Utveckling ålmete – har vi lärt oss något?

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Utveckling ålmete – har vi lärt oss något? är en artikel som är skriven av Carl-Johan Månsson. Igår publicerade vi en intervju med vår senaste annonsör på hemsidan, nämligen Carl-Johan Månssons företag, C-J Natur. Men idag bjuder Carl-Johan oss på en intressant gästartikel kring ålmetet och utvecklingen av det.

Har du inte läst frågorna vi ställde till Carl-Johan Månsson hittar du dem här.

Nu är det dags att lämna över ordet till Carl-Johan och hans artikel.

Utveckling ålmete – har vi lärt oss något?

Har letat fram ett 30 år gammalt foto. En bild som genomsyras av intresse och utforskaranda. Fotot är inget mästerverk men det drar mig tillbaka till den natt då jag satt där i skenet från billyktan och försökte handskas med en bångstyrig ål. Om man bara för en dag kunde få tillbaka den gnista som fanns i fisket på den tiden. Vi hade börjat utforska Emån för ålmete och för att få ål satt vi nog rätt men kanske inte för att få de största. Vad har vi lärt oss kring detta spännande fiske? I denna artikel tänkte jag reflektera lite kring utveckling och i vilka vatten man kan hitta stor ål. Det blir både lite om arten ål och vissa historiska perspektiv.

Utveckling ålmete
En av de första ålarna när vi började utforska Emån. På huvudet satt en tidig variant av pannlampa där plasten nästan kändes som bakelit… Foto: C-J Natur

Ålen är en fantastisk fiskart.

Mystisk och med en 700 mil lång resväg till lekplatsen slår den det mesta i fiskväg. De ålar som finns i sötvatten består främst av honor. Den finns i de flesta miljöer; åar, sjöar, dammar och kust. Ålen är nattaktiv och stora exemplar är starka vilket skapar en utmaning för metare. Om vi ska meta ål, som är en rödlistad art, är en klurig fråga och ett dilemma. Att fiska i de övre delarna av ett vattensystem, ovanför den gräns där man bedömt att ålen inte klarar sin nedströmsvandring, är nog riktigt men kan kännas lite märkligt. För man kan ju inte säga till hundra procent att den ål som man fångar inte skulle klara att nå havet. Catch and release är inte helt enkelt för inte sällan sväljer ålen snabbt ner kroken.

Är vattendraget inte med på listan över tillåtna vatten så får man inte fiska överhuvudtaget. Tyvärr är det många som tror att det inte finns ål i vattnen idag, att arten är utrotad och så är det inte. Åtgärder såsom fiskvägar, ett minskat fiske totalt sett, utsättning av ålyngel och transport av lekål är åtgärder som kan hjälpa ålen på traven. Sverige har ett stort ansvar för arten då vi har flera viktiga uppväxtområden för lekål/honålar.

Storleken på ålen diskuteras ibland och inom vissa kretsar verkar man tro att det simmar trekilosålar i var och vartannat vatten.

Det finns helt klart ålar på fyra till fem kilo där ute men vi måste ändå tänka på att det har fiskats riktat efter ål under många år och bland många tusen ålar fångade är det få som går över tre kilo. En ål på två kilo eller mer är en fin specimenfisk. I praktverket Fiske och Fiskar i Norden (1942) skriver den tidens forskare att ål över fyra kg är sällsynta. I samma verk skrivs vidare att det är större ål i de östra och norra delarna av Sverige än i de södra och västra.

Fisket efter ål har lång tradition, det moderna metet efter ål startade för några decennier sedan. Mynt på spolen och navkapsel som myntet kan ramla ner i användes flitigt som nappindikator.  Bjällror i spötoppen har ersatts av elektroniska nappalarm och dagens krokar har blivit bättre. Håvarna är större vilket gjort att landningen går lättare. Med detta sagt om utrustning så går vi över till en betydligt intressantare del, val av vatten.

Vi har blivit bättre på att veta vilka vatten som kan hålla stor ål, tyvärr är dessa vatten ofta förknippade med många bompass. Och som för så många andra fiskarter så kan det ge utdelning att fiska i vatten där arten har satts ut, och där fiskens tillväxt är god kan det bli bingo, ännu ett storfiskvatten är fött. I denna kategori faller Landsjön in. Här har ål satts ut i stor mängd sedan 1930-talet, och vad jag vet fram till runt år 2000. Det blir intressant att se hur fisketrycket kommer påverka ålen i sjön.

Ålen går att hitta i många vatten och jag har funderat lite på hur vattnen ser ut.

Det tycks som om ålen kan bli stor i antingen den klara sjön där fiskproduktionen är låg eller grumligt vatten där produktionen är ovanligt hög. Ofta tänker man inte ålvatten utifrån näringstillgång men jag tror mer och mer på detta. Och därmed är födotillgång viktig.

Ett fint vatten för ål
Sjö där stor ål fångats. Sjön tillhör den mer karga typen med ett ganska bra siktdjup. Foto: C-J Natur

I hela Götalands inland går det att hitta storål.

När vi vandrar norröver så blir det glesare med ålfångster. Om man går igenom Storfiskregistret så hittar man dryga tiotalet ålar fångade i Gävleborgs län av totalt över 700 ålar. Visserligen finns inte samma tradition att meta ål i Mellansverige och Norrland men detta är en ynklig siffra för det finns storålar även här. I Gävleborgs län sattes det ut ål i 34 vatten i början på 1900-talet (Kungliga Lantbruksstyrelsen, 1939) och än idag sätts det ut ål i vissa vatten. Bara i Dalälven sattes det ut ålyngel på ett 50-tal platser på 1950-talet (Länsstyrelsen Dalarna, 2016), en åtgärd som i så många vattensystem minskade på 1970-1980-talen.

Gällande vatten så måste vi nog konstatera att utvecklingen inte gått i rätt riktning.

Men jag dömer inte utan ser det istället som potential. Skulle jag ringa in ett område med potential för stor ål så blir det enligt kartan nedan. I Dalarna hade ett gäng metare bra fiske efter ål runt Svärdsjö på 1980-talet (Fiskejournalen, 1980), detta område ingår som högintressant. I Dalälven finns stor ål och även Ljusnan är av stort intresse. I den senare fick jag en storål som jag skrivit om i min bok.

Utveckling ålmete
I detta område tror jag det finns god chans att få en drömål. Lagom stycke uppströms i vattendragen, lågt fisketryck och i vissa vattendrag utsatt ål.

Beten för ålmetet har inte hänt så mycket med. Det är daggmask och fisk som verkar användas mest. Vid ett tillfälle krokade en kompis en ål på boilies och när jag tänker på det så vill jag minnas att jag fick jag en liten ål i Holmdammen på detsamma. Men med tanke på att inte fler ålar fångas vid karpmete så är det nog inget optimalt bete. Kräftor bör vara bra bete för ålen äter mycket kräftor. Förvaringssäcken kan vara fylld med kräftdelar. På samma sätt som hos färnorna verkar det som om ålen gynnades av de stora signalkräftbestånden. Många signalbestånd har nu stabiliserats men att leta stor ål där det är gott om kräftor är nog inte fel.

Åter till frågan. Lite har vi lärt oss men potentialen är stor. Vi vet mer om ålen än någonsin men dess mystik är kvar och vi har få tekniska hjälpmedel för att hitta den. Det är nog så det ska vara. Man får gå på egen känsla, läsa ett vatten, lägga upp en strategi och rusta tålamodet.

Hör gärna av dig med dina tankar kring ålfiske och om du har fiskat ål i området som jag pekat ut som intressant.

I nästa artikel kan det bli en analys av gösvatten, eller varför inte en analys av färnavatten…

Carl-Johan Månsson, Fiskerikonsulent
cjnatur@gmail.com
www.cjnatur.com

C-J Natur

Referenser:
– Länsstyrelsen Dalarna. 2016. Fiskar i Dalarna. Rapport 2016-3.
– Att meta är att leva. 2020.
– Andersson, K.A. (Red.) 1942. Fiskar och Fiske i Norden.
– Fiskejournalens Årsbok. Nr 3. 1980.
– Sportfiskarnas Storfiskregister. 2020.
– Kungliga Lantbruksstyrelsen. 1939. Resultaten av under perioden 1917-1935 gjorda fiskinplanteringar i svenska sjöar.

Vi på Swedish Anglers tackar Carl-Johan för denna intressanta gästartikel!

Vill du läsa fler gästartiklar hittar du dem via länken nedanför.

Gästartiklar

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *