TOMBAS KRÖNIKA SEPTEMBER 2025
Tombas krönika september 2025 och det är återigen dags att summera våran karpfisketävling, karsgölsracet! Som alltid på Tombas vis!
Någonstans i Smålands djupa skogar så ligger den gömd. Eller ja, jag vet exakt var den ligger och hur man hittar dit. Och inte är den speciellt gömd heller. Kanske kan jag sträcka mig till att det är en illa dold hemlighet. Lite som min gammelmorbrors homosexualitet. Alla visste om det, men han vägrade hårdnackat att komma ut ur garderoben. Så var det i Finland på den tiden. Inte ens för sin pojkvän så erkände han. Idag är pojkvännen död, hans papegoja överlevde han också, och kommer förmodligen överleva mig med, för gubbjäveln ligger i något vårdhem i norra karelen och vägrar att dö. Förmodligen så tävlar han med evigheten om vem som först ger vika. Garderobsdörren eller tidsuppfattningen så som vi känner till det. Hans lilla hemlighet kommer således inte att dö med honom, för från livet får man inte med sig någonting till andra sidan. Karsgöl kommer därför att stanna här när Palle en dag stänger butiken. Karparna kommer förmodligen att överleva Palle, men tids nog så kommer även de att försvinna och kanske kanske så kan sjön då återgå till det normala. Utan karpar, utan tävlingar och utan primalskrik som fyller sensommarnatten med oljud och spritångor. Det kommer att ta tid, men allt kommer att bli bra…
-Dom är hur många som helst… -Varför i helvete har dom valt en bensinpump som boplats undrar Saku? -Det kan jag inte svara på, men detta är det yttersta beviset på hur en illa skött bensinpump kan se ut. På gräsmattan bredvid pumpen så går en man som ser ut att ha dragit annat än enbart pulka i sitt liv och på andra sidan pumpen så står det en gammal övergiven husbil och ruttnar ikapp med staden. Vi tankar trots ett milt obehag och satsar därefter att lämna Tindered bakom oss så fort som möjligt. Jag funderar att byns slogan kunde mycket väl vara ett citat av den finländske mästerpoeten Juice Leskinen. En man som kunde ha mer roligt med ord än jag med min… ja. Han sa i alla fall ”det viktiga är inte att jag åker, utan varför jag inte stannar”. Mycket tänkvärt, och förmodligen långt mer tänkvärt än någon i Tindered är kapabel att fundera ut. Efter att ha gjort precis som Juice så börjar mörkret falla. Det känns som en försmak till en liksäck som sakta försluts från tårna och mot huvudet. Vissa ställen känns mörkare än andra, och Småland känns exceptionellt mörkt. För allra flesta så är mörkret ett obehag, åtminstone människor. Medans jag rattar så försöker jag fundera vilka som gynnas av ett kompakt mörker? Kriminella, orienterare och fåraknullare, ja och Smålänningar, vilket iofs är nästan samma sak. Mycket sällan så kommer det någonting positivt ur ett mörker, ändå så måste vi försöka leva med det. Som fatalist så är det bekvämt att luta sig mot ett totalt förnekande och låta allt komma som det vill komma. Saku är förmodligen inte fatalist, och då kan man givetvis fundera om det inte vore bättre om han körde. Jag väljer ändå att inte nämna detta och rattar oss vidare mot grusvägen som leder mot sjön.
En grusväg är ett finare sätt att meddela att just här så tog antingen de kommunala pengarna eller intresset slut. Har jag förstått det hela rätt så har Småland extremt många mil av grusväg för att befinna sig mitt emellan de civiliserade delarna av landet. Palle skulle förmodligen kalla det för mysigt eller någon annan lögn man griper tag i en stund av svår nöd. Men förra året när han fick punka under racet så fördömde han landets samtliga grusvägar till det nedersta helvetet. Så, fort en människa glömmer. En grusväg håller alltid en god historia eller två på lager. Mina somrar i Finland kantades allt som oftast av just grusvägar. På väg mot tjärnarna vid ryska gränsen där farfars mjärden skulle vittjas så stod det pansarskydd likt jättegravstenar. Mellan dem så låg granatgroparna, och var stenarna som en gång där legat tagit vägen visste ingen. Med lagom intervaller på ca 5km så fanns det minnesskyltar uppsatta. ”Här utplånades 37 ryska soldater i ett bakhåll under natten när finska soldater smög sig på och sköt dom till helvetet”. Några såna skyltar finns tyvärr inte vid de småländska grusvägarna, men minnet fick åtminstone en bra sak som hänt under mörker. Ibland saknar jag min farfar, han lärde mig att spela om pengar och en massa andra matnyttiga saker som dagens farbröder förmodligen inte lär sina barnbarn. Ibland när han var på speciellt bra humör så kunde han beskriva hur han tagit livet av ryssar under kriget, och jag somnade så lycklig en nioåring någonsin kunde somna. Det e fan vad världen förändrats på 40 år.
Framme vid Ögöl så sitter dom mitt på vägen och super. Palle, Chrille, Roosen och johan samt Nizze. Nivån på rösterna är hög, nivån på snacket lågt. Det blir ofta så när de druckna samlas. Vi sätter oss med våra vänner efter en del kramande och öppnar varsin Lonkero. Idag så är det nästan på dagen 10 år sen jag träffade Roosen för första gången, och från dag ett så har han bemött mig med respekt. Detta skall givetvis premieras och under en hemlig rit så dubbas Daniel Roos till hedersfinne. De andra ser på och småskrattar när han får en kniv och en silvermedalj med Teemu Selänne, nordens överlägset största idrottare genom alla tider. Men Roosen vet någonting de andra inte vet. Vi har ett speciellt band som sträcker sig över vänskap och rasgränser, och det bandet blev plötsligt mycket starkare. Nästa man på tur är Baronen, men han är mer komplicerad och sur och tvär. I sig mycket fina egenskaper för en finne, men hans själ är svenskare än Roosens. Tiden får utvisa vad vi hittar på med honom?
En timme senare så skrördar natten sitt första offer när Palle simmar ur bild och går och lägger sig i sin bil. Roosen och Johan försvinner strax efter och vi kvarvarande byter några trötta ord innan vi också bestämmer sig för att lägga oss.
FREDAG:
Jag vaknar av att jag vänder på huvudet. Nattens dagg har bestrött en kall hinna över allt den hittat och så även min kudde. Jag ligger där utan att öppna mina ögon. Det är först man öppnar dom som moder jord hälsar en välkommen till en ny dag. Under ögonlocken så är det mörkt och tryggt. Där är jag ensam med mina tankar. Morgonen är nattens sämsta vän. Endast små fragment av drömmarna finns kvar och vilseleder en i sina tankar så man kan hamna precis var som helst i tanken. Min farbror är en stor tänkare, vem vet, hoppas det är ett släktdrag! Han hade många gafflar i elden samtidigt. Han började sin karriär att köra hammondorgel i en vit makt funk-fusionband i Tranås. Det tillhör på något vis en småländsk uppväxt. Sedan så blev det en himla massa projekt innan han som pensionär blev en pånyttfödd satanist och hittade lugnet. Han gillar mörkret när jag nu tänker på saken. Han sa alltid till mig om jag var nere att. -Du Tomba, varje dag är inte dålig, men det finns något dåligt i varje dag. Det hjälpte mer än vad som egentligen är förståeligt. Till slut så inser jag att det är lika bra att öppna ögonen och se dagen i vitögat istället för att dagdrömma.
Vi packar båten med våra saker och jag ror oss över sjön till Roten där vi ska försöka fånga en karp. Karsgöl ligger spegelblank och jag funderar om det fortfarande är Sveriges enda fiskesjö dit man kan köpa fiskekort på dark-web? Fiskekort har blivit en het potatis i landet efter att grabbarna i Kanalgratis metat upp en elritsa i ett norrländskt pissdike. Helt plötsligt så är alla på Facebook världsledande i att köpa fiskekort via i-fiske eller någon annan pissapp. Det skrivs spaltmetrar om ”skandalen” på sajterna och folk verkar ligga sömnlösa och inte kunna tänka på annat än det inträffade. Som om det inte vore nog så upprättas det polisanmälningar som om det skulle röra sig om en våldtäktsturne likt vikingarna hade när dansbandsmusiken var som störst i landet. -Fy fan vilka fittor dagens fiskare är säger jag till Saku utan att förklara vad jag tänkt på. -Jag vet svarar han och sedan så fortsätter vi att ro över sjön under stillhet. Fan vad livet är mäktigt med folk som inte brusar upp sig för lilla minsta tänker jag och ser på Saku.
För en gångs skull så har vi gjort allt vi kunnat innan samlingen. Tälten och spöna riggade, ölen kalla och prylarna utplacerade vid sina rätta platser. Ingen har någonsin startat en tävling med större övertag sedan Myllylä besteg skidspåren i Lahtis 2001. Vi bestämmer oss därför att gå till samlingen i förtid för att känna lite på pulsen. Skogen knastrar under våra fötter när vi tar oss från det mest avskilda fiskeplatsen i hela sjön som vi återigen fått som tröst för att fått sista lotten i Chrilles lottning. Den mannen lottar så jävla illa så det knappt är sant. Detta är det närmaste man kommer en finsk Minnesotabehandling tänker jag. Bara två män ensamma i en skog med massor av alkohol som sällskap och ändlösa promenader.
Vid vindskyddet så hittar vi Palle. Han ser ut som något man hittat i en pyramid, baksmällan måste vara monumental tänker jag, men vågar inte förstöra den goda stämningen. Chrille ser medtagen ut han med, fast av helt andra skäl. Han har börjat träna och tappat livsglädjen så som jag känner till den. Jonas och Bertilsson anländer i samma veva och vi sätter oss för att prata igenom allt vad som hänt sedan senast vi satt här och pratade om vad som hänt sedan vi senast satt här osv… Vissa bekantskaper är bra konstiga, jag gillar dem bägge två väldigt mycket, men vet samtidigt att när detta tar slut med karsgölsrace så kommer vi förmodligen aldrig mer att ses igen. Livet är fullt med konstiga relationer. Ibland så skulle man vilja ha modet att våga säga de saker man känner. En gång i livet så har jag som finsk man berättat om mina känslor åt en annan man. Det var efter att ha läst Rob Halfords bok som handlade i stora stycken om hans dolda homosexualitet och kampen att en dag kunna komma ut ur den där förbannade garderoben där min morbror än idag bor. Styrkt av boken och några kalla öl så ringde jag min bästa arbetskamrat Oscar och berättade till slut för honom att han var bög…
När alla till slut ramlat in så bjöd vi på mat. Raggmunksburgare med bacon, picklad rödlök, gräddfil och en massa andra prylar. Folk åt och tyckte att det var bland det bästa dom ätit på hela dagen. Själv hade jag supit bort rågbrödet så frukosten bestod av kaffe och sex chokladmuffins vilket mättar mindre än vad man kan tro. Nizze som återigen fiskade med Esbjörn som senast vi sågs hade ett bryggeri som han sedan dess tyvärr avvecklat. Där kände jag genast att vår potentiella vänskap fick sig ett ordentligt bakslag. Funderade sedan vidare om det är möjligt att supa bort ett bryggeri? Man har hört att folk druckit bort däckfirmor och svetsverkstäder, men bryggeri? Det borde väl vara omöjligt rent tekniskt?
Sista lag ut var Vicke och Målarmästaren. Det enda paret som kommit hit för att fiska. Dessa herrar har ett i mitt tycke osunt förhållande till fiske. Det är så sjukt mycket fiske att man inte vet så mycket annat om dom. Jag förmodar att målarmästaren jobbar som målare, men vad vet jag? Ibland borde man vara mer offensiv och dyka lite djupare i folks själar. Vem vet, kanske så hittar man två människor där om man börjar rota. Men man är alltid så satans modest. Fast på ett annat sätt så är dom två Europas sista vildmark. Ett outforskat mysterium som gäckar en med spänning. Och skulle man utforska den så försvinner magin. Folk måste kunna vara som dom är, bara för att man själv är som en öppen bok så behöver inte andra vara det.
Efter maten så rabblade jag fort igenom reglerna och beskrev den enklare quiz jag hade knåpat ihop på fritiden så alla kunde känna sig den där lilla extra biten mer speciella när dom besöker tävlingen. Roosen som byter lagmedlemmar i samma takt som Cradle of Filth hade i år hittat ett nytt offer i Johan. Skarp kille, var nog den ende i hela gänget som direkt fattade quizzet utan att ställa tusen följdfrågor. Byggjobbare var han med och vunnit sm i luftfuktighet i Växjö 2011, såna kan man lita på!
Knappt hade vi hunnit ut till våra swims innan Esbjörn drog till med en karp på styva tio pannor, En klassisk omslagskarp som man undrar om den är död eller levande på bilden. Karpmetare kan man dock inte beskylla för särbehandling. Ju mer missbildad fisken är, desto högre premieras den. Just denna exemplar saknade nästan alla fjäll, och det tyckte dom flesta var otroligt roligt. Har man som människa missbildningar så hamnar man sällan på några omslag. Möjligtvis i vissa specialtidskrifter som Roosen prenumererar på då… Tillståndet hos landets tidskrifter är väldigt sorgligt tänker jag medans jag sitter i min stol och ser över sjön. Fisketidningar lär vi inte ha inom fem år. Porrtidningarna verkar ha försvunnit med, De tidningar som funkar är såna för psykiskt sjuka människor, som bilsport och hänt extra. Folk med specialintressen verkar kunna betala vad som helst för att få en tidning hemskickad, och därför kan man slå fast att merparten av landets spinnfiskare är såna som inom fem år förmodligen kastar discogolf eller bakar surdegsbröd. En riktig metare är en metare livet ut. Och endast metare, en purist som aldrig nånsin spinnfiskar för att ”det ibland är kul”.
Tiden går sin gång och åter så börjar mörkret falla över den småländske urskogen. Runt sjön så tänds lyktor och eldar. Det är det bästa vi människor kommit på som bot. Jag och Saku grillar burgare och dricker varsin irish coffee. Jag undrar om whiskeyn gör kaffet godare eller kaffet whiskeyn godare men finner inget svar på den frågan. Ibland blir bara två saker bättre ihop än vad dom är för sig själva, Pen and Teller tex. Jag funderar sedan vidare och undrar varför folk som har NASA-tröjor på sig alltid ser ut som den absolut sista människan man kunde tänka sig att delta i ett rymdprogram? Livet är så fullt med frågor och man blir smått orolig om man hinner få svar på alla innan det är dags att dö? En skrämmande tanke.
LÖRDAG:
Jag vaknar i mitt tält till nyheten att Jonas fått en karp som är ännu mer missbildad än den förra, men på rakt motsatt sätt. Denna har fjäll över hela kroppen, men de ser ut att ha blivit kastade på karpen från 12 meters håll. Nog kan jag förstå vad folk menar med dessa, men jag har svårt att greppa att ett stycke natur bedöms inte utifrån hur gud skapat den utan som resultatet av ett inavelsprogram. Jonas karp vägde något kilo mindre än Esbjörns, så jag håller mig i skinnet och tänker positivt och framåt. Så där offensivt som såna peptalks-talare som olika kommunala firmor anlitar för att gjuta mod i sina anställda. Skulle man däremot prata med lika stor inlevelse om gud så blir man utan undantag stämplad som en psykopat. Förmodligen även i Småland.
För 250 år sen så bodde det en man på ett ställe i Småland som hette Kåryd. Orten har inte funnits på länge och dess exakta placering kan man inte med säkerhet heller fastställa. I Kåryd så bodde det endast en man som kallades för Slåttaren och han bedömdes enligt samtliga att vara sinnessvag. Ni vet, en sån man håller ett visst avstånd till och ser inte in i ögonen, för vem vet, det kanske smittar? När Slåttaren besökte någon av byarna för att handla på sig det han behövde så möttes han med missmod, glåpord och diverse elakheter. Ingen visste vem han egentligen var, men ryktet spred sig och blev för varje gång den bytte mun endast värre. Till slut så gick ryktet att Slåttaren var en barnamördare och hans liv blev ett rent helvete. En dag så försvann en liten flicka från en av byarna och ett stort pådrag inleddes för att leta rätt på den försvunna tösen. Tio starka karlar skickades hem till Slåttaren för att slå ut sanningen ur honom. Han misshandlades så han nästan dog, men erkände aldrig något bortrövande. Till slut så hittades flickan i en av skogarna där hon gått vilse. Det visade sig att Slåttaren var helt oskyldig.
Nu förstod folket vad dom hade ställt till med och skämdes något så fruktansvärt över det dom gjort mot Slåttaren när han nästan misshandlades till döds. Från den dagen så välkomnades han in i samhället och det visade sig att Slåttaren var en riktigt trevlig man. Det ingen visste var att Slåttaren ruvade på hämnd. Under de kommande åren så mördade han sju barn ur byarna runt omkring, men blev såklart aldrig misstänkt. När Slåttaren sedan dog så hittades kläderna och skeletten från barnen i gödselhögen bakom Slåttarens hus. Nu visste inte folk vad dom skulle tro längre? Var Slåttaren ond från början eller blev han ond efter att han själv drabbats av folkets omotiverade ondska? Vems var felet att barnen mördats, Slåttarens eller Folkets? Skulle det bli bättre om alla straffades med döden eller var det bättre att sopa hela händelsen under mattan? Man valde givetvis det senare alternativet. Men barnen till de mördade barnen glömde inte och osämjan fick åter fäste i byarna. Man fick helt enkelt skapa ett ting mellan byarna för att kunna gå vidare utan att gå under. Byarna enades under samma flagg och kom att heta Tingsryd, vilket anses än idag vara världens mest bittra samhälle.
Jag funderar på Chrille som bor i Tingsryd och undrar för mig själv om han någonsin kunna hitta fred inom sig? Blir det verkligen bättre av att försöka dränka sina sorger i sallad och löpning? Nog borde jag verkligen försöka prata med honom, om man bara hittade modet…
Lagom till middagen så hade ingenting annat hänt än att vi gått upp till Lilla Karsgöl och konstaterat att inte heller där så hände det någonting. Så vi vevade upp våra premiumboilies och knallade de sex milen fram till vindskyddet där det skulle bjudas på nudelwok och tävlas i diverse grenar. Bertilsson som tagit på sig det ansvaret gjorde ingen besviken. Det tävlades i klassiska finska grenar som ölhävning och kasta längst med en 12 kilos sten. Och för fjärde året i rad så vann Team Finland bucklan som faktiskt betyder något.
När alla satt samlade så tänkte jag lite på hur så många olika tankar och viljor kan samexistera när man samlas kring ett gemensamt intresse. Sett till statistiken så borde en av oss antingen suttit eller hamna på kåken. Minst en av oss är homosexuell och två av oss har blivit utsatta för våld och 5 av 6 tycker att rysk roulette är totalt ofarligt osv osv. Statistik är därför en sorts fakta. Hur stor är då sannolikheten att en erkänt duktig karpmetare som Roosen kan sitta vid en erkänt fint karpvatten som Karsgöl och blanka i 30 dygn i sträck? Jag skriver inte detta för att förminska Roosen på något sätt. Men det borde vara statistiskt omöjligt att meta en hel månad, dygnet runt med tre spön under finfina förhållanden och inte få ett enda napp? Nästan lika omöjligt som att Vicke och Målarmästaren metat racet två gånger och vunnit bägge och inte fångat en fena under tio kilo. Rent statistiskt så är det sen större chans att vi alla är homosexuella eller att vi alla hamnar i fängelse än det Roosen mäktat med. Han har alltså haft sina beten i plurret i 129.600 minuter utan ett napp. Ett genomsnittligt samlag i Sverige tar ca 6 minuter. Under tiden han metat så kunde Roosen alltså haft 21.600 oskyddade samlag och statistiskt kunnat vara far till 720 barn. Han kunde alltså ensam ha ökat Tingsryds kommuns folkmängd med 6% under tiden han metat bort. Det är väldigt sorgliga siffror, både för Roosen som Tingsryd.
Men Roosen är en känslig själ, det märkte vi inte minst när Chrille sa åt honom att han fått punktering. Vi drog till parkeringen för att kolla om det verkligen kunde stämma, eller om detta endast var ännu ett smakprov av den Tingsrydianska humorn? Roosen först på spången och jag strax efter. Han har en bra röv tänkte jag när vi gick i en spänd förväntan. Han i trendkänsliga terylenbyxor och jag i brallor som prasslade av reapris. Väl framme så kunde vi konstatera att de verkligen fått punktering.
-Du har väl reservhjul och domkraft med dig undrade jag? -Nej. -Nej vad? -Varken eller.
Så det enda jag kunde bistå med var med nycklarna till min bil och en axel att gråta ut på. Har inte sett Roosen lika otröstlig sedan skivor från Vetlanda slutade sändas.
Efter middagen så fortsatte tävlingen. Väl vid roten så kokade vi varsin irish coffee och satte oss för att spana in läget. Det är det enda två finska män kan göra i en skog. -Det verkar bli fullmåne konstaterade Saku. -Månen är en grej som är bättre i mörker än mitt på ljusa dagen. -Nja, fast det är väl ljust på månen när vi ser den, så då måste väl månen vara bättre på dagen? -Det har jag aldrig tänkt på faktiskt. -Så månen är en av sakerna som är bättre på dagen? -Måste väl vara så? -Har du funderat över vad vi skulle kalla jordens olika faser om vi bodde på månen? -Skulle vi nu sitta där och säga att det verkar bli fulljord inatt? -Nej, isåfall så skulle vi ha suttit där på dagen när månen har natt. -Ja, det måste väl vara så att månens dag är vår dag och vice versa.
Efter en stund så hade vi nått fram till den periodiska tabellen och kunde krasst konstatera att dagens ungar inte kan den som flytande vatten, och det är synd och skam när det helt plötsligt började spränga ut musik från Robbans udde. Det verkade att Jonas fått feeling och pumpade ut den odödliga klassikern runka mig med vita handskar på. I chatten så önskade Nizze crazy train med Ozzy och mitt humör sjönk som en sten. Jag ville berätta för honom att han är så långt på fel sida om den gula geten att det nästan gjorde ont i min själ, men hade inte hjärta att krossa fler hjärtan på denna resa. Snart så började Palle primalskrika på stora vindskyddet samtidigt som Chrille tydligen däckat i sin karpstol. -Alkohol är verkligen en hemsk drog för amatörer. -Mmm, ingen klass alls. Jag funderade om Baronen varit här, vilket kaos som det hade kunnat bli? Jag trodde aldrig att jag skulle börja sakna den mannen, och det gör jag inte heller.
SÖNDAG:
Natten hade inte gett några karpar. Jag tror heller inte jag hade hört mina larm i oljudet från sjöns andra sida. Vår nyfunna nykterhet hade verkligen inte betalat av sig för fem öre. Alla andra verkade ha roligt medans vår höjdpunkt under kvällen varit maten vi lagade på muurikkan. Hängmörad oxfile och parisplugg dränkta i ljummen bearnaisesås. Varje köttbit motsvarade ett flak starköl och jag funderade om vi slagit yxan i sten när vi valt denna linje? Vad äter karpmetare på sina resor egentligen? Engelsmännen äter såna äckliga korvar och annat skit, men att jämföra deras matkultur mot vår är som att jämföra apor med människor. Jonas och Bertilsson hade ätit var sin korv, men druckit desto mer. Det kändes oväntat att just dom två skulle dricka bort sina chanser. Tråkigt att bevittna. Målarmästaren hade lagt upp en bild på kallskuret, men vi förstod aldrig om det var huvudrätten eller endast en aptitretare? Roosen och Johan hade inte ätit någonting alls vad jag kunde se, förmodligen så hade det supits en del även där. Chrille har inte ätit på hela året vad mig angår. Sallad och mineralvatten. Esbjörn och Nizze satt mitt emot oss, och vi kunde inte se någon grillfest där heller. Kanske så äter inte karpmetare nämnvärt mycket utan koncentrerar sig fullt på det spännande fisket?
Roosen la ut en bild i gruppen och meddelade att han sålde glass mellan 11-14. Hur bitter kan en man vara över färgen på ett parasoll, och hur länge skulle detta trauma hålla i sig? För många år sen så skulle jag köpa ett parasoll åt honom när jag ändå besökte Swedbaits faciliteter. Jag minns tydligt att jag frågade. -Ska det vara någon speciell färg? Och han svarade att nej, det spelar ingen som helst roll. När han fick den levererad till Karsgöl så exploderade han i ett av sina många vansinnesutbrott. -Jag ser ut som en jävla fittglassförsäljare. Och här står vi idag, sju år senare och blir påminda av något så trivialt som färgen på ett parasoll. Det är olustigt hur en bra sak kan bli så dålig så fort och hålla i sig så länge.
Vid parkeringen så delade vi ut bucklan till Esbjörn och Nizze och bytte några artighetsfraser innan färden fortsatte till Charlies pizzeria. -Det e satan vad pizzorna är små i Småland. -Jag tänkte precis på samma sak svarade Saku. I Eskilstuna så är pizzorna stora som parabolantenner, inte undra på att man är gravt överviktig. -Men lycklig, log Saku. -Ja, i Eskilstuna är allt bättre.
När jag svänger in på min gård så har det börjat skymma. Snart så kommer staden bada i ett kompakt mörker. Jag känner mig plötsligt väldigt trött, och det är då det slår mig. Från parkeringen vid Karsgöl så sprids vi åt alla håll. Chrille till Tingsryd, Palle till skuggan av kärnkraftsfabriken i Oskarshamn, Vicke till Linköping osv osv. Men jag och Saku får komma hem till Eskilstuna. Livets frukter delas verkligen inte ut rättvist. Vi vann måhända inte tävlingen i år (heller). Men i livets lotteri så är vi de stora vinnarna.
Tomba.
