TOMBAS JULKALENDER DEN 14 DECEMBER
Tombas julkalender den 14 december och idag blir det lite mer fokus på historia inom specimen.
Vi har nu kommit två veckor in av årets dystraste månad. En vecka till och det vänder åter mot ljusare tider. Trots att det känns avlägset så kommer det en vår. Men vad hjälper det just nu när allt är så hopplöst och svart? Åren kommer och går och med tiden så förflyttar vi oss allt längre från det vi varit så vana med mot nya och okända utmaningar. Gamla hjältar lämnar oss men nya verkar inte födas. Gamla vatten kollapsar medans dom nya känns svåra att förstå. Det är som med livet. Den börjar lämna oss vid en viss ålder långt innan vi dör. En dag så orkar man inte längre vara vaken för nya saker och man blir något av en nostalgiker. Därför ska vi idag kolla på vissa saker och bedöma om det var bättre förr eller om man bör följa tiden?
CARDINALRULLEN
En klassisk ABU Cardinal 55 med knarrvev känns väldigt specimen. Otaliga är dom fiskar som landats med hjälp av rullen. Spolen är både grund som kort och kastegenskperna horribla. Slirbromsen sitter dock bak och kan justeras till en inställning där max faktiskt är max. Palle Sköldblom håller denna väldigt högt och även undertecknad startade sin specimenkarriär med den klassiska femtiofemman. Dock så sprack vevknoppen snabbt och man fick hålla sig med endast stålpinnen som vev. Rullen måste vara den kantigaste runda föremål som någonsin skapats med gott om möjligheter att skada sig allvarligt vid en drill. Men är det något att ha idag då? Nej, självklart inte. Detta är endast skit. Precis som centerpinrullen, swingtipmete, Chris Yates samt keepnet.
DET SKRIVNA ORDET
Har vi skrivit klart? Det är en relevant fråga år 2024. Svaret ligger inte så mycket i skrivandet som det gör i läsandet. Folk skriver gärna men få läser. Idag lyssnar vi på böcker och poddar, men att köpa en bok eller läsa på läsplattan är förlegat. Läsandet följer samma spår som lyssnandet av musik. De etablerade klarar sig med nöd och näppe medans de nya går en säker död till mötes. Själv får jag med ojämna mellanrum frågan varför jag inte skriver en bok istället för att hänga här på nätet och ljuga? Svaret är enkelt, dels så skulle väldigt få vilja läsa den och ännu färre köpa den. Böcker känns ändå specimen att sitta och bläddra i. Och den man utan ett bibliotek hemma bestående av minst 500 olika titlar kan inte titla sig som man.
Kollar man på aktuella svenska fiskeskribenter av klass så är utbudet minst sagt skralt. De flesta metare skulle nog kämpa med att kunna nämna ens en enda. Väljer man att kolla på nätet så hittar vi inga där heller. De kanaler man har åt sitt förfogande är sidor som samlar brödsmulor från alla håll och kanter och på så vis med stort besvär kan rapportera i bästa fall en nyhet om dagen av värde. Faktum är att fiskeböcker inte ens var populära under en tid när fiskeböcker var den enda kanalen för information. Det är totalt dödsdömt att skriva.
BAITBOAT
Vi förflyttar oss en aning mot nutid. I säkert 50 år har gamla engelska fikusar roat sig med att köra runt med radiostyrda båtar i ankdammar. Inte sällan exakta kopior av gamla ångskepp, flodbåtar eller krigsfartyg. En dag så kom någon på att vi kunde använda oss av ”teknologin” till att mäska på avstånd och samtidigt droppa riggen medans man ändå höll på. Som alltid måste det ha gått till på så sätt att han som kom på det tyckte själv att det var genialiskt medans alla andra tyckte att det var alldeles fördjävligt. Åtminstone tills dom köpte en egen. Teknologin är fienden nummer ett för den gamle specimenmetaren. Och självklart så har vi ett kluvet förhållande till det. Bilen måste väl vara den största av alla framsteg, men ingen gnäller över dess överlägsenhet förutom de få som åker kollektivt. Och det är allt annat än specimen. Första båten lär ha varit mäktig. Sedan båtsnurran och till sist ekolodet. Allt var bra tills livescope uppfanns. Till och med deepern ansågs som ok. Ska inte tjata om just livescope här förutom att använda det som teknologin där väldigt många anser att gränsen passerats. Vi kan alltså fastställa att det finns en gräns. Men varför just där? Jo för att vi anser att vi gått passerat något som ska vara ett hjälpmedel till att vara alldeles överlägset. Samma som med Viagra. Norm Mc Donald beskrev fenomenet bra. – Vilka är det som har dom stenhårda kukarna som står i sju timmar. -Jo, de impotenta jävlarna. Vi vanliga får tampas med problem medans de som inte kan är totalt överlägsna.
Om vi nu återgår till baitboaten och funderar vad alternativet skulle vara. Ro ut mäsk och riggar och föra ett jävla liv. Eller spodda och kasta tusen kast innan skiten sitter. Ja, då är det faktiskt ett hjälpmedel vi har i båten. Vi kan göra det utan, men ingen vinner på det. Baitboat är fan specimen. Karpmete är dock inte det.
GUBBKEPA
Nu blir det rörigt på riktigt. Gubbkepa var från början endast en helt vanlig kepa innan användarna blev just gubbar. Och är det mest gubbar som använder något så tilltalar det inte de yngre. Old Spice, Tena Senior och natt-tröja för att nämna några gubbiga saker. Fram till slutet av 90-talet så var därför gubbkepsen tabu hos yngre innan gubbarna till slut lyckades trilla av pinn. Några år gick och sedan så började man fundera om man ändå inte skulle ta och börja använda gubbkepa igen? Men hurdan ska gubbkepsanvändaren vara då? Det är ingen självklar huvudbonad för den vanlige svensken. Användaren får gärna vara introvert och djup. En man med gubbkepa pratar ogärna och vill helst bli lämnad ifred. De enda en gubbkepsbärarare vill hänga med är andra män med gubbkeps. Hårt draget så skulle man kunna säga att gubbkepskretsarna är väldigt lika gaykretsarna fast totalt straighta med endast minimala inslag av sex. Och då med frun. Gubbkepsanvändaren är alltid gift och alltid straight som en pil. Gubbkepsmannen har ofta ett varmt hjärta för predatormete vilket är extremt ospecimen. Men till hans fördel så är användaren oftast bildad och kan föra sig väl både i tal som skrift. Men var noga med folk med gubbkeps och helskägg. Där gömmer sig ofta psykopaten. På sin höjd får man ha ett välansat bockskägg eller ett skäggstubb med minst 40% gråa inslag. 35år är nog absolut minimumålder för huvudbonaden, men av givna skäl så finns det ingen maxålder. Gubbkepsen får heller aldrig vara färggrann utan måste följa bärarens personlighet med gråa och murkna färger. Gärna från vinrött till höstlövsbrunt. Svarta gubbkepsar är tabu. Gubbkepa bärs gärna tillsammans med oljerock, dåligt knutna vandrarkängor, helgröna fjällrävenbyxor samt med en kopp gott kaffe i handen.
Allt som allt så är gubbkepan ovanligt specimen när den bärs av rätt person.
BRAXMETE
För det första så vet jag att det heter mete efter braxen eller braxnar. Men när till och med autocorrect protesterar så kallar vi det för braxmete från och med nu. Att meta med Palle är som ett avsnitt av Antikrundan. Då menar jag inte hans prylar utan hans expertis kring gamla saker och händelser. Han berättar ofta och gärna häftiga anekdoter från förr, inte sällan med sjukt roliga inslag. Så sitter man där vid elden, han drickandes vin ur en plastkåsa och jag Lonkero direkt ur burk och skrattar bort tiden. Man skulle kunna tro att vi har mycket gemensamt, men det har vi faktiskt inte. Våra upplevelser skiljer sig ofta markant, inte minst pga vår placering i landet. Men något vi båda har gemensamt är romantiken för det gamla som nu är borta. Han levde mitt i händelsernas centrum medans jag observerade det hela på håll via FJ.
Fisken som då var metets högvilt var braxen. Rekordet låg på omöjliga 6300gram och en femkilos var en mycket stor fisk. Då som nu fanns det lokaler som regelbundet gav ifrån sig de allra största exemplaren. Härsjön och Ljungbyån tex. Men rekordet kom inte därifrån, och det var fortfarande fullt rimligt att rekordet skulle kunna komma från nästan var som helst. Namn som Luis, Rasmussen, Dan Dellerfjord, Jörgen Larsson och Leif Andersson jagade alla rekordet. Leif kom endast gram från det omöjliga innan allt bara försvann över en natt kändes det som. Härsjön dog när den började leva och gänget från Nybro splittrades. På annat håll mäskade Kaj Jonsson med hästskit men kom aldrig ens nära vikterna som smålänningarna mäktade med. Men det hindrade aldrig honom från att försöka. En fisk på 3500 gram var alltid en bra fisk, och så borde det ha förblivit.
Åren gick och helt plötsligt så hade braxmetet förvandlats totalt. Vikterna steg till orimliga nivåer medans profilerna lös med sin närvaro. En sexkilos var någonting du nu skakade av vid strandkanten.
Jag ska inte skriva skit om Rögle här utan koncentrera mig på varför allt kändes viktigare förr? Hur kan det vara möjligt att fiskar som är över två kilo tyngre än det omöjliga rekordet inte längre ger några vibbar alls? Är det för att dom fångas av helt vanliga människor och inte superhjältar eller är det för att fisket är koncentrerat och skapat på en liten yta utan rum för överraskningar? En förklaring är såklart att rekord som på förväg förväntas efter att rekordfisken gått upp några hekto sedan förra våren inte känns spännande. En annan förklaring är att om fisket koncentreras till en eller två sjöar så försvinner magin. Människan kollar på sport alltid med förhoppningar om att den på förhand slagne skall genom en bragd stå som vinnare. Att hålla på ett lag som man räknar med ska vinna allt kan endast ge besvikelser eller som bäst ett förväntat resultat. Så har mycket av specimenfisket blivit där alla vill vinna enkelt och ingen vill stå för bragden. Därför kommer jag och Palle sitta vid fler lägereldar och minnas tillbaks på bragder som aldrig kommer att upprepas. Kanske så sitter det helt andra människor vid tex Rögle och lever sig in i nuet precis som Luis och gänget gjorde 1985. Vi som hamnat mellan stolarna är förlorade.
Braxmete är specimen och kommer alltid att vara det. Specimenmete däremot är inte lika specimen som det en gång var.
Tomba.
