TOMBAS JULKALENDER DEN 13 DECEMBER
Tombas julkalender den 13 december och Tomba fortsätter dela med sig av sina kunskaper inom specimenfisket!
Idag är det luciadagen. Det är den dagen man väljer ut en utländsk tjej från klassen för att bära kronan samtidigt som man sitter där och låtsas som luft med filmförbud och allt som ingår ett luciatåg år 2024. Varför börjar jag med sånt semi-rasistiskt dravel undrar ni nu? Detta har tyvärr ingenting med rasism att göra utan tvärtom speglar godheten hos oss. Vi väljer ut en som egentligen inte har utseendet vi nordbor förknippar med årets lucia. Blond, blåögd och storbystad. Detta för att ingen ska behöva känna sig mindre värd eller stå utanför något som tillhör oss alla. Och i allvarlighetens namn, spelar det egentligen någon roll? I framtiden kommer Lucia kanske vara en man som bara klätt ut sig som en kvinna och känner sig bekväm med det. Sånt gillar vi, alla ska kunna få vara med. Allt behöver inte vara perfekt.
Men i specimenvärlden så råder det fortfarande gammeldags ideal. Dammiga och dagade regler där saker skall vara som dom alltid varit. Och jag är den förste att erkänna att jag ibland varit en aning stelbent och smått rigid för vad som är absolut specimen. Men endast stora män kan begå stora fel, och jag är villig att erkänna att det hänt även mig. Ibland så sköljer bara sakerna över en och man blir lamslagen av djup skam och ånger över det uppenbara. Men misströsta ej, dagen är ämnad åt gottgörande ändamål. Kan jag blotta mina brister så borde det kännas bättre även för er som kanske inte ligger på samma höga nivå i livet som en annan.
En mycket god vän sa till mig en gång att han endast hade tre laster i livet. Transvestiter, snabba bilar och droger. Alla livsfarliga men härliga laster på sina sätt. Och har man inte mer än så i bagaget så har man ändå lyckats väldigt bra. För oss så började specimenmetet väldigt tidigt. Det var på 80-talet och vi var inte jättegamla. Dagens kids har vad jag förstått helt andra hjältar. Någon het Youtuber eller cool rappare. Vi hade Rune Karlsson. Missförstå mig inte nu att det skulle vara något fel på Rune, absolut inte, snarare det motsatta. Men där folk får sin bild idag av det perfekt idealet via någon influenser så ville vi bli som Rune eller kanske ännu hellre Luis Rasmussen. Och då inte bara som metare utan man och människa. Vi började odla mustascher, rökte kopiöst, och hade månadslånga braxkampanjer som i sinom tid påverkade vår skolgång. Syokonsulenter kopplades in eftersom lärarna misstänkte att vi börjat med knark som tydligen var någon form av livsfarlig drog. Och det var här vi begick vår första av våra allra största misstag. Vi skulle ha spelat med att vi faktiskt börjat knarka. Då hade vi likt Lucian fått stöd, förståelse, flickvänner och tid för ”annat” under bästa skoltid för att en gång för alla slå undan benen av demonen knark. Det var så man botade knarkare förr, med hjälp av pingis och estetiskt skapande i form av målning med vattenfärger.
Men det gjorde vi inte. Vi berättade en sann historia om en dansk man från Nybro som var en så gudabenådad braxfiskare att vi med alla möjliga medel ville bli exakt som honom. Jag hade likadan blond mustasch och vännen som vill förbli anonym gjorde allt för att få samma överbett som Arne Broman eftersom hans mustasch var betydligt mörkare och tätare. Vi berättade helt sanningsenligt att vi bildat en specimenklubb som vi stolt kallade för SKAB. Specimenklubben Abrmis Brama. Det enda vi inte kunde fatta var att Luis och gänget inte kom på den briljanta idén utan kallade sig för nåt så fattigt som Nybro FK och sedan för Anguilla. Ål är väl ingen specimenfisk? Syokonsulenten däremot hade hört rykten att SKAB stod för Satanistiska Kamratgänget Amfetamin-Boys i bästa W. A. S. P-anda. Våra ärmar kavlades upp och kontrollerades för nålmärken och vi fick träffa en Schaman från Uddevalla som skulle driva bort våra demoner med hjälp av sång och dans. Han misslyckades.
Våren 1986 var det som allra värst. Vi cyklade runt och letade efter potentiella lekplatser för Eskilstunaåns specimenbraxnar utrustade med var sin plastpåse fylld med mäsk på styret. Min kompis hade köpt en likadan Hummeljacka i brunt med gulröda sträck som Kaj Jonsson använde och jag hade på mig en kepa med farfars krigsmedaljer som skulle föreställa Luis guldnålar. Detta sågs av vår gympalärare som hade smitit till bolaget under lunchen. Vi blev åter kallade till syokonsulenten. När vi satt utanför och väntade, vilket man alltid fick göra på 80-talet, vänta alltså, så undrade vi dels vad en konsulent pysslade med. Det fanns ju fiskekonsulenter, kanske kunde man bli en sån med eget kontor som folk satt utanför och evighetsväntade. Och dels vad SYO kunde tänkas vara?
Efter en mindre evighet så fick vi sedan komma in och sätta oss på dom torra stolarna. Nu visade det sig att gympaläraren golat ner oss som neo-nazister. Vi menade att golare inte hade några polare, med bruna kläder och krigsmedaljer med (finska) hakkors talade inte för vår fördel. Min vän försökte att förklara att Kaj Jonsson från Kisa hade likadan jacka, men det blev mest dravel då överbettet hade ställt till det med talförmågan. Själv höll jag tal om grabbarna i Nybro som hade fångat så stora braxnar i parti och minut att dom hade minsann hela mössorna fulla med medaljer som bevis för stordåden. Det hjälpte inte heller. Nu kopplades psykiatrin in. Vi blev väldigt rädda att vi skulle låsas in på psyket och tids nog förvandlas till två fönsterslickare. Det var då jag bestämde mig för att ljuga.
-Jag vill lägga alla kort på bordet, sa jag. Sedan så förklarade jag att vi i själva verket var sprutnarkomaniserade nynazister och att vi behövde hjälp, och det fort. Döm om vår förvåning när vi två dagar senare skickades ut på en månadslång fisketur för att komma undan staden med dess lockelser. Det var där jag lärde min viktigaste läxa i livet.
Håll dig aldrig till sanningen, det är inte specimen.
Tomba.
