Specimen Finland
Ett lands gränser är ofta det som styr vårat fiske. Av någon märklig anledning så skall drömfisken fångas just ( i vårat fall) i Sverige. Vårat land är avlångt, väldigt avlångt. Vi kan blicka hundra mil norrut eller söderut i jakt efter våra fiskar. Men få metare vänder blicken österut. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att väldigt få vet någonting alls om metekulturen i Finland.
En sak Swedish Anglers gärna ville få lite klarhet kring. En mycket intressant historia avtäcktes, och förhoppningsvis så kan vi sprida lite ljus om vad som försiggår i landet med de tusen sjöarna…
Efter ett misslyckat försök att ringa Juha så ringer han upp mig en stund senare. Han låter pigg och alert när han presenterar sig. Vi har under ett par år hållit kontakten via nätet, men aldrig pratats vid. Nu får ansiktet en röst och stämningen är med det samma uppsluppen. Det är enkelt när man ska snacka mete.
När jag två timmar senare avslutar samtalet så undrar jag var tiden tog vägen? Ändå så hann jag bara skrapa lite på ytan.
DE TUSEN SJÖARNAS LAND.
Vi Svenskar är bortskämda med vår metarkultur. Metet må vara smalt och i fiskesammanhang en aning bortglömt. Men ändå så har vi skakat fram både vatten och rekord som gett ekon långt ut i Europa. Antorpa, Rögle dammar, Perstorp, Lödde å, Ursjön, Hossmoån och Svartån är bara ett fåtal exempel på vad svenskt mete har att erbjuda. Vi är inte många som metar, speciellt om man vrider blicken mot länder som England och Frankrike. Vilket vi allt oftare idag gör.
Få om ens någon har vänt blicken mot vårt grannland i öst.
Kan ett land som Finland ha någonting att bjuda på i metesammanhang?
Det är just det jag ska reda ut med Juha.
-Absolut, det finns väldigt mycket här som skulle kunna intressera er säger Juha utan någon som helst tvekan i rösten. -Vårat klimat skiljer sig inte nämnvärt från Sveriges, så vi borde ha ungefär samma grundförutsättningar.
Han fortsätter berätta att specimenfisket i Finland är väldigt litet. Tävlingsmete är betydligt vanligare, och bångning.
-Bångning?
-Ja, det är en form av artjakt. -Ungefär att jämföra med fågelskådarnas sätt att bocka av olika arter. Man försöker att fånga så många fiskarter som möjligt under ett år. Det som skiljer detta fenomen från klassisk artjakt är att man varje år börjar om från noll. Tydligen finns det lite olika tävlingsformer och det är lite oklart om man ens behöver fiska upp de olika arterna. Det går lika bra att håva eller fotografera.
Men de mest hängivna metar upp sina sandkrypare med minimala krokar och microutrustning. Det anordnas även en 24h tävling varje år. Det krävs runt trettio arter att vinna.
Där ser man… -Men hur många är ni som specimenfiskar i Finland?
-Det rör sig om en mycket liten grupp människor. -Förmodligen endast 10-20 man. -Att förutsättningarna rent geografiskt är likvärda så har vi en del andra saker att tampas med. -Nätfiskekulturen är riktigt illa, men det ser bättre ut för varje år som går. -Folk lär sig, men det tar tid. -På så vis ligger vi givetvis efter er i Sverige.
Dessutom så är fiskereglerna väldigt annorlunda och i vissa fall rent sagt oklara och svårtolkade. Man skall köpa ett statligt och dels ett slags regionalt fiskekort som tillåter dig fiska med ett spö.
-Detta kan ju vara ett problem för metare, men det är bara att gilla läget. -Att med så få metare harva igenom Finlands hundratusen sjöar är ju en omöjlighet, och många bra vatten förblir oupptäckta. Vad som döljer sig i dessa sjöar är en väl dold hemlighet, men ofta rapporteras det om formidabla drömfiskar som fångats i nät. Rudor på över tre kilo kommer upp frekvent, liksom braxar och sutare i rekordformat.
Just rekorden har Juha bra koll på då det är han som har hand om Finlands storfisksregistrering i och med sitt jobb hos Finlands Fritidsfiskares Centralorganisation.
-Vi har ett lite annat system än svenskarna. Det finns en rekordlista för fångade fiskar där alla slags fångstmetoder är tillåtna, sedan så har man de vanliga sportfiskerekorden. Men man kan även kolla runt i det ”öppna storfisksregistret” där man listat de största i varje art. Både nät och spöfångade.
Jag scrollar lite i listan som börjar med en trekilosabborre. Listan fortsätter med 14 ålar över 3500 gram, med fyra över magiska 4 kilo. Toppfisken väger 4666 gram…
Listan fortsätter med 32 gösar över 11 kilo och toppas av en 14 kilos tagen på trolling. Jag noterar även att silverruda och ruda klassas som olika arter med rekord för bägge. Fem braxnar över 7 kilo står noterade från fem olika vatten. Och då ska man veta att alla dessa fiskar på listan är fångade under 2000-talet. Hur stor mörkersiffran är vet man givetvis inte, men den lär som alltid vara stor.
För att ett nytt rekord skall kunna godkännas så måste dock fisken ha blivit vägd med en butiksvåg. Ett system som vållat en del bekymmer för specimenhunters. Det nya björknarekordet skulle ha kunnat ha varit Teemu Etelä-Ahos fisk på 910 gram, men han valde att returnera fisken för att slippa en komplicerad transport, och nu så toppar fisken istället de registrerade storfiskarnas lista. Rekordfärnan på 3634 gram vägdes på butiksvåg och släpptes därefter i en karpsjö. Återfångst av flyttad fisk kan inte anmälas till storfisksregistret, men dock som finskt rekord.
-Jag hoppas att vi kan börja registrera fiskar vägda med godkända vågar som skickats för efterkontroll. -Det återstår lite arbete innan vi är där, men det kommer.
SPECIMEN FINLAND:
Hur började då allt? Varför just mete?
Finland var ju trots allt ett land som hade varken kulturen eller ens kända meteprofiler att hämta inspiration ifrån.
-Det började väl som det brukar börja för de allra flesta, med spinnfiske efter gäddor och abborrar i Vasa. -Tids nog så märkte vi att storfiskegränsen för id låg på 1700 gram. -En löjligt låg vikt för våra trakter som hade väldigt fina idvatten. Speciellt om våren när idarna steg upp för lek. Skulle man bara lägga ner lite tid så skulle man säkert få en över storfisksgränsen. Vilket de också gjorde.
-Sedan så var det lite lugnare. -Det var först under min studietid i Åbo i slutet av nittiotalet som jag verkligen blev intresserad av metfiskar. -Min vän Tero var en inbiten tävlingsmetare, och han pratade jämt om färnor och sutare. -Jag tänkte väl egentligen bara kolla upp vad det var för något han snackade om, sedan så var man fast!
-Jag pluggade till iktynom (expert inom fiskenäring) och gjorde min högskoleuppsats om metfiskar och möjligheterna att anlägga en fishery i Finland. -Uppsatsen handlade om vilka typer av vatten skulle vara passande för ändamålet och vilka arter man skulle kunna ha i dessa.
-Under denna tid så hämtade jag faktiskt det mesta av min information från England, och ur den enda finska meteboken ”onkijan kirja” av Ari Paataja.
-Det var först lite senare jag fann de svenska tidningarna och fastnade rejält i de olika meteberättelserna som fortfarande skrevs på den tiden. -Det är sämre med sånt nuförtiden, och det är verkligen synd och oförklarligt…
Blickar ni mycket mot Sverige?
-Ja det gör vi. -Vi har ungefär samma klimat och på så sätt samma förutsättningar. -England är ju speciellt, men det är lättare att relatera till svenskarna. -I början så beställdes det mesta från just Sverige, men på senare tid så har vi faktiskt fått några metebutiker här. -Vi är självförsörjande när det kommer till grejor och mäsk ända till de allra mest obskyra specialgrejor. -Sedan så är det språket, flera av oss är ju tvåspråkiga, så svenskan är inget oöverkomligt hinder.
Med åren så skulle resorna bli både längre och seriösare. Allt fler reggare lades på listan. I skrivande stund så toppar Juha storfisksregisteringens hall of fame med sina 11 olika arter tillsammans med Jani Hakkarainen. En imponerande bedrift när man tänker på att t.ex. det första kända vattnet med något sånär vettiga chanser att fånga en sutare ligger 300 km bort!
Det finns inte heller supervatten för metare på samma sätt som vi i Sverige har. Det krävs en del kartläggning och lika stor del pionjäranda för att lyckas. -I vintras så satsade jag på laken, en av arterna jag saknar.
-Det blev ingen reggare, men väl så trevliga pass.
När jag undrar vilka målsättningar han har så funderar Juha en stund innan han svarar.
-Jag skulle nog vilja ha de tre trekilos som är det man drömmer om. Det vill säga en trekilos sutare, färna samt id. -Med tanke på att ert sutarrekord idag ligger på 2500 gram så är det ett skapligt mål säger jag.
-Jo, visserligen, men sutarrekordet får tas med en nypa salt. -Efter att rekorden gjordes om så har det inte bara fångats större med sportfiskeredskap. -Större finns givetvis, mycket större, men då ska man ju också fiska efter dom.
-Får en svensk medborgare inneha ett finskt rekord?
-Absolut, det är inga problem.
-Det är bara att komma och försöka, det ska nog inte vara alls omöjligt säger Juha och skrattar. Han kan läsa tankar också…
KARP.
”Det finns karp i tusentals sjöar, potentiellt. Det gäller endast att hitta dessa sjöar”
Jag börjar se möjligheter med finskt mete. Det är otroligt hur långt ett land nästan utan metare har kommit. Hur mycket döljer sig under ytan, vad finns där som vi inte vet om? Kan det vara så att vi i Sverige är för dåliga på att hitta nya vatten?
Det kanske är enklare att välja ett etablerat vatten än att lägga sin semestervecka på att utforska någonting nytt. Med risk för misslyckande.
Men i ett land där det mesta fortfarande är outforskat, var börjar man?
-Under åren så har karp planteras både här och där. Ingen vet riktigt i vilka mängder och hur många av dessa karpar som fortfarande finns kvar?
Ibland så fastnar någon i nät, men mycket mer än så vet man inte. -Man har metat efter karp sedan slutet av 80-talet. -Hela nittiotalet metades av ett fåtal personer som lade grunden och visade att det gick att meta riktat efter karp. -Idag ser det bättre ut, vi har ett antal karpsjöar, mestadels belägna i södra Finland. -Karpkulturen ökar sakta men säkert.
De videos man har på nätet visar sitt tydliga spår. Det finns inte bara karp, det finns stor karp!
-Givetvis så har vi sjöar där karparna gått upp i vikt tack vare mäskning, dessa fisherys är väl som karpsjöar brukar vara. -Vi har tjugoplussare även här, men de flesta fiskarna ligger väl kring tio kilo.
Ute i det vilda har man en värld av överraskningar att finna, ofiskade vatten finns det gott om och de som fiskas har nästan obefintligt fisketryck. En snabb googling på finska fiskesidor bekräftar detta.
Jag funderar lite på några svenska vatten som funnits på liknande sätt. Dessa vatten är ju en våt dröm för en karpjägare och ”Vild” karp står väldigt högt på min önskelista över fångster.
Karpen kan ju inte fortplanta sig ute i det vilda i Finland. Men en karp lever länge. Speciellt om den låts leva i fred utan en massa fisketryck.
-För de som är intresserad av en liten bit rykande färsk finsk karpmetehistoria så bör man kolla in detta, skriver Juha till mig efter intervjun och länkar samtidigt till en film på youtube. (länk finns i slutet). Jag ser på filmen redan samma kväll. Det är en helt otrolig historia av och med ett gäng finska metare, och det säger en hel del om vilka fantastiska vatten som finns om man ger sig på att finna dessa.
-Ja, det är en fantastisk film, säger Juha när vi messas några dagar senare. Jag frågar honom om möjligheterna för karp i skärgården? -Nja, det är nog svårt om man inte vet exakt var man ska leta. -Men vi har en del vikar kring Helsingfors där det finns större populationer, samt någon å där som håller klart metbara mängder med fisk.
Vi lämnar karpen för denna gång, det finns så mycket att snacka om även om karpen intresserar mig mer än lovligt…
ATT GÅ VIDARE.
Att de befinner sig i ett annat läge än vi i Sverige blir allt mer tydligt ju längre vi pratar. Dessa herrar är helt klart väldigt duktiga metare. Men landet i övrigt har inte den kulturen som vi har på denna sida av pölen. I slutet av sjuttio och i början av åttiotalet fick Sverige en meteboom av sällan skådat slag. Kollektivt påhejat av specimentävlingen så hittades en myriad av nya vatten.
Fisketekniker och utrustning förfinades, och vi hade en media bakom oss som pushade ut metet som det varken har gjorts före eller senare. Men allt gott har ett slut, så även i Sverige. Idag har vi inte speciellt många artiklar om mete per tidning och år, men vi har fortfarande folk som metar. Relativt gott om metare jämfört med Finland och det bubblar under ytan. Allt fler vänder sina blickar mot metet och det är förhoppningsvis endast en tidsfråga innan vi får en ökning igen.
-Vi har ingenting av den kulturen här.
-Ingen historia av mete efter vitfisk över huvudtaget. -Folk metar en del sik, men då är det med primitiva tackel och sin haspelutrustning man använder till gädd och abborrefiske. När siksäsongen är slut så är även metet slut. -Man köper inte quivertipspön eller annat som finns i den moderna metarens utrustning. Man tar vad man har helt enkelt. -Det är svårt att få till meteartiklar i tidningarna då folk helt enkelt inte förstår vad man skriver om, och det finns väldigt lite vilja att få till det intresset. -Man får börja med unga människor, det är där framtiden finns.
-Men fiske som hobby har fått sig en knuff uppåt. -Flera kändisar har tagit fisket till sig, och man fiskar allt mer med c&r som regel. -Överlag så jobbas det hårt med att göra sportfisket större och folk mer medvetna.
-Ta ismetet som exempel. -Från att inte ha någonting alls så är det helt plötsligt jävligt stort. -Vi har en ismetegrupp på facebook med massor av surr. -Folk har bland annat reagerat på att svenskarna inte har en pulka med vatten med sig för att hålla fisken i innan fotografering och under avkrokning. -Här är det mer eller mindre standard. -Så absolut, det finns inte bara ljuspunkter, utan en hel generation med nytänkare som nu kommer. -Kanske så är inte steget från ismete så långt till mete under sommarhalvåret?
Ibland under samtalet så får jag en känsla att vi blickar båda åt varsitt land.
Jag får en känsla av Finland att vara något av ett oupptäckt meteparadis med obegränsade möjligheter. Medans Juha ser Sverige som meteparadiset med kulturen vi har.
Det är enkelt att säga att gräset är grönare på andra sidan, för det man inte själv har saknar man. Kanske så speglar karpen detta allra bäst. Jag längtar efter de vilda karparna i de outforskade vattnen medans Juha kanske saknar de välorganiserade Svenska karpsjöarna med lång metekultur…
MOT STRÖMMEN.
Jag frågar lite kring sutarmetet. 2500 gram är väl inte så mycket att hänga i julgranen? -Nej, det är ett väldigt missvisande rekord. -Vi har ju bevisligen sjöar med mycket grövre fisk. -Men det är lätt hänt att man väljer en enklare sjö att meta i när man måste åka 30 mil enkel resa för att finna sutare. -Det är inte i dessa sjöar de stora nödvändigtvis simmar.
-Men ibland vill man liksom bara meta och fånga arterna man inte har i sin absoluta närhet, innan man ger sig på de stora. -Det finns sjöar som innehåller färre men grövre fiskar, fast dessa sjöar skall först kartläggas, sedan mäskas och testfiskas några gånger innan man kan dra några slutsatser. -De bästa sjöarna ligger nog söderöver.
Juha börjar prata björknafiske med mig. Lite generat måste jag säga att björknan inte håller någon större status bland fiskarna i Sverige. Inte ens inom metet. -Jaså, det var konstigt, det är ju en fin och stridbar fisk?
Ja, vad svarar man, jag kan ju bara hålla med.
Vi pratar lite om olika upplägg för björknan.
Jag säger att jag föredrar att fiska skapligt djupt, och helst under kväll eller natt. -Ja, det stämmer nog, under de mörkare timmarna så är det nog bäst. -Man märker dessutom när de större björknorna kommer in på mäskplatsen. Det verkar nästan som att dom kör iväg de mindre, för helt plötsligt så lugnar det ner sig innan en stor nappar. Jag ler lite, det är första gången jag pratar med någon om mete efter björkna utanför tävlingssammanhang. Han har passionen för detta tänker jag innan han fortsätter.
-I början så blev det en mani. -Inte nog att jag skulle fånga alla arterna, jag skulle dessutom meta upp allt. -Folk jerkade och spinn eller flugfiskade, men jag tyckte att det var jäkligt nice att bara meta. -Jag hade ju inte konkurrens om man så säger, är man ensam så får man de bästa platserna. -Jag var väldigt ensam om att meta med deadbait t.ex. -Nuförtiden så börjar det finnas folk som metar efter gädda, men man är nästan lika ensam nu som då om man vill meta efter mört eller björkna…
-Vill man göra sin egen grej så är ju specimenmetet ett ypperligt alternativ. -Fast jag skulle nog idag kalla mig mer för storfisksjägare än specimenmetare. -Jag har börjat fiska med andra metoder än mete. -Metoder som ibland är bättre lämpade för fisken man är ute efter. -Det är nog bara flugfiske jag inte håller på med, samt trolling som är för tråkigt.. -Om inte annat så måste jag för jobbets skull kunna vara väldigt allround och ha koll på vad som händer därute.
Är det ett drömjobb du har som får hålla på med fiske och fiskar?
-Ja, det skulle jag nog säga att det är. -Kriteriet för att få jobbet var att omlokalisera mig mer centralt inom mitt arbetsområde, d.v.s flytta.
-Mitt arbetsområde är väldigt stort, så jag måste bo så lägligt till som möjligt. -Kuortane valdes ut som ny boplats, en stad som praktiskt nog är belägen precis vid en sjö.
Några målsättningar för i år?
-Det är svårt att säga. -Ibland så metar man efter sutare i en vecka, stenhårt. -Sen så råkar man läsa något om gäddmete på nätet och man blir sugen på det istället. -Veckorna räcker inte till helt enkelt, man borde kunna vara på flera platser samtidigt, säger han och skrattar.
Jag känner igen mig…
Jag tackar Juha för pratstunden.
Tiden har gått väldigt fort, och det finns tusen frågor jag skulle vilja ställa men vilka jag inte kommer på. Metet i Finland verkar må bra, dock i en liten, men förhoppningsvis växande skala.
-Något du vill tillägga, frågar jag?
-Har du hört senaste wintersunplattan? Klart jag har, svarar jag!
Vi har även musiken gemensam…
Vi namedroppar några band och tipsar varandra om bortglömda dödsmetallpärlor från nittiotalet. Vissa saker kan man inte få nog av, t.ex. mete och bra hårdrock!
Tomba.
Vill man läsa fler av våra intervjuer så följer man bara länken.
