Tombas Krönika Januari 2020

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika Januari 2020! Japp det är dags för årets första Krönika och som så många gånger tidigare så vet man aldrig vad som dyker upp i Krönikan. Men det vi kan lova är att det blir en riktig jäkla djupdykning kring mörten.

Uppdrag Mört

STANKEN AV UPPRÄTTELSE…

Glen Benton står vid stranden och kastar planlöst med sin spinnare. Trots att det är mitt i natten så skymmer det knappt, så är den Norrländska sommaren. Men det är inte ljuset som håller Glen uppe, det är år av missbruk som rubbat på alla parametrarna. Med missbruket så försvann familjen, vännerna och till slut även jobbet i gruvan. Eftersom Glen är för feg att avsluta den lilla spillra av anständigt liv som finns kvar så kan han lika gärna stå här och kasta sin spinnare…

Skogssjön är liten, och om det finns någon öring här vet han inte. Det spelar liksom ingen roll, vad fan ska han med en öring till, och ett nytt liv lär man inte fånga med en trettio år gammal Amonspinnare med rostiga krokar. Men det är ändå lite rofyllt att se den vina genom luften för att landa ner och uppslukas av det mörka vattnet. Ringarna som bildas får honom att tänka på livet. Den första ringen som bildas är liten, men full med energi. Kraften i ringen tvingar vattnet att våldsamt expandera åt sidan. Ringarna blir större och större. Men för varje centimeter dom vinner i yta, ja lika mycket förlorar dom i kraft. Till slut så tynar dom bort för att aldrig mer existera. Ett nytt kast ger en ny ring, men den blir aldrig den förra lik. Varje ring har endast en chans att lyckas. Sen är allt borta, som livet. Så här i efterhand så hade det varit smart att ta vara på den enda chansen man fick sig tilldelad, men nu blev det som det blev.

Han kastar om på nytt och hoppas på en stark ring, för alla är inte starka. Spinnaren landar, förmodligen på sidan och ringen blir inte sådär perfekt rund som den kan bli när allt stämmer. -Lika osymmetrisk som mitt liv, hinner han tänka innan det rycker till i spöt så han håller på att skita ner sig där vid strandkanten. Det sprattlar på tungt i andra änden. För en stund så glömmer han bort sitt eländiga liv och vevar för glatta livet med den ärriga pannan i djupa veck. Den silvriga öringen fajtar på rejält. Fisken går med häftiga ryck åt sidan, men då obehaget i munnen inte släpper sitt grepp så stannar den för en stund och slår våldsamt med huvudet. Efter en dragkamp om liv och död så försvinner sakta krafterna ur den muskulösa fiskekroppen. Döden har spelat ut ett trumfkort den inte kan svara på. Sakta sakta så tvingar den osynliga kraften henne mot den hotande stranden. Hon känner inte längre smärtan, allt är förlorat. Hon lägger sig på sidan inför övermakten och låter liemannen dra henne en sista gång över den spegelblanka ytan…

Väl vid strandkanten så greppar Glen med andra handen mitt på spöt och vräker upp öringen upp på mossan. Men glädjen blir kortvarig. -Det är ju en jävla mörtjävel, en stor äcklig mört. Han stampar ihjäl fisken så huvudet begravs i kärret. Han tar sedan sitt spö och går iväg. -En jävla mörtjävel, mitt liv är verkligen en total katastrof…

När stegen tystnat och tystnaden åter tagit sitt grepp om sjön så är det som ingenting någonsin hänt. Om det inte vore för en mört på 2200 gram som ligger halvvägs begravd vid strandkanten… Drottningen är död.

INDIVIDUELLA TANKEMÖNSTER:

Blotta tanken av att skriva något matnyttigt om mörten får en att bli en aning osäker. Mörten är en extremt komplex art att ens ytligt kunna skrapas ihop till någonting som liknar en artikel. Men vi försöker.

Arten finns från söder till norr, och måste nog anses som Sveriges vanligaste fisk. Detta gör den rättvis att forska, inte minst med tanke på att den kan bli lika stor nästan i varje del av landet. Men vad anses att vara stort då?

Reggvikten är ju som alltid en viktig parameter för att kunna fastställa saker och ting. Idag är den 800 gram, och det är en av de svårare reggorna att lyckas med. Den höjdes från 700 gr när några få sjöar på nittiotalet levererade massvis med fiskar mellan 700-900 gram. När vikterna sedan återgick till det normala så justerades den aldrig ner. Jag anser att 800 gram är en för hög vikt. Många inbitna metare får aldrig uppleva en sådan fisk. Det som gör det hela lite problematisk är mörtens förmåga att bli verkligen gigantisk på ett sätt som inga andra fiskar i Sverige verkar kunna. Det är fullt rimligt att en mört kan nå en vikt på två kilo i svenska vatten. Men samtidigt så är en fisk på kilot en jätte, var du än fångar den. Under långa perioder så kan en kilosfisk saknas på tio i topplistan för året, för att sedan ha listor med nästan bara kilosfiskar. Antalet slumpfångade fiskar är extremt högt. Inte sällan så är årets största rödöga en slumpfångst, och till och med rekorden. Detta fenomen är inte alls lika vanligt inom arter som ruda, sutare eller brax.

Storfisksregistret är knepigt uppbyggt om man ser på det med granskarglasögonen på. Arter som färna ger ofta listor fulla med endast reggfiskar i svenskan. I hur många vatten så finns det färna i Sverige? Vi säger 100 vatten för att ha någonting att gå på. Av dessa vatten så är det kanske 20 vatten som levererar reggor. Dvs 20% av vattendragen. Om mörten finns i 100.000 sjöar så borde det med samma tänk och samma parametrar komma reggor ur 20.000 vattendrag. Procentuellt så är det väl jämförbart? Men nu kommer det inga 20.000 reggor, det kommer aldrig ens 100 stycken under ett år. Det är 0.1% av vattnen. Om ett vatten som ger 100 reggor är anledning nog att höja på vikten så är det 0.0001% av vattnen som påverkar det stora hela. En fisk som är så vanlig som mörten måste ju ha fler reggor är färnan. Annars så är det ju väldigt konstigt? Registrets syfte är på pappret att visa var stora fiskar finns i landet. Vi vet alla var de största braxarna och rudorna finns, den informationen är ingen speciellt intresserad av, det som vore roligt att veta är vilka andra vatten som håller bestånd av grovvuxen fisk. Antalet reggor kan ju inte i sig vara anledningen att öka på reggvikten om fisken är sveriges vanligaste fångst. Om mörten är tusen gånger vanligare än färnan, så borde den ju ge tusen gånger fler reggor då en stor fisk är en stor fisk. Det är bara att det finns fler stora mörtar än färnor i landet. Gäddan lider av samma syndrom, en tolvkilos idag är en väldigt sällsynt fisk om man tänker på hur många som aktivt försöker fånga en sådan och hur talrik arten är.

Nu är det ju så att mörtreggor kommer upp ur de mest konstiga vattnen när man bläddrar i arkiven. Det är även artens stora behållning. Vilken metare som helst uppskattar en niohektosfisk, som procentuellt ”endast” ligger precis över 50% av rekordvikten. Det motsvarar en ruda på 1500 gr eller en färna på ca 1700 gr. Fiskar som krokas av i vattnet för att slippa blöta ner håven, i mångas ögon. Ingen har någonsin krokat av en niohektosmört i vattnet för att slippa blöta håven…

LJUDET AV IHÄRDIGHET:

En stor mört fångas sällan enkelt om man riktar in sig på den. I saknad av pålitliga supervatten så krävs det tid och ihärdighet för att lyckas. Tid man sällan har. Är man viktjägare eller metar för poäng så är mörten en usel investering. Detta gör lyckade satsningar ännu mer imponerande då de flesta vet hur svårt det är. Nu delas det inte ut poäng för prestation, men inte sällan så blir årets fisk en mört trots att den inte slår rekord eller i vissa fall inte ens är speciellt nära rekordet. Det visar vilken status mörten har i metarkretsar.

Undertecknad har under hela livet fängslats av denna fisk. Att säga att jag har dåliga vatten runtomkring mig är en ren lögn, jag har förmodligen vatten som är något bättre än snittet. Vi har lyckats relativt väl med flera reggfiskar, men den där kilosfisken saknas. Detta känner nog många mörtmetare igen. En kilosmört är en våldsamt stor fisk och såna kommer inte i en evigt flytande ström, inte ens för den bästa av metarna.

HISTORIER FRÅN DE TUSEN SJÖAR:

Den 2 augusti 1974 fångades Sveriges kanske mest mytomspunna mört. Rune Eklundhs rekordfisk från Funbosjön i uppland på 1221 gram. Det skulle dröja väldigt länge innan fisken skulle komma att slås. En mört i den viktklassen från ett ”vanligt” vatten visade sig vara en svår nöt att knäcka. De mörtar vi idag fångar på 1500 gram och mer än så kommer ofta från vatten som är allt annat än ”vanliga”. Inte sällan grusgropar, mindre pölar med speciella förutsättningar eller karpsjöar med tillgång till föda utöver det naturliga utbudet. Så är det förvisso med alla arter, men mörten kan under speciellt goda förhållanden lägga på sig massa utöver det som anses ”normalt” som få andra fiskar klarar av. Om en mört på kilot är exceptionellt stor, hur stor är då inte en fisk på 1500 gram, eller 2000 gram? Detta förhållande har inte de flesta arter. Om en tiokilos gös är en exceptionellt stor fisk så innebär det inte att det då och då ploppar upp fiskar på 15 eller 20 kilo. Eller har vi värderat en kilosmört för högt?

Jag har tagit fram lite statistik på snittvikter på de tio tyngsta anmälda mörtarna genom åren. För rättvisans skull så börjar jag från 1985 då metet redan var så pass utbrett att man kan dra några något så när korrekta slutsatser, utan att ha listor fulla med slumpfångster.

1985

Svenska specimentävlingen var under 1985 redan ett etablerat namn. De första åren började trevande på så sätt att det var något oklart vilka vikter som skulle ge poäng för de olika arterna. Hade man vatten som gav mörtar upp mot 700 gram som under de första åren gav poäng, så metade man självklart där. Med tiden så drevs vikterna uppåt och det krävdes nu 800gr och ibland mer än så för att få skapliga poäng. Detta gjorde att man la ribban lite högre när sökte sig till nya vatten.

Snitt på 10 största. 930 gram. Det är en imponerande vikt än idag. Året rev ner Jerikos mur som omringat mörtfisket. Från och med nu och för all framtid så skulle det svenska mörtmetet vara någonting helt annat än slumpfiskar från båtbryggor.

Intressant här är några saker. Endast av fiskarna är tagen på majs, två på mask, en slumpfisk med ABU-Killer och resten med maggots. Endast två av fiskarna har jämna vikter, en på 930 gram och den minsta på 900 gram prick. Till skillnad mot dagens listor då fiskar allt som oftast vägs med vågar med tio eller tjugogramsintervaller. Vikterna under denna tid var förmodligen mer exakta och trovärdiga, men myntets baksida var att de flesta fiskar även var avlivade och vägda på bensinstationer och butiksvågar. Den enda fisken över kilot är en fisk på 1002 gram.

Både då som nu så är mörkertalet väldigt stor då vanliga söndagsfiskare ofta fångar stora mörtar, men reflekterar ej nämnvärt över fångstens betydelse/storlek. Detta mörkertal är mycket mindre på extremt stora gäddor, gösar eller öringar.

1986

Året därpå har snittvikten sjunkit till ändå väl godkända 900 gram prick med endast fyra fiskar över nio hekto. 3 fiskar är nu tagna på majs, resten på mask och maggot. En fisk över kilot fångades av Luis Rasmussen på 1056 gram. Någonstans i tiden ändå en verklig superfisk! De olika beten som fiskarna fångats med speglar väldigt mycket synen på arten under tiden. Att en mört skulle fångas med fiskbitar, stora karpbeten, eller hela räkstjärtar sågs som olycksfall i arbetet och inte som ett beteende arten besitter. Allt efter att tiden går och rapporter ramlar in om slumpfångade stormörtar på just boilies, spinnare och wobbler samt andra stora beten så märker man snart att de största mörtarna kanske blivit så stora för att dom inte backar att jaga efter småfisk eller svälja stora enkla skrovmål.

1987

Till 87 så sjönk snittet till modesta 883 gram. Då hade ändå nybroån som under tiden ansågs som ett av det bästa, eller åtminstone det säkraste vattnet, levererat hälften av listans fiskar. Majs stod nu för hälften av fiskarna, maggot för den andra hälften. I vissa fall en cocktail av de bägge. Bland de levande så fanns det ändå en gryende optimism. Det skrevs en del artiklar och letades nya vatten. Dock så var fisket lagt från strax innan lek och kanske till månadsskiftet augusti/september. Att meta utanför denna period var det inte många som gjorde om man tolkar fångstjournalerna.

De kommande åren följde samma väl intrampade formel utan några större avvikelser. Kanske så var inte mörtmete mer spännande än så här?

1990

Året var på många sätt en av de mest intressanta meteåren någonsin. Det visste man kanske inte då, men året hintade mycket om vilken riktning metet skulle ta under överskådlig framtid. Rudorna i Paviken dominerade topplistan, men då platsen var ett fågelskyddsområde med fiskeförbud så uppkom det under tiden en massa problem. Året levererade ett vimmarekord på 1258 gram från Testeboån och inte mindre än tre färnor över tre kilo. Samtliga tyngre än det förra rekordet och samtliga från Svartån

Braxmetet i Härsjön började under året halta betydligt och skulle snart falla i total glömska för att rosta i frid… Ett vatten med sin försurning som skulle ge en fingervisning om vad dessa speciella vatten kunde erbjuda för en metare. Att meta i såna sjöar var inte enkelt och en satsning i en till synes död sjö kunde kännas som säsonger i avgrunden. Men belöningarna kunde vara desto större. En sarv på mäktiga 1850 gram anmäldes, men godkändes inte som rekord. Det som var speciellt med fångsten var inte sarven, om det ens var en sarv, utan platsen där den fångades. Rörströmsjön i Hoting. Kanske kunde man som metare blicka norrut i sitt letande efter stora vitfiskar? Mörten då?

En verklig megamört på 1216 gram kom upp ur Huskvarnaån, vilket höjde en del ögonbryn. Endast 5 gram från ”det tvivelaktiga” rekordet som det nu kallades av frustrerade mörtmetare landet runt. Inte helt olikt braxrekordet på 6300 gram från 1981 som höll samma tvivelaktiga status som ”omdiskuterad”. Årets lista var an av de bästa någonsin med två kilosfiskar och ett snitt på mäktiga 983 gram. Samtliga tagna med majs, eller majs i cocktail med maggot. Snittet på de tio största under det kanske bästa året låg 183 gram över dagens reggvikt…

1991

Året levererade en ännu en megamört, nu endast ett gram under rekordet. Rekordet hade nu fått upphöjd status, från ”omdiskuterad” till ”betvivlad”. Annars så bjöd inte året på några höjdare. Snittvikten på nio största låg på väldigt mediokra 939 gram, då får man tänka på att jättemörten höjde snittet rejält medans resten av mörtsverige verkade finnas i någon form av astral sömn. Sex av mörtarna slutade nu på jämna tiotal gram vilket visar att vägningsprocedurerna ändrats. Det nyupptäckta Skivarpsån ryktades bli ett vatten att räkna med.

Den nordligaste fisken på listan kom från Småland. Trots detta så räknade man att nästa år skulle bli ett kanonår med chans på nytt rekord. Varför man trodde detta vet jag inte, men så gick snacket. Specimentävlingen hade sedan några år tappat sitt stöd från FJ och låg nu i metarnas egna händer. Klimatet i tävlingen var ogästvänlig om man hade som avsikt att komma med söndagsfångster. Under tävlingens första tioårsperiod så hade specimenmetet genomgått en stor förändring där få poäng kom billigt.

1992

Det blev inget kanonår. Det blev faktiskt ett riktigt dåligt år. Den vulgara uppvisningen av styrka som man lovat uteblev totalt. Två mörtar strax över kilot med 1075 gr i topp. Endast två är fångade med majs, tre på bröd, varav de två största. 931 gram var snittet, som för andra året i rad hade en kurva som pekade svagt nedåt. Listan var nu enligt skribenten på tidningen Sportfiske ”relativt fri från insmugna idar och andra konstigheter”. En annan faktor som tidigare förmodligen höjt snittet. Att smuggla in en id idag är nog en omöjlighet, men konstigheter kommer man aldrig undan.

1993

Den svaga kurvan pekade spikrakt ner. Snittet hamnade på 820 gram med en fisk på 910 gram som toppnotering. Årets näst största mört vägde 870 gram. Här ligger snittet på de tio största 20 gram över nuvarande reggvikt. Rekordet har nu nedgraderats till ”en fisk många av landets metare är skeptiska mot” . Hemligheten med Huskvarnaån hade knypplats upp och fångstvattnet hade nu avslöjats som Västersjön. En intressant notering ur rapporteringen är raden. ”I metetokiga England hävdas bestämt att de flesta riktigt stora mörtar tas i stilla vatten”. I Sverige metade vi till största del fortfarande i åar. Årets lista var inget undantag med minst nio av listans fiskar tagna ur rinnande vatten. Kanske skulle man ta sig norrut härifrån?

1994

Det är som med all misär, man måste nå den absoluta botten innan man kan utföra stordåd. Året 1994 är för mig en av de viktigaste årtalen i hela mörthistorian. Ett år som på berättar för oss hur vi metare fungerar. Mer om detta om en stund. Snittet pekar inte bara nedåt för fjärde året på raken, kurvan formligen rasar till ytterst mediokra 786 gram. Det vill säga 14 gram under nuvarande reggvikt och endast 86 gram över dåvarande reggvikt. Det kändes som att det behövdes ett gudomligt ingripande för att vända på steken. Toppfisken vägde 886 gram och lurades upp ur Lödde Å. Metarna var nu extremt frustrerade över rekordmörten som nu kallades för ”något skum”. Den mest intressanta fisken i årets lista är faktiskt årets minsta. Ett rödöga på 735 gram. Men då fångstplatsen är Haakijärvi, Gällivare. Som artikelförfattaren i FJ med stor fingertoppkänsla redan året innan indikerat på så är vattnet i fråga inte en å utan en sjö. Jag ska inte ta gift på om att det är en viss Jörgen Larsson som skrivit raderna, men jag tror det bestämt. Här följer en mycket pricksäker profetia som jag citerar i sin helhet.

”Listans enda överraskning intar sistaplatsen. Lars Svinghdahl, Gällivare metade med majs/maggot i Haakijärvi när han i början av juni fick en stormört på 0.735kg. Enstaka riktigt stora mörtar från norrländska vatten har tidigare förekommit på 10-bästalistorna. I Norrland är det förmodligen inte näringsrika vatten som producerar grov fisk. Här torde det snarare handla om låg fisktäthet, vilket är det samma som liten födokonkkurens för de fiskar som finns i vattnen. Samma fenomen som ofta råder i försurade vatten. Eftersom leken sällan lyckas kan de fiskar som finns i vattnet leva gott utan någon större tävlan. Så var tex fallet med lilla Västersjön utanför Jönköping som dök upp i tabellerna 1990.”

Det är nästan skrämmande hur rätt han skulle få..

För mig som håller mörten nära hjärtat handlar det om andra saker som 1994 har att erbjuda. I min värld, och i denna text så handlar det inte om dessa enstaka sjöar med speciella förutsättningar, eller om mörtarna som väger 1500 gram eller mer därtill. Dessa fiskar är likt många andra rekordfiskar mer fenomen av en sjuk, onaturlig eller ett onaturligt gynnsam omgivning som inte på något sätt berättar om arten i sin helhet. Härssjöns braxnar, Ursjöns rudor, Abborrarna från Hällers myr är bara några få exempel på vatten med potential som mindre än en promille av Sveriges vatten har. Lägg därtill sikar fångade nära fiskodlingar, eller andra vatten där tillgång på tillsatt föda gött upp fiskarna till vikter som är orealistiskt höga för arten. Det är ingenting fel i detta, men baksidan av fiskar som Rögles braxar ger en snedvriden bild på hur stor en riktigt stor exemplar för arten egentligen är. Med stor så menar jag inte gigantisk som en ”freak of nature” utan endast stor. En tiokilosgädda är stor, en på femton riktigt stor, medans en över 22 kilo gigantisk. Det är då inte rimligt att ha en 22 kilos som måttstock, eller en åttakilosbrax. Om Sveriges samlade metekår inte fångat en mört över 1221 gram på 20 år så måste en kilosfisk anses som åtminstone mycket stor, speciellt när inte fler än en handfull över drömgränsen fångats genom alla år. Ett år med ett snitt på 800 gram berättar en helt annan saga om arten än den som skulle börja redan nästa år. Om merparten av Sveriges specimenfiskare endast metar vatten där dessa jättar på långt över kilot simmar så kommer bilden av hur stor en stor mört är bli väldigt snedvriden. Till 1994 så har man metat i varenda å från mellansverige och söderut men inte fångat den där rekordfisken. Det säger någonting om arten, var dess naturliga toppvikt ligger, men även hur pass mycket högre dess sanna potential finns om den under perfekta förutsättningar får leva sitt liv.

En annan aspekt är att vi metare vill ju pressa gränser, det är lite av tjusningen med specimenmetet. Lägg därtill tävlingformatet som mer eller mindre tvingar folk att samla sig i stora koncentrationer utmed få vatten där poängen simmar. När någon av dessa vatten av en eller en annan anledning försvinner så brukar man harva lite i blindo under några år. Förr eller senare ploppar dock nya vatten upp. Mörten tycks däremot inte gilla allt för stort fisketryck. Det är inte som med rudan eller sutaren att dessa vatten kan leverera i årtionden utan att visa tecken på försämring. Förhållandevis få vatten kan år efter år ge ifrån sig stora fiskar, däremot så borde dessa vatten vara fler än vad man tror. Speciellt norröver så finns ju potentiella nya vatten i nästan överflöd. Fördelen med mörten som art är ju som bekant att den finns i nästan varje pöl.

Med allt detta i åtanke så måste en mört på 700 gram anses som en mycket stor fisk, även fast den säkert kan väga uppemot det tredubbla, kanske mer än så. En åttahektos är garanterat en tyngre mört än de flesta av oss någonsin kommer att fånga.

1995

Stora mörtar norrifrån har genom åren florerat i listorna. 1988 var Gysån för stunden en uppstickare, men dessa signaler hade inte tolkats som ett hot från specimenmetarna söderifrån. Inte förrän ett gäng mycket stora mörtar anmäldes från Teukkajärvi utanför Gällivare. Inte mindre än 16 av totalt 24 registrerade mörtar under året kom från denna sjö ingen någonsin hört talats om. Den som är duktig på matematik kan även räkna ut att Landet söder om Gällivare levererade endast 8 st mörtar över 7 hekto.

Den totala dominanser ett fåtal metare från ett enda vatten fick den effekten att snittet för 10-topplistan för första gången på år och dar fick ett skutt i rätt riktning. 902 gram blev snittvikten för dessa med två fiskar på lite drygt kilot i topp. Men fortfarande saknades fisken som var tung som en riktigt tung sak…

En höjning av snittet på hela 116 gram, eller kring 15%. Efter allt, positiva nuffror när det hela ska summeras, men skulle denna sjö aldrig hittats så skulle året ha blivit det sämsta någonsin med en toppfisk på 866 gram från inget mindre än Eskilstunaån, mellansveriges pärla.

Detta är också det ekorrhjul som specimenfisket snurrar runt i. En eller ett par vatten som förvanskar nuffrorna och kan få det sämsta av åren att på pappret verka bra.

Samtliga blickar riktades nu norrut, läget var så pass ”allvarligt” för vattnen söderut att det längre inte gick att blunda för detta faktum. Dessutom, Teukkajärvi kunde väl knappast vara enda sjön norr om Lund med stora mörtar? Kanske kunde rekordmörten som nu kallades för ”en misstrodd notering” slås ut av en norrlandsmört? 1996 såg ut att komma att bli ett spännande år där norrlänningarna snart kunde räkna med celebra besök i form av poängsugna specimenrävar.

1996

Men norrland kunde inte leva upp till dessa förväntningar. Visserligen så togs listans näst största mört av Ulf Keinström, en fisk på 930 gram som pumpades upp ur Haukijärvi. Men annars så hade fisket i Haukijärvi och framförallt Teukkajärvi inte kunnat upprepa fjolårets toppar. Ett par andra vatten långt norrut hade levererat reggor för gänget från Gällivare, men då vikterna inte verkade vara något i hästväg så riskerade Norrland endast att bli en tillfällig parentes i mörtsagan.

Men ju fler mörtar som anmäls och exponeras i media, samt alla specimenmetare, lokala som tillresta, lockar till sig ögonen ur den vanliga befolkningen. Dessa kanske vet sjöar med stora mörtar, men aldrig tänkt tanken att någon skulle vara tillräckligt galen att åka från Skåne för att fiska efter dessa. Eller rättare sagt, att någon skulle vara intresserad av att fånga mört?

Hyllingedammen levererade årets största fisk på respektabla 973 gram tätt följt av fiskar från mer kända vatten som Skivarpsån och Nybroån. Medelvikten för året låg på mer än godkända 900 gram. Årets största händelse blev däremot det gamla mörtrekordet som nu kallades för ”en illa sedd fisk” strukits ur rekordlistorna. En mörk saga var därmed slut. Ett rekord som aldrig kom att slås. Möjligen så blev frustrationen till slut för stor. Vi kom nära, ett gram ifrån, och en annan mört endast 5 gram ifrån. Nu hade man istället ingenting vettigt att slå, möjligtvis fisken på 1220 gram, men den åtnjöt knappast samma mystik som rekordfisken som var grammet tyngre. Att slå ut ett rekord som var så illa sett och betvivlad hade ju gett en långt större nöje än att slå ut en som var grammet lättare men reko…

1997

Tidningen Sportfiske beskriver året som hyfsad då snittet på tio i topp hamnar på 968 gram. Speciellt konstigt känns det eftersom man inte länge sedan låg och harvade under åttahektossträcket. Ett riktigt konstigt uttalande som undertecknad avfärdar som en tillfällig kortslutning i tankeapparaten eller vanföreställningar? Årets bästa vatten heter Skivarpsån som ofta beskrivs som ett dike. Då vattnet i fråga har levererat platserna 2-7 på topplistan med en fisk på 1030 gram som topp så borde nu allt snack om Norrland som mörtmecka kunnas läggas åt sidan? Det är bara det att årets största mört, en jätte på 1210 gram, kommer från ännu ett nytt norrlandsvatten. Kerändöjärvi… Skulle denna sjö vara ännu en i raden av dessa dagssländor som först verkar som någonting vilt, men sedan bara försvinner som om den aldrig ens existerat?

1998

Kerändöjärvi skulle leverera helt ok om man använder samma mikrolativ som förra året. Fyra över kilot och en femte på 990 gram. Varav två över 1200 gram där den ena låg över rekordvikt med sina 1232 gram. Det är bara att Bo Berglunds mört skulle få dessa att förblekna i jämförelse. Han lyckades ur ännu en norrländsk sjö med namn Allkjaur nöta upp en mört på osannolika 1726 gram! Att skivarpsån under året levererade tre fiskar över kilot med 1080 gr i topp kunde ingen bry sig mindre om, eller att Vrangsjön poppade upp som en stabil leverantör av reggare. Snittvikten för året blev sagolika 1140 gram. Med tanke på att det för endast några år sedan låg och harvade på mellan sju och nio hekto… Nu rådde det knappast några tvivel på vart man skulle resa om man ville ha en megamört.

Problemet med en rekordhöjning på fem hekto väcker en del intressanta frågor. Hur förhåller man sig nu till en kilosmört? Den är ju fortfarande lika svår att få, förutom kanske i en eller ett par vatten. Men sett till rekordet så är den ju knappt könsmogen. Man fick helt enkelt tänka om hela mörtlandskapet. Rekordmörten lär väl knappast vara den största mört Norrland håller, det förstår ju vem som helst, så hur stor kan en mört egentligen bli om den lämnas i fred under perfekta förhållanden? Två kilo borde inte vara omöjligt? Eller är det så illa att Bosse verkligen lyckats med konststycket att fånga Sveriges tyngsta mört som någonsin existerat? Är fisken endast ett resultat av någon skum kemisk bröllop av lyckliga omständigheter? Osannolikt, men inte omöjligt.

Hur stora mörtar kan man då räkna med när invasionen med mörtkåta skäggiga gubbar från södra Sverige inleds? är det rimligt att förvänta sig fiskar på 14-15 hg eller ska man fortfarande vara glad för en kilosbit? Fanns det på världskartan att 1999 kunde bli en ännu hetare mörtår, eller var detta endast en av dessa magiska år som då och då oförklarligt inträffar när alla planeter står i rätt ordning?

1999

Året började med rapporter i april när de fösta mörtarna från Skivarpsån började ramla in med en fisk på 825 gram i topp. Men detta var knappast det man gick och väntade på. När nästa rapport kom så var läget ett annat. Skivarpsån hade gett tre nya stormörtar med en 1105 som toppfisk och två strax under kilot. Imponerande fiskar, men att den lilla ån skulle ge ifrån sig fiskar i klass med gamla rekordet eller mer därtill tedde sig högst orealistiskt. Man fick vänta in när norrlandsmörtarna började ramla in. Förmodligen så pimplades det fortfarande i de sjöar som potentiellt skulle för gott vända mörtlandskapet upp och ner. Mörtarna i dessa sjöar var produkter av en ömtålig konst av existens under karga förhållanden. Senare på sommaren när Kerändöjärvi hittades i listorna så hade den levererat tre stora mörtar med en på 1090 gr i topp. En lovande början. Men sjön i fråga var knappast enda sjön som kunde ge ifrån sig mörtar i världsklass. Nästa nya bekantskap från Norrbotten var Skabram. Vattnet i fråga reggade en del fisk, men inga över kilot.

”Kerändöjärvi, som är en 3 km lång och 200 meter bred sjö som skapades 1950 när en slåtteräng dämdes upp. Bortsett från en liten håla på 4 meter så är sjön endast 1,5 m djup och otroligt produktivt med massor av vattenloppor och andra djur”.

Så beskrivs sjön i fiskejournalen. Kerändöjärvi kom till slut att dominera året, leverera en radda mörtar över kilot med en 1160 som toppfisk, men det förväntade drömfisket med mörtar långt över kilot kom av sig. Toppfisken kom något oväntat från Hyllingedammen och fångades på fluga. 1200 gr prick.

Man var vid tiden högst fartblind och en aning ambivalent till hur stor egentligen en kilosmört var? Endast några år sedan hade en mört i den viktklassen varit en sensationell fångst. Men nu när rekordet pressats till stratosfäriska höjder, ja var det egentligen en så stor fisk trots allt? Just Skabram utanför Jokkmokk ryktades att potentiellt vara ett vatten av rang. Efter att några umeåmetare fått nio mörtar över 700 gram med en topp på 855 på några dygns mete. Det återstod bara att vänta vad nästa år skulle bjuda på. Även kommunen hade höga förhoppningar om en mörtturism hur sjukt det än kan låta för en vanlig medborgare. Trots att året varit en av de bästa någonsin så fick ändå det sista året av årtusendet räknas in som ett mellanår. Det här med förväntning och avkastning ni vet…

2000

Lill-Skabram som vattnet nu döptes till i rapporteringarna var ett vatten som verkade hålla det som hade utlovats. En jävla massa stor mört, men inga som fick en att tappa hakan. Under året så anmäldes det fler än 100 mörtar över reggvikt från pölen, dock så var den största ”endast” 1100 gram vilket inte på långa vägar motsvarade de högt ställda förväntningarna. Speciellt när årets i särklass största fiskar kommit från Östersjön av alla ställen. Det var som om Midian återuppstått och gett två veritabla jättar på 1455 resp 1235 gram. Som lök på laxen så kom även årets fjärde och sjättefisk från samma ställe i Skurup (1090 gr resp 1025 gr). Förutom Lill-Skaram så var den enda norrlandsmörten en fisk på 1040 gr från ännu ett nytt vatten. Riikajärvi. De norrländska, eller rättare sagt norrbottniska vattnen verkade inte kunna leverera ett hållbart fiske i mer än en säsong eller i bästa fall två. Var man tvåa på bollen och gick efter fjolårsrapporteringen så var man sannolikt för sent på brottsplatsen. Liket var redan kallt och kanske även förmultnat. Att säga att mörtjägarna som satt vid skissbordet och planerade nästa resa levde en mardröm är nog ingen underdrift. Om det fanns så här stora mörtar i skärgården skulle vara tacksamt av flera anledningar, inte minst för att slippa den långa resan till Norrbotten med sina mygg och knott…

Inte nog med det, nu började det även att ryktas att rekordmörten inte alls fångats från det privata Kallakjaur som angivits utan något helt annat vatten, ett vatten med fiskekort. Om så var fallet så har vi ännu en rekordmört med mer än tvivelaktig rekordstatus. Och ännu ett vatten i raden att planera in en långresa till.

2001

Norrbotten, Skåne eller skärgården? Det var frågan på mångas läppar innan säsongen började. När säsongen var slut så var det betydligt enklare att svara på den frågan. Kanske inte så mycket Norrbotten som Hautajärvi. Sjön i fråga levererade de tio tyngsta för året. Toppfisken på 1345 gr lockades med en klassisk super vibrax, men de nio efterföljande kändes mer som frukter av riktad fiske. Den som tyngde vågen mest klockade in på stabila 1240 med ytterligare fem stycken över 1100 gram.

De stora mörtarna från Norrbotten hade helt plötsligt gett metet det som allt mete behöver. En aura av spänning och framförallt oförutsägbarhet. De olika vattnen som förmodligen var endast ett skrap på ytan gav den injektionsspruta full med ryssfemmor scenen som bäst behövde. Helt plötsligt så kändes mörten het, mystisk och någonting vackert.

I fiskepressen så började det att ploppa upp mörtartiklar. Här en med Jens Bursell som var speciellt välskriven. Dock så är artikeln mer lämpad för mörtfisket så som vi känt igen det. Det Norrbottniska metet skiljde sig från sjö till sjö med olika förhållanden som krävde olika metoder. Årets största fiskar var resultatet av ett feedermete som under tiden inte var praxis i dessa sjöar. Detta för att minska antalen småmört som drevs in på mäskplatserna. Idag ett vanligt upplägg, men för tjugo år sen en approach som var väl värd att nämnas i tidningen.

De megamörtar som många säkert hade förväntat sig, dvs fiskar på 1500 gram och eventuellt mer än så verkade inte visa sig. I själva verket så hade de största fiskarna tagits i skärgården. Visst levererade de Norrländska sjöarna fortfarande flest fiskar över kilot, men känslan av ett luftslott började infinna sig när den våldsamma revolutionen uteblev. Inte så att mörtarna var luftslottet, de var fortfarande gigantiska. Luftslottet var i själva verket förväntningarna som när röken lagt sig visat sig en aning orealistiska. Rekordfisken var när man blickade i backspegeln endast en fisk (som förvisso var gigantisk) som stack ut. Dessutom så ryktades det om felaktiga uppgifter som sänkte mörtens status. Om mörten varit ett resultat av ett riktat mete efter just grov mört i sann upptäckaranda så hade den sannolikt avnjutit helt annan respekt. En kilosfisk som för något år sedan knappt varit vatten värt när tåget gick mot en tvåkilosfisk fick åter omvärderas. Trots allt så var vatten som gav kilosfiskar lätträknade. Det räckte nog med ena handens fingrar de flesta år. Många fångster som egentligen var helt unika försvann i mängden. Vatten som Skivarpsån som peakade under ”fel” tid hamnade fel i rapporteringarna och de gigantiska mörtar den lilla ån i slutet levererade hamnade i fötterna för det nya heta. Som med många andra arter så kan dessa toppar plötsligt komma och man blir fartblind. Likt gäddorna i Lödde Å så är denna naturresurs inte konstant på så sätt att den år efter år förnyas. Naturliga svängningar sker åt båda hållen. Det var smärtsamt tydligt att berg och dalbanan hade nått toppen och var nu på väg att dala nedåt. Ett omtag behövdes, och såna tar ofta tid. Sett till vart vi låg för tio år sedan så låg vi bra till, till och med mycket bra. Men mycket vill ju som bekant ha mer. Att komma med ”endast” en kilosmört sågs för tillfället som en besvikelse.

2002

Året kom att bli en besvikelse trots att det metades febrilt. Att snittvikten på de tio största hamnade strax under kilot var det ingen som på förhand hade räknat med. Visst pekade nuffrorna nedåt efter toppåren, men hittills hade någon alltid hittat åtminstone ett vatten som under året bjudit på fläskfiske. Inte sällan sönerna från det nordiska mörkret. Att de norrländska sjöarna inte verkade tåla tryck verkade bli allt mer tydligt då ett och samma vatten inte klarade av att förbättra sig från ett bra år till nästa. Räddningen hade istället legat i de nya vatten som ploppade upp som svampar.

Årets största mört klockade in på ”beskedliga” 1140 gr och kom från Hautajärvi, men det var också den enda mörten med dignitet som sjön bjöd på under året. Lill-Skabram hade fyra mörtar på listan, men ingen orkade över kilot. Skurup bjöd på en mört på strax över kilot och Svartån en likaså. Annars så kom 2002 mest ses som ett mellanår. Att någon av vattnen på listan, Skurup möjligtvis undantaget, skulle ge ifrån sig en megafisk under 2003 var det få som orkade tro. En kilosfisk är en stor mört men det är en viss skillnad på en fisk som tynger vågen ner till 1500 gr eller mer. Det var en sån man ville åt, och det var en sån man hade räknat med att någon hade lyckats lura upp. Men än så länge lyste den med sin frånvaro.

2003

Årets lista följde samma spår som så ofta förr. Ett nytt vatten i Norrbotten hittas och driver upp snitten. Detta år var det ett Put and Take vatten med namnet Nyborgtjärn mitt i Arvidsjaur. Sjön följde ett välbekant mönster att leverera många stora fiskar, men inga jättar. Sju fiskar mellan 980-1035 gr, men sedan tog det stopp. Årets tre största kom från klassiska lagan, (1068 gr) Harrijärvi som levererade en jättefisk på 1270 gr efter några års tystnad, samt en slumpfisk från ett Put and Take vatten från södra Sverige på 1285 gram. Noterbart är att fisken togs på flugspö och deg. Den andra mörten som tagits på flugspö och toppat årsbästalistan.

Just Hautajärvi verkade lysa upp som ett vatten som kanske inte fyllde listorna, men levererade enstaka supermörtar i den övre viktklassen. Om den hållit så här länge så kanske kunde den till slut leverera en riktig gris till mört. Om man som i Skabrams fall ger ifrån sig över hundra reggare på ett endaste år med en toppfisk på 1100 gr, ja då känns det som att det krävs väldigt mycket för att vattnet helt plötsligt ska ge en fisk som är flertalet hekto tyngre. Det var inte så att sjön dansade dödsdansen, det är bara att den aldrig motsvarade de högt ställda förväntningarna, hur sjukt det än må låta. En supertung fisk behöver sannolikt andra förutsättningar för att växa sig till en abnorm storlek? Kanske kunde Hautajärvi vara ett sånt vatten? Sjön var en trogen leverantör av få, men riktigt stora mörtar. Vad en fullträff därifrån kunde tänkas väga var det nog många som tänkte…

2004

Nyborgtjärn i Ardvidsjaure fortsatte lika stabilt som den avslutat med två kilosmörtar på 1030 rep 1010 gram. Lill-Skabram fick en 970 grammare med på samma lista. Men årets två tyngsta mörtar kom från ett ännu mera välkänt ställe. Det var inte Haukijärvi som många hade förhandstippat, utan Östersjön vid Skurup. En stabil fisk på 1170 gr samt ännu en jätte på 1310 gram.

Det som Norrbotten lovade levererade Skåne. Det började allt mer bli en sanning. Vad majoriteten tycker behöver inte alltid vara korrekt. 100.00.000 Bon Jovi fans kan ha fel!

En fisk på listan sticker ut. Det är en fisk på 1114 gram från Göta kanal. Det är varken platsen, fiskaren eller vikten som är det udda, utan tidpunkten. Den fångades nämligen den tionde februari. En udda årstid för oss svenskar att meta mört. I metets förlovade land England är vintern kanske den hetaste tiden att meta mört. Kallvattensperioden där anses som prime-time. Visst har vi kallare vintrar i Svedala, men att hitta en öppen å borde inte vara helt omöjligt.

Det finns många givna fördelar med vintermete. Dels så står fisken samlad, och dels så är den större fisken ofta aktiv under vintern medans den mindre inte är det i samma utsträckning. Att lokalisera en håla med höst/vinterfeta mörtar kan ge ett drömfiske fullt i klass med förleksmete, fast utan miljarder med småmört. Den absoluta majoriteten av de fiskar på listorna fångas maj-augusti. En tid som förutom innan lek inte borde hålla de fiskar i absolut toppkondition som krävs för att nå abnorm vikt. Man har istället lagt fokus på att hitta vatten med många och stora fiskar.

Kanske kunde en grusgrop eller andra liknande vatten med extremt få fiskar med rätta förutsättningar och låg konkurrens kunna producera en eller ett fåtal mycket stora mörtar? Kanske kunde dessa fiskar vara fiskbara även under senhöst/vinter eller tidig vår då de var som fetast? Kan det vara ett sånt vatten som till slut ger ifrån sig ett nytt rekord?

2005

2005 var allt man kunde önska och lite till. Listan toppades av en enorm mört på extrema 1630 gram. Fångad under rudamete i Björkadammen i Skåne. En fisk som inte bara överskred den magiska gränsen på 1500 gr, utan på allvar visade att den omöjliga rekordmörten trots allt kunde slås om allt klaffade. Att fisken följde trenden att vara en slumpfångst säger kanske någonting. Att extremt stora mörtar ofta finns där man som minst anar. Olika regnbågsvatten har under åren visat sig vara platser där ovanligt många ovanligt stora fiskar ploppat upp? Om det har att göra med god tillgång på mat och minimalt med predatortryck eller endast slumpen låter kan man inte säkert säga. Men att det vore endast en slump att Put and Takevatten, små dammar och karpsjöar gång på gång producerar stora fiskar som sedan fångas under annat fiske, ja det låter inte troligt.

Det kändes förlösande att efter så lång tid av själatyranni att slutligen kunna bocka av en fisk över drömgränsen. Men den fisken var endast grädden på moset under året. Hautajärvi gav ifrån sig ett riktigt monster på 1390 gram som tråkigt nog föll lite i skuggan av supermörten från Skåne.

Glädjande nog så var även tredjefisken över 1300 gr. 1330 för att vara exakt och metades ur Valboån i Västra Götaland. Fjärdefisken som de flesta år hade toppat listan kom ur Ljungan och klockade in på 1240 gr. Ett år att minnas.

2006

Att klassiska Lagan skulle ploppa upp som en joker och bli årets mörtvatten hade inte många räknat med. Den största på 1240 gram var en fin toppfisk på ett annars uselt mörtår. Inga fiskar från varken Skåne eller Norrbotten finns med på listan, och det väcker frågor. Har Norrbotten spelat ut sin roll som hovleverantör av kilosfiskar? Att Skåne känns mer ostabilt i mängd, men som tidvis kan ge dessa drömfiskar visste man sedan förr. Den som lever får se… Mörtmete är inte en fråga om liv och död, men bra nära.

2007

Det mest fantastiska med en art som mörten är den rika variationen av miljöer där den kan hittas. Åar, sjöar, skärgård eller dammar, den finns överallt. Och när ett vatten sviker så finns ofta nästa närmare än vad man tror. Slumpfångade mörtar på kilot har väl alla hört talats om. Och i många fall så kan det finnas en gnutta sanning i dessa historier. Det är ett välbekant faktum att såna kommer upp, både i nät och ryssjor som bifångster för vanliga söndagsmetare. Men det är ändå någonting med just det där med kilot. Det är därför en niohektos lockar mig mer. Det är enkelt att ”uppskatta” en mört till just kilot. Alla som sett en sjuhektos mört vet hur stora de ser ut, det är såna fiskar (och mindre) som avrundas till kilot. Men en sjuhektos kan fortfarande vara en relativt vanlig fisk i många vattendrag, medans en (påstådd) på kilot kan vara mycket nära maxvikt eller rent av över. 30% är en stor skillnad. Det går ju som bekant minst tio sjukilosgäddor på en enda tioklubbare.

Att hitta ett naturligt vatten med såna mörtar är därför både enkelt och svårt. Det är ett systematiskt kaos. Att en mört ska kunna bli så stor så krävs det massa, och längd. Men framförallt massa. Ett vatten med ett bestånd med tjocka högryggade mörtar är därför betydligt intressantare än ett med smala fiskar. Vatten som Dalälven som levererar årligen stora mörtar kan på pappret verka intressant. Men mörtarna är långa och smala. Lägger man sedan alla tusentals timmar mete som läggs ner i älven så förstår man snart att det inte är ett vatten man bör satsa på om man vill ha en jättemört på långt över kilot. De kan finnas där, men oddsen att hitta en sådan är försvinnande liten. De senaste 20 åren har älven levererat en enda mört över kilot till specimentävlingen, vilket kan anses som ett mycket klent resultat för ett vatten som metas så intensivt. Så man bör se sig om till andra typer av vatten för att förbättra sina odds. Mindre vattendrag är dessutom enklare att fiska av i jakten på drömfisken. Gärna ett vatten där mörtarna får i sig extra föda i form av fågelmat, räkor från forellfiskare eller boilies. Men helt utan fisketryck. Ett sånt vatten hittades på åttiotalet av en söndagsmetare som fångade en lång radda mycket grova mörtar ur en grusgrop där fiskarna fått gå ostörda. Tråkigt nog så avlivades de fiskar till förmån för en bild. Själva vattnet lär inte ha varit något speciellt, men den fyllde de kriterier som krävs. Få högryggade fiskar, mycket mat och total avsaknad av fiske. Såna vatten lär finnas ett otal av, även i de jobbiga delarna av Sverige.

Just Dalälven var med på listorna under året, som inte gick till historien som en av de bästa. Älven hade under tiden blivit välkänd som ett björknaparadis, tidvis med inslag av vimma och andra arter som följer med upp som bifångster. Årets två största vägde 910 resp 970 gr. Årets mört vägde med tidens mått ”godkända” 1190 gr och kom från Östersjön vid Ystad. Norrbotten var representerad med en enda fisk på 1152 gr fångad i Långtjärnen av en lokal metare.

2008

Det sista året som jag tar upp denna gång visar ännu en gång det som vi lärt oss hittills. Att ett nytt vatten kan få hela året att verka som ett kanonår, trots att året i sin helhet varit en total flopp. Denna gång är det Ljusvattstjärn i Lappland som levererat inte mindre än 6 fiskar över kilot. Konstigt nog ett vatten utan ett finsk-klingangde namn i stil med Korven Kuningas, som vi vant oss att aldrig någonsin kunna uttala på ett tillfredsställande sätt. Det var en mört fångad på pimpel i december 2007 som avslöjade sjöns hemlighet. En toppfisk på 1180 gr lär inte skapa trängsel vid sjön, speciellt när dessa vatten inte ofta levererat mer än just ett år eller två. Men det är även det som är tjusningen med mört. Ett vatten kan hålla enorma fiskar, men ett fisketryck får direkt negativa konsekvenser på beståndet. Till skillnad mot många andra arter så tål inte mörten samma fisketryck. Om man tolkat historien rätt så tål de knappt någon fisketryck över huvud taget. Att vara den som hittar sjön är därför viktigt.

Dessa näringsfattiga vatten kan säkert mäskas upp med boilies och pellets till nya höjder, förutsatt att man kan låta bli att meta efter fiskarna, vilket få kan. Det är så mörtarna blivit stora under loppet av en hel livstid. Ingen vet riktigt varför mörten reagerar så negativt på fiske. Men som art så är den ju knappast heller känd för att vara en speciellt tålig fisk.

Att vatten med några få megamörtar kommer att dyka upp i framtiden är ju solklart. Och det kan vara en god investering att såhär tio-tjugo år efteråt att besöka ett av de vatten som en gång levererat och sedan fallit i skugga. Har dom en gång kunnat ge ifrån sig stora fiskar, och om förutsättningarna i sjön varit likvärdiga så kan en ny generation kommit fram. Speciellt om de gamla fiskarna försvunnit som födokonkurrenter.

NÅGRA AV SVERIGES STÖRSTA MÖRTAR I URVAL:

1726 gram Bo Berglund Allkjaur(?) 1998

1620 gram Vicktor Hallensjö Lilla Tjärby 2019

1610 gram Bo Johansson Björkadammen 2005

1506 gram Markus Nyman Ljusnan 2010

1440 gram Björn Myrberg Ljusnan 2010

1410 gram Alexander Björk Privat damm 2017

1330 gram Bosse Gustavsson Valboån 2005

1240 gram Christer Sjaunja Hautajärvi 2001

1221 gram Rune Eklundh Funbosjön 1974 (gamla rekordet)

ANTAL REGGMÖRTAR I SVENSKAN 2000-2019:

2000 30 st (ur 8 olika vatten)

2001 30 st (ur 5 olika vatten)

2002 (ingen uppgift)

2003 12 st (ur 4 olika vatten)

2004 24 st (ur 7 olika vatten)

2005 21 st (ur 8 olika vatten)

2006 20 st (ur 8 olika vatten)

2007 15 st (ur 5 olika vatten)

2008 18 st (ur 6 olika vatten)

2009 12 st (ur 9 olika vatten)

2010 17 st (ur 8 olika vatten)

2011 16 st (ur 8 olika vatten)

2012 10 st (ur 7 olika vatten)

2013 9 st (ur 5 olika vatten)

2014 16 st (ur 6 olika vatten)

2015 18 st (ur 6 olika vatten)

2016 17 st (ur 8 olika vatten)

2017 15 st (ur 9 olika vatten)

2018 20 st (ur 6 olika vatten)

2019 18 st (ur 7 olika vatten)

Att Sveriges vanligaste fisk endast fyllt listorna med reggfiskar två gånger under dom senaste 20 åren är högst anmärkningsvärt. Inte minst med tanke på att vissa sjöar har levererat ett stort antal av listans fiskar under givna år. Noterbart är att en 6-7 olika vatten per år är där snittet ligger. Jämfört med allra flesta metfiskar så är detta väldigt bra, speciellt när toppfiskarna kommer från så spridda håll. Detta är säkert en av anledningarna att mörtfisket inte utvecklats på samma sätt som andra arter, det är inte lika enkelt att få poäng då det nästan helt saknas supervatten som år efter år producerar stora fiskar som ”enkelt” kan lokaliseras. En mört kostar ofta mer tid än en ruda, brax, sutare eller karp, då är det enklare att välja bort den i jakt på poängen. Mellan åren 2003-2019 så har det anmälts 144 fiskar mellan 700-799 gr till svenskan. Samma tidsperiod har gett 141 st mellan 800-899 gr. 11% av dessa fiskar har vägt på grammet 800 gr… Endast under tre år så har en 700 grammare inte gett poäng. Under dessa år behövdes det en mört på 720, 720 samt 775 gr för att hamna på listan.

HUR STOR KAN EN MÖRT BLI?

Att en mört kan nå två kilo är absolut ingen överdrift. Hade man ställt frågan om hur stor en brax kan bli i sverige för 30 år sen så hade inte många trott att vi skulle någonsin uppleva en åttakilos. Tiderna förändras, metoder förändras, och förutsättningar förändras. Det engelska rekordet ligger på dryga 1900 gram, men där fångas det kontinuerligt fiskar som väger kring 1500 gr. I Spanien har man fångat mört över 2 kg. Det finska rekordet ligger på 1240 gram och det norska på 1160 gram, vilket är förmodligen rejält under ländernas sanna potential. Med tanke på hur Norrbotten har levererat i Sverige. Liknande vatten borde kunna hittas även i våra grannländer.

Slår man lite i faktaböcker så hittar man snart historier om enorma mörtar. Men man kan även konstatera att bildbevis blir betydligt svårare att skaka fram. En och annan id har av folk som inte ser skillnad på fisk o fisk blivit anmälda till diverse fisketävlingar. Men trots att merparten av dessa fiskar kan skakas av som rövarhistorier och vanföreställningar så kan man inte bortse från det faktum att det påfallande ofta är en slumpfisk som toppat årsbästalistan. Säkerligen har flera stora mörtar fångats utan att någon reagerat. Att gå på dessa historier i sitt sökande efter nya vatten är givetvis helt tröstlöst. Den största mörten vi med säkerhet kan verifiera är just rekordmörten. Men den kommer att slås, och den kommer kanske att slås tidigare än man tror. Lilla Tjärby kan mycket väl leverera en större redan i år om allt klaffar. Men den kan lika väl komma från skärgården eller från Lappland, det är det som är tjusningen med arten.

Men räkna inte bort rinnande vatten heller. Ljusnan hade ett magiskt år 2010 med två mörtar kring 1500 gr. I England så fångas det kontinuerligt stora fiskar ur åar. Förmodligen kan alla vattentyper producera fisk i rekordformat, det är bara att mindre pölar är betydligt mer lättfiskade. Den svenska mörtsagan fick lite olyckligt en monsterfisk som kändes totalt omöjlig att slå. Med tiden har vi krypit allt närmare, men det hade varit klart mer spännande om rekordet hade slagits i mer lagom takt. Det kan liknas med att Rögles braxar bara över natten dör och sedan så står alla handfallna och undrar vart man ska söka sig nu? Nya vatten kommer alltid att hittas så länge folk metar. Svårare än så är det inte.

MÖRTENS STATUS I SVERIGE:

Efter att ha granskat allt jag lyckades komma över så slutar denna berättelse tyvärr i moll. En stor mört har fruktansvärt hög status, men det är ingen fisk vi gärna satsar på. Bortsett från karpen så är mörten en av de allra populäraste metfiskarna i England. Dit har vi en lång väg att nå. Vi saknar helt enkelt den kulturen och har inte den bredden på det finlir som ofta krävs för att nå resultat.

Missförstå mig rätt, vi har grymt duktiga metare i Sverige. Och när det väl gäller så kan vi uträtta underverk och vara nog så duktiga som vilken engelsman som helst. Det är bara att ingen är särskilt sugen på att aktivt leta efter nya vatten och utveckla metet. Istället så väntar vi på att saker och ting ska börja rulla innan den stora anstormningen kommer.

Sett till artens utbredning så är mörten en av de minst populära fiskar att rikta in sig på. Förmodligen på grund av ett flertal anledningar. Bland annat det nämnda faktum att det finns inga säkra storfisksvatten, och att rekordvikten känns utopiskt hög. Artens ringa storlek bäddar inte för någon actionladdad fiske heller. Mörten är kort och gott en snobbfisk i mångas ögon.

Mete i Sverige är oroväckande synonymt med tävling. När en känd profil slutat tävla så syns han inte längre i media på samma sätt. Detta får effekten att han nästan försvinner i tomma intet. Frågan man ställer sig är alltid. -Gjorde han det endast för poängen, var inte själva metet värt mer än så här? Varför är det så omöjligt att bara vara en jävla metargubbe i Sverige?

Vi har inte en enda metelegendar i Sverige som idag utom tävlan endast är känd för sitt brinnande engagemang för just metet.

Klart som fan är att vi har en lång radda farbröder som fortfarande metar, men inga av dom syns i media, där vi försöker locka en ny generation att börja med eländet. Vi tänker inte på det alla gånger, men nästan inga videos eller artiklar vi läser som kommer från England handlar om hets efter poäng. Där metar man för att det är en fin sport, eller sysselsättning om man föredrar att kalla det så. Där är dom bara just folkkära metargubbar. Dit har vi mycket långt.

Jag är medlem i en engelsk mörtgrupp på Facebook, en grupp som har 7000 medlemmar. Man undrar ju vad 7000 mörtmetare kunde åstadkomma här? Under tiden vi tänker på det så kommer inte mycket att förändras. Några toppar kan tillfälligt uppkomma om heta vatten hittas, men någon mörtkultur kommer vi tyvärr inte få.. Vi har knappt en kultur, vår kultur är att meta de arter och de vatten som för tillfället levererar bäst. Den bilden delar jag med många som står utanför metet. Visst finns det andra skäl att meta, men väldigt få är intresserade att lägga två pinnar i kors för att förmedla det för andra. Att se vår fiskeform som endast ett avslappnande nöje med stort svängrum för fingertoppskänsla och kunskap för det man håller på med, dit når vi aldrig.

Det är min gissning, men jag hoppas att jag har fel…

Tomba

Dela gärna så fler får läsa artikeln