TOMBAS KRÖNIKA SEPTEMBER 2023
Ansvar är ingenting man förtjänar, det får man för att ingen annan vill ha det. Tänk själv, så fort någonting dåligt händer så ställs frågan, vem är den ansvariga? Det kan vara allt från dålig brandsäkerhet till usla sportprestationer. Den ansvariga skall hängas. Går allt bra däremot så efterfrågas det sällan efter den ansvariga. Det var inte så att folk ville tacka mig personligen efter att ha guidat dem till reggvimmor. Jag var i högsta grad ansvarig för succén vid Dalälven när allt stämde. Det var jag personligen, och ingen annan, som guidade herrarna Baronen och Roosen mot högre höjder än de egentligen var kapabla till. Dessa farbröder var knappast i stånd till någonting reggrelaterat. Men jag lyfte dem, osjälviskt och helt gratis dessutom. Inte så mycket som ett tack fick jag. Det kändes som ett svek. Helt plötsligt så hade dom ”knäckt koden” och den ansvarige var med ens lika bortglömd som fjolårssnön. Man brukar säga att kondition är färskvara. Men samma verkar gälla även för tacksamhet.
Det var därför jag tvekade att svara när telefonen ringde halv tre en onsdagnatt. Displayens diskreta ljus lyste upp namnet ”ROOSEN”. Men jag är varken långsint eller osjälvisk, så jag svarade trots att jag visste vad samtalet gällde..
KARSGÖLSRACET SEPTEMBER 2023:
Förra året gick det käpprätt åt helvete. Vi var det enda laget som blankade. Moraliskt var vi överlägsna som alltid, men vad gör man när man alltid får sista lott och därmed sista plats. Vi är den där enarmade killen som väljs ut som sista person till klassens brännbollsmatch. Utifrån de förutsättningar så vinner man sällan. Men trots det så har vi gjort det, vilket endast bevisar vår överlägsenhet. Vi om några kan skapa magi från platser där det inte borde gå. I år drog vi sista lott igen. Eller vi och vi, förmodligen så har Palle riggat det på något sätt och vi blev förpassade till avbytarplatsen. Ja, faktum är att vi inte ens fiskar i samma sjö som de andra. Så pass hotade känner sig folk av oss. Vi fick den där lilla karsgöl, en sjö som förmodligen inte ens innehåller karp om jag känner de andra rätt. På ren svenska, det är som att de andra sitter i sprutet och vi två ett par kraftverk upp. Vi, de enda Natomedlemmarna i hela gänget. Vi två som de andra ska räkna med när det börjar blåsa snålt från öst. Detta är tacken man får. Men räkna inte ut oss. Jag lyfter upp varningens finger redan här. Ni har väckt den björn som sover. Och den björnen är inte rysk!
LAGEN:
TEAM FINLAND:
Startfältets enda tobaksfria lag om man bortser snus. Storfavoriter som alltid. Endast en mental kollaps kunde hota oss från segern. En balanserad och väloljad lagmaskin som i vått och torrt marscherar fram lika obehindrad som en pansarvagnskaravan på väg E4. Att luta sig mot oss är som att luta sig mot en fjällkedja. Starka, stabila och obevekliga. Segerchans 100%
TEAM JEAN OCH EMIL.
Ett stabilt lag som förmodligen kunde ha hotat oss en perfekt dag. Men från stora vindskyddet så hotar man inte. Den enda människa som någonsin fångat en karp härifrån är Chrille. En vilsen trekilos han vevade in en gång. Något som endast kan beskrivas som ett stort misstag. Emil är en fisksäker snubbe, men i detta fallet kommer det inte att hjälpa. Jag ger dom 5% i vinstchans, endast baserat på platsen.
TEAM PALLE OCH CHRILLE:
På pappret ett stabilt lag som dessutom fiskar från en plats som Palle fått helt om bakfoten. Roten/Sunket. Platsernas Tommy Salo. Imponerar när det inte gäller, men när det väl gäller så läcker det som ett såll. Chrille som nuförtiden är en influencer på nätet kan smälla hela skogen full med kameror, men några karpar kommer han inte att få. Dessa herrar kommer dessutom att få dras med oss då de sitter ett underarmskast bort. Någon segerchans har dom givetvis inte, men för att vara schysst så kan jag skriva ner 2% så ingen behöver känna sig kränkt.
TEAM NIZZE/ESBJÖRN:
Ett av två lag som i teorin kunde hota oss. Hur dom fiskar har jag ingen aning om, men då det handlar om karpmete så spelar det ingen större roll. Platsen däremot är vald med omsorg, vilket inte är så svårt när man varje år drar första eller andra lott. Ostviken tog dom, vilket förövrigt hade varit vårat förstaval. Det är sorgligt att kunnande och fulländad teknik ska behöva slösas bort vid Lilla Karsgöl. Ostviken hade varit en perfekt scen för oss, då de andra kunde ha beundrat oss genom sina kikare och för en gångs skull kunnat se hur man metar på riktigt. Men nu är det som det är och jag ger grabbarna en stadig 30% chans för vinst. Vilket är generöst.
TEAM MÅLARMÄSTAREN/VICKE.
Det är otroligt hur Sveriges mest nördiga män hamnat i samma lag. Med nördigt så menar jag inte såna som lyssnar på Linkin Park, utan fiskenördar. Vad dessa män inte vet om tackel behöver nog ingen veta. Problemet är att dom vet för mycket om tackel för sitt och andras bästa. Vicke är den enda människan i Sverige som önskar att det fanns ett alternativ mellan 2,75 och 3-pundsspön. Men det är också anledningen varför man älskar såna människor. De är det man själv önskade vara. Dedikerad, påläst och seriös. Men problemet är att när man gör allt rätt och ändå inte vinner så svider det lite extra. Speciellt om man förlorar mot en som gör allt fel men vinner iallafall. Och vinna kommer dom inte att göra. Inte i år. Förra året så var dom två timmar bort från en total blankning, men sedan så simmade två karpar vilse och dom vann hela skiten. Det händer inte två gånger på raken. Badplatsen är en plats som känns onödigt trång för en man. Och här ska dom samsas hela helgen. Nja, det bådar inte gott. Segerchans 7%.
TEAM ROOSEN/STALE:
De har kroppar som ser ut att de precis ställt upp i VM i aerobics, och redan där faller man ner ett par pinnhål. En karpmetarkropp ska inte se ut på det sättet. Fetma och usel fysik är det man vinner på i längden. Man blir mer statisk och då rör man inte om lika mycket i grytan med omkast och improviserade svampturer som aldrig förbättrat en karpfiskeresa. Roosen har tappat det totalt vid sjön. Han har aldrig fått en fisk under tävlingen och detta beror inte på hans sätt att fiska utan det mentala. Han irrar i mörker, byter lagmedlemmar som andra strumpor. Det senaste offret är nyss nämnda Henrik Stale. En till synes fullt normal och hyvens prick som nu kommer att få genomlida en tredagarsblankning. Ser man Roosen i ögonen så ser man att någonting saknas. Själen brinner inte här. All säkerhet är som bortblåst och kvar finns ett tomt skal som slutat att greppa efter det sista halmstrået. Underkastelsen är total och förmodligen evig om vi kollektivt inte lyfter upp mannen. Här känner jag ett ansvar då han är en kär vän. Utan Roosen så faller hela tävlingen som ett korthus. Det finns inget jag hellre önskar än att han skulle få en karp, men som det är nu så är det tyvärr omöjligt. Jag ska jobba med honom under vintern, för han behöver någon att guida honom genom mörkret och till andra sidan. Det enda ljuset i tunneln den mannen har vid Karsgöl är lamporna från ett godståg. Jag ger Stahle 1% chans att vinna från Flotten/Ensamheten.
TEAM BERTILSSON/JÄGERBY:
Laget som alltid vinner redan vid lottningen. De har aldrig behövt att kämpa i motvind redan från start. Eller ja, en gång då det blåste lite och Bertilsson nästan avled vid Robbans Udde. Så blir det när man föds med en guldsked i munnen. Minsta lilla motgång blir ett berg att bestiga. Till saken hör att de aldrig behövt att kämpa, förutom just den gången det blåste marginellt mer än vanligt när man ska cykla till jobbet. Man lottar dom till en av sjöns bästa platser och sedan så är resten en formalitet. Men, och detta är viktigt att komma ihåg. Bra saker händer bra människor. De har hittat balansen att existera, och bara glider in på parkeringen likt en porrskådis till en filminspelning med ett stort leende på läpparna och solglasögon med spegelglas komplett med starkt buktande gylf. Sånt självförtroende är någonting som Roosen tyvärr slarvat bort genom en rad usla beslut vid sjön. Rikligt med filtercigaretter och ölsorter andra knappt kan uttala namnet på trots att en av deltagarna driver ett bryggeri. Det är en ingrediens till segertåget de inledde redan vid första besöket och en ingrediens alla lag förutom Team Finland saknar. Hur dom fiskar vet dom knappt själva, för men behöver som bekant inte analysera någonting som redan fungerar till perfektion. Visste man inte bättre så skulle man lätt tro att dom är två tyskar. Förkärlek till mustascher, öl, tobak, karpfiske, och hårdporr,(eller var det hårdrock, ibland förstår jag inte skillnaden på småländska) blir ett maskineri som saknar fel. Tyvärr så är dom inte tyskar, men skulle det blåsa snålt så skulle det ändå vara laget vi finnar skulle slå oss samman med. Inte helt olikt det farfar gjorde på 40-talet. Jag siar dom liknande placering som Tyskland fick efter andra världskriget. Etta eller tvåa. Givetvis en tolkningsfråga även det..
TORSDAG KVÄLL:
-Sen när blev en karpfiskehelg som en detox-kur, undrade Saku när vi besiktade inhandlingen. Några biffar, ett paket kräftor, rågbröd och korv. Nio tuber senap i styrkorna stark, eldig och extra eldig, samt några få öl. -Beklämmande, muttrade han vidare när jag packade matkassarna in i bilen. -Det är som det är, försökte jag. Klockan hade redan närmat sig 17.00 och skulle vi hinna till sjön för en lättare aftondrink så gällde det att gasa på. Taktiken var sedan länge klar. Anlända redan på torsdag för att acklimatisera sig till Småland, för att sedan vakna upp tidigt i ottan och frakta grejorna till Lilla Karsgöl långt innan de andra anlänt. En form av låghöjdsträning, det rakt motsatta Svenska skidlandslaget, fast med ännu sämre kost. Nizze skulle göra oss sällskap, och det kändes fint att det fortfarande finns hopp för moderna karpmetare som tar detta lika seriöst som vi. Detta med karp är sällan ett långt glädjerus som man kan tro om man ser på YouTube. Det är inte heller någon vetenskap där riggar ska filmas och nagelfaras för att ge maximal utdelning. Karpmete, när det är som som allra bäst, är när du glömt bort att du faktiskt fiskar. Det låter som en klyscha, men det är dagens sanning. Man får alltid mest karp när man sover och på så vis inte lägger sig i själva fisket. Den biten löser karpen helt själv. Men är man inte med i matchen med hjärta och själ så är man förlorad. När vi ställde den för oss givna frågan att samlas vid sjön redan på torsdag så började det hagla bortförklaringar. Nån påstod sig ha familj, andra satt fast på jobbet (en torsdag natt) och vissa skulle ”Fixa något” på fredag morgon innan tävlingen. Detta med att rakryggat bara säga som det egentligen är verkar inte vara karpmetarnas stora styrka.
Men Nizze kunde man lita på, han satt där som en fågelholk när vi svängde till parkeringen. Elden var tänd och skogen mörkare än den där avbytarbänken. Förövrigt ett referat som aldrig sagts.
Vid stora vindskyddet så förde vi ett kultiverat samtal om den moderna landsbygdspolitiken samt högläste till den lätta kvällsdrinken ur Sándor Weöres fantastiska pjäs Psyche. Efter att tårarna torkats och elden släckts så bestämde vi oss att sova tidigt. En sund natts sömn åt en sund kropp samt sunt sinne kunde endast kröna kvällen som på alla de sätt och parametrar endast kunde beskrivas som minnesvärd.
På morgonen så kände jag mig en gnutta däven och hängig. Tung poesi brukar ha den effekten på mig. Långa uttömmande eller korta slagkraftiga stycken väl valda ord går sällan obemärkta förbi ett tränat intellekt. Även Saku kände sig torr på kraft. Nizze som vi väckte strax innan sju på morgonen för att berätta om våra smalade upplevelser verkade ha fått en släng av influensan. Han mådde sämre än på länge, och hade det inte varit för en shot morotsjuice så är jag rädd att vi hade förlorat honom. Vi bestämde oss för att vänta en stund och ladda batterierna med en omgång Feng Shui. För en obildad så är det läran om hur vår omgivande miljö påverkar allt levande. Och mycket riktigt, efter en stunds klarhet så insåg vi att vi inte kunde slå upp tält och rodda grejor innan de andra kommit. Vilka är vi som har råd att ta såna beslut när andra får konka på andra och långt mer orättvisa villkor. Solidaritet har alltid varit vår största byggsten och styrka. Och skulle vi helt plötsligt förlora den på en grusparkering någonstans i Småland? Hur skulle det se ut?
Vi bestämde oss att sätta oss och dricka vatten som tillverkats på reningsverket i Eskilstuna och försöka återkoppla till den inre friden som för en stund verkat gått förlorad.
Efter en väntan som endast kunde beskrivas som en ocean av tid och rum så började deltagarna att anlända. Det klappades och kramades som om vi alla vore vänner. Folk bar på sina gröna föremål till höger och vänster. Karpmattor stora som presenningarna på ett lavemangsparty berättade en sorglig saga om förväntning och avkastning. Det här är inga friska män, nej nej nej, långt därifrån. Det dracks alkohol och ljögs. Jag berättade för Saku vilken fallgrop det där är som splittrar familjer och skapar elände. Så mycket misär som det orsakat samhället, jobb som förlorats och våld som det medfört. Karpmete är verkligen hemskt, och så väljer vissa att dricka alkohol till det. Förkastligt!
Till slut så hade även vi fått ner våra grejor till båten med det olustiga namnet Unsinkable 2. Sportig som man är så valde jag att ro över. Efter endast ett par-tre kilometer in i rodden så kände jag att någonting inte stod rätt till. Kanske hade jag blandat den hemgjorda ingefärs-shotten för starkt eller så hade den tunga poesin tömt mig totalt. Som tur var så kunde Saku ro den sista biten medans jag spanade efter grynnor och berättade livskraftiga historier från mina somrar i Nordkarelen som präglats mest av allt av glädje.
När land till slut var i sikte efter en smärre evighet så var vi en gnutta spaka. Och då hade vi endast nått halvvägs. Fortfarande så skulle allt konkas till Lilla Karsgöl genom skog och över berg i en hetta som slickade 30-graders gränsen. Då vi lastade av allt på roten där Palle satt så slog vi ner oss och vilade någon halvminut för att samla krafter. Flera gånger erbjöd vi oss osjälviskt att hjälpa till med det slitsamma arbetet att slå upp tält och släpa på saker, men Palle ville lära sig helt själv hur allt skulle göras. Så vi såg ingen anledning att sitta där med våra goda råd utan bar friskt våra grejor den halvmilslånga stigen till sjön. Vilken tur att man är välsignad med god fysik tänkte jag..
-Det är otroligt vad man mäktar med när man är i toppform, sa jag till Saku när allt var klart. -Javisst, så här stark har jag inte känt mig sedan vi gick med i EG. När ett maskineri fungerar som ett fickur så är livet lätt som en fjäder i sommarbris. Man dansar fram lösningar och glömmer bort världens problem. Visst finns det folk som svälter och människor som fortfarande dör i krig trots att vi borde veta bättre. Men inte ens det kunde svärta ner energin som likt en utlösning bara sprutade ur oss. -Detta är karpfiske på den allra högsta nivån, konstaterade jag efter att jag blivit klar med min runda på 100 situps. Det var Sakus tur att köra 75 snabba armhävningar. En enda gång i livet hade vi fallit offer för feltänk när vi investerade i en avkrokningsmatta, storlek dubbelsäng. Denna hade vi sedan länge använt oss av som träningsmatta. -Kyss mattan, skrek jag så hela sjön ekade. -Du måste kyssa mattan varje gång du går ner, först då blir du ett med moder jord medans du bygger upp latsen!
Efter vad som kändes som en evighet så samlades vi vid stora vindskyddet för en bit mat. Direkt så visade Palle hur en riktigt onyttig måltid skulle se ut. Flottiga raggmunkar serverat med ännu flottigare stekfläsk. Och kött fanns det som på en kyrkogård. Till det, hör och häpna, lingonsylt. Något som endast bögar och pensionärer äter i Finland. Inte ett salladsblad bjöds det på men givetvis alkohol som middagsdryck. Vi åt under protest. -Det går att spy upp i skogen när vi går tillbaks, viskade jag till Saku. Bara tanken att sova med en sån fläskbomb i magen gav avsmak. Jag undrade när våra träffar skall ta steget in i 2000-talet även kulinariskt? Är steget verkligen så långt från fläsk o raggmunk till soyaköttsbiffar och kikärtsröra? Varför väljer folk att förgifta sig så fort man landat vid sjön? Och vore det inte hög tid att byta ut starkölen mot helt vanlig mjölkdryck?
Chrille lät som vanligt som en repig skiva när han med nasal stämma drog igenom reglerna för racet. -Och nu till paragraf 13:2, vi får börja mäska kl 15.00 lokal tid och prick 16.00 får man kasta ut riggarna. Inte ens på en karpträff slipper man regler tänkte jag. Men han är pedant den gode Chrille. Hur han slagit sig samman med Palle som verkar ta livet på uppstuds kommer jag aldrig att kunna räkna ut? Jag förstår att han undviker mig, men även Palle känns ostabil i trivseln för att vara en fungerande duo. jag har sett det med egna ögon när livet tagit över Palle och en annars tråkig karpfiskehelg har blivit en riktig höjdartillställning. Roosen känns annars på förhand som en given lagkamrat åt Chrille. Lugn, lojal och framförallt stabil i lynnet. Att Roosen skulle få för sig att bli krånglig och oberäknelig känns avlägset. Då måste vi förstå att i Chrilles värld så kan en fiskehelg vara förstörd om man råkar köpa med sig korv med fel kötthalt. Några såna problem lider som tur är inte Team Finland av. Vi passade på att koka kaffe och insupa inramningen tills mobilen plingade. Klockan hade blivit 20.00 och Esbjörn hade landat resans första karp. -Vi har inte ens fått ut spöna, sa Saku och tog en klunk cappucino, direktimporterad från södra Palermo. -Allt har sin tid, sa jag och fortsatte. -Vår tid är här och nu, inga klockor i hela världen får rucka på det vi har. -Naturen, lugnet, sinne och själ i perfekt symbios. Det finns större frågor i livet än en karptävling vänner emellan.
Lagom till skymningen så hade vi fått ut spöna. Jag kastade åt höger och Saku åt vänster. Totalt opolitiskt givetvis. Harmoni känner inga partigränser.
Till kvällen hade vi bjudit upp Chrille och Palle för en bit mat tillagad över öppen eld. Fläskkarré köpt från Katrineholms allra finaste butik. Hingo som försäljaren heter slaktar djuren själv. Enligt honom så ger ingenting köttet mer karaktär än en rostanlupen bila. En lustig man som gjorde sig en förmögenhet på gymnastik innan han sadlade om och blev slaktare. Han brukar ringa mig några gånger per år och berätta historier från kommunismens Rumänien, vilket är konstigt då han är född i Eslöv.
Tids nog så anlände våra hjältar, Palle bärande på en treliters vinare med det suspekta namnet Golden Dusch, och Chrille med en picknickkorg. Vi talade om livet och försökte verkligen inspirera grabbarna att göra en kursändring innan det gick precis åt helvete. -Se på mig, rak som en fura i ryggen, förr var hela min hållning en rop på hjälp. -Men vi har hittat ljuset. -På gym byggs det muskler, men här byggs det styrka, sa jag och pekade mig själv mellan fontanellerna. -Det behöver inte vara så seriöst, för det finns ingenting mer oseriöst än en man som tar sig själv på för stort allvar. -Man måste bara se till att finnas där för de som är vilsna och lotsa dem genom dimman. -Se på min karprigg, den är lika pålitlig som en grekisk revisor, men ändå så funkar den, för jag tvivlar aldrig. -Du kan ha världens bästa rigg, men tror du inte på den så fångar du inga fiskar. -Så fungerar allt, tillit och tro på det man gör. -Det är inte så noga vad man gör bara man har hjärtat på rätt ställe.
Efter en stund så åt vi. -Det var en fördjävla god köttbit skrockade Palle medans han slickade tallriken. Även Chrille verkade piggna till och satt där och smuttade på en öl utan att ens fråga om det var ok att förtära alkohol i vårat läger. En stund senare plingade mobilen igen och Esbjörn hade tydligen dragit en tolvkilos. Nizze däremot verkade totalt ur balans och verkade inte fånga någonting alls. Det gjorde förvisso ingen annan förutom Esbjörn. Men matchen hade endast börjat. De karpar vi obönhörligen kom att fånga skulle knappast väga ett gram under tolv pannor, det var på något sätt där vi hade lagt ribban.
Efter maten satt vi och hade mer trevligt än på länge. Grabbarna kändes lugna och stabila för första gången sedan Ursjön 2017. Vi pratade om livet men undvek de stora frågorna som rörde vår nakna existens. Sakus mobiltelefon hade lagt av, för gott dessutom. Skärmen var lika svart som natten, men vad ska man med en mobiltelefon till när man har varandra och nykterheten? -Nykterhet går aldrig ur mode, det sa alltid farbror. Men så följde han heller aldrig några trender. Under stunder som denna så är det lätt att tappa fotfästet om man börjar tvivla. Vi hade dessutom rätt stora frågor att tampas med. Fanns det ens karpar i Lilla Karsgöl? Men det spelade liksom ingen roll en kväll som denna. Det var först när Chrille nämnde Cris Yates det blev lite friktion i samtalet. Han är en man vi är rörande oöverens om. Palle håller honom och hans böcker högt medans hans bok inspirerade mig att nästan sluta fiska. Lite oväntat så höll Chrille med mig om gubbstrutten. Det är tur att man inte skriver böcker, för det är seriösa grejor. Så fort någon lägger omslag på ord och åsikter så blir det till en sanning. Själv håller jag mig till internet, där finner man aldrig de stora tänkarna, däremot stora och starka ord som sällan ses som sanningar. Ord är till för att användas, främst i tal. I skrift endast om det är absolut nödvändigt. Titlar likaså. Så fort någon tar steget och blir en författare så anses hans eller hennes ord som viktigare än en helt vanlig människas. Chefer är viktigare än arbetare och kulinarister folk som kan äta bättre än gemene man. Det finns till och med vinkännare, eller utbildade alkoholister som farbror valde att kalla dem. Alltså folk som är duktigare att dricka än du och jag. Vid Lilla Karsgöl så finns det inga titlar, och inga vars ord smäller högre än någon annans.
Till slut så valde grabbarna att gå till sina tält. Vi gjorde detsamma och somnade som små oskyldiga barn. Att det kan vara en sådan fröjd att sova när sinnet är starkt..
Natten hade varit lugn för oss. Målarmästaren däremot hade fått en karp på 16 kilo. En riktig skrytfisk kan tyckas, men motsvarar knappt två sexkilos. Själv hade vi dukat upp för kräftskiva. Lite lyx på morgonkvisten har väl aldrig skadat? Egentligen så börjar tävlingen först på söndag, det är sedan gammalt. Bertilsson har fångat fler karpar i Stora Karsgöl på söndagar än de flesta under ett helt liv. Och vad hade vi att slå egentligen? Inte mycket. Två run och vi hade förmodligen fler poäng än vad sällskapets bästa bowlare kunde få under livets allra finaste serie.
En stund senare fick vi veta att den nu mobillöse Saku blivit kapad på Facebook och hette nu Linus Westman och sålde presentkort för solresor på internet. Men det la vi ingen större vikt på utan åt våra kräftor. Noll näring, maximal njutning.
Efter det så var det dags att kasta om. Men det gjorde vi inte. Lunchen var endast sex timmar bort, och allt onödig kastande skulle strypas till ett minimum. Så vi la oss och läste istället. Saku en engelsk bok och jag ett tummat exemplar av Archibald Douglas memoarer. Efter en stund nåddes vi av sorgebeskedet att Roosen tappat en karp. Jag kände mig nedstämd. Han hade verkligen förtjänat det efter 27 blankdagar. Livet är sällan rättvist.
Det är lustigt hur fort sex timmar går när man sover funderade jag när vi gick genom skogen till stora vindskyddet…
Lunchen blev en succé när man själv fick laga det. Mos stiligt upplagd på fiberrik tunnbröd. Till det serverades två nyttiga korvar på en bädd av två olika sallader, isberg och räk. Sedan lök och fanatiska mängder ketchup och främst senap. När det hela sedan tvinnas ihop till en rulle så uppstår magi. Inte en onyttighet så långt ögat kunde se. Mycket riktigt så ökade trivselnivån med flera hundra procent så fort alla hade ätit. Quizpoängen som undertecknad hållit via länk innehållandes tänkvärda och ömma frågor räknades ihop och sedan skulle varje lag få stapla tomburkar under 30 sekunder. När tiden gått ut så räknade man hur många burkar man hade i tornet. Emil vann med sex burkar. Varje burk gav en poäng som lades ihop med quizresultaten. För varje poäng så fick man en boilie som man från fem meters avstånd skulle försöka pricka i en burk. Och laget med flest boilies i burken vann.
Det blev lite av ett Östgötaklimax då all healing och nykterhet under helgen kulminerade i att jag satte våra sju första boilies i burkjäveln och vann överlägset. De andra 13 man skrapade ihop 8st totalt. Så överlägsen hade ingen varit sedan Karelin brottades. Detta sände en stark signal till det övriga fältet att de kunde räkna med fortsatta framgångar senare under helgen när det väl blev dags att meta på riktigt!
Efter lunchen och tävlingen som i folkmun härefter kommer att kallas för ”slakten vid vindskyddet” så tog jag ett djuplodande samtal med Roosen. Mannen verkade vara en spillra av sitt forna jag. Orolig som man är av sina vänners psykiska välmående så kände jag mig manad att rycka in.
-Hur kommer det sig att du klarar av att prestera under såna här förhållanden undrade han? Ja, det är en fråga varje man borde kunna vara man nog att ställa sig själv. Många är de som visat sig vid sjön men inte klarat av pressen och valt att lämna. Och ännu fler är dom som aldrig kommer att få chansen att göra det. Det krävs en vilja av stål att hantera det, och på pokalen så går det att läsa vilka som lyckats. Givetvis så står våra namn först med stora bokstäver. Resan då vi inte bara slog samtliga deltagare utan besegrade en småländsk storm som nästan tog livet av Bertilsson. Efter det så mäktar man inte med att bestiga samma berg igen. Det finns ingenting längre att bevisa. Från toppen så finns det endast en väg. Ner. Men vi var inte bara bäst när det verkligen gällde, utan även bäst redan från start, och bäst med sista lott från sämsta möjliga plats. Sedan så steg det hela åt våra huvuden. Ära, berömmelse, kvinnor, sex och alkohol klev in i bilden. Ja, allt det där klassiska du vet.. I sex år famlade vi runt i en spritdimma och trodde vi var oslagbara. Det var vi också, om man ser till de vi tävlar mot. Men mot våra egna demoner var vi chanslösa. I år så är det första gången vi ser det hela med nyktra ögon, och vad får vi för det? Fiska i en sjö utan karp. Året kommer att vara ett själsligt test. Kan vi besegra oss själva och hålla ihop det hela? Som du såg vid boiliekastningen så finns det inga män runt denna sjö som kan ta oss just nu. Det hela var endast en fingervisning om hur nästa års tävling kommer att bli. Vi har gjort fel, det är vi smärtsamt medvetna om, och i år så sonar vi våra brott. I sex långa år har vi famlat i mörker av varierande grad, nödställda och vilsna. Och nu är jag lika ärlig mot dig som dagen är lång. Dina problem är de rakt motsatta. Samma mörker har svept in dig och tryckt dig allt djupare i livets bottenslam. Men ditt fall började redan från noll. Det fanns ingenting där för du trodde inte på det du gjorde, och sedan så har du låtit dig slukas av en nedåtgående spiral av misär, onani och självömkan. Nu är det dags för dig att resa dig från misären och ta linjetrafiken mot lycka. Enkel biljett. Skit i årets tävling, landa, balansera och återkom nästa år som en ny man. Det tänker vi göra. Tiden för försoning är kommen. Se dig i spegeln, klä dig i säck och aska och be dig själv om ursäkt för att du kunnat låta dig rasa så lågt. Det har vi gjort. Du är en bra karl Roosen, men du måste själv inse det. Och då kommer även karparna. Dina race har varit som en gravöppning från start till mål. Det håller inte!
Väl tillbaka i lägret vid sjön utan karp så slängde vi ut våra riggar och återgick till att inte göra något nämnvärt. På kvällen skulle Chrille och Palle bjuda oss på mat. Jag la mig i sängen för att ta en rejäl funderare på Småland? Jag är ingen professor, men visst låter det, åtminstone på film, som att det var främst härifrån folk verkade utvandra till Amerikat? Ser man sig omkring så ser man att jorden är bördig som en skolpojke och skogen full med svamp och bär. Och skog finns det så det räcker och blir över. Inte heller kan man gå längre än tre steg innan man hittar nästa vattendrag fulla med fisk. Och när sjöarna tar slut så möts man av havet som under tiden fortfarande borde ha varit full med fisk? 1.2 miljoner svenskar tog sitt pick och pack och flydde, förmodligen hälften av dessa från dessa trakter. En annan sak som slår en när man besöker Småland är religionen. Här beds det till gud i tid och otid. Alla verkar vara religiösa fanatiker, och det lär ha varit värre förr.
Kan det vara som så att religion inte tillför så mycket för världen? Det som en gång i tid startat för att att utöva makt över en mer eller mindre svältande befolkning. Allt som hotade kyrkans ställning förbjöds. Åtminstone allt som var roligt. Sprit, spel o dobbel, horerier och homosexualitet för att nämna några aktiviteter vars ställning med tiden inte rasat som svenska kyrkans. Det man tog av människan var tron på att göra någonting själv och ersatte det med falsk och kollektiv tro på något som inte ens existerar. Individen var underkastad om individen inte råkade vara en mäktig man. För att kvinnor kunde väl inte bära ansvar, eller knappt räknas som individer? Folk utvandrar för att söka efter någonting bättre. Det är ingen nöjesresa utan en nödvändighet. Men det är en nödvändighet som sällan skulle uppstå om de som utövar förtryck inte fanns, alternativt rensades bort. Även Småland kunde ha varit en plats att leva på om individen hade gjort något åt kollektivet istället för tvärtom. Kollektiv och kollektivt tänkande har aldrig lett till någonting alls. Det som för jorden och utvecklingen vidare är de individer som är smartare än ett förtryckt kollektiv. Det kan vara teknisk, agrikulturell, eller medicinsk utveckling. Det kan också hamna på sidospår och hamna på internet när någon med ren viljestyrka bestämmer sig för att föra in en hel slagborr i röven. Men när det väl lyckas efter år av tekniska framsteg så kan lyckan inte beskrivas i ord. Än idag så ser vi ner på individualism i landet. Något säger oss att de framsteg som individen tar aldrig kan föras över på kollektivet. Och sånt beteende skall strypas i sin linda. Man får vackert sitta i sin Småländska stuga som är enligt normen för liten att bo i och knyta sin näve i fickan. Hade Carl Von Linné levt i Vimmerby så hade han förmodligen fått odla potatis på en stenig åker tills sina dödagar? Men jag gillar Småland och Smålänningar, det är ett trivsamt folk som trots allt som hänt ändå klarat sig relativt bra.
Med dessa funderingar så var det dags att väcka Saku och knalla ner till Smålänningarna för en bit mat.
Palle fann vi på ett alldeles strålande humör. Han visade upp sin allra finaste sida när tände grillen och formligen dansade mellan tuvorna och nynnade på något. Det skulle bli revben, kamben, fläskkotletter, potatisknyppen och smörstekta kantareller. Även Chrille hade strålat upp sedan senast. Bärande på den rödvita picknickkorgen som på senare tid blivit som hans förlängda arm så smög han ut från skogen och slog oss följe. -Vill ni ha en öl grabbar, frågade han. Vi avböjde med vördnad utan att förklara vad vi nuförtiden hade för synsätt mot alkohol, sjukdomen som inte finns. Vi hade med nöd och näppe klarat oss ur hans klor och nuförtiden så vandrade vi på livets smala väg. Däremot så undrade jag varför Chrille ägde en picknickkorg? Han känns på förhand inte som killen som går på picknick? Har han börjat smygsupa? Men varför väljer man då en picknickkorg istället för den klassiska Salomonryggsäcken och en cykel med bockstyret monterat uppåt? Var det av utrymmesskäl så borde missbruket eskalerat bortom all räddning vid det här laget. Lika bra att inte fråga.
När maten väl var klar så insåg vi snabbt att detta inte skulle bära frukt. Visst visste vi att grabbarna gillade mat, men detta liknade en grisfest. Till förrätt så fick man en halvmeter med revben och ett kilo potatis. Sedan så fortsatte man med svamp och biffarna. Excesserna kände inte till några som helst gränser. Ingen sa mycket alls. Själv kunde jag inte prata efter att fått i mig mer kött än Britt Ekland under hela sjuttiotalet. Den enda av oss som verkade något oberörd var Palle som åt som han aldrig förr sett mat.
Vi satt och inväntade skymningen medans vi såg över sjön. Det tändes lyktor på samtliga swim och snart var hela sjön tänd. Glada rop blandades ihop med vanligt tal som färdades över vattnet. Tvärs över sjön satt Roosen. Inklämd mellan Stahle till vänster om honom och Vicke med målarmästaren till höger. Han satt på sin stol och verkade ensam. Kanske så tog han en rejäl funderare kring vårat lilla samtal tidigare under dagen, eller så satt han där endast för att han njöt av att sitta där? Kanske hade det starka budskapet äntligen nått fram? Stahle som hade grabben med sig verkade ha fullt upp med att vara far åt en son som säkert undrade varför det inte kom upp några fiskar trots att vi snart skulle äntra det tredje dygnet? Vicke och Målarmästaren pratade garanterat fiske, vad annars som skulle förena de två kunde jag inte komma på trots att jag verkligen gav tanken ett rejält försök. Stora Vindskyddet hade flest tända lyktor som lyste upp den allt mörkare kvällshimmelen. Ostviken låg tyst och öde, där tävlades det nervöst. Bertilsson, även kallad mannen som kunde meta bakom hörn skulle med stor säkerhet komma igång på morgonkvisten och börja hota på allvar. Undrar vad grabbarna på nyss nämna udde egentligen pysslade med fredagar och lördagar? Det lät som att dom hade trevligt i vart fall. Lyktor längs klipporna och ljudliga samtal som då och då avbröts av tysta skratt. Så där Småländskt diskret utan att ta för mycket plats.
Till slut så såg sig Palle besegrad av köttet och kröp ner i bivvyt. -Den mannen kan inte må bra sa jag till Saku när vi promenerade stigen fram till Lilla Karsgöl. Han måste ha satt någon form av världsrekord i kött under middagen, och sånt brukar sätta sina spår. Jag avundades inte hans hälsotillstånd. -Måste vara som att gå och lägga sig med en död grävling i magen, helt otroligt vad han åt..
På morgonen så vaknade vi av att grabbarna på Robbans hade börjat dra karp. Två stycken rättare sagt. Precis som förväntat. Fast denna gång var det Jonas som slagit till. Bertilsson hade vaknat direkt och stod redan klar med håven när Jonas sprang till spöna. -Fan vad du dröjde hörde vi honom gorma ända till Lilla Karsgöl som knappt ligger i samma landskap. Såna lagkamrater växer verkligen inte på träd.
Men det visade sig att ändå inte räcka ända in i mål för grabbarna. Esbjörn och Nizze blev för starka denna gång.
Visst kan man med lite fantasi se att de med flest poäng vinner en tävling, men rent moraliskt så visste alla vilka de verkliga vinnarna var. Vi hade suttit vid en sjö utan karp, och ändå varit betydligt närmare en karp än de allra flesta. Dessutom så hade vi vunnit boiliekastningen med så pinsam överlägsenhet att Bertilsson bestämde sig för att själv arrangera tävlingarna och quizzet nästa år. Men den allra största vinsten var hälsan som aldrig svek. Vi kände oss starka hela vägen hem trots nästan omänskliga insatser. Det är verkligen en fröjd att leva när man har hälsan.
Den enda pokalen Palle inte lyckats lokalisera den rättmätiga ägaren till delades ut till grabbarna från Ostviken. Grabbarna kunde nu rista in sina namn i ett stycke svensk sportfiskehistoria med den press och ansvar det kommer att innebära. För oss så tog det sex långa år av besvikelser och misär att landa från bedriften. Från dagen vi ristade in våra namn i det finaste av Svensk tenn så hade det gått spikrakt nedåt. Det kunde ha slutat riktigt illa om vi inte funnit ljuset. Visst kan även jag och Saku kalla det, precis som samtliga andra kallade det, för en moralisk seger utan dess like. Men för oss var det endast ett mellanår.
Nästa år tänker vi visa hur det Finska stålet biter!
