TOMBAS NYÅRSKRÖNIKA 2023

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas nyårskrönika 2023 bjuder på både viktig kunskap, reflektion och ett stort djup. Med dessa ord önskar vi alla ett gott nytt år!

Livet är en stig som aldrig verkar ta slut. För varje steg framåt så finns det avtagsvägar, korsningar och accelerationsfält. Men inga rondeller. Alla beslut vi tar för oss framåt trots att vi endast kan blicka bakåt. I backspegeln så är sikten fri i miljontals mil, ändå så kan vi inte se en endaste meter framåt. Varje krok på stigen kan öppna en ny möjlighet att leda oss vart som helst, men där kan vägen också ta slut. Abrupt och skoningslöst. Livet är i mångt och mycket endast en berättelse över ett liv som man läser från fel slutet och mot dess början. Resan runt hörnet går från någonstans mycket längre bort. Någon färna kommer att vara den sista man fångar och någon årskrönika kommer att vara den sista man skriver. Just därför är det viktigt att fånga dessa färnor och skriva dessa krönikor även fast man sällan har så mycket att framföra. Folk tror att det viktiga i ett liv är dom stora sakerna man gjort. Men jag skulle vilja säga att mångas liv blir fattigare på grund av dom små sakerna man låtit bli att göra.

LIVET I KORTA AVSNITT

SKYDDET:

mörtfjäll

Fjällen på en mört är inte endast en spegel av ren skönhet som vi metare verkar tycka. Vi glömmer så ofta att de inte finns där vår skull, utan som ett skydd, ett pansar i dess mest storslagna och utsmyckade form. Så lika, ändå så hittar man inte två som är identiska. Var för sig vackra, men ihopsatta till ett kollage av stor skönhet. Naturen är fantastisk när den vill!

Ett perfekt exemplar av Rutilus Rutilus anser vi vara en som inte saknar ett endaste av dessa fjäll. Vi glömmer att fjällen inte berättar oss någonting alls. Det är först när de saknas när fisken får ett mervärde, eller en historia väl värd att berätta. Saknade fjäll är som svärdhugg i en rustning eller patina på ett hörnskåp från Bohuslän. Det finns inte endast ett stycke möbel, utan en berättelse där varje kantstöttning lämnar ett märke för den framtida historikern att förundras över och i sitt huvud bilda historier om hur allt möjligtvis uppstått?

Skador på en mört är berättelser om liv och död. Vi kan bedöma storleken på gäddan som hållit i mörten genom raden av saknade fjäll. Kanske borde vi tänka hur nära det varit att det tagit slut där och då, och kanske borde vi uppskatta dessa fiskar lite mer än en som simmat runt utan hot i hela sitt liv. Ärr ger oss kunskapen att känna igen exemplar, bedöma deras mående och ålder utifrån skador livet gett under resan. Ändå så tänker man sällan kring det när en skabbig mört väl sitter på mattan. -Om den ändå varit finare säger vi. Fulhet är inte avsaknad av skönhet, det är skönhet ärrad med fulhet. Vi behöver alla våra fjäll, men vi behöver inte alla våra fjäll…

OBERÄKNELIGETEN:

sik

Varje vår så drar Ronnie upp vårsiken ur Dalälven. Det är en tradition för märklig att ens försöka förklara. Ingen annan får sik i älven, endast Ronnie. Ibland flera stycken, och varje gång sitter jag bredvid honom men får inga sikar för det… Men det spelar ingen roll, jag får ändå sitta bredvid Ronnie, och det är en belöning god nog.

Det är inte för det vi fångar vi höjer på ögonbrynen. Det är först när vi fångar någonting vi aldrig brukar fånga när det blir speciellt. En sik på 2hg kan vara resans mest minnesvärda fisk från Dalälven. Likt livet så uppskattas skit när det förpackas som guld, men sällan tvärtom. Om fiske vore en matematisk uträkning så skulle vi inte kalla det för fiske utan ett resultat. Vissa måste se sin fisk på lodet för att orka fortsätta fiska medans andra dras till ställen där det aldrig siktats en fisk. Att se sitt resultat innan det inträffat är som att veta när man skall dö. Fastän det skulle vara 50 år bort så får man brådis för att hinna med allt innan det väl smäller. Då ägnar man inte livets små udda saker någon tid. Såna saker som kan tyckas vara obetydliga i ett större sammanhang. Ronnies sikar är ett exempel på det. Hade vi på förhand vetat att alla de årens vårresor gett några småsikar som topp så hade vi stannat hemma. Och nu hade man inte haft någonting alls att minnas. Inga sikar i alla fall.

Den dagen man inte längre kan sitta vid ån och uppskatta tillvaron och spänningen att vilken sekund som helst så kan det smälla rejält, även fast det förmodligen inte kommer att göra det, ja då är loppet kört. Först när man en dag lägger spöna på hyllan för gott så kan man summera om resan motsvarat sina förväntningar eller om allt varit förgäves? Om allt varit endast bortkastad tid så framstår livets oberäknelighet i sin finaste form. Alla resor motsvarar inte sina förväntningar. Det är därför man reser när andra väljer att falla…

RESAN:

TOMBAS NYÅRSKRÖNIKA 2023

En dag så stod jag i Transsylvanien av alla ställen och såg på ett slott som knappast motsvarade förväntningarna. Där hade Dracula bott och det kunde man inte missa då hela byn hade omvandlats till en turistattraktion. Jag drack Draculaöl och åt Draculapasta. Tågresan hade tagit en mindre evighet och det var varmt och jävligt. Själva slottet var en besvikelse av episka mått. Ett helt vanligt gammalt slott, såna som vi har 20st bara kring Eskilstuna, endast flottare. Det var först när jag klev upp på balkongen och märkte att jag hela tiden sett åt fel håll. Alla stod och fotograferade Draculas säng o soffa, hans piphylla och toalett. Men vi glömde inramningen. Sällan har väl begreppet att inte se skogen för alla trän varit mer talande för mig. Och i samma sekund så var resan värd varenda sekund.

Allt oftare så söker jag någonting utöver fisket innan jag reser. Det behöver inte vara vackert, det räcker att jag trivs. Då blir det inga misslyckade resor, endast misslyckade fisken. Och ju äldre jag blir desto mer ser jag fram emot resan och allt mindre emot själva fisket. Jag vill leva, för alternativet lockar inte. Kanske har detta med fiske fått en allt mer minskad betydelse för mig och nu så kompenserar jag det med resor. Men spelar det någon roll? Fiskar vi alla verkligen för endast för fiskets skull? Förr hade jag en anledning att resa, nu har jag så många fler.

Skönheten med Transsylvanien låg inte i det jag trodde, och när jag förstod det så blev resan bättre än jag hade förväntat mig. Därför tror jag att den dagen vi inser att vi egentligen inte gillar fiske så mycket vi först trodde, ja det är då det blir som allra bäst. Ibland frågar man sig vad som är meningen med livet? Meningen är att den inte har en mening. Måste allt ha en mening, kan man inte för ett liv bara njuta sig igenom det? För nästa lovar jag ta mer seriöst!

ATT FELA:

Baronen

Man vet sällan när man gjort något rätt, men blir ständigt påmind om man gjort någonting fel. I alla fall om man umgås med Baronen. Och tur är väl det för då har man en anledning att klanka ner på honom. Vi är ständigt osams, men aldrig så mycket att det stör mig även fast man umgås med någon som hela tiden har fel. Skulle vi människor aldrig göra fel så skulle vi aldrig göra någonting rätt heller. Existensen skulle bli en beslutlös sörja där allt och alla ska accepteras precis som dom vill vara utan några som helst krav. Som en lång prideparad, fast utan roliga skinnkepor.

Och visst blir det ofta som allra roligast när det blir som mest fel? Endast psykopater pratar om allt man gjort rätt. Det får man inte heller göra, för det kallas för skryt. Det finns regler för sånt som ni minns. Senast fick jag en reggfärna när jag somnade vid spöna och vaknade när den drogs ur banksticken. Gud vet hur länge den fightats där innan man reagerade? Jag erkände för Saku det som hänt när han kom för att fotografera fisken. Han verkade inte reagera nämnvärt. När jag satt där klarvaken och funderade på fisken så insåg jag att jag aldrig fått den om jag inte felat. Jag hade förmodligen lagt om spöet eller bytt plats, för fisket var lika spännande som en valvaka i Ryssland. Det är tur att man har vänner som Saku.

Baronen däremot, han plågas av demoner som ständigt berättar för honom att kroken är slö och att det finns bättre riggar för ändamålet. Han är som spagetti som aldrig riktigt kokar klart. Bubblar och rör sig besviket istället för att förstå att vissa tycker om honom ”al-dente”. Han är en hård man som en dag kokar sönder. Men det är för att han så full av märkliga fel man älskar honom. Ändå jobbar han aktivt med att bli kvitt allt man gillar hos honom. Hoppas han aldrig lyckas..

Livet är endast ett märkligt fel. Räkna ut oddsen att ni ens existerar så förstår man att det är mer som är fel än det som är rätt. Ändå känner vi alltid ett behov att förbättra det?

ATT MISSTRÖSTA:

Christian

Chrille misströstar sällan, han misströstar alltid. Så är det bara. Han är inte perfekt, för ingen är perfekt. Men han är nog så nära någon någonsin kommit inom fisket åtminstone. Han har på ett mördande effektivt sätt skalat av allt jag tycker är roligt med fiske och ersatt det med någonting otroligt tråkigt. Inte nog med det så vill han visa upp det i artiklar och på video. Vi är nog så olika som två människor kan vara när det kommer till mete. Jag får eksem bara av att tänka på vad han pular med på sin fritid, och han ser nog ner på mig som inte verkar ta det hela seriöst.

Hela vår relation började för många år sedan då vi bägge satt och misströstade i var sitt hörn av landet. Vi misströstade över att metet varken syntes eller hördes. Sedan så gjorde vi något åt saken, men vår misströstan har inte förbättrats ett dugg. Vi har nu fler saker att misströsta över. Ändå så funkar vi ihop som ett team. Anledningen till det är att vi kan lägga allt bort för en stund när det gäller att få saker o ting gjorda inför en resa tex. Vi är för olika till våra sätt att tänka för att det skulle bli friktion. I många saker så finns det en ocean av skillnad mellan våra åsikter, och då finns det ingen större anledning att försöka övertyga den andre att ändra sig. Det är värre med Palle som jag är mycket närmare i fler saker. När man håller med den andre och tycker att det är en vettig person man har att göra med så blir det som en kniv i ryggen när han helt plötsligt inte håller med. Det kommer så oväntat och bakslugt känns det som. Chrille är enklare, för han har alltid fel med sina riggar o skit, det felandet kan jag leva med då det är konstant och balanserat. Palles fel känns mer oberäkneliga. Här sitter mannen och håller med för att helt plötsligt bara sätta sig på tvären. Så kan man väl inte göra? Vicke ska jag inte ens nämna, ibland tror jag att vi inte delar samma hobby, eller planet? För honom så finns det fiske, och sedan ett liv. I den ordningen dessutom.

När man ser på livet i sin helhet till dags datum så kantas den av händelser bortom min egen kontroll. Att misströsta över sånt känns resultatlöst. Men att misströsta över saker man i högsta grad borde kunna påverka måste man låta sig göra. För så länge man misströstar så är man inte klar med livet. Jag tror Chrille kommer bli väldigt gammal…

KÖTTET:

TOMBAS NYÅRSKRÖNIKA 2023

Fisket har bytt form, vissa skulle gå så långt och säga att det evolverat. Det som idag är fiske går ut på att med stor precision förstöra det man påstår sig att skydda. Vi fiskar för att mätta våra sinnen och inte våra magar. Fisk är någonting allt fler fiskare idag köper. En matgös får man gömma i väskan medans fiskebåtsmaskinen är full med klistermärken från företag som utvecklar allt grymmare metoder för att göra fisket enklare. De säljer in en livsstil och en upplevelse som vi sedan förmedlar på våra sociala medier. En bild med skön natur i bakgrunden ger flest poäng, helst en fjällkedja. Blod och inälvor säljer sämre. Vi är måna om att gömma det vi alla känner måste gömmas.

Att filéa en gös i femkilosklassen och sedan frossa den med sin polare Dödsjocke håller vi tyst om. Förr släppte jag tebax såna fiskar, idag så är det annorlunda. Jag hade ingen aning om hur många gösar i femkilosklassen det fanns i sjön innan ekoloden och vertikalfisket uppfanns. Jag trodde jag var kung på fiske som drog såna granna gösar långt innan sidescan uppfanns. Jag ville skydda lekgösen jag jiggade efter i veckor varenda år. Finns väl ingenting som skyddar en gös bättre än att dra in ett gäng trekrokar i truten på den mitt under leken? Det var åtminstone det bästa jag kunde komma på i stundens hetta. Idag vet jag bättre, det bästa sättet är att fiska ner ett bestånd precis så mycket att det inte längre är lönt att rampa ner en sportbåt då fisket blivit så svårt. Sedan så slutar man själv att fiska.

En sann fiskare är svag i köttet. Vi faller för dess frestelser hela tiden. Vi gör det där kastet precis på gränsen till förbudszonen så många gånger tills vi bygger upp styrkan för att passera den. Vi fiskar på lekfisk och samlas runt sjöar där de stora simmar och hittar på anledningar för att bevisa att det ”inte är så enkelt som många tror”. Vi är glädjereggare varenda en av oss.

Men vet ni vad, den dagen man blir så stark i köttet att man låter bli. Då har allt tappat sin betydelse. Att ljuga och hitta på scenarion där man rättfärdigar sin usla moral är inte en del av fisket, det är en del av livet. Vi får inte visa svaghet!

BLODET:

TOMBAS NYÅRSKRÖNIKA 2023

Blodet har genom tiderna symboliserat en rad olika saker. Ofta liv, vilket är lite tvetydigt då när man ser blod så innebär det att det finns mindre liv någonstans i någon. Inom fisket så är blod tabu, förutsatt att det inte är en gäddfiskare som blöder. Då kallas det för pikeknuckels och är stentufft.

Man säger att man delar blod och att det är tjockare än vatten. Andra är blodsbröder medans vissa får aids. Jesus gjorde vin av blod, han kunde komma tillbaks idag och göra tvärtom så skulle vi alla slippa donera. Vilket jag aldrig gjort.

En dag sprang jag på en uppstoppad rekordfärna hängd lite på trekvart bredvid en luftvärmepump. En stor fisk, långt över tre kilo. Blodet hade sedan länge slutat rinna genom dess vener, köttet var ersatt med bomull och fjällen hade fått några lager lack på sig. Ändå så såg den mer levande ut än många av de livs levande färnor jag fångat under året. Jag undrade för mig själv om den fyllde en större funktion död än levande? Släpper man tillbaks en rekordfärna så är chansen stor att den aldrig mer fångas tyngre än den för dagen råkar vara med sprängfyllda romsäckar. Det kan hända, och det har hänt. Men det är ändå högst orimligt.

Fisken såg så majestätisk ut med utspärrade fenor och stängd mun.

Det sägs att jag har fisket i blodet genom släkten, vilket förmodligen stämmer. Det jag är mer orolig över är vad annat jag fått i blodet genom släkten?

Nej, blod är aldrig bra, oavsett om det syns eller finns.

URSPRUNG:

Roos

Jag är nog lika svensk som Roosen finsk. Det vill säga inte alls. Vår ursprung är inte viktig som fiskarnas. En fryst bit lax måste ha hela släktträdet med sig innan det kan säljas, men Roosen behöver inte ens uppvisa pass om han skulle besöka Finland. Här i landet så är ursprung någonting vi ogärna pratar om, så länge man inte ligger paketerad i köttdisken. Då är det av största intresse.

Man blir påmind om sitt ursprung när någonting dåligt händer. Av någon anledning så särskiljer vi åt människor utifrån var de kommer ifrån istället för att svetsa ihop dem utifrån vart de är på väg. Om man raderar det jordiska med gränser och färger så inser man snart att Småland antingen halkat efter eller sprungit före oss i Eskilstuna? Det beror på en rad faktorer som hur mycket man tror på herren, hur många stenar man har på sin åker eller hur hårt man håller om sin plånbok?

Roosen är typisk smålänning med plånbok i läder och ett hjärta av guld. Och många stora stenar på sin åker. Ni vet, såna man inte kan flytta på. De finns där som jordankare som bromsar onödig utveckling. När man rundar den med sin traktor så blir man ständigt påmind om att resan sällan är rak. Och kollar man på det från ett flygplan så bildas ett sköte varifrån den sanne Smålänningen härstammar. Den steniga åkern. Livets stig är stenig, vissa stenar är små nog att knalla över medans andra är så stora att de måste rundas.

Men det behöver inte en Smålänning tänka på. Han är aldrig på väg någonstans. Han hör hemma på den enda plats på vår jord där en sann Smålänning kan vara just en Smålänning. En Stockholmare blir på någon månad en världsmedborgare i London eller New York medans Roosen knappt kan besöka Skara Sommarland utan att få hemlängtan.

Jag då? Jag som ständigt pratar om Finland? Jag har inte bott där en endaste dag och mitt medborgarskap bytte jag när dom jävlarna efterlyste mig efter att ha skitit i mönstringen. Sånt uppskattar jag förvisso, det måste finnas en ordning i landet. Men när det drabbade mig personligen så insåg jag att jag kanske trots allt kände mig väldigt svensk helt plötsligt? Mycket riktigt så uppskattade den svenska statsmakten mitt beslut genom att inte skicka några mönstringspapper. Jag tolkade det som att staten hade större och långt viktigare uppgifter för mig än att dö på fält. Betala skatt tex. Det är jag duktig på och har på så vis betalat min del i många individuella segrar i den svenska specimentävlingen. Själv har jag inte haft tiden att vinna den, ännu…

Man brukar säga vi och dem, och när man säger det så är avsikterna sällan goda. Gränserna är dragna på så vis att i det stora hela borde vi alla vara lika, men ju mer man forskar i saken så inser man att det är gränserna som ligger närmast en som betyder mest. Vi på Tellus är alla en del av världen och tillsammans så skyddar vi oss mot yttre hot. Sen så hittade vi på kontinenterna. Vi i Europa är rätt lika, åtminstone om man jämför med Asiater eller Afrikaner. Redan där så har vi traskat upp ett par pinnhål. Sedan så är vi Svenskar vilket är otroligt mycket finare än att vara Polack eller en Rumän tex, trots att vi alla är Européer. Tryggheten ligger att finnas till i Norden vilket är bättre än Östeuropa. Och visst är Sverige ett bättre land än Norge eller Danmark? För att inte tala om Island och Finland. Det är nu när vi begränsat oss till att vara nästintill ensamma i minoritet i världen när vi börjar känna tillhörighet. I alla fall om det ska spelas fotboll. Men det slutar inte där, sedan så delar man upp det lilla man har kvar i landskap där Småland är långt bättre än Dalarna där dom springer runt i dockkläder och leker med falukorvsringar. När vi sedan till slut hamnat i Småland så drar man inte längre gränserna via städer och kommuner utan gårdar. Och på den allra finaste av dessa gårdar så bor Roosen.

En sådan plats är mycket viktig att besöka!

ETT BESÖK:

Björkna

Livet varar för evigt, allt du upplever är allt du någonsin kommer att ha. Men ta hand om jorden, för du är endast här på besök.

FAMILJEN:

TOMBAS NYÅRSKRÖNIKA 2023

En dag vaknar man och inser att det bästa inte längre ligger framför en. Då är det viktigt att det man lämnat bakom sig är värdefullt nog att se tillbaks på.

Min årskrönika handlar inte om fiske, för det är faktiskt inte så jävla viktigt. På bilden ser man vad som är viktigt. Farfar, farsan och jag. Men det viktigaste av allt är att vi lyckats fånga en forell. Utan den så skulle denna bild aldrig blivit tagen. Stunder av lycka i stigande grad. Av dessa fyra så finns endast jag kvar. Farfar dog för 20 år sedan, farsan i november och forellen ca 1h innan kortet togs.

Det innebär att nästa man på tur är jag. Och det glömmer man bort så länge de andra finns kvar. En dag återstår endast minnen, och då är det viktigt att de är värda att minnas. Därför fiskar man. Det är inte för att vinna en tävling eller att få rekord. Det är för att man en dag hittar ett gammalt kort och minns att livet faktiskt varit en resa värd att minnas med vänner man haft äran att dela sina minnen med. Och är man riktigt duktig på att leva så kan man skriva ner en rad eller två!

Tomba.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Ett svar på ”TOMBAS NYÅRSKRÖNIKA 2023

  • 30 december, 2023 kl. 09:35
    Permalänk

    Många tänkvärda saker i din krönika. Gillar slutet framförallt, det berörde mig och jag kan relatera till det.

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *