TOMBAS JULKALENDER 14 DECEMBER 2025
Tombas julkalender 14 december 2025 och idag återvänder vi till julsagan igen, så det är bara att sätta sig bekvämt och läsa!
Leasson var på ett strålande humör när han vaknade i Betlebaits heliga sovsal. Nyheten om Leifis frånfälle hade nått honom redan under natten. Mannen hade varit mycket svag i sinnet, och därför straffades han med döden. Att meta sarv i strömmen var nästan folkligt i Leassons bok. Han hatade dessa nya supervatten som börjat ploppa upp. De existerade där endast för folk utan kunskap, inte helt olikt bordeller där man mot en mycket liten uppoffring kunde uppleva något utöver det vanliga. Inte en uns av finess, endast ett viljelöst dagdrivande med tid som man fått i gåva av andras uppoffringar. Det var inte specimen, och då kunde döden ibland drabba dig i förtid tänkte han och log. Man kunde tro att han lekte gud när han valde vilka som skulle vika hädan och vilka som fick fortsätta sin jordliga vandring, men så var det inte alls. Gud dödade ingen, tvärtom, gud hade gett människan gåvan att tänka rationellt och komma fram till de rätta slutsatserna. Men vissa kunde helt enkelt inte tänka själv, och i samma ögonblick så förvandlades man från herre till slav. Ett förädlat sinne kontra ett som styrdes av andras viljor. Att vara slav, soldat eller arbetare var ingenting Leasson såg ner på. Men att nå framgångar med andras slit var oacceptabelt. Ett svek mot livet själv, och då skulle man dö.
Höklind kunde man lita på och använda sig av. Att en krum och grå gammal man som ingen misstänkte kunde vara djävulen själv var så genialiskt i sin enkelhet. För människan är en enkel varelse som tyr sig till det oskyldiga och ofarliga och förstår inte faran innan dödens käftar sluter fast kring halsen. Leasson hade träffat Höklind i Jordanien redan innan tidsräkningen. Det påstods att han smugglat in mer grejor till landet än vad tre kameler klarade av att bära under ett helt år. Mötet med mannen hade till en början varit lite stelt, för själva samtalsämnet var ingenting man lyfte upp hur som helst. Leasson hade tagit en chans och själv lagt upp korten på borden. Han tänkte själv smuggla in 6 maneh kola in i landet, bara som ett arbetsprov så Höklind skulle bygga upp ett förtroende för honom. Vilket han också gjorde, smugglade alltså. Någon vecka senare kom han med ytterligare 6 maneh och lagom till jul så kom han med 20 maneh som idag motsvarar drygt 11 kilo. Den julen var den vitaste i mannaminne. Leassons lilla arbetsprov hade övertygat Höklind och de två herrarna hade beslutat sig att ingå i en ohelig allians.
”Herren slöt då detta förbund med Abram: ’Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat…”
AVSNITT 12. SOM EN HERRELÖS HUND
Den smorde kände sig låg. Han hade metat hela natten efter björkna, men fått endast en ål. En slemmig ormliknande sak som symboliserade ett misslyckande. Trots det så ledde han Betlehemskan individuellt med sarvarna som enligt lärarna var en gudagåva som blint skulle accepteras fastän han själv inte fångat dem. Han kände att det var fusk, men Leasson hade sagt att vända andra kinden till och tiga som muren. Tydligen så var det spelets regler?
Det var inte endast sarvarna som tyngde hans sinne. Han kände sig inte ämnad åt specimenmete. Allt han kunde hade någon annan lärt honom, och på så vis hade han devalverats från profet till en simpel budbärare. Kanske så låg hans expertis inom ett annat fält resonerade han? Men han hann aldrig tänka klart innan det knackade på dörren. Det var Ramundssen som kommit för att hämta honom till krismötet lagen emellan.
På fältet så hade de samlats. New Testament, Österlandet SG samt Jesuiterna. Känslan lagen emellan var minst sagt ansträngd, och de flesta höll sig på sin kant istället för att mingla och sprida kunskap och glädje. Så han bestämde sig för att ta en liten promenad. Stigen ner till ån där färnan en gång vakat kändes lika tom som själen. Någonting fattades, och innerst inne så visste han vad, men det var ett mycket stort steg att ta. Att bara lämna specimenvärlden efter alla uppoffringar alla gjort för honom kändes som ett monumentalt svek. Plötsligt så såg han en figur vid ån rökandes en helig holk. Han var klädd i sandaler kåpa och en rödvit mössa, Jesus kände igen honom på mössan för den hade han burit i alla tider. Han gick fram till mannen och harklade sig försiktigt. Yo A Kim-Bertil Son höll på att skrämmas ihjäl och slängde blixtsnabbt fimpen i ån. -Fan så du skräms, trodde det var min fru sa han. -Det är bara jag, sa Jesus och satte sig i gräset. Hela hans hållning berättade att någonting inte stämde, det kunde Yo A Kim se direkt. -Vad tynger dig Jesus? Så Den Smorde berättade hela sin historia och att han sakta började tappa hoppet för hela specimenvärlden. Sarvarana nämnde han dock inte.
Yo A Kim som var en mycket sympatisk människa satt där tyst och lyssnade på allt Jesus hade att säga, för man lär sig utav att lyssna och inte av att tala. Och det är inte varje dag man får lyssna på Jesus resonerade han. Många talar till gud, men om han inte svarar så känns dialogen döfödd, och då kan man lägga ord i mun på honom. Det var sällan rätt väg att gå. -Vad ska jag göra, frågade Den Smorde till sist? Yo A Kim funderade en kort stund och svarade.
-Jag har själv ett jobb vid sidan av metet, för jag tvivlar på att detta med specimenmete är någonting man kan livnära sig på i framtiden. -Mete för mig är ett sätt att koppla av från livet självt, att sitta i guds natur med lite gott röka och meta efter färna är belöningen för mitt jordiska slit. -Den dagen metet blir ditt jordiska slit så förlorar det sin betydelse och belöningen byts mot krav och förväntan blir till förtröstan. -Man sitter inte längre här och undrar spänt om det ska nappa utan väntar otåligt på när det ska nappa. -Minnen och upplevelser av heliga fångster blir till poäng i en tävling som ära och heder sedan länge lämnat. -Själv är jag en lärare. -Jag lär mina elever att snickra och bygga. -Kunskapen jag förmedlar blir till hus åt folk, kyrkor åt massorna och ladugårdar åt djuren. -Jag personligen hinner inte bygga allt det där, men offrar jag några år åt mina elever så kan dom börja bygga och lära. -Det är sann kunskap som sedan kommer att vandra framåt i generationer och utvecklas med tiden. -Att tävlingsmeta är snickrandets motsats. -Istället för att sprida kunskap så väljer man att dölja det för andra. -Mete i sig är det finaste vi hade, men som det är idag så är det inte mycket att ha. -Jag funderar faktiskt på att börja spela paddel istället.
Jesus tänkte en stund och sa sedan. -Kan du hjälpa mig att lära mig att snickra? Yo A Kim såg på Den Smorde med förvåning, föll sedan ner på knä framför honom och sa. -Det vore en ära. -Ett val du aldrig kommer att ångra!
Höklind såg de två männen gå tillbaks mot mötet. Han hade hört allt som sagts, och nu så skulle detta förmedlas till Leasson. Jesus som snickare?
MÖTET
Rasbiologen inledde mötet med en tyst stund då tiden visserligen uppfunnits i grova drag, men att precisera ner det en minut var fortfarande mycket svårt. -Varför ska vi sitta tysta i minne till offren frågade Dante? -Vad menar du, frågade Dani? -Ja, vad fyller det för syfte? -Det vet jag inte, svarade han ärligt, vad ska man göra då, sjunga en sång eller? -Det här är det bästa vi kommit på, förmodligen så lär kommande generationer att komma på något mer slagkraftigt, men det här är det vi har just nu. -Men skit i detta nu, vi har långt viktigare saker att reda ut än tidsräkning.
-Vi har nu tävlat i en vecka och redan så har två personer dött, det känns i högsta laget, sa Helvetesberg. -Ren och skär otur, menade Leasson. -På vilket sätt var det otur att zigenaren Leifi dog, frågade Hans Holmer? -Hans kropp flöt ner med strömmen och stannade i vassen utanför en skola, svullen och jävlig. -Barnen lyfte upp honom och hittade droger i hans fickor, klassisk överdos. -Känns väldigt orimligt, menade Helvetesberg. -Men om vi ska ta oss vidare nu, avbröt Rasbiologen. -Hur vi räknar poängen har Emerson Fittipaldi en lösning på. -Han menar att 1+1 blir 2 och två plus ett blir tre osv. -Alltså, istället för att två ska vara två halvor av ett så blir det istället två hela ettor. -Det är ju genialt, ropade alla i kör. -Att vi inte tänkte på det innan, sa Riksta Lee. -Så nu får den största fisken 10 poäng, som är lika med 10 hela ettor, ja förutom björknan som får dubbla poäng.
-Nästa punkt är prostituerade, vi måste sluta med fnasken, och framförallt så måste vi sluta döda dem. -Varför då, undrade Grisstian? -Det är totalt förkastligt och inte specimen, la sig Arne Broman i samtalet. -Efter julens heliga sikmete i skräbeån så fann lokalbefolkningen att metare skräpat ner. -Flöt döda fnask överallt och man hade brutit av grenar i Edens Lustgård till banksticks. -Någon hade skitit i urnan som stod på bron i en hel vecka osv osv. -Totalt oförsvarsbart beteende, vad ska folk tro om oss? -Om vi gräver ner fnasken lite snyggt då, frågade Mart Ingbengtzon. -Nej, inga fnask, åker man dit på mord av fnask så blir man utesluten ur Betlehemskan, svarade Broman med myndig stämma. -Löjligt, muttrade flertalet tävlande. -Sedan så har vi vägandet, vi kan inte ha det på så sätt att stackars Höklind ska hämta och lämna fiskar i tid och otid. -Vi får börja väga fiskarna själva och det hela ska byggas kring förtroende och ära. -Hur fan ska det gå ihop, undrade Perth Orstensson? -Det måste bara gå!
Mötet rundades av med några mindre betydelsefulla punkter. Ismete tex skulle givetvis inte ses som mete, vilket var lite av en ickefråga då man inte haft is på sex tusen år. Men klimathotet som varje dag blev ett större hot kunde under kommande säsonger bli en fråga. Känslan var nu att Betlehemskan var på rätt spår efter en lite trevande start. Ställningen efter första veckan var följande efter att man rett ut poängsystemet.
1: Jesuiterna, 80p
2. New Testament 27p
3. Österlandet SG 11p.
Efter mötet så träffades Leasson och Höklind. -Nå, vad har du att rapportera, undrade mäskgurun? -Jag tror att Yo A Kim planerar en pimpelresa…
Tomba.
