Specimenfisket i Sverige 1986

Dela gärna så fler får läsa artikeln

EN FRÅGA OM INSTÄLLNING:

Stora händelser tar tid att bearbeta. Först inom sin tid kan historien skrivas något sånär korrekt. 1986 var ett sådant år med mordet På Olof Palme och en viss kärnkraftsolycka. Nu har ju inte Palmemordet så mycket med specimenmetet att göra, det är iaf högst troligt att sambandet där är svagt. Men Tjernobylatastrofen påverkade i högsta grad livet och metet i Sverige. En annan händelse av betydelse var det nya fantastiska gäddrekordet som med lite perspektiv skulle bli ett föremål för granskning och debatt. Dessa kommer inte att behandlas särskilt mycket i denna artikel, men de kommer, var så säkra. Om jag ska nämna metet med några rader så skulle året bli intressant, men kanske inte något toppår.

Mitt fokus kommer att ligga lite på det som inte nämndes och det som ännu låg i framtiden. För under 1986 så var metet redan skapligt moderniserat. Man hade fått tillgång till prylar och lärt sig både metoder och vilka vatten som innehöll de största fiskarna i ett antal arter. Linorna blev tunnare, krokarna mindre och det hela kändes skapligt stabilt inom de inarbetade arterna som braxen och lake.

Men de arter där fisket inte fått genombrottet, tex ruda och färna låg fortfarande på mer eller mindre samma nivå som i slutet av sjuttiotalet. Rekorden pressades med jämna mellanrum uppåt, men enskilda fiskar visade inte hela sanningen.

Att det fångades braxar över fem kilo på löpande band var ett bevis på att metet hade utvecklats och att det endast var en tidsfråga innan det omdiskuterade rekordet på 6300 gram skulle slås.

Är snittet så högt så var det oundvikligt. Men att en färna på 2500gr fortfarande var en drömfisk, eller att en kilosruda kunde ge poäng i tävlingen berättade mer om metarnas vilja att utveckla arten än var själva potentialet låg.

Med facit en märklig prioritering då man med mindre medel och framförallt mindre besvär kunde ha räknat in fler poäng i tävlingen med dessa arter än att ge sig på det svåra braxenmetet där det krävdes en drömfisk för att räkna in en ynka pinne. Metet utvecklas fort där man gör en punktmarkering och där det råder konkurrens. Lämnar man en art åt sitt öde så försvinner den ur radarn.

Idag känns det hetare att meta ruda och färna än det någonsin gjort. Idag metar fler ruda och färna än det någonsin gjort. Det handlar mer om upplevelser och sporten, och mindre om tidningsrubriker. Det kallas för utveckling. Visst är det enkelt att peka på tider som flytt och säga att det var så stort och bra för 30 år sen. Grundar man detta på antalet tidningsartiklar så stämmer det. Grundar man sin fakta på mer relevanta faktorer så kanske sanningen är en annan.

Metet är inte så stort idag, men den var inte heller så stor då som vi idag vill få det till.

Och de som gnäller är ju oftast de som tappat det stora suget och motivationen för länge sedan. Med ett negativt sinne så utvecklas absolut ingenting till det bättre. De som brinner för sitt mete idag gnäller sällan, för vad den innebär för dig ändras inte bara för att det finns fler som utövar det. Det som skiljer 1986 från idag är oftast endast inställningen. Och samma sak kommer att skilja år 2019 från år 2053. För tänk, 2053 ligger lika långt i framtiden som 1986 ligger i backspegeln. Jag tror att åren formar fisket mindre än din inställning. Den kan endast du påverka.

Specimenfisket i Sverige 1986

Inte alls oväntat så vann Anguilla specimentävlingen 1985. Nybro FK som under nytt namn peakade under denna tid. Luis Rasmussen var mer än ett namn, han var ett föremål för förundran. Hur kunde en man dominera så stort? Var det ens möjligt? Både FJ som Sportfiskaren försökte under året ge oss svaren i en mängd artiklar. Visst hade Luis bra vatten omring sig, men det kunde knappast vara hela sanningen? Man försökte räta ut frågetecknen under året. Mannen på allas läppar skulle komma bli lite mer bekant…

Att man blandade högt med lågt har väl sällan varit lika smärtsamt tydligt som i denna bild.

Vi kan skylla på att man inte visste etc. Men behövdes det verkligen huggkrok för att lyfta upp gäddan? Tjusningen att bläddra i dessa tidningar är att man kunde på ena sidan läsa en ytterst träffsäker artikel om modernt karpmete, endast för att på nästa sida kastas tillbaks till verkligheten ute i stugorna. Dock så innebär det inte, att bara för det inte längre syns så existerar det inte i verkligheten.

Man var under tiden brutalt ärlig, och ärlighet varar ju så vitt jag vet längst? Om man läser dagens tidningar så verkar allt så perfekt, men varför blir fisket och naturen ändå sämre fastän vi vet allt? Det handlar om inställning. Inställning är inte det man skriver eller säger, det är det man gör. Vilket politiker och människor i höga positioner borde lära sig. Vackra ord är vackra av samma anledning som sagor är intressanta för barn.

Ett nytt koncept var att de olika ”lagledarna” fick beskriva sitt lags mete under året.

Här fick vi ett inblick på hur man tänkte och vad som gick rätt och fel. Helt plötsligt så förstod man lite bättre vilken tävling man deltog i. Insatserna var på sina håll extremt höga för att i slutändan få lyfta pokalen. Det är såna här artiklar som ger ej meteintresserade läsare en inblick om vad det handlar om vid strandkanten. Trots allt, det är inte alla artiklar om mete som är skrivna endast för de som metar.

Att lägga upp sitt fiske som om det vore en idrottsprestation med allt förarbete det innebär var någonting en halvalkoholiserad Hi-Lo kastare aldrig någonsin kunde förstå när han satt på sin grynna där han alltid suttit. Men faktum är att båda har rätt. Hi-Lo kastande gubben var nöjd för att det var trots allt lördagkväll, han var lite full och livet lekte. Metaren fick sitt kick på ett helt annat sätt. Här kunde man eventuellt ta lärdom av varandra. Ett par öl till metepasset skulle kunna förgylla läget. Och Hi-Lo gubben kunde testa planera sitt fiske bättre o på så vis få mer gäddor än att kasta helt på måfå.

Specimenfisket i Sverige 1986

Magnus Ugander var under tiden extremt het.

Han och hans klubb Fina Biten blev med tiden kända för att vara skrivbordslaget. Dvs hitta de extrema vatten där extrema fiskar simmade, lägga upp sitt fiske efter en tydlig plan och sedan dra det hela i mål. Inte endast efter abborre i Hällers Myr, eller Braxen i Härsjön, utan även bli föregångare för det svenska rudametet och hitta en karpsjö i Dalsland av yttersta klass. Enligt mig så har medlemmarna i Fina Biten aldrig fått det erkännande dom borde ha fått. På något sätt så gjorde dessa grabbar någonting ingen annan gjort. Flera gånger om dessutom…

Kaj Jonsson var en galjonsfigur för hela rörelsen. Inte för att han var någon specimenkung i stil med Luis. Men han var en gammal räv som kom från ett helt annat håll och hamnade i stormens öga så att säga. För att bortse från Kaj ett tag så kan vi kika lite på de poänggivande fiskar från 1985 års tävling.

Specimenfisket i Sverige 1986

Det första man reagerar på är hur höga topparna är om man jämför med minsta poänggivande fisken.

Här har vi några extrema exempel som abborren och sutaren vilket kanske inte speglar ett normalt år. Populära arter som braxen och gädda har en jämn viktfördelning med mycket tunga fiskar. Om en brax på 4573 gr ger en ynka poäng medans samma utdelning ges för en abborre på 1310 gr, en björkna på 660 gr eller en ruda på 1340 gr. Varför då försöka meta brax? Färnalistan har en toppfisk på mycket mediokra 2625 gr och en minstafisk på rent av usla 1955 gr. Återigen, färnorna kan inte ha kollektivt blivit större i hela vårt avlånga land under de senaste 30 åren, utan den dåliga listan beror mer på att få människor metat färna.

Hade man lagt lika mycket krut på färnorna som braxarna så hade man säkert haft en eller ett par trekilosfiskar som topp varje år. Här fanns det en öppning som allt fler insåg kunde ge enklare poäng under några år. Arter som björkna, mört, färna och ruda tillhör idag bland de svårare att plocka enkla poäng på. Idag kanske man skall blicka på arter med tillhörande fettfena om man vill skrapa de sista enkla poängen. En sak som däremot inte ändats är det faktum att en toppfisk är alltid mycket svår!

Arne Broman hade hamnat lite fel under en tid.

De artiklar han kom med under sjuttiotalet och tidig åttiotal bröt ny mark och smittade en hel generation med ett metefeber utan dess like. Tio år senare var det betydligt svårare att komma med nymodigheter till en redan smal specialmarknad. Det innebar att artiklarna blev allt mer kufiska och till slut så kändes hela karln som en kuf-farbror som förläst sig på engelsk litteratur.

En bra story är en bra story, ibland måste man lära sig att endast beskriva det enkla och njutbara i livet. Trots allt gnäll från min sida så är artikeln både välskriven och informativ. Han lägger upp sitt case på ett korrekt sätt helt utan sakfel. Men artikeln saknar en själ, och det blir i slutändan endast slödder och en massa ord som saknar mening. Pasta är bra, absolut, men artikeln var ett sömnpiller utan dess like. Tyvärr Arne…

Som om detta inte var nog så bytte man helt sonika layout för tidningen. En Boris Jeltsin-Lookalike med en jättelik båt hängande över pälsmössan fick inleda den nya eran. Ett fatalt misstag som man hoppades skulle försvinna om man blundade en stund. Vi skulle få dras med skiten året ut, men någon borde väl ta sitt förnuft till fånga och diskret ändra tillbaks till konceptet vi var vana med till nästa år?

En som visste bättre var Peter Grahn. Hans serie känn igen karpfiskarna skulle bli ikonisk.

Människan är konstruerad så att man är mottaglig att läsa om det man redan vet mycket om. Att läsa om Arnes pasta var därför inte lika intressant. Men att läsa om fiskarna man redan fångat och trott man vetat allt om var en annan sak. Här kommer Peter in och inte bara berättar allt du inte hade en aning om, och dessutom avtecknar på ett otroligt snyggt sätt våra kära fiskar. Det kallas för födjupning.

Att ta någonting ur sitt vardagliga sammanhang och ändå få ur en myriad av mattnyttig information kräver sin man. Peter Grahn är den mannen, och han skulle visa det fler gånger kring gäddrekord och annan forskning. En mycket, mycket underskattad skribent.

VI ÄR SPECIMEN:

Den aningen ironiska titeln antyder på användandet av ordet ”specimen”. Idag kallar väl ingen sig för specimenhunter? Möjligen specimenmetere. Men i de flesta sammanhang räcker det med endast ”metare”. Annat var det på åttiotalet. Då hade man specimenspön, specimenhåv, specimenskägg, ja ni förstår…

Luis rasmussen satsade på att bli specimenkung, och det blev han. Fascinationen kring den danske mannen verkade nå abstrakta höjder. Trots allt så visste man inte så mycket om honom förutom att mannen var överjävlig på att dra stora fiskar. FJ var först ut och skrev en artikel där Luis fick förklara vad som krävdes i form av tid och andra uppoffringar. I klartext, man måste ha bra vatten, överjävligt med tid samt en hel del talang och pannben för att kunna prestera någonting liknande. Vi återkommer till Luis lite senare…

Revsundssjön i Jämtland är inget vatten som någonsin figurerat i metesammanhang. Undertecknad har ägnat många dagar vid sjön, men då har siktet legat på abborre, gädda och harr. De flesta väljer sjön för att fiska efter öring. Men tydligen så har den djupa och steniga sjön med det klara vattnet en dold historia.

Artikeln som tillhör kategorin ”udda” handlar om sjöns ålar.

Förmodligen är den historien glömd sedan länge, och skulle så förbli om man inte hade haft en personlig beröringspunkt till den vackra men bortglömda sjön. Kanske kanske så finns det ålar kvar i sjön från utsättningarna i mitten av sextiotalet. Berättelsen handlar om hur slumpfångade ålar gav mersmak för en satsning. Ålar som då vägde upp mot 2500 gram. Och på så sätt är inte Revsundssjön unik.

Ål har satts ut både här som där i landet. Än är det inte för sent att hitta en av dessa sjöar och kunna knipa en snok över två, eller rent av över de magiska tre…  Men tiden börjar bli knapp, och här behövs det mer än lite flax och starköl för att lyckas. En fantastisk artikel om någonting udda och unikt, men samtidigt en sorglig påminnelse om hur illa ställt det är med den fina arten…

Från ingenstans så hade man en dag inte mindre än tre rekord att läsa om. Djungeltrumman och dagstidningarna hade givetvis hörsammat Fehmi Varlis osannolikt stora gädda på hel och halvsidor. Det är lätt att förstå att Bernt Hanssons rekordruda på 2390 gram inte var förstasidesstoff i skuggan av gäddan. Trots att den var fångad med någonting så unikt som med en broms. Rudan var dessutom en fisk som de svenska metarna försummat. Möjligen pga svårighetsgraden och för att givna storfisksvatten verkade saknas.

Till dags datum så hade man inte haft en enda artikel som handlat om rudamete.

Att dessutom sarvrekordet knuffats upp till respektabla 1474 gram. En putsning på mindre än 30 gram, men ändå.. Till Fehmis gäddor skulle man ha orsak att återkomma till, av flera anledningar.

I specimentävlingen hade Östgötarna dragit ifrån Anguilla, men att den ledningen inte skulle hålla året ut hade man på känn… Glädjande var att det rapporterades om att rudametet var på uppgång med fiskar över tvåkilossträcket rapporterade…

Sportfiskaren som hade utmanat FJ som hovleverantör av meteartiklar hade under året en del mycket intressanta uppslag. Givetvis med Lars Söderberg som utsänd grävande journalist.

Rekordgäddan på godkända 26.570 gram var endast kulmen av en lång radda gäddor över 17 kilo som Fehmi hade rapporterat in. Så Lars blev helt enkelt tvungen att ta en närmare titt på vad fan som hände i Varlis fiskebåt.

Reportaget var klart intressant, men kanske inget sprängstoff. Att inte besöka mannen på plats hade varit ett tjänstefel, och pliktskyldigt så gjordes detta. Efter de många turerna med gäddorna så försvann Fehmi från mediaglanset och berättelsen om mannen med jättegäddorna fick aldrig något lyckligt slut. Vi återkommer till ärendet i nästa artikel…

Om man ska ge sig på att jämföra FJs och sportfiskarens utbud av mete så är en sak väldigt tydlig.

Där FJ förlitade sig på de egna författarna som själva skrev sina artiklar kring sitt eget fiske så hade Sportfiskaren Lars söderberg som skickades på plats för att med egna ögon se och intervjua sina offer. Båda sätten hade sina för och nackdelar. När man skriver om sitt eget mete så blir det ofta ofördelaktigt positivt. Å andra sidan så kunde en utsänd journalist vinkla någon annans berättelse så den blir ofördelaktig för metaren i fråga. För läsarna så var mixen av de båda stilarna en tacksam situation. Vissa artiklar gjorde sig bättre ur en andrahandsperspektiv. Att Söderberg fick äran att intervjua konkurrentens guldkalvar var därför någonting väldigt speciellt.

Man fortsatte på den trampade trygga stigen och ställde alla de frågor en reporter i stundens lugn inte ska ställa. Vi fick än en gång veta allt det vi redan visste. Jag funderade lite kring valet av frågor innan poletten föll ner. Man skrev till Sportfiskarens läsare. Folk som kanske inte hade en susning om vilka Dan och Luis var, och som kanske aldrig hört talas om FJs specimentävling.

Det man hade velat veta, kring fynden av de olika heta platserna, vilken typ av platser man söker under olika årstider, mäskning etc, fick man inte veta någonting alls om. Vi fick veta timmar bakom spöna, men det var en klen tröst. Men som ett plus i kanten så fick vi en underbar helsida med Luis som metade vimma vid stenbron i Hossmoån. Kanske en av de bättre metebilderna från hela åttiotalet…

Jörgen Larsson som varit lite tystlåten under året hade vaknat och skrivit en artikel om att välja rätt flöte.

En artikel som idag kunde vara mer aktuell än 1986. Idag trottas det väldigt lite, och få är dom som bemästrar konsten till fulländning. Arter som färna och abborre är tacksamma att trotta, och man når de svåråtkomliga platserna under hängande trädgrenar där fiskarna ofta uppehåller sig.

En stor skillnad från tex England där kostymlädda gentlemän har som söndagsnöje att trotta med utrustning från 40-talet, men ändå fångar de fiskar en bottenmetare ofta går bet på…

Arne Bromans nästa bidrag fortsatte på betestemat. Denna gång tack gode gud mer övergripligt än endast pasta. En rent informativ artikel som varken säger bu eller bä. Det känns i hjärtat att såga Arne, men detta var inte hans år. Att läsa artikeln upp och ner ger inte direkt några dåliga vibbar, men sett till vilken författare Arne var så var detta i underkant av hans fantastiska förmåga att trollbinda läsaren.

Visst kan man få ett och annat matnyttigt ur artikeln, men känslan var att metet börjat hamna i facket där man skrev åt folk som inte metade. Hittills hade artiklarna följt utvecklingen och drivit den till sin spets. Men med tiden började vissa artiklar frångå den principen och känslan för en inbiten metare var genast matt och intetsägande. Att ägna fem-sex helsidor åt gammalt skåpmat utan substans eller ens en liten berättelse att följa är smärtsam läsning.

Men hade man nått gränsen där en ny generation metare var på uppgång så blev dessa bakåtsträvande artiklar mer regel än undantag. Idag så känns det att det var väldigt länge sedan man läste en toppmodern artikel där nackhåren reste sig. Om inte metarna läser om mete, vem ska då läsa om det?

Det obligatoriska lakmetet fick mindre spaltutrymme än vanligt.

Detta trots att året kom att bli dittills bästa lakåret i historien. Rekordet på stabila 7822 gram hade på allvar hotats underifrån och känslan var att den skulle ryka inom snar framtid. Rykten om närfångade niokilosfiskar spädde på den feelingen. 

Leif Andersson bodde i Bollebygd, den informationen var obligatorisk i varje artikel om mannen. Om redaktören kände att det var exotiskt vet jag inte, men så var det iaf. Hursomhelst så var mannen större än bygden. Leif var en av de stora, men opererade lite i det fördolda. Han hade nosat på det betvivlade braxenrekordet, men fallit på målsnöret med ynka fem gram. Men stämrekordet kunde ingen ta ifrån honom.

Första stämmen över 400 gram löd rubriken. Måhända så åtnjuter inte stämmen samma stjärnglans som en gädda på närmare 27 pannor. Men rekord är rekord, och därmed basta! En av få rekord som någonsin kommit att fångas med toppknutet.

Till slut så fick även Arne lite revanch när han författade artikeln ”Tävlingsfiskaren som blev specimenhunter”.

En hyllningsartikel på goda vännen Kaj Jonssons bekostnad, om man lite elakt läser mellan raderna. Men ändock intressant då Kaj får bolla lite bredare än vanligt. Hans bakgrund som pimpelmästare och tävlingsmetare tas upp. Träffsäkert men sorgligt nog så spår han att tävlingsmetets framtid i landet ser mörk ut. För en inte ens på ett ytligt plan insatt så är det rena grekiskan, men under en tioårsperiod har tävlingsmetet varit stort. Och landets skickliga tävlande hade krönt en del internationella framgångar i en mycket svår gren dominerad av folk från sydligare breddgrader.

Nestorn som han kallades var enkel att tycka om.

Hans sympatiska framtoning och vettiga inställning gav kanske ingen topplacering i specimentävlingen. Det var nog heller inte syftet. Att gilla metet som fiskeform utan att behöva ställa upp i en massa tävlingar till höger och vänster var vid tiden ovanligt. Specimenmetet hade dragit fram likt en löpeld och man hade inte stannat till och reflekterat över vad som pågick.

Tävlingsbiten var så intimt förknippad med sporten att det var svårt att tänka sig att någon skulle meta för sin egna höga nöjets skull. Med tiden skulle allt detta förändras, jag vill påstå till det bättre, och ur askan reste sig en fin fiskeform som var redo att stå på egna ben. Många metare växte ur skorna och blev fiskekändisar inom andra fält. Redaktörer, filmare, gäddfiskare och allt därtill. Predatormetet i framförallt lödde å skulle ge en annan bild av vad mete kunde vara, och hur mördande effektivt det är om det görs rätt.

Kaj, gick aldrig vidare, metet var ändhållplatsen. Han hade gjort en resa som var raka motsatsen av vad som var brukligt. Man börjar ju meta som ung, och går sedan vidare till något ”bättre”. För detta ska Kaj ha cred. Han hittade nog ett annat mete än många andra.

Året avslutades med en av de bästa artiklarna någonsin publicerats i någon svensk blaska. Fem nätter vid karpsjön.

Jag har i efterhand läst storyn bakom sjön. Jag vet inte om jag borde ha gjort det? För om man ska ge en dålig jämförelse så är det ungefär samma sak som att se en behind the scenes från sin favorit p-rulle. En hel del magi försvinner. I korthet så har Ugander och nyss nämnda Leif från Bollebygd i sällskap med Tomas Ögren fått nys på en sjö som innehåller karp. Stor karp. Av alla landskap att välja emellan så har karparna hamnat i Dalsland. Mest känd för att inte vara känd över någonting alls. Med andra ord en perfekt plats att flyga under radarn på.

Det vi måste tänka på innan vi börjar är att sjön i fråga var totalt okänd, och att karpfisket i hade sitt fäste i de sydligaste delarna av Sverige. Dalsland låg så avsides att bara det är fantastiskt. Grabbarnas förmåga att gång efter annan nosa upp nya vatten med fiskar i rekordformat var någonting som ingen varken förr eller senare kommit i närheten av. Satsningen på ofiskade karpar från en utsättning på 20-talet måste ha gett ett sånt pirr i magen att man inte kunnat sova på veckor innan det var dags.

Att lägga upp ett fiske i blindo utan att ha ramarna för vad som gäller vid sjön måste ha varit befriande. Old-school metoden, knalla, observera, testa sig fram var det som gällde.. Hur stora kunde karparna ha blivit? Tio kilo? Större än så? Efter att ha hittat en lovande plats så observerades en karp i tiokilosklassen som skrämd försvann sin väg. Nu rådde det inte längre några tvivel…

Berättelsen tar här fart, och det finns ingen anledning för mig att återge den i sin helhet.

Den största man lyckades fånga vägde 15750 gram, men det fanns större. Betydligt större. Artikeln är i fallet större än vikter och metoder. Bilderna säger mer än ord någonsin kan förmedla, och borde vara bland de bästa någonsin publicerade i FJ, av anledningar jag snart ska förklara. Man ser glädjen, livet vid lägret, och framförallt känslan vid sjön den sommaren. Vi befinner oss i den begynnelsen av det moderna karpmetet, och det grabbarna gjorde måste ligga i den absoluta toppen av svenskt karpmetarhistoria alla kategorier.

För att en artikel ska vara bra så krävs det bra bilder och någon story.

För att en artikel ska vara fantastisk så krävs det mycket mindre än så. Skribentens ansvar är att kittla de sinnen som läsaren har till sitt förfogande. Oftast syn och någon form av nervcentral. I en fisketidning så vill man kittla synen med bilder. Men så ofta glömmer man texten. En fantastisk bok har inga bilder, bildböcker har bilder, men dom är sällan fantastiska, förutom viss vuxenlitteratur.. Bildernas syfte är att mata en text, aldrig tvärtom. Att lägga så mycket vikt på bilderna man idag gör är ett effektivt sätt att idiotförklara både läsaren som skribenten. En bild som tas i syfte att bli en bra artikelbild blir sällan bra.

Jag vill se cigaretter i mungipan, soppåsar vid lägren, tomma ölburkar och allmän oreda. Det är fiske.

Fiske är inte folk som blickar ut över älven med ett grässtrå i mungipan. Endast en idiot står o glor på älven, den smarte går ner och fiskar. Såna bilder ger ingenting, och har aldrig gett någonting. En bra bild har två lager. Det som visas, tex fisken. Det andra lagret är fyllt av bonusinformation för den insatte. Just det som ligger och skräpar i bakgrunden, upphängda kläder eller vad det nu kan tänkas vara. Mitt råd är, skriv bättre. Ett råd jag själv sällan följer…
Mitt svammel får ni räkna som ölburkarna i bakgrunden. Men dåliga bilder har jag förfinat till en konstform!

Det dröjde länge och man fick gräva i årsboken innan man hittade den första artikeln med lite substans om rudamete. Författad av Magnus ugander som var årets i särklass hetaste man bakom bläcket. En välförtjänt titel där Magnus år 1986 saknade en vettig utmanare. Året hade som sagt bjussat på en rekordfisk av hög internationell klass och andra fiskar över eller strax under tvåkilossträcket.

Metet efter dessa skygga och loja fiskar var märkligt underutvecklat och inte mycket fakta fanns att tillgå. Uganders artikel kom att bli lite av en faktabok om hur dessa varelser skulle anfallas. Man spädde på mystiken om metets svårighetsgrad till den milda grad att man funderade om det var möjligt för en vanlig metare att någonsin komma till tals med arten. Det var myntets baksida.

Ett så kallat targetboard som idag är lika bortglömt som middagstiderna vid ett demensboende användes och spädde på myten om det trixiga finliret.

I övrigt så är artikeln ett stabilt hantverk som mycket noggrant går igenom allt från platsletandet till mäskning och olika tackel man kan tänkas behöva. Man undrar hur rudametet i landet hade sett ut utan Paviken, Snuggan och Ursjön. Mitt tips är att specimentävlandet hade genererat andra toppvatten som nu ligger outforskade. Att hitta nya venyer är både tidskrävande som svårt, men absolut inte omöjligt. I Finland får man in rapporter med jämna mellanrum om nätfångade trekilosrudor, så var gränsen går för vad en extrem ruda kan väga borde ligga betydligt högre upp än tre kilo.

Några jätteintressanta topplistor bjöd året inte på. De två stora, dvs Sutare och Braxen saknade riktiga toppfiskar. I motsats till den starka braxenlistan så hade sutarmetet haft ett riktigt mellanår med få anmälningar och ännu färre artiklar kring ämnet. 

SAMMANFATTNING:

1986 var ett mellanår med några höga toppar i både artikelform och i form av storfiskar. Fehmis gädda var hela åttiotalets, om inte hela århudradets mest intressanta fångst. Tyvärr så höll inte det hela vägen. Var mannen fått en sån svit gäddor är frågan som kanske aldrig kommer att besvaras? Rykten bildades kring alla turerna med de olika fiskarna, och till slut så använde man ett ”kryphål” i reglementet, förvisso helt korrekt, att peta fisken för gott ur rekordböckerna.

Sedan hade vi Tjernobyl som märkligt nog fick knappt några rubriker alls i fiskepressen. Den stora chocken var Judas Priests platta Turbo som åtminstone fick mig att tillfälligt tvivla om inte partikelmolnet hamnat i Birmingham och inte i Gävle?

Fiskepressen hade något mindre mete, men inte  för lite. Båda tidningarna kom med något nytt i varje nummer, så den biten var under kontroll. Än så länge hade vi två tidningar som från var sitt håll jobbade hårt att bräcka den andre, och det gynnade oss läsare. Tråkiga händelser skulle tyvärr komma att förstöra även det nöjet.. Under nästkommande två åren så skulle hela specimenhistorien kulminera för att nå sin absoluta högpunkt 1988. Och där slutar förmodligen min historia, åtminstone i den form som den har varit till nu.. Mer om det nästa gång.

Tomba.

Här kan man läsa fler artiklar ur denna kategorin.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

5 reaktioner till “Specimenfisket i Sverige 1986

  • 6 januari, 2019 kl. 21:13
    Permalink

    Tack för spännande och medryckande läsning!

    Svar
    • 6 januari, 2019 kl. 22:24
      Permalink

      Tack! Skönt att någon läser eländet 😉

      Svar
  • 6 januari, 2019 kl. 21:56
    Permalink

    Mycket trevlig läsning och nya sidan får högsta betyg!
    1986 blev ett viktigt år för mig då vi började att anmäla mörtar från Skivarpsån som blev rätt dominerande på mört mer än 10 år framåt.

    Svar
    • 6 januari, 2019 kl. 22:26
      Permalink

      Tack! Du får gärna skriva en rad om ån och mörtarna. Har sett filmen, men det finns säkert en del mer att skriva om metet där

      Svar
  • 7 januari, 2019 kl. 13:16
    Permalink

    Året då Conger FK tog form för sedan bli C4Specimen😁
    Vilket (h)järngäng som låg bakom det och så förblindade av SG Anguilla att man var tvungen att ha en fiskart i klubbnamnet!!
    Vi köpte fodermajs, planerade fiske, gick igenom tackel ihop, hade möten i Färlöv och åtskilliga timmar i telefon med varandra.
    Vissa fiskade en del var med för att tillhöra något men många av oss la oändligt med tid på det. Information och idéer kom från FJ o Sportfiskaren till 95%.
    Klart vi fiskade allt och givetvis var inte resultaten så imponerande.
    Med tiden och erfarenhet kom det fina fiskar för medlemmarna.
    En spännande tid då man inte riktigt visste hur stor en färna eller id kunde bli och mystiken och spänningen var något som man verkligen kände och kunde ta på dessa tidiga pionjäråren.
    Pionjärer var vi på vårt eget sätt och det var oerhört kul o utvecklande.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *