag kan sträcka mig till att det är lite smått opraktiskt att ha det mitt på golvet, men var annars ska man ha det? Han hade nästan krossat tån mot en påse kexmjöl när den förstorade prostatan gjorde sig påmind på natten. Dessutom så har vi alltid mäsket mitt på golvet. -Varför då, undrar han? -Då blir man hela tiden påmind om vem man är. Han muttrar något obegripligt till svar och går till köket.
Chrille som inte helt oväntat vaknat först av alla förbereder sin frukost. Mannen börjar tappa all livsglädje funderar jag på medans jag observerar snusket han tydligen ska äta. Sirapsbröd med messmör och risifrutti. Som dryck har han valt en drickyoughurt i vaniljsmak. Carlssons fyrkant står det på brödpaketet, en klassiker menar han. Vad är det med svenskar och bröd, undrar jag? -Antingen lingongrova eller sen något sirapsbröd. Men endast morgon och kväll. Medans finnar äter bröd endast till middag och lunch. Och då rågbröd. Är man hungrig så äter man mat, man lallar inte runt med kokta ägg o annat skit. Här får man aldrig bröd till maten, medans det i Finland är ett tecken på fattigdom om mat serveras utan bröd till. Carlssons fyrkant skulle inte överleva en vecka i Finland. Och messmör sedan, fy fan..
Ingen av oss visste att Chrille hade torskat så hårt på frukt. Roosen undrar varför och får ett luddigt svar. -Förr åt jag inte frukt, men nu gör jag det. Baronen undrar om någon sett Vicke sedan Torsdags? -Vi har inte sett han på hela resan säger Chrille. Trots att vi bor i samma stuga. Bara det är imponerande skrattar jag. Idag skulle dom meta efter stäm, och då gäller det att vara på hugget. Grov stäm dessutom, uppemot tre hekto..
Jag har mina tankar om stäm, men tänker för en gångs skull att vara lite solidarisk. Morgonmetet ska bedrivas på en helt ny plats för oss samtliga, men inte innan Chrille fyllt på med frukt, den punkten tänker han inte vika ner sig på Så vi bränner av under hot mot Willys i Skutskär. Jag ber baronen att köra, men han känner inte suget alls. -Men vad fan, ska inte jag få dricka några öl någon gång? Själv har han varit mer eller mindre full sedan han lämnade lapphelvetet. -Du är inte hemma nu, så du kan inte vara full dygnet runt, retar jag honom. På Willys handlar vi räkor o balsam medans Chrille går loss på fruktavdelningen. Så fort han kommit ut ur butiken så vrider han av korken på en sån frukt-shotflaska och halsar tills den är tom. Jag tänker på min farbror och när han började dejta sin blivande fru. Han drack också sådär, fast aldrig nåt bögigt jävla juice. De första 12 gångerna han var hos svärföräldrarna så var han full. Den trettonde gången så sa svärmor till slut åt honom. -Jag har aldrig träffat dig nykter. Han såg på kärringen svarade, -Du borde dricka mindre.. Det blev inget lyckligt äktenskap, det minns jag bestämt.
Det nya stället visade sig vara en mindre succé. Direkt så får vi en massa id, brax och björkna, och Chrille pumpar in under ett fruktsockerrus en mört på 39cm. En sån fisk borde väga kilot alla gånger om man får den ur ett normalt vatten, men här tyngs vågen ner till endast sex hekto. Det är en sorglig syn, men 39cm är 39cm som Chrille säger. Men Roosen är allt annat än nöjd. Han drabbas av oändliga bottennapp och total fisklöshet. Så vi bestämmer oss att fira mörten på en av Skutskärs allra finaste cowboyrestauranger. Vi tar var sin burgare och kalla öl till, förutom Baronen som är tvungen att hålla sig till cola utan hembränt. Och tur var väl det för en stund senare blev vi frälsta av jesus på macken av en gubbe som jobbade med undervattensteknik. En sån stund vill man inte ha sina kanaler bedövda av demonen alkohol. Kanske borde han se det som ett omen? Första dagen nykter sedan midsommar, och positiva saker händer direkt. Inget hål är för litet för gud att penetrera som min präst sa på sommarkollot. Och det gäller tydligen även Preem-macken i Skutskär.
Ibland vaknar man till mitt i livet och får en uppenbarelse. Man stannar till själsligt och tar en stund att reflektera. Det är såna små tanke-oaser eller mentala rastplatser som man är tvungen att besöka för att färden ska kunna fortsätta med all sanitet i behåll. Här sitter vi på en cowboyrestaurang och äter flott medans livet runt om oss verkar fortskrida som det gjort i alla tider. Även i Skutskär. En rädd granne i telefon med polisen, någon som misshandlar sin fru i lägenheten bredvid, och en annan sitter i polisbilen på väg att gripa mannen som slår. Samtidigt på en klippa sitter två män och metar stäm som ingenting vore hänt medans farsan skulle klippa bort min bild från familjeporträttet om han visste att jag satt där. Men sånt är livet, vi dras alla till skit som flugor fast vi kunde välja att flyga vart som helst. Den enas elände är alltid någon annans lycka. Ju äldre man blir, desto klokare blir man, sägs det. Man går från att vara avundsjuk på det andra gör till att vara belåten att slippa göra det andra gör. Jag är nöjd att slippa meta stäm och kunna sitta här med en kall öl framför mig. Och andra gånger så är det tvärtom. För mig så blev det så med gäddfisket. Allt oftare så önskade man sig befinna på en annan plats än en iskall båt i december. Och där och då så är slaget förlorat. Jag gick från att tänka vad jag rimligtvis kunde fånga till var jag rimligtvis kunde befinna mig om jag avstod såna turer? Valet var förvånansvärt enkelt.
Just där och då så var saloonen den perfekta platsen för alla utom Baronen som drack cola. En liten stund ifrån spöna och allt det hårda viftandet i hopp om en reggbjörkna. Den skulle komma den sista natten, men då hade livet redan tagit över. I en annan tid på en annan plats så skulle det ha varit någonting att skriva om, men just där och då så var det endast belöningen på allt slit vi lagt ner, och då är den inte värt vattnet den simmat i. Ändlösa kast mot ett gemensamt mål. Hade det varit enda målet och syftet med resan så hade jag hoppat över alla framtida resor. Men syftet är någonting större än målet. Det är inte viktigt hur och var man fångar fisken, utan vad du gör på resan dit. Resan är alltid målet. Jag börjar bli gammal nog att förstå det. Därför var det en av årets viktigaste björknor.
Vill du läsa fler Tombas krönikor hittar du dem här -> Tombas Krönika
