Tombas Krönika April 2023

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika April 2023 bjuder på en blandning av sött och salt, som vanligt. Det blir en återblick till Sportfiskemässan i Stockholm tidigare i år. Håll tillgodo!

Jag ska börja med att förklara hur mässor var förr. Dom var bättre. Det mesta var bättre förr, enligt kännarna. Fokus på nyheter, ingen försäljning, fiskehistorier på längden och tvären, en intensiv mässfylla samt klistermärken. Massor av klistermärken. Idag får man inga klistermärken, knappt några upplevelser, och värst av allt, ingen fylla. Det var åtminstone Chrille väldigt tydlig med redan långt innan mässan. Jag minns fortfarande en mässa, måste ha varit 90-tal, jag fick hemmagjord snus av han Bengt Sändh samt en hel påse förborrade miniboilies av ingen mindre än P-O Johannesson. Han minns säkert inte det, men det är sånt en annan aldrig glömmer. På mässor ska man träffa sina förebilder, inte en massa försäljare. Det var en tid som aldrig kommer tillbaks, tyvärr. Tänk vad förborrade mini-boilies med apelsinsmak kan betyda ibland. Jag sparade påsen tills dom torkade och blev stenhårda, men det spelade liksom ingen roll. Till denna mässa fick vi med oss några katronger av P-Os karpbok han hade hittat på vinden. Det kändes som att cirkeln var sluten med dessa böcker. Som en sista påminnelse om en förfluten tid. En bättre tid.

Hotell Älvsjö låter som vilket hotell som helst. Men det är det inte, det är helvetet på jorden. Parkeringen kostar, vilket jag kan leva med. Men att bastun var ”fullbokad” hela helgen vägrade jag att acceptera. Spinnfiskare bastar inte, trots pikeknuckels, halstatueringar och fyrhjulsdrivna bilar så har jag aldrig sett någon av dem i närheten av en bastu. Än mindre nakna. Det är inget bastande folk, snarare ett gäng fikusar. Så slutsatsen är att hotell Älvsjö hade ingen bastu. Inte hade dom gym heller, eller pub, eller kök, eller toalett på rummet… Det fanns en dubbelsäng och sedan tre dubbelsängar gjorda av hönsnät. Då jag anlände först så valde jag dubbelsängen. Någon moral skall inte blandas in i såna frågor.

Toaletten, som var en helt egen historia, var en allmän sådan kombinerad med duschrum för tre män. Då kunde en skita samtidigt som man kunde se på de andra som duschade genom glasrutorna som skilde båsen åt. Vattnet som konstant gick från iskallt till skållande hett blev lagom först på golvet då avloppet inte fungerade och sörjan rann rakt ut i korridoren.

Jag gav upp, gick till bilen och bar upp plattan med Lonkero som fanns där om det skulle uppstå ett nödläge. På med lite Black Dahlia Murder på laptopen och sedan stabil ryggläge med en kall burk i handen, Innan jag ens hann tänka ordet tröstrunk så öppnades dörren och två random människor med österländskt utseende klev in. Jag kollade på dom och dom på mig. Sedan sa dom förlåt och gick ut. Tre gånger upprepades samma procedur, alltid med nya människor och alltid utan att knacka först. Jag orkade inte ens bry mig till slut. Jag låg där och småsöp medans folk kom och gick hur dom ville.

Efter tre burkar så ringde Chrille och bad mig komma att öppna. Mottagandet var svalt. Dels efter att han och Roosen som han hade i släptåg inspekterat rummet och dels efter att han såg plattan. -Alkoholism är en sjukdom, sa han. -Vilken tur att jag tog med mig medicin, kunde ha gått illa annars…

Väl på mässan så satte vi igång och började rodda ihop montern. Palle och Vicke anlände ungefär samtidigt och det utbyttes en del kramar till höger o vänster. Planen var enkel, vi skulle visa upp metet, som alltid. Jag är helt fel man att visa någonting över huvud taget. Totalt inkapabel att förstå människor och saknar all form av vördnad inför uppgiften. Det jag är duktig på är att snacka skit, inte att visa delikata riggar som svävar perfekt balanserade över botten. Ska man stå på mässa så måste man vara en god ambassadör för vad fan man nu visar upp eller säljer. Jag funderade lite över våra styrkor och rankade samtliga i huvudet.

Baronen:

Vår stora tekniker. Älskar att mecka med rullar, onanera till sprängskisser och laga saker. Totalt insnöad på predatorfiske och den enda av oss som äger en sportbåt. Metar sporadiskt…tror jag? Levnadsglad, trevlig och ambitiös.

Palle:

Äldst och mest rutinerad. En gnutta bakåtsträvare och livsnjutare av rang. Spinnfiskar sporadiskt, brinner för mete. Lugn och balanserad. När han pratar lyssnar alla, men få hör vad han säger. Hans personlighet är större än hans ord. Gängets Rolf Lassgård.

Vicke:

Tävlingsfiskare ut i fingerspetsarna, men han förstår det inte själv. Otroligt duktig med nordens hårdaste pannben. För kunnig för sitt eget bästa. När Vicke talar så är det bäst att lyssna. Livshatare, njuter endast av stora fiskar, allt annat livet har att erbjuda kunde han lika gärna slippa.

Roosen:

Gängets och förmodligen landets yngste metare. Alla känner Roosen, men ingen vet riktigt varför? Ansiktet inåt, stor och trygg. För smart för sitt eget bästa. Pratar sällan, lyssnar hellre. Ägare av mässans största magrutor, inklusive Ryssen.

Chrille:

Landets i särklass duktigaste metare som ingen någonsin tänker på. Hans storfiskar kunde täckt väggarna i hela mässhallen, men det känner ingen till heller. För medial för sitt eget bästa. Hatar folk, älskar fiske, trots det så tror alla att det är precis tvärtom. Svår OCD som gör honom aldrig nöjd, endast mindre besviken. En perfektionist som lider av pessimism. Mannen som håller allt ihop, utan honom vore vi ingenting.

Tomba:

Rätt duktig på musik.

Årets monter fixades med hjälp av gamla stinkande mattor, håvar och annat. Jag resonerade att vi är den enda montern som faktiskt visar upp begagnade prylar. Det är som svettdoft, sånt inger förtroende. Folk kan med egna ögon se slemmet på mattan och sitta i en stol som är lerig. Enkelt men ack genialt. Sedan kom jag på en tävling som gick ut på att identifiera fem enkla dofter utifrån dips till metet. Honung, banan, jordgubb, korv samt mandel. En uppgift ingen metare sedan knäckte, men desto fler barn som ännu inte hunnit bränna bort sina sinnen med John Silver och kaffekask på något verkstadsgolv.

Efter att montern satts ihop, mestadels med hjälp av tejp och knappnålar så blev resultatet förvånansvärt imponerande. Detta firades med Lonkero och chips som var ämnade för gästerna. Vid detta laget hade Baronen anslutit sig via ett flyg från Umeå och en spännande resa med tunnelbana. Otroligt nog så var vi rörande överens om det mesta. Eller så var det ingen som brydde sig om var vissa olika saker stod. Det är en sportfiskemässa, inte en utställning. Gäddmetedelen hamnade till min stora glädje i hörnan. Enligt mig så är inte gäddmete mete utan illa dolt predatorfiske, och sånt borde bannlysas.

Ute på gatan började vi bråka. Jag påstod, och med all rätt att vi kunde runda av mässhallen från den norra, och 500m kortare vägen, men Chrille och Roosen vägrade. De glodde på varsin GPS-karta på sina mobiler och såg ledsna ut. -Vi ska runda kåken, sa jag. Men det hjälpte inte, det fick bli en själavandring. Jag föreslog då att vi kunde åtminstone gena genom garaget, men inte heller det kändes säkert. Jag fattar inte varför grabbarna alltid måste gå, länge och ofta? Själv undviker jag all fysisk aktivitet likt pesten. Gymmar jag så är det bänkpress som gäller. Gillar tanken att ligga och samtidigt utöva tung idrott. Det här är inte ett gäng risktagare har jag märkt med åren. Säkra kort hela vägen hem.

DAG 1 TORSDAG:

Hotell Älvsjö hade inte imponerat. Grabbarna kunde inte sova i metallhäckarna som skulle föreställa sängar. De hade ont i ryggarna och gnällde i kör. Jag kände mig skyldig som själv sovit i dubbelsängen och tänkte att något måste jag också gnälla på för att inte verka som ett rövhål. Kanske kunde jag ha kommit på något bättre att säga än att sängens läderdetaljer kändes aningen svala att ligga emot. Det togs inte emot med beklagan, sorg och sympatier… Nåja, det finns värre saker i världen att oroa sig över än en dålig natts sömn. Själv hade jag vaknat av en sån mardrömstörst under natten och snabbt fattat att det enda drickbara som fanns i rummet var just Lonkero. Så jag stod där mitt i mörkret och lyssnade på snarkningarna och avnjöt två kalla så man inte skulle avliva i törst medans man sov. När Chrille smet in på toa så drack vi alla var sin så vi klarade av frukosten.

På väg till just frukosten så sprang vi på en känd fiskeprofil som hade oturen, eller mer troligt ekonomin, att ha hamnat på samma hotell som vi. Han hade inte heller kunnat sova. Det hade sprungit prostituerade i korridoren hela natten lång med högklackat påstod han. Jag undrade varför dom inte kom till vårat rum, men fick inga sympatier från honom heller, endast en mördande blick och ett utlägg som inte lämpar sig i skrift.

Jag har aldrig fattat varken flingor eller müsli, och ännu mindre varför folk envisas att blanda ner det i fil? Chrille som har landets konstigaste matvanor tyckte givetvis att det var ett alldeles utmärkt sätt att starta en dag med. Kombinerat med industripannkakor och ett löskokt ägg så var det bland det äckligaste jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag det mörkaste hotellet hade att erbjuda, någon form av formfranska som jag sedan rostade i en maskin likt en miniugn där brödskivorna sakta transporterades igenom. Jag mindes tillbaks till en frukostbjudning i Frankrike där jag trodde att det var en maskin för varma mackor. Jag lastade på med smör, ost o skinka med resultatet att hela maskinen började brinna och givetvis även ryka kopiöst. Jag skyllde på några italienska barn och såg upprörd ut. Fransmännen som jobbade där tackade mig och sa att det kunde slutat illa, tror jag, för det enda ordet jag kan på franska är chatou.

Efter frukosten duschade vi i de fina faciliteterna. Baronen hade köpt schampo som brände sönder hans ollon. Mitt i duschningen hade någon dessutom kommit in och pissat bredvid honom. Jag och Roosen klarade oss bättre.

Väl på mässan så började det bra. Vicke blandade en dunk flädersaft som Chrille sedan kokade kaffe på. Mörtfilmaren Andreas som kommit till oss för just kaffe blev offret. En stor mugg hälldes upp och han tog en slurk. Han såg konstig ut. -Det var då fan det sämsta kaffet jag nånsin druckit sa han och såg äcklad ut. Jävla typ att komma hit och börja gnälla, hann jag tänka innan de andra smakade på sina kaffen och incidenten uppdagades. Det var bara att sanera bryggaren tre gånger innan nästa laddning rykande hett kaffe kunde bryggas.

Chipsen jag köpte möttes också av massiv kritik. Arnes fru som var en av de första besökarna fick nästan ett sjukdomsfall efter att ha smakat. -Vad fan e det för chips, undrade hon? -Salt och vinäger, svarade jag och såg undrande ut, hade jag gjort något fel? -Vem fan äter vinägerchips undrade alla. Tydligen inte de flesta svenskar kom jag att notera..

Dagen började flyta på bra. Vi minglade med gästerna och snackade mest skit. Av någon anledning så verkade alla vilja prata fiske vilket till slut blev fruktansvärt tråkigt. Räddningen kom i form av en ung dödsmetallare från Forshagagymnasiet. Äntligen en vettig människa tänkte jag och strödde på med gamla dödsminnen från en tid innan han ens varit påtänkt. Vi landade till slut på Dissection som var någon form av gemensam husgud för båda. Han klädd i en Unleashedtisha medans man själv var tvungen att ha en SA-Tröja på sig. Det hade Chrille varit övertydlig med både i tal som skrift. Man fick inte ens klä sig som man ville längre. Men hur gärna jag än ville snacka musik så var det ämnat att ta slut och man hamnade åter i en kall verklighet. Baksmällan började göra sig påmind och man fick smussla i sig en Lonkero när ingen såg. För Baronen var detta ett ännu större problem vilket han löste genom att köpa en skitstor thermosmugg som han fyllde med öl. Nu var hans mässa räddad. Chrille skulle aldrig lista ut det.

Jag har aldrig varit så intresserad av just mässor. Eller rättare sagt att stå på mässa. Första gången var jag mest sur och vägrade stå mer än en dag. Andra gången var jag något mindre sur, men denna gång kändes det faktiskt helt ok. Sakta började jag komma in i det hela. Sik-Olle som stod några bås bort kom förbi mest hela tiden och var sådär skönt loj. Tempot sjönk och garven blev fler. Detta är vad en riktig mässa går ut på, att snacka skit med halvbekanta som jobbade på mässan, ta någon smygöl, skita i besökarna och bara känna hur livet började återvända.

Innan vi visste ordet av så satt vi alla på någon lokal krog och drack några välförtjänta öl. Maten tog tre timmar att få in, men ingen hade brådska, vi levde, vi mådde bra, livet hade vunnit!

DAG 2 FREDAG:

Jag hade åter sovit ca tre timmar. Hotellets gäster hade fest, en sån där man vandrar i korridoren utan att veta vem man är eller vad man heter och man själv önskade att man kunnat vara med på. Jag, Baronen och Palle hade återigen nattsuddat. De andra led av narkolepsi märkte vi fort. Innan 22.30 så sov dom allesammans. Vi andra höll låda, snackade människorättsfrågor, skattepolitik och skrattade så vi nästan avled till Palles historia när han sovit ihop med någon med Europas svåraste sömnapne.

Medans de andra sov så funderade jag på mässan och syftet med det hela. Jag vet vad allt betyder för Chrille, och det måste jag respektera. Man måste försöka hålla mig i skinnet, inte låta känslorna ta över, det var jag trots allt skyldig honom. Vi startade allt detta tillsammans, det var faktiskt min idé från början, men det råder inga tvivel vem som ska ha samtliga ryggdunk för var vi hamnat efter det. Det är inte jag som ägnat ändlösa timmar, dagar, veckor och månader för att detta ska bli någonting. Det är inte heller på mina axlar ansvaret vilar för att detta en vacker dag kommer att bli någonting riktigt jävla bra. Jag gör mitt, vilket inte är så värst mycket annat än att skriva dumheter och klippa någon podd, han gör resten, och det ska han veta att jag tycker. Han är min vän och en man jag ser upp till när det kommer till att vara en god förebild för metet. Jag är inte känd för att vara ödmjuk, men rätt måste få vara rätt. Och hur han stått ut med mig är en gåta jag inte finner något svar på?

Väl på mässan så började maskineriet åter snurra. Idag skulle det komma betydligt mer folk, och det märktes direkt. Alla intog sina positioner och gjorde vad som krävdes för stunden. Jag höll i tävlingen, peppade barn att spöa sina föräldrar, vilket dom i nästan samtliga fall gjorde. Första dagen hade vi fått tre rätta svar, men idag skulle det bli några fler.

Sik-Olle kom förbi, likså karpJohan och givetvis Andreas. En stund senare kom Nicka och jag hade åter någon att snacka musik med.

Något som vi inte hade kalkylerat med var mängden merch vi krängde. Folk verkade älska våra tröjor och ibland undrade man nästan om man jobbade på Lindex eller skulle lära svenska folket att meta björkna? I typisk Chrillestil så hade skyltdockor inhandlats. Då den saknade huvud så döpte Vicke den till GimmeHead efter någon film han gillade väldigt mycket…

Våra mässgrannar var grabbarna från Baitbox, ett gäng som jag varken sett eller hört innan, men dom verkade vara fantastiskt populära. Snett nedåt hade vi Hans Lidman sällskapet. Jag kände en stor skam ifall de skulle känna igen mig efter allt skit jag skrivit om gubben som gav mytomani ett ansikte. Men dom var i inget skick att känna igen mig.

Jag bestämde mig för att ta ett varv på mässan för att spana in konkurrensen, ta lite bilder och att bilda mig en uppfattning inför mina kommande nomineringar i några väl utvalda kategorier.

Som vanligt så hade man smällt upp flugfiskebanan mitt i hallen som upptog en massa plats där andra och långt viktigare saker kunnat stått. En bar tex. Jag vet inte vad det är för fel på människor som gillar att se på när någon annan viftar med ett flugspö och sedan ge stående ovationer om kastet hamnat längre än 25 meter. Det motsvarar inte ens ett underhandskast med feederspöet. Ren idioti, och en i raden av saker som får en att koka av ilska varje gång man gick förbi. Väx upp!

Några montrar bort så höll någon gubbe ekolodskola inför uppspelta gäster. Jag började på allvar fundera vad det blivit med fisket? Att glo på en skärm, köra runt med båten tills man hittar en fisk och sedan baxa upp den i båten. Jag funderade en stund vilka ursäkter dessa människor använder sig av när dom blir påkomna? -Det är inte så enkelt som det ser ut? -Det är fortfarande fisken som väljer om den vill hugga? Eller varför inte klassikern, -Det är bara att gilla läget, det här är det moderna fisket ser ut?

Kanske är det bara jag, men är det inte så att alla hobbys man måste börja med att försvara moralen kring egentligen är någonting som man kanske inte borde hålla på med? Själv vet jag att det är fel att fiska, men vägrar ursäkta mig och erkänner öppet att jag faktiskt gillar att plåga djur. Vad fan svarar man på sånt liksom? Ärlighet varar längst.

Söder sportfiske var våra mässgrannar. Det enda jag uppfattade av dem var att dom hade sjukt störande lampor riktade mot oss. Alla svor över det, men ingen gjorde någonting åt saken. Själva montern såg ut som vilken fiskebutik som helst. Kliniskt ren från mete och gott om allt annat man inte vill äga. Än mindre köpa.

Ingen mässa är väl komplett utan finalen av Fly vs Jerk. Massor av åskådare som stönar och applåderar om vartannat när gäddorna landas. Från början var det typ jag och Saku samt en handfull andra människor som kollade på finalen. Nu var det jag och Roosen, samt en handfull andra som inte såg finalen. Hela mässans höjdpunkt för utställarna, för då kan man göra något annat. Äta eller ta några öl tex och snacka skit om idioterna som vill se skiten. Avundsjuka är en hemsk sjukdom.

Finalen som vanns av något lag jag inte minns avslutades sedan på någon av Stockholms många uteställen. Jag är inte säker, men jag antar att klädkoden på utestället har skruvats till ett minimum när de första cykeltröjförsedda gästerna anlände. Faktiskt ett rätt roligt tilltag, men knappast självraggande.

När det inte visades fiske på stora scen så pratades det om fiske. Jag hann lyssna på Nickas föredrag om storfisksregistret samt stora delar av fränstams föredrag. Lugnare tempo, långt färre stön och rungande applåder, men med desto mer substans. Det är nästan sorgligt att se att sådan lättsam underhållning lockar man ur huse medans djuplodande viktig kunskap ses som någonting mindre viktigt. Det som står i Gäddbibeln är sekundärt för vad ekolodsskärmen visar resonerar allt för många idag. Trots att det förmodligen är tvärtom? Men sen hör det även till saken att såna som vi metare, överanalyserande bokmalar sällan blir glada av att endast svinga ett spö helt utan uppenbar syfte. Finns det inte läge för en regga så åker vi hem medans mer normalt uppbyggda människor med komplett uppsättning kromosomer kan njuta av att bara finnas till och knipa några 80-centimetrare.

Fiske är inte endast ett sätt att fånga fiskar. Det är ett sätt att få fler bekymmer än de man åkte ut för att bli kvitt. Så fort man kommit fram till vattnet så börjar problemen. Och de är många och förökas varje minut likt bakterier. Var ska man sitta och var ska man kasta? Vilket bete och vilken krok? Är vädret optimalt och har jag ens klätt mig passande? Osv osv.. Jag försöker hela tiden att koppla bort dessa tankar genom att lyssna på musik, ljudböcker och poddar, för att slippa höra naturens oljud, för att slippa mina tankar och för att koppla bort fisket. Kanske är det så att man är för duktig på fiske, för alla vet väl att när man är duktig på något så försvinner glädjen. Se bara på människor som Boris Jeltsin, Peter Forsberg, Stefan Holm eller Jonas Gardell. Inget gäng man skulle bjuda hem på fest direkt, förutom Jeltsin kanske som var en usel alkoholist och därmed fortfarande kunde ha roligt på fyllan.

Det jag förmodligen menar med all detta dravel är att mässorna har tappat det där att besökarna får för en liten stund gå med händerna bakom ryggen och se på saker utan att ens tänka tanken på att köpa något. Att slösnacka med en av sina gamla hjältar och få gratisklistermärken. Det har blivit så jävla hysteriskt och gravallvarligt. Det ska säljas, utvecklas och moderniseras. Allas grejer är bäst (förutom Hans Lidmansällskapets) och allas grejor är hetast (förutom nyss nämnda sällskapets). Alla ser ut som idioter med loggor från topp till tå, och alla är så jävla duktiga. Vi blir förda bakom ljuset av ett maskineri som likt en pålkran slår in i oss att allt detta är någonting vi inte bara behöver, utan måste ha för att vara lyckliga. Men ingenting av detta är värt ett endaste piss om det viktigaste saknas. Det som inte kostar en endaste krona. Själva fisken. Ingen har verkat kunna räkna ut att i takt med att både våra och andras grejor blir effektivare så försämras läget. Tids nog får vi färre fiskar med våra fina prylar än vi förr fick med våra usla grejor. Prestationen verkar vara viktigare än själva syftet. Det är mer creddigt att få den sista fisken ur ett dött hav än att med hjälp av lite bonntur fånga en fisk från sommarstugebryggan ur sjön med ett lyxbestånd harr i stekpannestrorlek. Och det är det, med få undantag, som mässan med ekolodskolor, superbåtar och trendbrillor pressar oss till. Kanske är jag aningen museal i mina funderingar, men det är dagens sanning att mässorna skulle kabla ut ett viktigare budskap om ingenting fick säljas och vi återgick till att inte prata med varandra och endast dela ut gratis alkohol samt klistermärken.

Dag 3 LÖRDAG:

Natten hade varit hård på så många plan. Dels så hade festen fortsatt i korridoren, baronen blivit påhoppad av en knarkare från härberget som hotellet visade sig vara vid sidan av just hotell, och dels för att grabbarna sovit på golvet som fortfarande var tusen gånger bättre än sängarna. Något som däremot inte hade varit speciellt hårt var någons mage. Och det blev Vicke som drabbades psykiskt av det. Någon hade skitit sönder en av toaletterna, från golv till tak med en lös blandning som bestod av hälften skit och hälften blod, och det var han som fick äran att bevittna scenariot från första parkett då han som första man hade oturen att öppna dörren. En klassisk spritmage med andra ord. Så med en enda krystning så blev de två toaletter för hotellets samtliga gäster på plan 2 endast en. Vilket drabbade oss som ville duscha.

Frukosten blev en ren formalitet och sedan så bar det av mot mässan. Men inte utan att Palle lyckades gå vilse i en Pressbyrå-kiosk. Det tog ett gäng samtal och några skratt innan vi fann honom välbehållen, men svårt medtagen. Ibland glömmer man bort att Älvsjö tunnelbanestation faktiskt är större än vissa av orterna våra SA-medlemmar valt att bosätta sig på.

Lördagen är annars den dagen man helst vill undvika på mässan, trots det så kommer alla besökare just då. Nästan 10.000 stycken närmare bestämt. Av dessa hamnade onödigt många i vår monter. Någon snubbe som jag varken sett eller hört förut verkade mer eller mindre bo hos oss. Ibland satt han bakom disken och andra tillfällen stod han framför den. Han kom fram och snackade med mig med jämna mellanrum och lärde ut tips och trix för våra besökare, men presenterade sig gjorde han aldrig. Jag hade redan sett honom under tre dagar och tänkte inte fråga nu om vem fan han var?

Inte blev det blev det bättre av att man konstant var antingen törstig eller pissnödig. Ibland både och. Men fördelen med att faktiskt vara sex man var att man kunde alltid smita iväg på sina små äventyr. Den bortre delen av hallen med gäddfiske och båtar besökte jag en gång, sedan hade man fått nog. Men vår sida var betydligt mer intressant med både sportfiskarna, FJ som Forshagagymnasiet. Där kunde man göra det man egentligen allra minst ville göra, snacka skit. Men det var svårt att låta bli.

Där fanns även Kanalgratis som tydligen var riktat mot barn under 15år? En lång kö ringlade sig konstant för fotografering med grabbarna. Hade faktiskt ingen aning att det fanns barn som gillade att fiska, men det förklarar samtidigt varför deras videor är de populäraste bland alla fiskefilmer på tuben. Roligt att se att det finns hopp för dagens ungdom. Trots allt så metas det ibland i deras videos.

Kvällen avslutades på en pizzeria där vi passade på att dra helgens sista öl. Söndagen skulle bli en sån där seg dag då alla utställarna endast vill hem och alla besökarna sågs som värre besvär än dom egentligen var.

DAG 4 SÖNDAG:

Den som kom på den briljanta idéen att ha fyra dagar mässa istället för de tre som varit praxis borde få sparken. Det var vi alla rörande överens om. Visst är det skoj att snacka med folk, men det blir ohållbart tungt och framförallt dyrt att stå där en extra dag. Och inte blir det fler besökare för det. Till råga på allt så märkte jag till min stora besvikelse att vissa besökare var där under mässans samtliga fyra dagar. Sånt beteende bidrar endast till köbildning. En timma rundgång och två timmar snack borde räcka för dom allra flesta… Till och med kanalgratismontern låg öde, och då passade vi på att ta det efterlängtade idolkortet.

Jag hade under mässan noga observerat både det ena och det andra och givetvis så ska allt sammanställas här och nu. Kategorierna är noga utvalda och innehåller varken årets utställare eller årets monter utan grundar sig på helt andra saker. Såna viktiga saker som varje mässa ska innehålla utan att någon lägger märke till det.

ÅRETS BÅTMOTOR:

JURYNS MOTIVERING:

Once you go black… Själva motorn är såklart precis samma skit som alla andra motorer, dyr och fantastiskt otymplig. Men just denna är tyvärr såld, och någon annan finns inte att få tag på. Jag gillar att det fortfarande finns folk som tror att man går på bokens äldsta trick med en papplapp där det står såld på. Men ett pluspoäng för försöket.

ÅRETS LÄNGDSKILLNAD:

Årets höjdskillnad inträffade hos Hans Lidmansällskapet. Enligt skapligt säkra källor så låg den på 72cm. Nästan orimligt mycket. Vi tvistar fortfarande om den ena var orimligt kort eller den andre onödigt lång

ÅRETS MEST UNDERNÄRDE:

Att ha ett ansikte som en docka har man ju hört. Men att ha en bål som ett sexhjälpmedel är mer sällsynt. Vicke har en sådan, och skäms inte för att visa upp det. Och inte skäms han för att visa magen heller..

ÅRETS IDOLBILD:

20 år firade fjällorna och ville ha oss på bild. -20 år nyktra undrade jag? Det var tydligen något annat. Men nu har tjejerna något snyggt att kika på. Vi säger grattis!

ÅRETS SCI-FI UPPLEVELSE:

Jag vet inte vad dom visade, men mannen med VR-Glajorna verkade nöjd. Ett minus för att man ej fick en happy ending, inte ens mot en mindre betalning. Det var dom väldigt tydliga med!

ÅRETS SÄMSTA GISSNING:

Vi hade fem dofter man skulle gissa. Rätta svaren var jordgubb, korv, honung, banan samt mandel. Denna människa gissade på soya, hostmedicin, sum samt honung. Vad sum är vet jag inte, men han satte honung iaf. Tyvärr så kunde han inte stava sitt eget namn, räkna till fem eller sin egna e-mailadress, och lika bra var väl det. Garanterat en spinnfiskare.

ÅRETS SÄMSTA KÄK:

Här var konkurrensen stenhård. En grillkorv för 75kr eller varför inte en torr burgare från mässhallens ”kök” för 110kr. Visst får det kosta, men då borde det åtminstone smaka. Vinnaren är dock grillen bredvid Hotell Älvsjö där en kebabrulle är inte större än en medelstor penis. Endast torrare.

ÅRETS SÄMSTA HOTELL:

Här råder det ingen tvekan. Hotell Älvsjö är inte bara Älvsjös sämsta hotell, utan världens sämsta alla kategorier. Här sover man hellre på golvet än i sängen. Några av recensionerna på Google är stor humor. -Jag sover hellre på gatan än här. -Jag fick vägglöss med mig hem, vaknade blodig varje morgon. Eller varför inte klassikern. -Detta är ett härbärge, och det sorgliga är att jag inte skämtar.

ÅRETS RULLE:

Det är en Shimano, och då är det årets rulle per automatik. Dock så hade dom den usla smaken att inte ha en enda baitrunnerrulle i montern vilket visar vad metet är värt för dem. Absolut nada. Därför väljer vi en marlinrulle på 7kg glänsande stål som årets rulle. Denna valde man visa upp istället för världens mest sålda rulle. Vilket är stor humor!

ÅRETS PAPPRÖR:

Det är röret som Chrille hade medtagit. Spänningen var så hög att vi spillde vårat mässkokain på golvet.

ÅRETS MÅLARE:

Årets, och varje års målare är målarmästaren. Han kan måla allt på längden och bredden, högt som lågt och han är regerande mästare på Karsgölsracet.

ÅRETS UTSTÄLLARE:

Jag lovade att inte ha med kategorien årets utställare. Men kriteriet här att på ett sånt totalt ohämmat sätt svika sin egen monter för att istället hänga i våran. Och vinnaren är givetvis Sik-Olle som snittade runt fem timmar per dag hos oss. Sånt uppskattas. Här fotograferad med Anton Holm. En man som visade sig vara med i samma syndikat som en själv utan att man visste om det.

ÅRETS MÄSSPROFIL:

Det är givetvis Mathias Arnham. Göteborgaren som gjort hängandet till en konst. Alltid med ett leende på läpparna. Dödsmetallare, finlandsvän och stor kulinarist. I år så var konkurrensen hård från Nicka, men det han vann på var att han kände till Studio Fredman. Och sån spetskunskap ger alltid pluspoäng!

Vi ses nästa år!

Tomba.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln