TOMBAS JULKALENDER DEN 20 DECEMBER
Tombas julkalender den 20 december och vi börjar närma oss att nå slutet av vad som är absolut specimen.
I vår jakt efter absolut specimen så har vi nog behandlat allt en sann metare behöver känna för att kunna ta steget mot det elitistisk livet. Men någonting vi ofta glömmer är var vi kommer från. Rekorden vi har behandlat under resans gång är aktuella svenska rekord så som dom ser just här, just nu. Som med allt i livet så pågår det en ständig utveckling. Allt ska drivas framåt till varje pris i tron att det blir bättre. Men vet ni vad, allt blir inte jämt och ständigt bättre. Idag kan man läsa om världens bästa teve som just kommit ut med sina finesser, men vet ni vilken teve som är den bästa? Det är den första teven, utan den hade vi inte haft dagens apparater. Och så är det även med specimenmete. Dagens rekord kan vara tyngre, men dom är inte för det automatiskt bättre…
Gäddrekordet är ett rekord som verkar vara krångligt att få till. Av någon outgrundlig anledning så är det helt tabu att avliva en gammal gädda. Folk säger att fler ska kunna ”njuta” av fisken. Har det någonsin hänt i landet att en rekordgädda fångats om med högre vikt? Låter orimligt då det är nästan omöjligt att fånga ett rekord med en vikt som ens verkar stämma. Dagens rekord är någon ointressant historia med så låg vikt att man inte ens memorerat det. Annat var det när Fehmi Varli var ute och terroriserade gäddor med sitt skeddrag. Först så drar han en på styva 24 pannor, men när den inte godkänns så skrämmer han fram en best på 26750 gram. Det är ett minnesvärt rekord och ingen halvdassig historia som dagens rekordnotering.
Ska inte dra igenom alla möjliga och omöjliga rekord från historiens dammiga hörn och spekulera i all evighet om vilken som är rimlig och vilken som inte är det. Varför förstöra en god story genom en massa granskning? Om Fehmis gädda vägde eller inte sina 26 pannor spelar ingen roll av flera anledningar. För det första så var fångsten en hjältehistoria likt Lasse Virens OS guld. Såna historier berör ända in i folksjälen. För det andra så kommer ingen av oss nånsin fånga en större, så vad spelar det för roll? Och för det tredje vad är ett gäddrekord värt? Det är endast den största turfångade gäddan bland miljoner andra. Inte så att man får en medalj för prestationen eller blir adlad. Jag skulle vilja påstå att just gäddrekordet är det minst viktiga rekordet vi har efter guldlax. Det är inget rekord, endast en notering. Det mest imponerande med fångsten verkar vara att man lyckades väga fisken. Inga spännande historier, inga spännande människor, ingen speciell dag vid en sjö som är så ospeciell en sjö kan vara. Fehmi kunde allt det där mycket bättre. Men vi får alla glädjas att vi nu kan fånga och njuta av dagens rekordfisken i all framtid…
Rudan är ett annat rekord där den största kanske inte är den bästa. Nu råkar det vara samma ruda ur samma sjö med inte så lång mellanrum mellan fångsterna. När det kommer till mete, till skillnad från gäddfiske, så kan andra faktiskt njuta av fiskarna även i framtiden. Gäddfiskare har lite av en överto på skonsamheten i deras fångstmetoder och tycks mest göra någon form av djurlivsförbättrande insatser var de nu än drar fram. Första rudan över tre kilo var Linus fisk på 3011 gram. Tre kilo är en gräns så hög att det är svårt att förstå. Mycket likt en 20 kilosgädda eller just en trekilosborre. En helt ofattbar fångst, måhända en som man hade på känn att kunna hända, men ändå. Drömgränsen hade nu passerats.
En tid senare höjde den duktige metaren Kim Kullenberg rekordet med 19 gram med samma fisk. Jag ska absolut inte ta bort något från Kims fångst. Han fångade, vägde och anmälde fisken som vilken hederlig medborgare som helst hade gjort i samma sits. Men visst kändes det första rekordet lite mer spektakulärt? Det är ändå skillnad att krossa ett gammalt rekord och spränga en drömgräns än att höja rekordet med samma fisk med 19 gram.
FÖRLORADE REKORD
Vi har faktiskt nått en punkt i vår jakt på rekord att vi passerat det normala. Flera arter har blivit så konstlade att naturen inte klarar av att producera rekord utan hjälp av människan. Det fanns en tid man tyckte att det borde ha varit tvärtom, men det är nu ett faktum. Det är mycket osannolikt att arter som karp, sik och braxen kan slås av naturliga fiskar ur naturliga vatten. Förutsättningen är människan, och då är drömmen död. Visst, arter som silverruda, karp, regnbåge med flera är produkten av människans inblandning. Men med de flesta arter så är drömmen att hitta ett nytt vatten med nya rekord från första början mycket mycket låg. Rekorden har också gått från drömmar till realitet. Istället för att inte ha en aning var de kunde tänka befinna sig så har vi idag skaplig koll just för att vår inblandning är förutsättningen för att ett rekord ska slås. Det tål att tänkas på både en och två gånger och sedan fråga sig om detta känns ok, eller om detta känns som Absolut Specimen?
Visst finns det ljusglimtar. Asp, mört och färna känns som positiva klickar i ett sjukt fiskelandskap. Abborre, id, sutare samt ål känns att gå samma öde till mötes likt braxarna och sikarna där vi skapar en sjuk miljö för friska fiskar att bli nya rekord. Såna som generation efter generation får njuta av. Snart liknar strömmingfisket ren specimenfiske.
Men ingenting av detta skulle någonsin ha hänt om vi inte accepterat att det hände. Hade vi bara varit absolut specimen så hade vi sluppit allt. Vi skyller på andra, men visst är vi själva de allra sjukaste jävlarna?
Tomba.
