Tombas krönika September 2020

Dela gärna så fler får läsa artikeln

TID:

Människan är bra uppfinningsrik när det kommer till våra fel och brister. Ingen får väl klassas som dum i huvudet, utan man hittar på en massa diagnoser för att spackla över dumheten och skapa förståelse. Många är dessa förkortningar som idag egentligen beskriver en och samma sak. Det man aldrig får säga högt. Ett liknande stadie är brist på fantasi. Den kan drabba när som helst, och nästan vem som helst. Men vi väljer att kalla det för skrivkramp. Hur svårt är det att skriva om man vet vad man ska skriva om? Precis, det är inte svårt alls. Men det är väl skönt att luta sig mot en anledning som folk förstår och visar sina sympatier för.

Sen kan man ju alltid skriva om sånt som redan är skrivet, för då håller man sig lite aktuell, eller vad man nu strävar efter? För pengar tjänar inte många på att skriva. Inte i specimenmetarsvängen i alla fall.

Jag lider av många saker, men skrivkramp är inte ett av dom. Jag skulle lätt kunna sitta och skriva från morgon till kväll. Slipa på den där magiska artikeln, eller texten som får alla att tappa hakan. Kanske kunde jag få mitt stora genombrott som författare? Bli rik och tjäna miljoner. Gå på kändisfest och ligga med någon från tv4.

Knappast…

Jag skulle bli en rätt usel författare, för jag saknar två vitala beståndsdelar en god berättare skall äga. Förmågan att skriva, och sedan all kunskap. Jag tänker inte Hans Lidman eller Arne Broman, utan en riktig författare som kan trolla med orden och få till den mest fantastiska berättelsen. En sådan som ingen hittills läst. För den är ännu inte skriven.

Sedan en annan sak. Vi är inte längre många som skulle kunna förstå en sådan text. Hälften av oss är knappt kapabla att skriva två meningar på Facebook utan att röra ihop det. Innan ni får damp så ska jag dock förklara mig. Vi är inte kapabla för att vi läser nästan aldrig. En fysisk bok är en investering. En investering i tid, och i pengar. Om du har betalat för boken, så tar du dig tiden att läsa den. Det får man förutsätta, för ingen köper väl en dyr bok utan att ha åtminstone ambitioner att läsa den? Annars så är det mesta idag digitalt. En kommentar på Facebook, eller varför inte min krönika är två exempel av våldtäkt av det svenska språket. Jag kan inte skriva korrekt, vilket iofs inte är ett handikapp utan lathet. Många stora författare skriver satan så illa. Men dom har något jag eller du inte har. Kontroll. Folk och organ som lägger ner dyrbar tid och går igenom texten innan den publiceras. Skriver du en bok så har du någon jävel som ska korrigera texten, konstruera de meningar som du försökte men inte riktigt klarade av. Sedan det kanske viktigaste. Faktakoll. Man måste kunna förutsätta att en bok innehåller fakta som är korrekt, om det är bokens ambition. Man kan inte bara hitta på fakta, för då kallas det i bästa fall för fiktion, eller i värsta, desinformation. Gränsen mellan dessa två är hårfin. Skriver jag att 13% av svenska män är potentiella våldtäktsmän så gör den exakta och udda nuffran att många skulle kunna tro att påståendet innehåller en uns av sanning. Det är en väsentlig skillnad att skriva att alla, eller inga svenska män är potentiella våldtäktsmän. För det är så uppenbart ironi.

Problemet är bara att fakta är väldigt tråkigt, och att bra språk flyger idag högt över huvudet för den genomsnittlige läsaren som inte är van att handskas med ord och meningar som är konstruerade att stimulera ett (högre) intellekt. Därav blir resultatet att vi istället för att sporra fram någonting vackert förenklar allt in i absurdum så att den dummaste av personer bör förstå det som skrivits. Men då är det vackra sedan länge borta. Det är därför vi inte klarar av att läsa böcker som är skrivna för 100 år sedan eller mer. Språket förändras, men inte alltid till det bättre. Att skriva ”hava” istället för ”hafva” är en förenkling kan tyckas. Men vi använder idag oss av ordet ”ha”. Vilket är helt ok. Det är kort och koncist. Men vi skriver inte okej längre? Vi har väl förkortat ordet ”okej” till ”OK”-Uttalas okej. Som ni ser, det blir rörigt. Eller som kidsen säger. Det blir rörigt liksom. Vi får vara glada för det lilla, att dom lägger till det vår generation tagit bort. Att det är en och samma ord i varje mening spelar liksom ingen roll…

Men att ersätta ord som finansdepartement eller innerslang, med ”gummigrej” eller ”det där jävla stället” är inte acceptabelt.

Det är bara att inse att god språk idag inte är speciellt prioriterat.

Jag säger inte att jag är någon språkguru, för det är jag inte. Men jag försöker åtminstone att kontrollera min skrift. Använda synonymer, färga och i största möjliga mån undvika upprepningar. För om du har någonting viktigt att säga, då är det viktigare än ni tror med språk. Att skriva: -Alla våltäcktsmän borde skjutas. Berättar egentligen mer om dig än dina åsikter. Om du inte är kapabel att skriva ”våldtäkt” så har du någonstans på vägen förlorat din rätt att vara med i diskussionen. Jag skulle aldrig ta till mig av någonting en människa i vuxen ålder som inte hanterar sitt eget språk. För hanterar man inte den mest basale och livsviktiga funktionen man besitter, så tyder det på antingen inkompetens eller något annat som inte ger dig pluspoäng i en debatt.

Sedan kan det ligga andra saker bakom. Det mest troliga, en kraftig berusning. Men i sällsynta fall dyslexi eller ett annat handikapp. Men då är ju att skriva det man inte bör pyssla med om man vill göra sin röst hörd. Jag kan ingenting om teknik, därför håller jag mig till skrift. Att välja rätt forum är därför viktigt. Jag har inget handikapp för elektronik, jag har bara valt att inte snöa in mig på det eftersom jag tycker att det är tråkigt. Därför blir jag inte heller arg om någon säger att, -du suger på det tekniska. Det säger Chrille till mig hela tiden. Skulle jag vilja, så skulle jag säkert lära mig. Men jag vill inte. Jag har gjort ett aktivt val. Men att säga till någon att personen skriver för jävla illa. Då blir det helt plötsligt ett påhopp. För personen kan inte rå för att han inte klarar av att skriva våldtäkt, utan måste klämma in ett C utan någon uppenbar anledning. Eller stavar gamla med två M. Det är inte ett handikapp, det är lågbegåvning som man kan ordna till med enkla medel, om man tar sig tiden. Jag har bråkat om detta med min tjej, som är utbildad svenskalärarinna. När man utbildar sig så måste man i pant ge bort sitt sunda förnuft och ersätta det med förståelse för personer som i grund och botten är lata. Vill du lära dig att skriva, så måste du läsa och analysera det du läser. Punkt slut. Precis som en hockeyspelare måste träna och analysera det man själv gör, och det andra kanske gör bättre. Det måste ju finnas en anledning varför två personer med till synes lika goda förutsättningar utvecklas i helt olika takt. För ingen i Sverige år 2020 kan väl vara av naturen sämre än någon annan? Är fallet så, ja då är du lat eller dum, eller både och i en cocktail av olycka.

När man hamnar i denna sits där man klart och tydligt ser att grabben inte är den skarpaste kniven i lådan, ja då tar man till sig till dessa kombinationer. Han måste ju lida av någonting eftersom han inte är en lika duktig hockeyspelare som grannens pöjk. Han måste därför lida av HPTS. Att grabben är ett geni i träslöjd spelar ingen roll. Huvudsaken är att han inte får vara sämre än någon annan i det han vill pyssla med. Vi får aldrig säga, att din grabb suger på hockey, håll dig till träslöjd, för där har du talang. Nej, fan heller. Vi måste med skohorn klämma in honom i laget så han får speltid. Vi binder en massa resurser kring honom för att han i bästa fall blir medioker. De som får lida är alla andra. Precis som alla riktiga dyslektiker får lida för dom som inte är dyslektiker. Eller de som är på riktigt sjuka som får lida för dom som belastar vården med en massa påhittat trams för att man inte orkar jobba. Det är sanningen som alla vet, men ingen vågar någonsin säga. För då är du en dålig person. Fullt jämförbar med Hitler, eller ännu sämre. En sund person inser snart att man kunde bilda ett lag där endast spelare som inte har samma förutsättningar som andra spelar. Där alla får känna sig lika viktiga, som en särskola, fast för hockey. Men nej, grabben ska vara med dom duktiga killarna, för föräldern inte vill att sin grabb ska framstå som fallfrukt. Men vad får grabben ut av det? Han kanske spelar hockey för att han tycker att det är roligt, utan att ha ambitioner att bli nästa Kenny Jönsson. Har någon frågat honom?

Marilyn Manson sa det jävligt bra när han fick frågan om vad han skulle ha sagt till grabbarna som begick skolskjutningen i Columbine, om dom vore här idag. Han svarade. -Ingenting, jag skulle ha lyssnat på dem, vilket ingen annan gjorde…

Ett handikapp är sådant du inte klarar av, men klarar dig inte utan. Som hälsa, skrift, språk, arbetsvilja, sunt förnuft och att lyda lagar och regler. Lathet är inte ett handikapp, eller om du inte är skapt för hockey, för det är inte alla. Jag hade lätt hamnat i det andra laget, men förmodligen haft roligt. För hur roligt är det att vara sämst? Man är väl hellre bäst av dom sämsta än sämst av dom bästa? För det är det sport nämligen går ut på. Att vara bäst. Det är liksom det sport är byggt kring. Något vi i Sverige har extremt svårt att acceptera. Om man vill bara utöva det, då är det en hobby, motion eller tidsfördriv. Inte sport. Vem vill se på fotboll där spelarna bara är glada att vara ute o röra sig lite?

Ju fler grejer vi klassar som handikapp gör bara att de som på riktigt behöver hjälpen blir utan den.

Någonstans här borde de flesta undra varför det inte är så mycket fiske som det brukar vara i min krönika? Det är för att jag inte fiskat på länge och satte mig bara och skrev helt planlöst. Detta är resultatet så här långt. Det är nu jag med skohorn ska klämma in lite fiske i en krönika som kunde lika gärna ha varit ett kapitel i Jimmie Åkessons sommartal.

Så temat denna gång är tid. Det skrev jag högst upp så att alla skulle förstå det.

Tombas krönika September 2020

Ord är tid. Det tar tid att lära sig ord, och det tar tid att lära sig vilka ord som ska placeras var för att få maximal avkastning. Jag ska förklara hur ord kan missbrukas om jag vore en illvillig person. Ett exempel nedan:

Jag gillar att skriva på ett annorlunda sätt. När man inte vet om jag är ironisk eller dödsallvarlig, det är då jag anser att jag lyckats. För då kan man skriva vad man vill utan att folk reagerar. Det har varit planen från dag 1. Håller man sig till ämnet och sanningen hela tiden, då blir man kritiserad för sina åsikter, för man är på samma låga höjd som läsaren. Får jag kritik för denna text, ja då kan jag idiotförklara dig på ett enkelt sätt genom att påstå att du är en idiot eftersom du inte hittar den uppenbara ironin (som inte finns där). Det är en översittarstrategi som bygger på att kränka och förminska människor. Det är därför man lindar in allt in i absurdum tills ingen fattar någonting, och då måste man ju vara ett geni. En sak som uppenbart är extremt komplicerad kan man fråga om. Säg kvantfysik. Då är det befogat att ställa en fråga, för man vet innerst inne att detta är en sak väldigt få i landet förstår. Men en så simpel sak som att läsa en text, och sedan tolka den på ett korrekt sätt, ja det är väl på samma nivå som att skruva in en glödlampa. Då vill man knappast ställa frågor, för man känner sig dum. Eller hur? Det är ju betydligt enklare att hålla med om precis allt. Då ställs inga motfrågor, för översittaren vill ha folk med sig, inte mot sig. Det är såhär politik fungerar. Man skruvar upp språket litegrann för att en vanlig Svensson inte längre ska förstå. Då framstår Svensson som dum, och politikern som smart. Men det man inte förstår är att politikern måste ju vara smartare på det språkliga planet. Han har förmodligen läst en massa strunt någonstans, och sedan lärt sig strategier för att hålla den kritiske väljaren på en arms avstånd. Det enda sättet för Svensson att nå politikern är att själv anstränga sig för att utbilda sig själv. Ta reda på fakta, ta reda på vad svåra ord betyder. När man sedan förstår att de svåra orden betyder absolut ingenting, ja då är det enklare att komma med dina åsikter.

För detta så krävs det tid. Och det är just det vi saknar. Mycket har vi, men inte tiden.

En som lyckas med sitt fiske har ju tiden. Det är en förutsättning att kunna hålla sig på topp. Visst kan man ha ett bra år, eller två. Men att ständigt prestera kräver tid. Det är nummer ett. Sedan ska man ju ha vatten med stor fisk. Det är nummer två. Sedan ska man kunna ha pengar och medel för att kunna ha prylar och ta sig dit där de stora simmar. Det är nummer tre. Nummer fyra är ditt kunnande.

Men det är väl en riktigt tråkig synsätt att se det på så vis? Men faktum är att en dålig fiskare har 100% större chans att få en regga i vatten där de simmar än en duktig fiskare i ett vatten där det inte simmar några reggor.

Ska vi börja gnälla på våra bästa fiskare att dom har tiden. Det är därför dom lyckats? Nej. Men dom har TAGIT sig tiden. Den tiden som många borde ha lagt på att skriva våldtäkt eller andra svåra ord. Eller för den delen. Lärt sig hur man använder punkt, komma och andra symboler som av någon anledning verkar finnas på ditt tangentbord.

En duktig fiskare är inte alltid så duktig man tror. För fiske är inte speciellt svårt alla gånger. Men en riktigt duktig fiskare analyserar saker och ting. Planerar sina ledigheter och semestrar för att pricka rätt tidpunkt för en specifik art vid ett specifikt vatten. Kanske har han fört dagbok och genom det lärt sig när och var man ska stå. Detta har kostat en massa tid, men kostar nu mycket mindre då han lagt ner timmarna på att lära sig. Ska han nu dela ut denna info gratis till andra lata jävlar som inte lagt ner hjärta och själ i sitt fiske?

Kanske så har denna fiskare offrat en massa annat vi inte ser eller känner till? Kanske så har denna fisk tagit 30 dagar att fånga, men det vet ni inte när ni endast ser bilden. Kanske säger han inte hur mycket tid han satsat på färnan som till slut ligger i håven? Kanske borde man själv lägga sin tid på ett smartare och mer genomtänkt sätt att maximera chansen för att fånga en riktigt grann färna. Det handlar inte om vad han fick den på, för fisken kunde lika gärna ha tagit en ostbit, majs, räka eller bröd istället för ölkorven som den nu fångades på. Kanske så borde du läsa mer, tänka mer och analysera mer istället för att springa och köpa samma ölkorv som den duktiga metaren fick sin fisk på? Det du ser är inte resultatet av ett lyckat fiske. Det är resultatet av en lyckad planering. Det är ingen större lycka eller en större prestation att fånga en fjortonkilosgädda. Det finns säkert en miljon fiskare som kunde göra det. Men det finns endast en handfull som tar sig tiden att göra det, med allt som krävs. Om och om igen. Att fånga en stor fisk kan alla göra. Men att fånga sex gäddor över fjorton kilo under en tioårsperiod, det berättar en helt annan historia.

Det är därför jag vill läsa bra text. Saker som på riktigt ger mig den stimulering att antingen börja satsa hårt, eller att inse att detta med specimenmete inte är någonting för mig. Jag väljer det sistnämnda. Jag metar förmodligen mer än de allra flesta, men jag metar på fel sätt i fel vatten under fel tid och med fel metoder. Men jag förstår mycket väl vad andra gör, som gör det så mycket bättre. Jag kan snacka om karpfiske med Palle, som för övrigt jag måste tacka för den fantastiska krönikan senast. Men jag är inte på samma nivå som honom, eftersom jag tagit reda på fakta och sedan tagit ett aktivt beslut att inte delta i såna sammanhang med allt som det kräver. Han förstår det lika bra som jag, och tycker säkert inte att jag är en sämre människa för det. Jag är öppen och ärlig med mitt. Men att komma dit och vara världsmästare utan att varken läst eller upplevt hur det är. Det är fel hållning till saker och ting.

Jag kan skriva artiklar om färnamete, eller varför inte rudamete. För jag vet hur man metar de två arterna i teorin. Men jag vet inte hur man metar dom rätt och riktigt, så vad är poängen att ens tänka på att skriva ett sådant? Och vem fan skulle vilja läsa en sådan artikel av en man som själv inte är lämpad att skriva om ämnet? Jag lägger ändå inte ner den tiden efter stor fisk som krävs för att lyckas, så jag är knappast ämnad att skriva artiklar som i teorin kunde ge en stor fisk. Men jag kan skriva en artikel och tvista till den så den passar mig. Skriva en om mete efter småfärnor under vintern, för det kan jag. Där har jag dessutom lagt ner en massa tid då färnan och mörten är de två arter man kan med framgång meta mitt under smällkalla vintern.

Vad man än gör så är tiden A och O.

Att lära sig någonting tar tid. Hur lång tid beror på tre olika saker. Hur mycket talang du har, och hur du analyserar din tid. En analytisk person lär sig under samma tid mer än en lika talangfull som endast fäktar i fria luften. Sedan det viktigaste, hur mycket tid du lägger på att lära sig något. Allt i världen grundar sig på det. Ta reda på fakta, för du vill inte vara en av dom som minns 9/12 år 2001.

Vad har jag gjort då som är så jävla bra?

Absolut ingenting. Jag skriver från minnet, och då blir det som det blir. Jag har inte ens svenska som förstaspråk, vilket jag använder som ett rasistkort ifall du gnäller. Jag skriver endast en analytisk text om hur det i praktiken kunde vara om man valde att ta sig tiden. Men jag väljer att inte göra det. Därför blir inte texten bättre än såhär. Det blir oftast inte bättre än så här när man efter femte ölen spyr ut sin galla på facebook över våltäcktsmän.

/Tomba

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *