Specimenfisket i Sverige 1987

Dela gärna så fler får läsa artikeln

INLEDNING:

I sin stuga sitter en man och funderar. Med vana tag lyfter han upp sin pipa och stoppar den med lite tobak och tänder på, tar ett djupt bloss och låter den goda röken fylla lungorna. Det har gått tio år sedan det hela började. Tio långa år som bjudit på spänning som besvikelser. Inte ens i sina vildaste fantasier hade mannen kunnat föreställa sig att hans älskade mete skulle jäsa likt en bulldeg till en okontrollerbar rörelse. En rörelse han till en början guidat och varsamt knuffat i rätt riktning, men som nu levde sitt eget liv.

Skulle han skratta eller gråta, vara stolt eller besviken? Hans roll som nestor hade sakta men säkert avtagit medans tåget rusat honom förbi. Måhända självvalt, men kvar på perrongen fanns endast en massa frågor utan några tydliga svar. Att smyga runt med spöt ensam vid en liten å i jakt på åns största färna var fortfarande det som fick hans blod att snurra. Det grundläggande och vackra skulle aldrig någon kunna ta ifrån honom. Ensamheten, stillheten och naturen. Kampen mellan en man och fisken. Det är där man börjar, och det är där man slutar.

Det som ryms emellan är endast en transportsträcka som man måste ta sig igenom för att kunna uppskatta det enkla åter. Han ställer ner pipan som brunnit ut på bordet och ser ut genom fönstret. Kanske är det ändå stolthet han känner innerst inne. En vacker dag kommer även metarna bli gamla, och då kommer dom att förstå vad jag menade..

TIO ÅR AV METE:

Ungefär tio år av svenskt mete hade runnit under bron. Dom hade format fisket till en konstform som blivit allt mer krävande att bemästra. Med nyfunna vatten, metoder och ett högre fisketryck hade det även kommit nya krav. Som en följd av detta hade rekorden hade sakta men säkert krupit upp mot höjder som för de flesta var helt ouppnåeliga. Det behövde givetvis inte per automatik betyda att saker och ting blivit sämre. Så var det i England och ett liknande läge hade spinnfiskarna i Sverige. Man hade börjat skymta bergstoppen och varje steg blev brantare. Fortfarande fanns det då som nu ett otal otestade vatten kvar att utforska, och säkerligen skulle det dyka upp nya venyer.

I tidningsvärlden fortsatte rapporteringen minska. Glädjande på det sättet att metet ansågs nu vara en naturlig del av fisket och ett återkommande inslag i fiskepressen. Men man åtnjöt inte längre av någon specialbehandling anno 1981. Lyckligtvis så hade Svenskt fiske som 1987 hette Sportfiskaren under några år börjat komma med allt mer riktigt bra meteartiklar. Lars Söderberg var sportfiskarens expert inom området som inte bangade att haka på om det skulle metas ål eller fångas mörtar under obekväm arbetstid.

Fiskejournalen däremot, dom firade metets tioårsjubileum genom att behålla den bespottade layouten. Och det var verkligen ingen lyckoträff någonstans. De stilrena omslagen man hade vant sig var nu ett minne blott. Istället fick läsarna vänja sig med det vita omslaget att bläddra i med skitiga fingrar. Omslagsbilden hade krympt så den med nöd och näppe täckte hälften av det lilla som fanns kvar jämfört med Sportfiskarens stora klassiska helsida. En riktig snedträff som lyckligtvis inte skulle bli långvarig, men av helt andra orsaker än rent kosmetiska.

Som alltid börjar det nya året med att vinnarna i specimentävlingen koras.

Att SG Anguilla tog hem lagtävlingen och Luis Rasmussen det individuella var inga högoddsare direkt. Dock så hade det varit ovanligt jämt ända in till hösten innan man avgjorde. Att årets tävling skulle få ett annat slutresultat var precis lika osannolikt. Spänningen låg mest i om laget kunde hålla ihop efter att man rapporterat om sprickor och interna motsättningar inom gruppen. Men det var inte endast Anguilla som låg i skottlinjen. Under året så skulle det rapporteras om både det ena och det andra från alla håll och kanter. Allt i tidningen som arga insändare för alla att läsa. En mindre rolig utveckling som tyvärr inte hade någon lösning i sikte.

Att inleda året utan minst en artikel om lakfiske är som att dela ut nobelpriset i litteratur till någon man hört talas om. Helt otänkbart. Av flera artiklar från olika pennor och platser så utkristalliserade sig Skagern som sjön att vara vid när tävlingen körde igång den första februari. Sjön i fråga är djup historia och en trogen leverantör av lakar i rekordformat och många sköna poäng i specimentävlingen. Men hur mycket man än önskade sig så kunde inte alla specimenmetarna bo vid sjön. För många innebär Skagern en resa, inte sällan på tiotals mil.

För en vanlig dödlig framstår en enkel resa på 30 mil för mörtmete då som nu sinnessjukt.

Dedikation var ordet på allas läppar när det skulle snackas om hur mycket man satsade på sin hobby.

Ivan Hjalmarsson var en man på vift. Artikeln av Christer Johansson, mannen som skulle axla Arnes roll som fältreporter är en av de första som koncentrerar sig på livet som en specimenhunter. Lite av ett ”behind the scenes” reportage som på ett trevligt sätt visar upp den dolda sidan för vad som krävs för att kunna vara med i specimentävlingen. Att dra en lång radda poängfiskar ur sina hemmavatten var för alla förutom möjligtvis Anguilla en omöjlighet. Ville du tävla så fick du resa, det var förutsättningen.

Ivan berättar för Christer att han höjt samtliga av sina rekord sedan han börjat pendla till sina platser. Kostar pengar, men ger minnen för livet. Och vad ska en metare ha pengar till, utöver fisket?

På tal om Anguilla. Man kunde i februarinumret av FJ läsa om deras fiske och poänggivande fiskar som gav vinsten året innan. En imponerande samling, framförallt av dasslock och ålar som Luis och Ål-Åke levererat på löpande band..

Att plantera gräskarp i igenväxta vatten hade blivit allt mer populärt.

Inte minst kunde dessa fiskar hittas vid golfbanor och flugfiskepölar runt om landet. Små igenvuxna sjöar i desperat behov av hjälp. En vuxen gräskarp kunde ju bli uppemot 20 kilo i Sverige, och hur mycket nate äter inte ett gäng sådana? Så gick snacket som resulterade i att handeln med dessa exotiska fiskar fullkomligt exploderade under en tid. Som sportfiskeobjekt var fisken däremot både för svår som värdefull. Dock hade lite mete bedrivits efter gräskarpen i bland annat Ösbysjön. Ett mete som bevisade att gräskarpen kunde i framtiden ha ett värde även som sportfiskeobjekt.

Artikeln är både välskriven som informativ. Den tar upp lite historia kring karpodling i Sverige med tyngdpunkt på gräskarpen. Vid tiden hade gräskarp planteras i 300 svenska sjöar, och den nuffran ökade stadigt. Många av dessa vatten skulle i framtiden av olika anledningar bli övergivna för syftet dom en gång hade, men karparna blev kvar. Med åren växte fiskarna så dom knakade och det skulle inte dröja så länge innan tiokilosvallen skulle sprängas. Helt plötsligt hade man i Sverige ett gäng vatten med fisk i rekordformat som bara väntade på att bli uppmetade. Men mer om det senare.

Samtidigt hade Sportfiskaren en artikel om det segväxande vinternöjet gäddmete.

Man hade jobbat på att få fram åtminstone en artikel per vinter, men reaktionerna var ljumma. Visserligen var det väldigt exotiskt att meta gädda från isen, men det lät kallt och jävligheten i att få tag på levande betesfisk mitt i smällkalla vintern var ingenting man drömde blöta drömmar kring. Det skulle dröja några årtionden innan fisket skulle förknippas med äventyr i form av flytringar, kajaker och mete från tunna isar.

Året 1986 hade varit ett kalasår.

Kronan på verket hade varit Fehmi Varlis gädda på hyfsade 26.570 gram. Fångsten hade en liten hinna av misstanke över sig då Fehmi hade redan tidigare anmält två (!) gäddor över det svenska rekordet, men fått ansökningarna avslagna då de var vägda på badrumsvåg. Men nu hade han alltså slagit till tredje gången gillt, och det rejält. Fisken skulle godkännas som rekord, men senare bli borttagen då man hittat en lucka i själva fångandet. Fisken hade smällts i huvudet med ett stolben eller träpåk (uppgifterna går här isär) och lossnat.

Men en stund senare hittades den nu döda gäddan. Detta stred mot reglerna (kom man på långt senare) och rekordet ströks. Efteråt så har man pratat väldigt lite om fisken som ändå vägde över 26 pannor, och fångades 17 juni… Den angivna längden var 119 cm, men senare granskning pekar på en faktisk längd kring 135-140 cm.

I skuggan av gäddan kan det nämnas att även stämrekordet fick sig en knuff över den magiska fyrahektosvallen. 401 gram för att vara exakt.

Den aktuella rekordtabellen när vi gick in på året 1987. Många undrade säkert vilka rekord som skulle slås under året. Vad gissar du?

Snacket hade länge gått om bättre fiskhantering. Men den gällde endast fiskar som skulle släppas tillbaks. Är fisken död och syftet är att äta upp den så gällde inte dessa regler. Vilket i och för sig är rätt logiskt. Att putsa upp en matfisk innan fotograferingen var man därför inte alltid så noga med. Dock så gick vissa så långt att dom släpade med sig familjen i finkläder för att ta trofébilden på den döda fyrakilosrödingen i en fotostudio.

Jag har sett ett gäng såna bilder på bokhyllor med egna ögon. När det skulle göras reklam så var det med blandad framgång även där. En actionbild med rätt drag i gäddkäften var inte alltid någonting man hade, så man fick improvisera lite med en död fisk. Resultatet blev därför inte alltid så imponerande.

Det som slog mig var denna bild på Stag-kängor. Visst att man blåser ut luften ur råbocken när man jagar, det förstår man väl. Det är ju trots allt jakt, precis som fiske är fiske. Men en sån här bild skulle man aldrig kunna publicera idag. Det har vi själva valt.

Frågan här lyder. Har vi idag gått för långt i vår jakt på den perfekta avkrokningen? I vissa fall räcker det med ett grässtrå för att drevet ska vara igång. Vi försöker ju förändra, förbättra och lära om en bättre hantering av det vi fångar. Men gör man det om man döljer sanningen? Ibland blöder fiskar, ibland dör fiskar, och så länge vi drar en krok i deras mun så finns de riskerna med i bilden. Men utåt ska det se perfekt ut. Utåt så fiskar vi inte längre för mat, ens ibland. På så vis var 80-talet en mycket ärligare tid. Om den var bättre kan jag tyvärr inte svara på.

Politiken inom fisket hade vuxit sig allt starkare år för år. Enskilda åsikter hade formats till en gemensam front mot överfiske, vattenkraft och makthavare. Att fiskarna inte hade samma skydd som landlevande djur hade blivit övertydligt. Torsken i Östersjön gick på knäna (redan då), laxälvarnas mynningar fulla med nät och kraftverket uppströms brydde sig mer om elproduktion än produktion av nya laxyngel. Man uppfattade att fisket hade blivit betydligt sämre på olika håll, och inte endast på grund av sportfisket.

Man hade notoriskt svårt att peka mot sig själv under denna tid, men även den biten började smått förändras när fiskbestånden som bara något tiotal år sedan verkat oändliga snabbt började minska. De små lokala notiserna om försämrat fiske hade börjat bli stora uppslag man nu kunde läsa i varje nummer av en ny fisketidning. Det skulle dröja en stund innan det blev en riksangelägenhet. Steget efter det är att läsa om fisket i historieböckerna. Vi hade en gång en art som hette torsk i Östersjön…

När läste du en sån här rubrik senast i en svensk fisketidning?

Allt inför id-premiären. Ja, det var en rubrik som fick fermonerna att snurra. Och mycket riktigt så var det en finfin artikel om det ädla idmetet. Men Sportfiskaren var inte klara där. Man hade sparat det bästa till sist. Filéringstips och recept på idbiffar! När läste du detta senast i en svensk fisketidning?

Att äta id är ingenting nytt. I många länder, bland annat i Finland har man en lång tradition att äta arter som vi här inte finner goda. Jag har under mina semestrar proppat i mig godsaker som rökt sutare, braxen och ruda. Mört i tomatsås är en annan lokal delikatess. Allt detta i Finland. I Tjeckien åt jag karp, det smakade skit. Siklöja på mackan är däremot riktigt fint. Och vimman ska vara en riktigt fin fisk att grava. Ska man se det med öppna ögon så är det vi i Sverige som har en udda syn på vilka fiskar som man kan äta eller inte. Känner man inte till det så blir man varse vid första Spaniensemestern.

Napp och Nytt är ett genialt sätt att förklä reklam.

Man får en hel katalog med tips och fiskeberättelser, helt gratis. Inte nog med det, man har även en tävling, och skulle inte det vara nog så får man även en kalender som berättar för dig när fisket är dåligt, lagom eller jättebra. Vill man bara ha ett par stekabborrar på knäckemackan så kan man åka ut en usel dag. Ska man ha bjudning så bör man däremot åka ut då fisket är på topp. Jättepraktiskt!

Läser man det hela lite mer noggrant så märker man att det är gamla fina ABU som ger ut katalogen och guidar dig runt i prylhavet. Fiske 1, 2, 3 osv. Drag i prisklass A, B, C osv. Allt för att kunna matcha just din plånbok. Som tidningen hintar så hade både ABU som Napp & Nytt tappat konceptet totalt under denna tiden. Produkterna var rena dyngan och merparten av prylarna gjordes av småbarn i Taiwan. Åtminstone om man trodde ryktet på stan. Som tur var så skulle ABU hitta tråden igen och koncentrera sig på det dom blivit kända för. Kvalité.

En fiskeprodukt blir aldrig så billig att det inte stör en om den går sönder. Men man var stora nog att fortfarande få sin reklam gratis i tidningen till skillnad mot Nils Master som säkert fått betala en del för sin reklam på samma uppslag. ABU var nyheter, allt annat reklam. Idag kan man knappt läsa en artikel utan smygreklam eller total avsaknad av produktnamn. Vilket är ungefär lika intressant som att få mjälten spräckt…

En bild säger mer än tusen ord…

K SOM I KATASTROF:

Vad hände egentligen den ödesdigra natten året innan?

Natten till lördag den 26 april 1986 smäller det i den Ukrainska staden Prypjat. Och det smäller ordentligt. När morgonen gryr så är omfattningen av katastrofen för ryssarna fortfarande något oklar. Reaktor fyra hade av allt att döma råkat ut för en explosion, men vad detta rent konkret innebar visste man inte? Först på måndagen började finska och svenska mätningar visa på kraftigt förhöjda nivåer av radioaktivitet. Spåren pekade mot Ukraina, men inga nyheter om varken läckor eller en olycka hade kablats ut. Man stod och undrade vad som hade hänt?

Man tvivlade på mätningarna både här i norden som på plats vid Tjernobyl. I Ukraina trodde man först att reaktorn hade klarat smällen, men situationen blev med tiden allt klarare. En osynlig katastrof var därmed ett faktum. Inte blev det bättre av att vinden låg mot oss och regnet som band de radioaktiva partiklarna svepte över landet. Vi blev indirekt hårt drabbade, men hur hårt? Radioaktivitet har en förmåga att sätta sig i precis allt och i senare skede överföras till bland annat djur och människor.

Lavar var särskilt mottagliga för att samla på sig radioaktivt nedfall och cesium-137 och cesium-134 i synnerhet. Rennäringen drabbades såvida mycket hårt. I november 1986 fick 27.000 av 36.000 slaktade renar kasseras på grund av höga värden av just cesium. Trots att värdet i vilt och fisk var 1500 bq/kg istället för 300 bq/kg som maxvärdet för övrig livsmedel låg på.

En tid i ovisshet följde trots att svenska myndigheter en tid senare gav grönt ljus att äta både fisk som kött.

Så här året efter en nivå sju olycka skänkte detta påstående knappt någon tröst alls. De efterföljande åren fick vi helt enkelt bli vana att läsa många artiklar kring ämnet…

Cesium-137 har en halveringstid på 30 år. Maxvärdet i livsmedel ligger som nämnt på 300bq/kg. En ren som har höjda värden kan fodras 2-3 veckor med ren mat och då sjunker halten till hälften. Skulle man behöva sänka halterna ytterligare så fortsätter man med utfodringen… Men allt detta visste man inte vid tiden.

Reaktor 4. Eller det som fanns kvar av det morgonen den 26 April 1986. Olyckan krävde vid smällen ca 40 liv och 134 personer strålskadades akut. Indirekt så ligger dödsfallen någonstans mellan 30.000-60.000 människoliv. Reaktorerna 1, 2 och 3 låg i drift fram till 15 december år 2000…

Med allt detta i bagaget så kändes det tungt att vara en naturmänniska. Men livet måste fortsätta…

METET:

I skuggan av allt elände så bedrevs det en del mete. En stor nyhet bland karpmetarna var hair-riggen. En metod som idag är förfinad både en och två gånger. Men konceptet fanns där. Det intressanta är att bolt-riggen som idag känns självklar ännu inte fanns med i bilden. Riggarna som avbildas är samtliga avsedda för ett glidande tackel. Den skarpögda noterar att boilien är satt längre ut från kroken än vad vi idag är vana med.

Hårets längd skulle uppskattningsvis vara lika lång som avståndet mellan karpens mun och svalg. Knuten var en helt vanlig knut och kroken hade ännu inte fått den aggressiva vinkeln som är vital för boltandet. Däremot så hade PVA:n kommit till de svenska karpmetarnas kännedom och beskrevs som det vore den mest naturliga saken…
Att detta skedde för 31 år sedan känns nästan overkligt modernt.

Bullfarbrorn Rune Karlsson bjöd i samma veva på ett upphottad recept av sina hembakade HP-bullar. Nu hade man en boilie roll till sitt förfogande och produktionen effektiviserades avsevärt… När det sen skulle metas så passade Rune på att bevisa bullarnas överlägsenhet genom att dra ännu en karp av magnumformat.

En annan unik fångst var Runes tvåfärgade brax från Hagbyån.

Man misstänkte att fisken kunde ha varit i vinterdvala halvt nedgrävd i dyn. Jag vet inte riktigt vad man ska tro, men den borde vara enkel att känna igen om den inte byter färg igen. Såna här korta ”reportage” om märkliga/lustiga fenomen var tidstypiska för åttiotalet. Sedan så kom allt för mycket allvar med in i bilden och tog kål på mycket av lekfullheten som fisket ändå erbjuder. Att verka proffsig och inte visa sina brister eller lite distans ger endast sämre artiklar och läsupplevelser.

Den lilla kontakt som tidningarna hade kvar till vanliga dödliga försvann med internet. Att läsa om åsikter och synpunkter hör inte till fiskepressen längre, tyvärr. Jag är inte konspiratoriskt lagd, men idag matas man med enskilda artikelförfattarnas åsikter, som granskats av tidningarna så dom passar deras värdegrund. Åsikter som inte anses hålla måttet sållas bort och kvar blir endast det vi bör tycka, eller det som är politiskt korrekt att tycka.

Anledningen med insändare är att skapa intresse och debatt, och lyckas man hålla det inom ramarna för vad som är acceptabelt språkbruk så blir det guld att läsa. Kalle Lind sa det väldigt bra angående Missnöjespartiet. ”Ingen startar väl ett parti för att man är så jävla nöjd med allt. Alla partier är missnöjespartier”. Samma borde gälla fiskepressen.

Gunnar Hansson var en intressant filur. Vad han tyckte om Barts nytänkande ålamete kan man nästan gissa. Han avslutar med en riktig passning och slår lite överlägset vad om att grabben inte dragit en snok över kilot…

En annan som röt till var FJ:s egna Peter Grahn. Och med all rätt.

Ska man smussla med fiskarna eller gör man som man vill? Det var frågan här. Här hade dock redaktionen gjort helt rätt med någon rad med förklaringar från sakkunniga. Men faktum är att man ändå tog upp en insändare av så pass känslig natur som säkert kunde röra upp vissa känslor. Saker blir bättre av att tas direkt ansikte mot ansikte istället för att i all evighet florera som rykten bakom andras ryggar. Eventuella misstag kan redas ut istället för att bli till sanningar.

Till slut så kommer Gunnar Hansson med ännu mer genomtänkt och konstruktiv kritik. Denna gång har han stört sig på att man stavar wobbler med V. Eftersom ordet kommer från Amerika (som förövrigt är en kontinent, och där flera språk talas) så borde det stavas med W. Det ironiska är att både Lena Witt som Görgen (ja, du läste rätt, Görgen) Wallin kontaktats i frågan. Båda med W i namnet…

-Kära Gunnar, Wad fan menar du?

Hade mitt svar till Gunnar varit…

En annan glädjande nyhet var att man börjat ta fram lite renodlade metegrejer. Både redskapstillverkarna som importörerna verkade inse att det finns en marknad även i Sverige. I England var detta såklart inget nytt, men här hemma hade redskapshandlarnas hyllor alltid gapat tomma på nya häftiga meteprylar.

Först ut var ett quiverspö som fick fem vakande ädelfiskar av fem möjliga. Men där Trophys spö skulle hamna i något dammigt hörn av historieböckerna skulle en annan nyhet sättas på omslaget.

Shimano Baitrunner hade sett dagens ljus.

Visst hade den sina poänger, och visst fick den i likhet med quiverspöet fem vakande ädelfiskar. Den lanserades som den första rullen framtagen för enbart mete. Jag skulle vilja påstå att det är den sista rullen speciellt framtagen för mete. Efter baitrunnern har väl ingenting fortfarande hänt? Visst så har den fått sig ett antal ansiktslyft, men i grund och botten är det fortfarande samma rulle med samma funktion.

En funktion som idag kallas för just baitrunnerfunktion. 1987 var det väl endast av bekvämlighetsskäl man kunde tänka köpa sig den. Funktionaliteten slog igenom på bred front först när boltfisket och flötestrollingen kom. Resten är så att säga historia…

I början av mars meddelas det att man inför totalt fiskeförbud i Hagbyån efter att specimenmetare länge betett sig illa vid vattnet. En dyster och pinsam händelse som tyvärr inte var det enda i sitt slag…

I specimentävlingen så var det som förr. Anguilla hade kopplat greppet, och nu väntade man mest på att kilosharrarna skulle börja vaka i Ljungbyån…

Även om det hade varit exakt noll reportage om färnametet så hade året varit utomordentligt bra. Här ska jag flika in med några funderingar. 1987, alltså 31 år sedan så vägde den största färnan strax under 2900 gram. Och den tionde 2368 gram. Idag skulle möjligtvis den största kunna vara med på en liknande lista. Färnan är ju inte någon fisk du mäskar till en boll och drar upp när den är sprickfärdig.

Dessutom så borde väl fisket rimligtvis varit bättre för 31 år sen än vad den är idag? Färnan är heller ingen finlirarfirre där metet gynnats av redskapsutvecklingen. Och, sist men inte minst, fler borde väl ha metat färna 1987 än idag?

Har vi blivit skickligare, eller har färnorna blivit större? Färnan fångas ju i ett flertal vatten och är inte likt braxen, ruda och sutare beroende av ett mycket fåtal supervatten som höjer vikterna. Liknande ökning ”rakt av” har väl ingen annan fiskart i Sverige fått mig veterligen. Supervatten kommer och går, men en färna på 2887 gram är idag ingen megafisk. Jag undrar vad ökningen beror på?

På tal om superfiskar. En tjugokilosgädda är en skaplig pjäs. Dock betydligt vanligare förr innan man lärde sig att även bilder kan bli granskade med fantastisk precision.

Paret Karin och Åke franck var måhända inga metare, men deras gäddfiske blev snart en riksnyhet.

Någon form av inbördes beundran existerade inte i det Franckska hemmet. Man hade turats om att dra storgäddor. Karin hade familjerekordet på 17,3 kg tills Åke kontrade med en pjäs på 19,3. Men det skulle inte vara tillräckligt, då Karin på något osannolikt sätt lyckades med konststycket att pressa upp en ännu större. 20,7 kilo för att vara exakt. Ett rekord som skulle visa sig vara tillräckligt för att knäcka gubben och en av ytterst få gäddor som vägts och konstaterats väga över de magiska 20 från Sverige.

Uppståndelsen kring parets fångster resulterade även i ett klassiskt reportage i Visst nappar det. Både Varlis tre tjugokilos som Georg Lööfs rekordgädda på 22,5 blev ju strykta, och det hela slutade med att man förklarade rekordet vakant. Ett ovanligt bra beslut!

Kanske den största av dem alla, Hans Lidman, ärades med en minnesartikel i Sportfiskaren.

Den sanna bilden av Hans Lidman av Jerry Pettersson är i likhet med Lidmans böcker en ren fröjd att läsa. Men en besvärande bild framträder om en manisk man som aldrig riktigt fann någon själslig ro. Böckerna var minutiöst skrivna där varje rad granskades under lupp, vilket konstigt nog inte märks när man läser dem, på ett positivt sätt. Hans ställde omänskligt höga krav på sig själv och sitt författande. Men att skriva och beskriva under inre press en värld som är helt utan press och krav måste ha varit påfrestande. Till slut efter 60 böcker tog Hans Lidman sitt liv. Kanske hade pressen till slut blivit för stor?

Göte Borgström och Hans Lidman. Två innovatörer. Gemensamma nämnaren här är Glimmy-draget…

Specimenfisket i Sverige 1987

På tal om rekord, sportfiskemässan, eller vildmarksmässan, kalla det för vad ni vill, hade 1987 över 20.000 besökare.

Specimenfisket i Sverige 1987

Det hade blivit en tradition att avsluta året med att gratulera Anguilla och Luis till vinsten i specimentävlingen. En tävling som levde på lånad tid under FJ:s regi. Dock så utlovades att det skulle tävlas även 1988. Men rapporterna blev allt färre och kortare då ett lag dominerade så totalt och nyhetens behag hade lagt sig. Metet hade firat sin tioårsdag och man kunde börja prata om veteraner.

Specimenfisket i Sverige 1987

Men var var dom riktiga veteranerna? Arne och Kaj hade flugit under radarn hela året. Christer Johansson hade ersatt Arne verkade det som, men Arne själv hade inte kommenterat saken alls. Hur man ska tolka en talande tystnad är givetvis upp till var och en. Inledningen är min tolkning…

Tomba.

Här kan man läsa fortsättningen och flera artiklar ur denna kategorin.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *