Uppdrag Kallvattensfärna

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Varför skriva ännu en artikel om färnamete? Om metet mot förmodan avhandlas i någon av fiskeblaskorna så är det just färnan som är en potentiell toppkandidat till posten. Inte helt oförtjänt måste tilläggas. Arten i fråga är stor, stridbar, tidvis glupsk och framförallt tacksam att fånga med flytbröd. Inte sällan i vackra omgivningar med forsar och herrgårdar där färnorna verkar trivas.

Men alla artiklar gör  inte själva fisket rättvisa. Min observation är att, om man bortser från ytfisket, så handlar lejonparten av artiklarna om två saker. Fiske efter stor färna, och om fiske i vatten där det simmar få men stora exemplar.

Verkligheten ser som så ofta ut på ett annat sätt. Skulle man skriva om gäddfiske på samma vis så skulle de flesta artiklarna handla om specialfisken i specialvatten där fisket riktas mot få men stora individer långt över tiokilosvallen. Ett fiske som ger väldigt få napp men som kräver väldigt mycket av fiskaren. På svenska, rent specimenfiske. Men det avspeglar knappast gäddfisket i det stora hela.

De flesta färnavatten jag metat i ger många fiskar, både stora som små. Dagsfångster på 30-40 fiskar är inte ovanliga under de bästa av tider, men där bomdagar är extremt ovanliga när som helst på säsongen. Det är vår verklighet. Den kanske inte heller speglar det svenska färnafisket i det stora hela, men den är nog betydligt närmare sanningen än den hyperinsatta lilla klicken vi kallar för ”proffsen” utövar. Metet efter färna är ju så mycket mer än så.

Informationen kring färnamete man läst om och om men ändå inte kunnat adaptera till mitt färnamete på hemmaplan ger ändå en spännande berättelse om ett fiske som inte enbart kan målas i svart eller vitt. Det finns variabler att ta hänsyn till, alla vatten är sina egna paradis, eller personliga helveten. Och det finns säkert en skillnad mellan de kända storfisksvattnen söder om Svartån och våra mer obskyra hemmaåar som hamnat utanför skottlinjen.

Det är metet i dessa  mina tankar och observationer kring arten ska handla om. Under kallvattenperioden dessutom, vilken är lång och eländig, och många aspirerande metare finner som svårt. Med kallvatten menas vintern och tills det att vattnet når 8-9 grader.

Uppdgra kallvattensfärna - Lillån
Ibland kan Lillån vara stor, men oftast inte.

ATT UTFORSKA ETT VATTEN:

Jag ska börja med att förklara att jag inte är någon färnaguru. Men jag har ögon att se med och en penna att skriva med. Med dessa redskap kommer man ändå en bra bit på vägen. Vi har ett gäng olika åar att välja emellan. De håller riktigt mycket färna och även grov fisk. Bevisligen fiskar över 3 kilosvallen. Men fiskesträckorna är långa och fisketrycket lågt, om inte minimalt eller rent av obefintligt. Många sträckor är därför helt ofiskade, någonsin! På pappret väldigt goda förutsättningar att både fånga och studera ofångade färnor.

De står där dom vill, och inte där dom måste stå på grund av yttre omständigheter såsom bebyggelse, människor och fisketryck. Dom äter även vad dom vill . Detta är väldigt tacksamt, men absolut inte ovanligt. Såna åar och sträckor finns det gott om i landet.

Men att beta av mil efter mil tar sin tid. De flesta åarna är utbyggda, och sträckorna mellan hindren delar vattnet i zoner. Jag har valt att koncentrera mig på en zon per kalenderår. Året därpå tar man en ny zon, men besöker ibland de heta spots man hittat i andra zoner. På så vis bygger man upp en bank av kunskap och heta platser som man kan återvända till och pendla emellan.

Att göra fisket mer utstuderat och planlagt verkar vara det enda sättet att lära sig ån och hur den förändras med årstiderna. Att fiska av samma sträcka på 5-6 kilometer under ett helt år kan tyckas vara tråkigt, speciellt när fisket är bra och man är sugen på att testa vad andra sträckor kan erbjuda. Visst gör man det ibland, men 90% av tiden nöts på en och samma sträcka.

De utbyggda åarna med dess kraftverk innebär en spännande miljö för fiskarna där ingen zon är den andra lik. Varje zon har sina utmaningar och sitt egna bestånd av färna som inte kommer i kontakt med de andra. Här bildas det vissa särdrag som man ofta inte tänker på. Vissa sträckor håller mycket fisk och andra färre. Konditionen hos färnan varierar även den kraftigt bland de olika zonerna. Vissa sträckor har välgödda fiskar med hängbukar medans andra håller mer långsmala färnor.

Längst upp i ån har vi zon 1. Där började vi fisket en gång i tiden. Men det som gäller där gäller inte alls vid till exempel zon 6. Dels på grund av att ettan är grund med hård ström och sexan djup, bred och följaktligen lugnflytande. Ettan är även den enda zonen med visst fisketryck då den ligger mer centralt med människor och oljud. Likheterna är få, men de finns om man anstränger sig att hitta dem.

Den stora likheten är väder och vattenstånd. Avrinningen är konstant så har zon 1 högvatten så har alla de andra zonerna det med. Samma gäller vid extremt lågvatten som vi hade i somras. Genom att studera fiskarnas beteende vid olika förhållanden så kan man applicera detta till de andra zonerna.

En färna fångad på räka med mäsk i feedern

KALLVATTENSFÄRNA:

När isarna släpper så börjar det rycka i tarmen. Oftast sker detta någonstans kring månadsskiftet februari/mars. Då vet man att det är dags att börja utforska en ny sträcka. Lillån är som det låter inte speciellt stor. Kanske 10-20 meter bred på de flesta ställen och relativt djup. Stränderna sluttar nästan rakt ner till ca 2-3 meters djup längs hela ån. Mittfåran håller på sina håll 6-7 meter och här och där hittar man stenigare partier som erbjuder utmärkt skydd för åns fiskar. Växtligheten är låg bortsett från träd och buskar som omger ån. Några vassbälten existerar inte i det mörka vattnet. Annars så liknar den vilken mellansvensk skogså som helst. Blickar man ut över vattnet så kommer man snart underfund med att det finns tusentals platser som ser heta ut. Under varje träd och bakom varje sten står det en potentiell storfärna. Så var börjar man?

Kör under träd, testa bakvatten och bakom stenar i strömmen. Så står det alltid, detta känner vi alla till. Men bakom vilken sten och under vilket träd?

6 MARS 2019:

”Vårfloden är stark och det snöar kraftigt. Inga optimala förhållanden för att knipa en färna på en plats där jag aldrig metat tidigare. Trots det känner jag mig skapligt hoppfull. Om inte annat så kommer resan ge värdefull information för de kommande passen vid den nya sträckan. Små pill som avslöjar fiskarna, eller fynd av sträckor som ser bra ut. Det tråkiga i fågelsången är att man alltid hittar fina sträckor på andra sidan ån. Man ser under träd och buskar, man studerar hur ån ringlar sig fram genom skogen och hur strömmen i krökarna bildar intressanta fickor och virvlar. Sånt som man aldrig riktigt kan se från stranden man står på.

Nackdelen är att man inte kan testa dessa platser förrän vid nästa pass. Strömmen är så pass stark att det är en omöjlighet att kasta till andra sidan i hopp om att kunna meta på ett vettigt sätt. Och att ta sig till andra sidan skulle kräva både en lång promenad och en stunds bilkörning. Då är det bättre att vänta.

Jag väljer ut en plats som verkar het och sätter mig ner och tänder den obligatoriska observationsciggen. En steril död strandbank ligger framför mig . Cirka 30 meter lång med dött fjolårsgräs som avslutas med en stor buske som hänger över ån. Stranden är helt rak och har inga fickor eller andra features som det kallas för färnorna att gömma sig bakom. Precis som jag vill ha det. Jag tacklar på en räka, fyller feedern och svingar den strax utanför busken. Sedan stänger jag bygeln, för spötoppen mot vattenytan och låter strömmen föra hela härligheten under busken.

Det går kanske 5 minuter innan en färna är framme och pillar försiktigt på räkan. Jag försöker kroka men misslyckas. Nästa kast ger exakt samma resultat. Jag byter till en liten bit ölkorv och slänger ut. Nu blir nappet hårt och brutalt. Jag krokar fisken, en fin bit på runt 1500 gram som dock släpper strax innan håven. Men det spelar ingen roll. Under nästa buske vid en identisk steril raksträcka en stund senare får jag fem färnor och tappar minst lika många. Det snöar och blåser, men jag känner mig varm ändå…”

Uppdrag Kallvatensfärna - Håven ligger och väntar på att bli använd
Busken som vars skydd gav mig fem färnor.

ANALYS:

Om man ska analysera platsval och resultat så kommer jag fram till teorier som är fullkomligt ologiska i sin rimlighet. Varför väljer färnan en plats som erbjuder minimalt med skydd, både mot ström som synlighet? Ån har ju träd och buskar i långa rader längs stränderna, ändå så väljer man en steril plats? Varför inte välja ett bakvatten där det är lugnare? Eller en hel trädlinje?

Färnan hatar bakvatten i våra åar. Det har vi kommit fram till. Ingen av oss som metar har någonsin haft bra mete vid bakvatten. De står nästan undantagslöst i ström, speciellt under vinter/tidig vår. Men de står djupt och gärna mot strandvallen. Och hur det strömmar där verkar vara en annan sak. Färnan är konstruerad att leva i ström, så förmodligen är inte lättare ström något större problem även under kallvattensperioden. Dessutom, med strömmen kommer det föda. Min teori kring de sterilaste platserna är att varje tio meter av ån innehåller x-antal fiskar och de måste stå någonstans. Så dessa kala områden med få buskar blir som flaskhalsar där fler fiskar måste trängas kring de bästa platserna.

Sträckor med massor med bra platser ger oftast endast en fisk per spot. Denna teori håller i alla de zoner jag fiskat i. Men då beror det på den goda tillgången av fisk. Oftast så kan såna här hotspots ge snabba kraftiga napp då konkurrensen kring födan är hård. Färnorna verkar dessutom inte skrämmas av att man krokar fisk efter fisk, nappen kommer ofta direkt och för en stund glömmer man nästan bort att det är början av mars och snön faller. Färnan är en bra konstig fisk.

Två dagar innan fick Karl en tvåkilosfisk mitt i den hårdaste strömmen, en plats jag aldrig valt… Den platsen gav oss fyra fiskar den dan. De heta bakvattnen vi testade en stund senare gav exakt noll napp…

Karl med en fin färna
Karl Lindens färna som blev dagens största.

Att avfärda ett visst beteende är lika illa som att tro på att man knäckt koden för att man en gång lyckats med något. Alla zoner jag fiskat har jag metat av metodiskt. Både de heta bakvattnen som de sterilaste stränderna. Efter att ha knipit hundratals färnor så har jag ändå viss statistik att luta mig bakom. Av dessa färnor har nästan inga kommit ur dessa bakvatten fastän jag fiskat av dem allihop.

Däremot så håller lugnare sträckor oftare större fisk. Sträckor som känns heta men ger få napp håller oftare grov fisk. Större fiskar verkar ha större revir, och i dessa har de mindre individerna inget att hämta. Några dagar efter premiärmetet hittade vi ett sånt område med Saku. Platserna strax ovanför gav 4-5 snabba fiskar. Strömsatta ställen med överhängande ensamma buskar.

När vi hamnade nedströms så bytte ån karaktär. Ån breddades något och det var lite djupare. Här tog vi endast två fiskar. Men de var dagens två största på strax under två kilo. Den andra en mycket gammal och smal krigare.

Uppdrag Kallvatensfärna - En sliten gammal färna

Men att påstå att en viss typ av sträcka innehåller de största är fel. De största vi har fått har kommit ur de mest varierade förhållanden man kan tänka sig. Från forsar till djupa höljor. Då det saknas fisketryck så kan de ha växt sig stora nästan var som helst. Förra årets största fisk såg vi och tappade en natt på 30 centimeters djup. Dock så är det ovanligt att det först kommer en massa småfärna och sedan helt plötsligt en riktigt grov. Dessa fiskar är ensamvargar, eller så går det flera stora tillsammans.

Mäsk i feedeern och räka på kroken

UTRUSTNING/BETEN/PLATS:

Att meta efter skapligt stora fiskar i hård ström kräver lite våld. Så att komma med 0,15 mm nylonlina är dödsdömt redan från början. Dessutom så behövs det rätt stora feeders att ha en chans att hålla botten på ett vettigt sätt. Själva feedern jag använt i år väger inte mer än 20 gram, men det är den stora modellen som full med mäsk väger minst det dubbla.

Linan jag använder nu är feeder-pro 0,23 vilket håller för det mesta jag behövt utsätta den för. Den har dessutom väldigt lite stretch, så mothuggen blir effektiva. Att kunna lägga press på en bångstyrig färna av större modell i stark ström kräver en del av spöt. Men den största faktorn vid landmete är nog ändå längden. En niofotare räcker helt enkelt inte tillräckligt långt ut för att på ett vettigt sätt kunna förhindra fisken att rusa in i buskar och annat. 11 fot och uppåt är att föredra. Gärna ett spö som har lite ryggrad när det gäller. Försiktighet är sällan ett ledord och jag har tappat flera fina fiskar på grund av att jag fegat ur när det gäller som mest.

Krok i storlek 6 eller 4 brukar vara lagom för en liten bit räka, ost eller korv. Det finns ingen anledning att ha varken mindre eller större krokar för dessa beten. Och de fiskar som endast nafsar är väldigt svåra att lura till ett ordentligt hugg. Ofta är det bättre att lägga dessa ställen på minnet och återkomma nån timme senare, då kanske färnan är på hugghumör och man har en chans att kroka den ordentligt. Min absoluta tro är att färnan inte flyttar sig i första taget från platsen den valt för en kall årstid. Finns den där på morgonen så finns den oftast där på kvällen.

Betet är placerat under ett träd i väntan på napp
Öppet mål, och visst stod det en färna under trädet.

Just nappen är en viktig sak att ha koll på. Dessa små pill som liknar mest mörtnapp är de man är ute efter att notera. En av våra åar har nästan ingen mört eller någon annan fisk förutom färna. Så det är enkelt att avfärda dessa pill som just mört eller annat. Varför färnan pillar på betet när den inte vill äta vet jag inte? Ibland kan man med hjälp av byte av bete locka till sig en sån fisk att till slut nappa ordentligt. Men jag föredrar att återvända efter någon timme och prova igen.

De riktiga karatehuggen är mer ovanliga under kallvattensperioden, men de förekommer. Fisk som är på stöten tar oftast betet lugnt men bestämt. Toppen böjs som under ett braxnapp och det är lätt att kroka. Under svåra dagar kan dessa pill vara det enda man har att gå på. Och det lönar sig att fiska av dessa platser ordentligt flera gånger under dagens gång.

Betets storlek har jag hållit nere, en tredjedels räkstjärt är ingen stor sak för en färna att få i munnen. Oftast behåller jag skalet och på så vis så håller den bättre mot ström och småpill från petiga färnor. Fiskar jag med ölkorv så väljer jag under årstiden en bit på ca 1-2 centimeter som jag biter platt och punkterar så det lilla extra av doften kan läcka ut.

Att välja extremt stora beten får man nog inte så mycket ut av. De fångar, men de fångar mycket sämre. Det är endast ett sätt att sortera ut de försiktigare exemplaren. Starka dofter som chili, vitlök och liknande verkar fungera i kallt vatten. Olika oljor och fett har en tendens att stelna vid låga temperaturer och bli kletiga och jobbiga att hantera, så boosters av olika slag använder jag ytters sällan. Däremot så preppar jag mina beten i t.ex. chilipulver.

Den sidan av ån som har flest soltimmar har jag upplevt som den bästa sidan. Men det är även den sidan som vid solsken får mest kallt och skitigt smältvatten från åkrarna vilket kan ställa till det. Senast vi var ute så hade vi inga problem att trycka ner banksticken på den varma sidan medans den kalla sidan fortfarande hade tjäle. Då gav den kalla sidan 3 fiskar på 5 timmars mete, och den varma 6 fiskar på mindre än två timmar. Passet innan vann den varma sidan med 8-1 när jag metade en halvdag per sida.

Just vid denna zon så har ån en gammal sunkig bro som gör att man åtminstone kan byta sida när man vill utan att ta till bilen. Då fisket ofta sker några meter från fötterna så väljer jag att inte ens försöka få ner en bankstick när det är tjäle. Dessa hugg i marken stör fisken och berättar att du är på plats. En smidig lösning är att ha en väska eller nåt med sig som kan användas som provisorisk bankstick. Jag föredrar att packa extremt lätt, och väljer att inte ha med mig varken stol eller annat som man sedan ska släpa runt i buskarna. En sitthink, håv, spö och bankstick är allt jag behöver i sökandet efter färnan. Jag ska återkomma till just värmen lite senare.

Tomba med en fin färna från en kall vårdag
Solsidan höll många färnor i den mindre klassen denna dag…

Hur länge ska man då nöta innan man kan avfärda platsen som fisktom? Jag sitter inte ofta längre än 20 minuter per plats om inget händer. Jag har hundratals platser jag kan prova, och är inte sugen att chansa mitt i vintern på att det står en stor fisk och väntar. De flesta ger ett livstecken inom en kvart om det ska hända. Sedan går jag vidare. Nästa gång testar jag de ställen som ser heta ut men inte gett napp, samt de som gav napp innan jag ger mig i kast med nya ställen.

Ibland får man en fin färna först vid femte eller sjätte försöket på en sån plats. Alla dagar har dessutom olika förutsättningar, är det rätt dag så går det oftast fort. Är det fel dag så kan man nöta där tills det blir mörkt utan att lyckas. Vilket är endast bortkastad tid. Det är inte så att någon annan kommer och kniper min fisk…

Betet är placerat under busken i väntan på napp
Färnan under busken lurade jag inte trots att jag gav den nästan en timme i regnet.

Att bolla idéer med dem som metar samma vatten är alltid smart. Oavsett hur långt ifrån man står varandra i sina teorier så finns det alltid någonting man kan ta med sig till sitt eget fiske. Jag bad vännen Karl Linden, som vi delar flera färnahak med skriva några rader kring vintermete och hans tankar runt tiden man ska nöta på en plats som man misstänker innehåller färna.

Karl med en grann vinterfärna
Karl med en tung vinterfärna.

”Även större färnor hugger mitt i vintern. Denna togs på räka på juldagen och var passets enda napp. I regel så rör sig inte färnan så mycket i kallt vatten så ett rörligt fiske brukar ge mer fisk. Jag brukar ge varje plats mellan 20 minuter och 1 timme beroende på om det handlar om ett eller flera utlägg mot heta platser. Självklart så stannar jag längre om det nappar. Ingen regel utan undantag dock och denna fisken tog efter 2 timmars nötande på samma fläck. Här spelade lokalkännedom och tidigare fångster in.”

Färna från en isig å
Låt inte snö och is hindra dig. Så länge det finns öppet vatten så finns chansen. (foto Karl Linden)

VATTENSTÅND:

När vårfloden väl kommer så ökas vattenvolymen och strömföringen regleras uppåt. Vid en första tanke så känns det jobbigt och svårt. Men den ökande vattenmassan trycker ofta färnorna närmare stranden. Att meta i en kall lugnflytande å är faktiskt betydligt svårare då färnorna har fler logiska platser att uppehålla sig på. Åtminstone i teorin. Fiskarna trycker vid denna tid nära botten och beten som flaxar i strömmen eller flyter ger garanterat färre hugg. Varför?

En färna som är på stöten kan absolut stiga upp och ta ett bete som svävar över botten, men den fisken tar förmodligen även betet som ligger still. De fiskar som för dagen inte är i stöten stiger förmodligen inte, men kan luras att ta eller peta på bottenbetet och avslöja sin plats. Jag ser ingen anledning att krångla till det med udda beten eller metoder under vintern. Men en brödbit är ändå värd att testas under de trögaste av dagar. Inga regler utan undantag! Att köra med väldigt små beten, t.ex. maggots är ett annat sätt att kunna få en bonusfärna eller två. Men jag drar mig för att använda mycket små krokar om det behöver pressas hårt genom stark ström.

Vårfloden har en tendens att färga åarna. Platser vid diken som rinner ut i ån med sörjan den för med sig har jag aldrig funnit som bra. En annan observation är att platserna där bävrarna håller till vid och har sina stigar är nästan alltid riktigt dåliga. Om det beror på att färnorna störs eller av andra orsaker vet vi inte? Stabila förhållanden har funkat bäst, färnorna verkar inte uppskatta överraskningar.

Men allt är inte pest och pina. Det leriga vattnet ger även dig skydd, och det är betydligt enklare att nå platserna utan att själv bli sedd. Små hål mellan två buskar där man bara doppar ner betet har gett många fina fiskar. Ett fiske som är en total omöjlighet när vattnet är klart. Använd det till din fördel.

Ett hett tips här är att tackla på betet och fylla feedern innan du går vidare. Rätt som det är så hittar man en lucka man vill testa och då är det skönt att kunna doppa i allt utan att behöva rycka i en massa lådor som låter och har sig.

Manuell avkrokning av en färna på nästan 2500gr. Peangen försvann i röran...
Manuell avkrokning av en färna på nästan 2500gr. Peangen försvann i röran…

När synen inte är ett sinne att lita på väljer färnan lukten. Att välja beten som ”syns” har mindre betydelse, och enligt min uppfattning så ger dom inte fler fiskar än mörka beten som till exempel ölkorv. Här får man ta till lukt, och då kommer feedern väl till pass. Jag har väldigt svårt att tänka mig att meta utan mäsk under denna årstid. Själva mäsket är inte mycket annat än en matfattig mäskblandning utan tillsatta beten.

Dels så kan man med hjälp av mäsket öka och minska vikten på själva feedern beroende på fiskeplats. Vill man ha en snabbsjunkande sak så packar man feedern mycket hårt, och vice versa. Kvalitén på mäskningen är enligt mig en mindre viktig sak så länge den bryts ner och luktar gott i strömmen. Någon annan funktion har den inte. Av någon anledning så har jag använt mörkare blandningar med starka dofter, men det är en smaksak. Under svåra förhållanden måste man räkna med att mäsket måste kunna sitta i feedern i 10-15 sekunder om man vill glida in sitt bete under träd med hjälp av strömmen.

Under denna tid vill du inte att feedern töms på sitt dyrbara innehåll. Så en hård packning är oftast den enda lösningen om man använder sig av öppna feedrar. Detta känner man i spöt, och det är ingen svår sak att lära sig då det är en betydande skillnad på en tom och en full feeder.

Det är måhända inte det mest fintekniska av lösningar, men det är bättre att ha mäsk vid betet än att den spolas hundra meter nedströms. Feedrar med botten väljer jag bort på grund av allt skit de samlar upp. Det tacklet jag använder är ett pater-noster med kort tafs till feedern på ca 15 centimeter och en längre på 30-40 cm till kroken. Alternativt glidande tackel.

Strömmen trycker krokbetet framåt/nedåt tills den ligger still med sträckt lina. Jag upplever att jag fått bäst resultat med denna enkla rigg. Så använd strömmen till din fördel. Låt den föra dina beten under trän, sprida dofter och trycka fiskarna mot stränderna. Platser med svagare ström är enligt mig mycket bättre än de lugna bakvattnen som man alltid läser om.

Tomba med en fin färna
Tidig vår 2016

VÄDER:

Det är marigt att peka ut ett visst typ av väder som bättre eller sämre. Under årets pass har riktigt skitväder levererat bra med fisk. Snö, vatten och blåst. Korta perioder av sol kan vara heta de med. Att efter en kall natt få en varm vårdag är skönt för metaren, men det händer andra saker som påverkar vattnet. Nu börjar åkrarna och skogarna att smälta och ån fylls på med ännu mer av iskall sörja som inte har tendens att göra fisket till det bättre.

Det man är ute efter är längre perioder med stabila förhållanden. Stabila på så vis att det inte är högsommar en dag och svinkallt nästa. Under stabila förhållanden så agerar även fiskarna stabilt och verkar hålla sina platser i systemet. Plötsliga regleringar i vattenföringen är sällan önskvärda och ställer till det mer än de verkar tillföra.

Bra tumregel är att ju hårdare strömmen är, desto tightare står fisken. Om man metar av samma sträcka flera gånger under fler dagar så är det klokt att börja uppströms och röra sig nedåt den ena dagen och tvärtom den andra för att kunna meta av de olika platserna vid olika tider på dygnet. När det är optimala förhållanden är svårt att säga, och då gäller det att sprida ut sina kort på bästa möjliga sätt.

Uppdrag Kallvattensfärna - En riktigt grann färna fångad i riktigt vinterlandskap
Det kan ibland vara kallt o jävligt men en storfärna värmer i vinterkylan. (foto Karl Linden)

Hur djupt man skall söka fisken är en vanlig fråga som nästan är omöjlig att svara på. De står inte på ett specifikt djup utan mer på specifika platser som på ett eller annat sätt är gynnsamma för tillvaron. Kanske kan man vända på argumentet och säga att dom står där det är minst jävligt. I våra åar står de på ett djup på mer än två meter och ända ner till sex-sju meter. Förmodligen så är djupet sekundärt till platsen.

Om de rätta förutsättningarna med mat, ström, temperatur och skydd sammanfaller på två eller fem meter spelar mindre roll. Perioder med solsken kan kännas heta, men har ingen som helst påverkan på vattentemperaturen i en strömsatt å på flera meters djup. En gädda som står i en grund vass med stillastående vatten kan uppleva att det blir varmt och skönt, men detta gäller inte oss.

Däremot så kan solskenet ändra på ljusförhållandena och annat som gör att fisken känner sig mer aktiv och hellre står på solsidan av ån om den får välja. En annan möjlighet är att den varma sidan smälter först och få mer mat nedsköljt i ån från dagvattenstrummor, bäckar och diken. Men även olja, dy och kemikalier från åkrar. De är inte alla vinstlotter!

Saku med en fin färna från en sommardag
Med sommaren så ändras spelreglerna. Fin fisk tagen av Saku.

STOR FÄRNA:

Förr eller senare når man hit. Man vill få en riktigt stor fisk för sitt vatten. En stor fisk kan vara 1500 gram, den kan också vara 3500 gram. Det man skall tänka på i jakten efter dessa är att de är mycket få. I flera vatten har samma fiskar fångats i flera omgångar av flera olika personer och bilden förvrängs en aning av hur sällsynta dessa fiskar ändå är. Var en specifik fisk väljer att stå säger ingenting om en annan bjässe.

Populära sträckor fiskas mer och ger fler stora fiskar. Långa svåra sträckor som är ofiskade kan hålla flera bjässar, men ingen ids börja med projektet. Om vikt är det man är ute efter så skulle jag börja med att hitta sträckan där fiskarna i överlag är välkonditionerade. En förleksfärna på 60 cm jag fångade vägde 2280 gram, och för att den skall nå 3-kilosvallen så skulle den behöva vara Sveriges längsta fisk.

Håller fiskarna den konditionen på den sträckan så bör man välja en annan om man har möjlighet. En annan sträcka i samma å gav förra våren en utlekt fisk på nästan 2900 gram, den var dessutom kortare än min färna om jag minns rätt? Enstaka individer kan ha en stor revir och nå hyfsad kondition även på en sträcka med sämre tillgång på mat. Men för att maximera chansen så skulle jag ändå välja en där färnorna är feta.

En fisk blir ofta stor när den får lämnas i fred i rätt omgivning. Såna omgivningar ser ofta tråkiga ut. Det är inte platsen vid parkeringen eller under kraftverket som alla känner till som är den man ska välja. Dessa platser kan vara riktigt bra ur fiskens synpunkt med god tillgång på mat etc. Men fisketryck gör ändå sitt och många bonkar eller misshandlar sina färnor. Att hitta en ofångad stor fisk på såna ställen är rent statistiskt mer osannolikt än på den bortglömda sträckan där ingen metar.

Till slut så kommer allt ner på det vanliga. Tid, inställning och uppoffring. Har man möjlighet att t.ex. mäska några platser vid en sådan sträcka under lång tid så ökar man sina chanser dramatiskt att en stor fisk till slut hittar dina beten. Färnan svarar snabbt på mäskning i form av räkor, boilies eller majs för att nämna några exempel. Och den med tid kan på detta sätt öka chanserna betydligt för att fånga sin drömfisk ur den svåraste av sträckor.

Stora fiskar finns här som där, den kan lika gärna komma när som helst under säsongen. Ofta är fisket för roligt att göra det till en kampanj riktad endast mot stor fisk. Det är ju anledningen för dess popularitet. Det hugger ofta och fiskarna är vackra och stridbara. Det borde egentligen räcka för de flesta som vill komma igång med sitt mete.

Tomba med en fin färna en tidig vårdag
Övergången vinter/vår börjar färnorna röra sig allt eftersom vattnet värms.

SLUTORD:

Tanken med artikeln är att visa att vi alla tänker lite annorlunda kring vårat mete. Det här är mitt sätt som fungerat i ”mina” vatten. Det är kanske inte den vanliga synen på hur färna ska metas, men samtidigt så finns det inget facit att bläddra i, som tur är…

Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *