12-Snabba Frågor till: Jerker Vinterstare

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Jerker Vinterstare är en riktigt duktig sportfiskare och metare som har fångat många stora fiskar. Han var även skribent i den nu tyvärr nedlagda tidningen Metemagasinet. Men vad hände egentligen med volvon? Ja det och mycket mer får du reda på när du läser Jerkers 12 Snabba Svar!

1. Vilken art har du haft störst problem med att lyckas med? Och med lyckas med menar vi kanske inte att få den största, utan mer känna att man har grepp om arten.

Född och uppvuxen i Jämtland och varken ha en stor lake eller en stor harr i registret medför lite av ett kroniskt gissel i skallen. Jag anser dock varken harr eller lake speciellt lynniga. Stora rudor däremot… Än har jag inte lagt ned så mycket tid på att fånga en stor ruda så jag har behörighet att gnälla. Men jag kan muttra i förskott eftersom en riktigt stor ruda är ett av mina framtida mål och jag vet att det inte kommer bli en enkel match.

Jag har en del erfarenhet av att arbeta med arten i labb och vet således att den är anmärkningsvärt märklig. Rudor gör mer eller mindre aldrig som man tänker sig. Predikterar man X, beter de sig Z, predikterar man Z så beter de sig X. Jag tror många långt mer erfarna rudafiskare än mig är beredd att hålla med när jag säger att stora rudor tillhör en av Sveriges mer svårflörtade fiskar.

2. Vem är/var din förebild inom det svenska metet/sportfisket?

Denna fråga har ett svar med många namn. Min far har en stark topplacering. Hade det inte varit för hans gedigna fiskeintresse hade jag aldrig haft barndomsdrömmar om att bli nästa Bob Nudd (utan en kritvit flat cap). Tävlingsmete, men även vintergrenar som pimpel och mormyska blev för mig lite av en livsstil under stora delar av de yngre ungdomsåren. Jag var riktigt nördig. Ibland lekte jag VM i mete med mig själv. Då kånkade jag ner seatboxen med alla tillbehör till stranden nedanför sommarstugan. Jag tacklade upp toppknutna spön i diverse längder, match- och feederspön. Mäskade som en galning iklädd pride-inspirerade metekläder från Italien och blev lika besviken varje gång en harr, sik eller öring tog kroken. Jag ville ha braxen, björkna, sarv och sutare. Exotiska arter som för en Jämtlandsfödd pojke bara hade setts på bild och film.

Under gymnasietiden tonade intresset för tävlingsfisket sakta ut och specimenfisket blev en större drivkraft. Därefter är det många duktiga fiskare jag inspirerats av på distans, via fiskelektyr och film. Däribland Jörgen Larsson med sina mångfacetterade storfångster, Jens Bursell och hans känsla för äventyr, Chris Yates & Bob James och deras minst sagt magiska illustration av metets andemening. Men ordet förebild symboliserar för mig en person man inspireras och lär sig av och således är mina närmre fiskevänner de sanna förebilderna. Det ömsesidiga utbytet av information innan, under och efter passen är mer värt än alla filmer och artiklar tillsammans.

3. Det Svenska metet är ju tyvärr en väldigt liten del av det Svenska sportfisket.Men är det något speciellt som skulle kunna lyfta metet lite och göra det mer synligt för gemene sportfiskare? Eller är det något som saknas som gör att metet kommer fortsätta vara en liten del av Sportfisket?

En primär orsak till att mete inte smittar av sig lika mycket som andra fiskemetoder tror jag till stor del beror på metodernas huvudsakliga målarter. Generellt kan man ju säga att flug-, spinn- och trollingfiskare har laxfisk, abborrartade fiskar och gädda i kikaren. Vi metare saknar eller har åtminstone en betydligt lägre grad av artism inom oss, tänk rasism fast på artnivå. En stäm på 350 g gör en metare lika själaglad som rödingen på 3 kg gör flugfiskaren, eller som gäddan på 14 kg gör spinnfiskaren. Detta beteende hos en metare anses nog lite anmärkningsvärt hos gemene man. Att skilja fisk från fisk är gammalt och logiskt – fisk som smakar bättre är mer uppskattad och så länge det synsättet hänger kvar tror jag metet kommer ha svårare att dra folk än andra fiskemetoder.

Förutom artismen tror jag det handlar om mängden prylar i kombination med tid. Har man några timmar efter jobbet är spinn- och flugfiske i regel enklare att tillämpa. Vet inte hur många gånger man själv har sagt ”idag blir det lätt packning” och ändå står man där med utrustning som får en att undra hur man ska orka traska hela vägen till den tänkta platsen. I mina ögon är prylhysterin inom metet en positiv sak, det tyder på att vi är kreativa människor och utvecklar redskap för allt vi kan tänkas behöva, eller inte behöva… Det omfattande utbudet av prylar kan nog dessvärre kännas lite avskräckande till en början.

4. Vad är det som driver dig när det kommer till metet/fisket? Motivera. Är det jakten på stora fiskar?
Att få vara ute i naturen? Äventyr? Annat?

Det är helt klart kombinationen av att vara ute i naturen, gemenskapen med likasinnade och såklart jakten på den där fisken med pricken över i:et. Jag tycker om att skapa specifika mål för mitt fiske och jag kan på så vis ganska enkelt variera och påverka drivkraftens källa. Specimenfiske för mig behöver absolut inte handla om att jaga de allra största individerna på nationell nivå. Det kan lika väl handla om att ge sig fan på att kriga upp den största gäddan som någonsin fångats i det lokala vattnet. Eller att fånga en braxen över sportfiskarnas storfiskgräns från ån som aldrig tidigare levererat en registrerad storbraxen. Eller att lyfta sitt personbästa på mört med kravet om att den ska fångas i en specifik å. Är man kreativ med målen så finns det drivkraft så det räcker och blir över.

Ett bra förhållningssätt är att inte alltid använda storfiskregistret som en mall för vad en stor fisk är. Registret ger en bra grunduppfattning, men man ska komma ihåg att viktgränserna baseras på fångster från hela landet och säger således föga om vad en stor fisk är för ditt lokala vatten. Det är gränser man själv får utforma över tid. Sedan några år tillbaka är jag småbarnsförälder och en stor drivkraft i mitt nuvarande och framtida fiske är att injicera barnen med en rejält beroendeframkallande dos av fiskeintresse. Att ha hela familjen i bivvyt, att se min son väckas av ljudet från mina gamla Delkim. Att se hans ögon tindra av nyfikenhet och spänning i sommarnatten är livskvalité av världsklass. Det är ren och skär lycka.

Jerker Vinterstare med sin grabb när de släpper tillbaka en fin fisk

5. Gäddan är en art som fått hög status inom det Svenska sportfisket och med det, högre fisketryck. Tror du att sportfisket påverkar arten så pass negativt att det gör så att antalet gäddor minskar?
Och vad anser du att vi som sportfiskare kan göra för att underlätta för arten?

Första delen av frågan är klurig och jag är absolut ingen expert i ämnet. Initialt vill jag betona att jag ej tror att landets sportfiskare är ett av gäddornas större bekymmer. Men med det sagt så måste ändå svaret bli ett ja. Jag är övertygad om att sportfisket per se har en negativ effekt på antalet gäddor. Det är ren logik, och oavsett högt eller lågt fisketryck bör effekten alltid vara negativ. Även om man antar att alla fångade gäddor återutsätts och att alla dessa individer överlever. Så medför ett högt sportfisketryck förmodligen flera negativa effekter som vi med dagens kunskapsläge bara kan spekulera om.

Vi vet att fisk som fångas med handredskap blir stressade och att detta kan ha en fördröjd effekt på beteendet. För att lyfta in gäddan som exempel finns det studier som visat att de rör sig mindre och håller sig mer strandnära efter fångst än innan. Man har dessutom sett att fiskar i områden med högt fisketryck får ett försiktigare födosöksbeteende. Något som över tid förmodligen kan påverka konditionen och överlevnaden negativt. I ljuset av att en stor del av gäddfisket, ja en stor del av allt sportfiske sker i direkt anknytning till lek får sådana effekter förmodligen än mer betydelse.

Det är omöjligt att lämna det här ämnet utan att gå in på alla oförutsägbara effekter det kan medföra på avkomman. Hur påverkas avkommans personlighet och överlevnad av att deras moder fångats timmar, dagar, veckor innan lek? Utan några bevis från just gäddor är jag nära inpå övertygad om att kortisolbadad rom utvecklas annorlunda.

Kontentan är att effekterna av sportfiske förmodligen är långt mer komplexa än bara direkt överlevnad från fångst, hantering och återutsättning.

Men (med stort M) lika logiskt som att sportfisket i sig inte kan medföra positiva effekter på antalet gäddor, är det självklart att ett ökat intresse för arten bidrar positivt till beståndet i stort. Ett bra exempel på detta är alla välfungerande gäddfabriker som Sportfiskarna med Olof Engstedt i täten producerat under senare tid. Ett projekt som både främjar gäddans reproduktion men även den biologiska mångfalden i stort. Ett Sverige utan ett högt intresse för gäddfiske hade tveklöst reducerat möjligheterna för både konkreta åtgärder men också forskning i frågor som vi i dagsläget bara kan gissa effekterna av. Nettoeffekten av ett ökat sportfiske på gädda kan således mycket väl vara positivt.

Andra delen av frågan är mer självklar.

Vi som sportfiskare bär ett ansvar att fiska och vistas i naturen på ett sådant vis att våra barn och barnbarn har möjlighet att finna samma glädje som oss i detta ädla intresse. Mycket av det jag tycker man kan göra är redan praxis hos svenska gäddnördar, typ medlemskap i Sportfiskarna, att hantera fångad fisk med stor försiktighet och att fiska på ett sätt som möjliggör goda överlevnadschanser för den fisk som fångas. Detta är förmodligen viktigare nu än någonsin. Vi blir fler som fiskar, kunskapen växer, elektroniken blir smartare och övertaget mot fisken har nog därför blivit större.

Jag tror man kommer hela vägen i svaret på den här frågan med sunt förnuft och en gnutta allmänt intresse och förståelse för biologi och ekologi. Men för att säga en konkret sak: håll aldrig en större gädda fritt hängandes i vertikal position utan ett stadigt stöd om nedre kroppshalvan, gör det inte med någon fisk oavsett art. Vi vet att kotorna riskerar att förskjutas och även om fisken inte dör där och då är det förmodligen inte något som ökar överlevnadschansen på sikt.

6. Du skrev ju flera riktigt bra artiklar tillsammans med Manfred Isberg i den nu tyvärr nedlagda tidningen Metemagasinet. Är skrivandet något du fortfarande håller på med eller är det ett nedlagt kapitel och i så fall varför? Sen vill vi såklart veta vilken artikel i en fisketidning genom tiderna som har gett dig mest gåshud?

Det var en rolig tid med Metemagasinet och jag hade mer än gärna sett att tidningen överlevt. Manfred har fortsatt skriva för andra tidskrifter och det är jag otroligt tacksam för. Den blonda gamle öbon kan mer än att bogsera upp stora fiskar på löpande band. Enligt mitt tycke tillhör han också den absoluta eliten när det kommer till litterärt berättande. Jag själv skriver mer eller mindre varje dag om fiskar men numera aldrig om fiske. Det hade dock varit roligt att ta upp fiskeberättandet i framtiden. Men just nu är det nedprioriterat till fördel för annat skoj.

En artikel som verkligen lagt sig i mitt minne beskrev Ål-Åke Madsens livslånga passion för stor ål. Det är grymt inspirerande att läsa om riktiga specialister. De som verkligen allokerat tid vid vattnet och som ger sig in i varje liten detalj av fisket som de bedriver. Men nu handlade frågan om gåshud och då lyfter jag upp Per-Ola Johannessons och Stefan Burnerts ”Amazonas giganter” från Fiskejournalen år 2004. Regnskog och indianer i kombination med svårfångade, storvuxna och arga toppredatorer är äventyr med stort Ä.

7. Vilken fisk håller du som din bästa fångst? Berätta varför.

Detta är en sån fråga som frambringar en del ångest hos mig. Ett definitivt svar gör att man indirekt nedvärderar andra fångster på listan. Bästa fångsten är enligt mig inte synonymt till den största fångsten (relativt för arten). Det är mycket annat som väger in. Ansträngningen är viktig d.v.s. hur mycket tid man lagt på efterforskning och fiske efter den aktuella arter. Att det ska finnas en viss ansträngning går såklart emot det man önskar sig vid varje ny satsning. Där och då vill man ju bara att det ska ske på första försöket.

Men ju svårare något är desto mer lär man sig längs vägen och vid fångsttillfället är graden av eufori starkt kopplad till insatsen.

Hur som helst, jag väljer en sutare som min bästa fångst. Det var ingen jätte men det är mitt personbästa och jag fick kämpa en hel del för att lyckas få den på den metod och plats jag ville ta den. Jag och min kära fästmö hade gjort en längre satsning i en gammal tegelbruksdamm. Att hon var med lyfter såklart detta minne ytterligare några nivåer. Leken var mer eller mindre igång och jag skulle tenta i Systematisk botanik om några dagar. Sutarna hade redan tagit allt för stort fokus från vårterminens pluggande. Men en kväll till skulle jag ge dem med lovorden att därefter 24/7-plugga.

I solens sista strålar sticker mitt Drennan driftbeater 3AA under ytan. Mothugget är stumt och efter en del långsamma men tunga turer genom den strandnära vegetationen ligger min ”target” på mattan. Vikten stannade på för vattnet fina 3425 gram och jublet ekade över fågelreservatet. Jag är verkligen tveksam till att jag hade klarat tentan om jag inte hade lyckats den kvällen. Förmodligen hade jag börjat resonera med mig själv. Ältat något i stil med att det finns ju faktiskt ett omtentatillfälle om en månad men det är ett helt år till nästa sutarfiske…
Vart resonemanget hade lett är tveklöst till den skamfyllda omtentasalen.

Jerker Vinterstare med en fin sutare

8. Vad är det mest pinsamma som hänt dig under en fiskeresa?

Det var länge sen nu och preskriptionstiden har definitivt löpt ut. Så trots den potentiella risken att min far skulle få för sig att läsa detta törs jag gå ut med sanningen.

Det var vinter. Tillsammans med min forna vapendragare Mattias Ericsson satt jag och kollade storfiskregistret när vi såg att det kommit in några stora lakar från ett hemmavatten i Jämtland. Vi drabbades av akut fiskefeber, blixtpackade ismetespöna samt ett par mormyskaspön och en burk maggot för att fånga sik som vi skulle ha till bete. Därefter kastade vi oss in i morsan och farsans Volvo och pressade plattan i mattan mot sjön. Att få fiskefeber är lite som att bli jagad av ett lejon. Stressnivån går upp och blodnivån i hjärnan reduceras till fördel för extremiteterna
– man går in i ”fight-or-flight” mode och man tänker snabbt men inte smart. Alla som haft fiskefeber med tillhörande frossa alternativt blivit jagad av ett lejon vet exakt vad jag menar.

Detta är åtminstone min ursäkt till varför vår resa mot den isbelagda sjön tog stopp i en lyktstolpe modell större mitt i centrala Östersund.

Stressade som vi kände oss skulle vi maximera fisketiden och bestämde oss för att fylla rullarna med färsk nylon under färden. Jag satt ju bakom ratten men fokuserade mer på linpåspolningen än att manövrera bilen. Helt plötsligt guppade det till, jag tittar upp och inser att vi befinner oss mitt på den förhöjda refugen som delar vägens båda riktningar. På refugen fanns också en lång rad med lyktstolpar vilka var sammankopplade i toppen med elkablage. Mängden is och snö gjorde mitt försök till att bromsa och parera lyktstolpen som snabbt närmade sig meningslöst. Förutom att bilen blev ganska trasig så vek sig lyktstolpen och blev hängande i kablaget. För att inte riskera att lyktstolpen plötsligt skulle falla ner över vägen och platta till en förbipasserande bil fick poliserna stänga av ena färdriktningen tills stolpen var säkrad.

Fram tills nu har den officiella versionen varit att kopplingen fastnade under bilmattan och släppte i ett ryck. Vilket i kombination med halka gjorde att jag fick sladd på bilen. Polisernas flin avslöjade tydligt att de inte trodde ett skit på vad jag sa. Men i brist på bevis för vad som verkligen var orsaken slapp jag påföljder. Då vi inte hade en annan bil att tillgå blev fisket inställt och kvällen spenderades hemma med en sur farsgubbe.

9. Du är ju doktorand inom akvatisk ekologi på Lunds universitet så vi väckte liv i den här gamla frågan. Om du fick ändra på en sak inom fiske/naturvård. Vad skulle det vara?

Det känns näst intill omöjligt att välja ut en sak, i synnerhet eftersom problemen skiljer sig tydligt från källa till hav. Men jag ska hålla mig inom frågans krav och bestämmer då att vi ska riva ner ca 90% av vattenkraftverken. Det finns idag omkring 2100 unika vattenkraftverk men produktionen av el skiljer sig enormt från ett verk till ett annat. Faktum är att de 200 största verken står bakom 90% av den totala elproduktionen. De övriga, ca 1900 stycken är med andra ord ett enormt slöseri med natur för en försumbar nytta. Det enda som främjas av dessa betongväggar är de privata ägarnas pengapungar. Riv dem.

Jerker med en fin Id

10. Vilken är den största fisken du tappat vid någon av dina fiskeresor?

Klurigt. Man har ju bränt många fiskar som man åtminstone där och då inbillat sig vara storvuxna. Det är väl oftast så. Tappad fisk är stor fisk. En fisk som gick förlorad och har etsat sig fast i minnet som en riktig gigant var en gädda jag brände i Mälaren på en avsågad hockeyklubba.

Jag gick på fiskegymnasiet i Älvdalen, vi var på klassresa och passade på att experimentera lite. Innan fisket hade vi tillverkat egna beten d.v.s. vi sågade av gamla hockeyklubbor i lagom långa bitar som vi fäste en ögla och två trekrokar i. Halva klassen fiskade med hockeyklubba och andra halvan med olika varianter av ett kommersiellt jerkbait. Det var kanske inte ett experiment av hög vetenskaplig nivå. Men när två fiskedagar var över och vi summerade antalet fångade gäddor så stod hockeyklubba som överlägsen segrare.

Jag fick inte mer än några sekunder av direktkontakt med mitt monster till gädda men jag fick se den i ytan på ganska nära håll när den vid upprepade tillfällen försökte göra flisor av betet. Av synen att döma så hade den stått sig som personbästa än idag.

Vidare brände jag en annan gädda av modell större precis framför fötterna för ett par vintrar sedan. Hela eländet är fångat på film och jag mår överjävligt illa varje gång jag tvingar mig själv att se på filmklippet. Jag körde en grövre fluorkarbontafs på det aktuella spöt. Något jag ej är van vid och som jag under stundens hetta helt hade glömde bort. Jag pressade fisken så hårt jag kunde, så hårt man kan när man kör vajer. När fisken är tre meter från håven går den upp i ytan. Skakar till några gånger med huvudet och tafsen klipps av.

11. De flesta av oss som metar har en favoritart, den där som får det att kittla lite extra mycket. Men vilken är din och varför är den din favorit? Berätta även ditt bästa minne kring den arten.

Mer eller mindre alla arter har ju sin specifika charm, en favoritmetod att jaga dem med och suget efter diverse arter varierar beroende av säsong. Jag tycker därför det är otroligt svårt att ge ett bra svar men måste jag välja en så väljer jag mört. Stora mörtar är vackra. De är aningen mytomspunna, svåra att finna men förekommer längs hela vårt avlånga land, från norr till söder.

Ett häftigt mål som slog mig här och nu hade varit att lyckas fånga mört över 1 kg från Norrland, Svealand och Götaland. Det vore något!

Mört innehar också huvudkaraktären i den enligt mig bästa fiskescenen som fångats på film. Catching the Impossible, avsnitt 6 (A winters gift). Terry Lampard, avonflöte, bröd och mört på 3lb 5oz. Mitt egna favoritminne av arten är från ett pass i Lagan år 2008. Med tydlig inspiration från Jörgen Forséns otroliga mörtsvit ett par år tidigare hade jag gett mig fan på att min första stora mört skulle upp. Det var dock lättare tänkt än gjort.

Många resor hann det bli, nästan så att min dåvarande Citroën Berlingo lärde sig att köra de där 11 milen ned till mörthaket på egen hand (perfekt om man vill spola på lina under färden…). Ett typiskt pass resulterade i mängder av braxnar och en handfull mörtar upp till 700-750 g. Men tyngre än så ville vågen aldrig pressas. Jörgen hade ju tidigare landat mört över 1200 gram så jag visste att de fanns i området. Till slut kom dagen då allt föll på plats. Det var en mulen septemberdag, regnet låg i luften och jag befann mig i båten under tidig morgon. Planen var att köra hela dagen och det tog inte lång tid innan jag insåg att fisket denna dag var helt skilt från något av mina tidigare många pass på platsen.

Det var mer eller mindre stendött, inte en enda braxen fanns i området.

Flera timmar flöt förbi innan första pillet i den vertikalfiskande feedertoppen indikerades. Det var en mindre mört. En timme till och nästa rörelse i toppen resulterade i skakiga ben. Jag kände direkt att det var en större mört och kunde efter en nervös kamp äntligen håva ett nytt personbästa på härliga 930 gram. Alla mil lagda och tid spenderad blev där och då värda sitt pris. Det var rätt dag på rätt plats och innan jag begav mig hemåt lyckades jag krydda framgången med ytterligare en fin mört på 825 g. Nu vill jag fånga en mört över magiska 1 kg från någon sjö belägen mitt på myggmarkerna i sameland.

12. Tycker du att dessa så kallade supervatten som ofta innehåller långt större fiskar av specifik art än resten av landet är en tillgång, eller en förbannelse? Motivera svaret.

Supervatten är givetvis en stor tillgång. De ger information om den övre
viktgränsen för fiskarter på vår breddgrad och de ger oss kunskap om vilka faktorer som krävs för att producera fisk i rekordformat. Dessutom bidrar de till gemenskap mellan fiskare då de utgör en mötesplats för rekordjägare från hela landet. Så länge inte Sportfiskarnas storfiskgräns anpassas efter fångster i sådana vatten ser jag det bara som en fantastisk tillgång.

Jerker med en riktigt fin gräskarp

Vi tackar Jerker för svaren!

Här kan man läsa fler av våra 12 Snabba Frågor intervjuer.

På Fiskekompaniet.se hittar man mängder med prylar till sitt mete, så kika in deras hemsida. 

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *