Vi måste snacka ABU

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Vi måste snacka ABU är en annorlunda hyllning, för det är faktiskt en hyllning till en av de absolut största inom sportfisket i Sverige och världen! Vi pratar såklart om ABU Garcia.

Vi måste snacka ABU

Hundra år är en lång tid. Det var förmodligen så man tänkte hos ABU när man inför året insåg att det faktiskt var just hundra bast man fyller. Men i detta fall så är det företaget AB-Urfabriken som inte alls tillverkade fiskesaker utan telemetrar, taxametrar och annat skit. Allt detta hade man i sin tur fått ”på köpet” när man just 1921 köpte och tog över företaget som innan namnbytet hette Halda fickurfabrik. Det var faktiskt först i början av fyrtiotalet man sadlade om och började tillverka de första rullarna. Så att hålla ett storslaget jubileum blir därför en aning knepigt då man har två årtal att välja emellan. För mig personligen så fyller ABU såklart hundra år, för jag fiskar inte med deras prylar. Nuförtiden så har jag inte så värst mycket abu-prylar överhuvudtaget, men annat var det för 5-6 år sedan. Jag samlade nämligen på abudrag. Faktiskt till den milda grad att när jag avvecklade samlingen så fick jag en sexsiffrig summa för prylarna.

Men det handlade aldrig om pengar. Det gör det aldrig för en samlare. Pengar är endast ett verktyg som berättar för oss hur sällsynt ett föremål är. Om ett drag är värt tusen kronor eller fem tusen kronor spelar för en samlare ingen roll, för en samlare ämnar aldrig att sälja sin samling. Vilket jag såklart gjorde.

En samlare är heller inte speciellt intresserad av att fiska med sina drag. Kanske omsatte jag någonstans kring 10.000 drag genom mina år som samlare, men av dessa så fiskade jag nästan inga. Man köpte på sig en massa drag, behöll det som man behövde och sålde av resten, inte sällan för ett högre pris än vad man ursprungligen gav för dem. Ett mycket vanligt samlarknep för att finansiera sitt beroende.

Vi måste snacka ABU
Foto: Tommi Meriläinen

Nästa fas var att börja forska i ABUs historia.

Man rotar i gamla industriarkiv på nätet och i arkiv. Man bläddrar i kataloger och forskar kring dragaskar för att hitta de små ledtrådarna som kan åldersbestämma vissa specifika prylar. I den här världen så räcker det inte att hamna ungefär rätt i tiden, nej, det ska vara exakt. Och sedan så har man dessa teorier kring vad som är prototyper och udda färger som folket på verkstadsgolvet själv gjort. För kan du få någon att tro att just din udda pryl är en ”prototyp” så kan du betinga ett högre pris på tradera. Och som alla förstår så leder detta i sin följd till fusk. Inte helt olikt fisket själv.

De som idag använder sig av ABUs prylar kan delas in i två kategorier. Gamla stötar som kastar runt med atom-draget eller en reflexspinnare. Och sedan de som gått över till de mer moderna prylarna jag inte skulle känna igen även om jag försökte. Vilket är en bra grej. För mig så dog företaget 1982, ett viktigt år för alla samlare, och ett precis lika oviktigt år för de som idag fiskar med företagets prylar. Det var nämligen året då ABU flyttade stora delar av sin tillverkning utomlands. Och då menar jag inte Finland utan länder som Taiwan mm som knappast var förknippade med den kvalitén som företaget ABU så länge förknippats med. Man kan säga att för många så dog företaget över en natt.

Idag är det svårt att föreställa sig hur stort ABU en gång var. Inte bara i Sverige utan globalt. Man var inte världsledande, man var världsdominerande. En maktfaktor var såklart ambassadör-rullen som Åke Murwall konstruerat och sedan 1952 varit rullen att slå.

Men det man sällan läser om i historieböckerna är det lilla faktum att företaget fick en liten tjuvstart. Medans resten av världen låg i krig eller ruiner så kunde man i det neutrala Sverige lägga allt krut på att få en spinnarsked att snurra optimalt. Denna tjuvstart gjorde såklart att man kunde leda loppet. Rätt länge dessutom. Först på sextiotalet så kunde man märka av en konkurrens, och då så var det inte lika roligt längre. Att behöva anpassa sig mot det som andra gjorde var aldrig ABUs styrka. Inte heller så verkade ledningen vara lika intresserade av själva fisket som man var om den ekonomiska biten, vilket blir smärtsamt uppenbart i boken ”snilledrag, lyckokast och bottennapp”, skriven av ingen mindre än Lennart Borgström. Abus starke man och tillika sonson till Carl Borgström som 1921 grundade fabriken. Boken som även den är ett bottennapp handlar så fruktansvärt mycket om ekonomi och bitterhet mot dåtidens skatter, och så väldigt lite om det företaget skulle vila på. Själva fisket. Och inte sällan på ett självgott sätt med illa dold stolthet och tydlig brist på kunskap inom det man skulle behövt briljera i. Fiske.

Med dagens mått så skulle nog Borgströmmarna ses som söndagsfiskare i bästa fall. Men det var en annan tid då. Att en stor företagsledare skulle ägna sin tid åt fiske på halvtid var nog otänkbart. Men att fatta de rätta besluten utan att ha dagsfärsk kunskap om själva fisket blev i längden endast en soppa. Under sjuttiotalet när det moderna fisket verkligen började växa fram så tappade ABU allt. Man hade såklart en lång historia av inköpta eller ”lånade” dragmodeller som man med mördande reklam på något vis Abufierade. Exampel på dessa drag är. Hi-lo, Atom-draget, finish, killer, cello, cello dip, mörrumsspinnaren, spin-up, päijänne-wobblern, kynoch, Kaleva och många fler.

ABU Garcia prylar
Foto: Tommi Meriläinen

Om en så stor del av företagets framgång vilar på andras innovationer så förstår man samtidigt varför de aldrig brydde sig om att exempelvis aldrig ta fram en egen wobblermodell. När andra tillverkare kom med rullar som låg i fas med ambassadeuren, samtidigt som man redan tappat sin ställning inom både spön, haspelrullar som drag. Ja då blev det såklart svårt att konkurrera med endast rökspån i världsklass. Man skyllde på allt möjligt, men aldrig på det man själva gjorde, eller som i ABUs fall inte gjorde. Men detta pratar man aldrig om, åtminstone offentligt. Men fråga en samlare så kommer han att berätta för dig hur illa ställt det var.

Återigen, för en söndagsfiskare så verkade inte mycket ha förändrats genom årtiondena. Men för de som ville få ut någonting av sitt fiske så var ABU gårdagens nyheter. När man började använda sig av magnumwobbler så kontrade ABU med att göra en Hi-Lo i 40gr version. Man försökte desperat att förlita sig på det man redan hade, dvs sitt namn och sina beprövade modeller. Det man aldrig insåg var att Hi-Lo och Atom var lika förlegat som dragspelsmusik. Man hade gått från att vara de som ledde utvecklingen till de som med näbbar och klor slogs för att hålla sig flytande.

Men är det verkligen ok att sitta här och kritisera gamla fina svenska ABU? Och vad skulle syftet med kritiken i så fall vara?

Det är faktiskt inte så illa som det (jag) låter. Enkelt förklarat så hade ABU alla de rätta pusselbitarna till sitt förfogande. Man hade bara satt rätt bitar på fel plats under en ganska så lång tid. De var innovativa på ett tidigt stadium, men givetvis under en tid då innovationer inte behövdes. Att folk under tidig 70-tal skulle vändas radikalt och börja fiska abborre med hypermoderna beten likt spin-up var en lika dödfödd tanke som att få en hypermodern nittiotalsgäddfiskare att välja Hi-Lo när det skulle fiskas spinnas gädda. Det företaget saknade var timing och fingertoppskänsla. Där konkurrenterna Shimano och Daiwa kom ut mer nya haspelrullsmodeller så svarade ABU med ännu en ny version av Cardinal. Måhända en fin rulle, men i tider av förändring ett marknadsföringsmässigt självmord. Man envisades att ha minst ett ben i det gamla som tiden sedan länge lämnat bakom sig. Kanske på grund av att det var det farbröderna på de olika kontoren kände igen? Man litade blint på att styrkan satt i de etablerade och inarbetade namnen företagets produkter hade, när det i själva verket var det rakt motsatta. Deras svaghet.

Detta blev än mer tydligt när man insett att man hamnat hopplöst på efterkälken och till slut kom med ett svar på konkurrenternas innovationer. Det var Hi-Lo jerk, Toby fluo eller varför inte en hel uppsättning Killer-balsawobblers som var misstänkt identiska med Rapalas wobbler. Det man inte förstod var att Rapala knappast byggt sin succé på att kopiera andras produkter eller än värre sina egna som inte sällan från början varit någon annans. Där finnarna hade en stark serie med namn som husky, shad rap, countdown, sliver, magnum och fat rap så hade ABU några varianter av Hi-Lo:n som lanserades 1955 och nu sattes ihop av ett gäng billigaTaiwaneser som knappast satte hjärta och själ i produktionen. Den svenska fiskegiganten kändes under lång tid väldigt, väldigt trött. Och allt mindre svensk.

Men det fanns ljusglimtar i eländet. 90-talet som endast kan beskrivas som ett enda långt mörker förde med sig en sak som tände ett litet hopp. En dag så kunde man läsa i den nu väldigt förlegade produktkatalogen napp och nytt om en ny rulle. Den hette gold max och såg grym ut! Den var inte prisvärd, den såg inte ut som en aburulle och den kändes het. Med facit i hand så var inte rullen speciellt välkonstruerad, men den var någonting annat. Någonting nytt. Inte sedan man lanserade rökspån så hade man känt ett brinnande sug att köpa en haspelrulle från ABU. Kanske hade man till slut hittat rätt? Men som vanligt så kunde man inte hålla detta att vara en dyr, fin drömrulle likt ambassadeuren. Någonting att sukta över. Nej, man bestämde sig att göra en hel serie med max rullar. Den ena sämre än den andra. Black-max. silver-max och allt vad dom hette? Och med ens så var magin som bortblåst. ABU hade åter tagit tillfället i akt och förstört en väldigt bra produkt. Själva finessen med high-end rullar är just att dom känns ouppnåeliga och inte folkliga. Ett koncept som de själva uppfunnit och sedan dess anammat men inte kunnat se om man så hade slängt en ambassadeur i huvudet på dem. Men det var så här ABU jobbade. Hög igenkänningsfaktor istället för någonting nytt som kittlade köpnerven. Ett exempel var att döpa samtliga linor man hade till Abulon för att hålla kvar sin föråldrade kundkrets istället för att döpa linan till, fan vet jag, Black Steel och på så sätt hitta nya kunder.

Ska man sammanfatta det hela så måste man ha lidit av svår separationsångest.

Man kunde inte släppa någonting av det man jobbat in med klena resultat. Detta var såklart en fråga om företagskultur med trötta chefer som hellre lyssnade på sig själva än att försöka sätta sig in i vart vindarna för tillfället blåste.

Deras stora lycka kom till slut. Inte på grund av att ABU styrde om sitt sortiment mot det nya fisket. Utan för att det nya fisket styrde om sig för att passa ABU. Över en natt så börjades det att jerkas, och helt plötsligt så var den gamla reliken Ambassadeuren det hetaste man kunde köpa för pengar. Jerkar och senare tailbeten krävde dessa robusta rullar. Ett helt nytt klimat hade öppnat sig. Ett klimat där abulon-linor, tobys och Hi-Lo:s var portförbjudna. Man fick helt enkelt att agera utanför sitt comfort zone för första gången sedan 1921.

Idag så förknippar vi ABU med allt det vi aldrig förknippat dem med. Och det är en fin sak. Namnet Svartzonker känns hett och rätt samtidigt som man rider på den våg av lycka som kom från ingenstans och bokstavligen svepte med hela bolaget utan att gubbarna på kontoret fattat vad som hände? Kanske så skulle ABU idag må bäst att inte heta just ABU. För det är alltid svårare att få tillbaks en förlorad kund än att vinna över ett nytt. Men det är inte så man jobbar. Jag hoppas innerligt att man slipper se en Svartzonker-fluo serie år 2031.

Just nu just idag så passar den där satans pusselbiten perfekt. Hur den passar om tjugo år kan ingen veta? Men visst är det just därför vi älskar ABU. För man vet fan aldrig vad dom får för sig härnäst?

Grattis!

/Tomba.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *