Berättelsen om Vimmarekordet
Berättelsen om Vimmarekordet är en gästartikel från fångstmannen själv, nämligen Victor Gustafsson. Han bjuder på läsning från strax innan han åkte och vägde ett nytt Vimmarekord tills han en kort stund senare slog det rekordet själv.
Nu lämnar vi över ordet till Victor istället.
Det var till en början en helt vanlig morgon, maskinkaffe på bygghandeln och kollegornas sedvanliga skratt när man talar om att man fiskade till sent på natten, nåväl. Eftersom vi snickare inte gör annat än att fikar så var det ju inte konstigt att det var under en kafferast som första meddelandet kom angående ett inlägg i svenskangruppen på Facebook. Efter en koll läser jag ett inlägg där det står att man har ett svenskt rekord på vimma i håven och söker vittne till denne för att få ett giltigt rekord. Till en början viste jag inte om jag var trött och läste fel eller om det kanske var någon fiskare som gjort det klassiska att väga på LB…
Men då jag får se vem som gjort inlägget förstår jag att det är på riktigt, Andreas Malmros är en erkänt duktig specimenfiskare med många års rutin från ån. Jag kände direkt att jag ville såklart ställa upp och hjälpa till, likväl som jag så gärna ville se hur en så stor vimma såg ut. Min vän Sam Åkerblom och jag hade ju vid det tillfället fiskat 11 utav dem senaste 14 nätterna, så bara att få se en sån fisk minns jag kändes mållöst, häpnadsväckande och helt enkelt fantastiskt.
Jag som var på jobb cirka 30-40 minuter därifrån var först helt inställd på att det inte skulle gå att lämna arbetsplatsen, men efter ett samtal till chefen och ett par nyttjade semestertimmar så var det problemet löst och bilen var nu i full fart på väg mot ån. Efter ett samtal med fångstmannen Andreas på vägen så blev foten aningen tyngre och pulsen steg!
Väl på plats möts jag utav en fiskare som ser så där härligt nöjd men också spänningsfylld ut och det med all rätt.
Vem skulle inte vara det i det tillståndet när man har ett svenskt rekord i sitt keepnet. Vi gick till strandkanten och lyfter upp nätet och ur det lyfts en vimma så stor att det saknade motstycke, en fantastisk fisk på alla sätt. Vi följde stegen noga för hur en dokumentation ska gå till, vi tog omkrets, längd och vikt såklart, med dubbla vågar! Fisken vägde 1,49kg fördelat på fantastiska 51cm och det med en omkrets på precis 31,8cm.
Vi båda blir såklart mycket glada efter vägningen och jag ger Andreas som innan detta var en person jag aldrig träffat, en jättekram och ett ordentligt grattis! Vilken fantastisk bedrift. Efter att vi sett fisken sticka iväg med ett skutt och samtalat om lite av det mesta, som så lätt sker två fiskare emellan, så sätter jag mig i bilen igen och åker till jobbet. Det var en helt ny känsla där och då, det var otroligt svårt att fokusera på arbetsuppgiften under resten utav den dagen.
Andreas Vimma var här ett nytt svenskt rekord och det med en god marginal, en fisk som inte kommer att slås på mycket lång tid tänkte vi nog allihopa, en fisk som fångades utav en värdig fångstman som lagt ner timmarna och det under lång tid. Jag bugar!
Med all tid som jag och min gode kompanjon Sam tidigare lagt ner så vore det ju smått kriminellt att inte lägga ännu ett pass redan samma kväll.
Vi var medvetna om att inom en vecka, kanske rent utav dagar så börjar dem leka och spöna läggs då åt sidan. Jag kände mig så där smått pirrig inför kvällens pass. Även fast jag visste att det förmodligen skulle bli likt dem flesta passen i ån, trögt och med lite tur ett par vimmor upp med en 7hg i topp…
Det var just så det verkade till en början då vi fick en abborre och några braxar på ett annars giftigt ställe. Kvällen går och det enda som vi får någon slags puls utav är när Eintracht Frankfurt kvitterar sent i Europaleague-finalen… Sent på kvällen gör vi ett plats byte, klockan är nu nära midnatt och tron om att det ska hända just ikväll börjar så sakta att glida ut våra händer. Den här kvällen är inte så där lugn och ljummen som man gärna tänker sig att en kväll under andra halvan utav maj är, trädtopparna svajar ordentligt och temperaturen sjunker rätt så snabbt när mörkret faller över ån.
Banksticken skruvas ner, stolen ställs upp och första kasten läggs ut.
Vi har genast några napp utav fisk vi bedömer är björkna och eventuellt mört. Ungefär kvarten senare så tar en vimma min räka och nappen avslöjar direkt att nu är det rätt art.
Spöt hoppar och drar så där oregelbundet och hårt som en vimma gärna tar, åtminstone är det så här. Mothugget sitter och fisken är fast, jag krokar den på relativt kort avstånd och känner direkt att det här är en bra fisk. Samtidigt som den kommer upp till ytan säger jag till Sam att den här behövs det håv på. Fisken kör ett par varv i ytan men är relativt medgörlig, när den lugnar sig så kan jag pressa den hela vägen in i håven på första försöket. Just där och då så kan jag inte se att den skulle vara så stor som den var, jag sa till Sam att den här måste vara över 1300 gram åtminstone.
Medans Sam håller håven i vattnet med fisken där i så plockar jag fram avkrokningsmatta och övriga tillbehör. Vi börjar med att ta ett mått på fisken och den visar otroliga 51cm på längden och 34cm i omkrets, där och då tänker jag på att fisken jag samma morgon fått se Malmros poserat med också var 51cm och hade omkretsen strax under 32cm.
Innerst inne fanns det såklart förväntningar på att den här kan väga en del, men jag vill inte skena iväg i sinnet.
Vi låter den återigen vila ett par minuter i vattnet innan det är dags för vägning. Vågen läggs fram och den så motbjudande men ack så lämpliga ica-påsen tas fram. Vi börjar med att hänga upp påsen och sedan lyfts fisken försiktigt i och jag blir helt tyst då den stannar på 1660 gram. Min första reaktion blir att vi börjar om med allt, stänger av vågen och gör om allt igen. Återigen visar vågen på 1660 gram och där nånstans börjar jag tillåta mig själv att ens tänka tanken på att det här förmodligen är ett svenskt rekord.
Medans jag håller fisken i vattnet så springer Sam till bilen som står parkerad nära intill och hämtar sin våg. Vi gör samma procedur med den och den står och pendlar på mellan 1660 och 1670 gram. Sen upprepar vi det igen även med denne och får samma utslag.
Vi lägger denna fantastiska specimen-fisk i vattnet igen och där börjar vi skratta högt och glädjen går verkligen att ta på i den svarta majnatten. Jag ler när jag tänker tillbaka på det. Vi kollar igenom bilderna som knäpptes så att allting ser bra ut innan vi med den största respekt ser fisken lämna pannlampans sken ner i djupet.
Tom, glad, euforisk, mättnad ja det var en rätt konstig och blandad kompott känslor där och då om jag ska vara ärlig. Dem närmsta 2 timmarna satt jag i stolen och kollade på Sams spötopp och bara njöt utav natten, spöt låg där bredvid men det lockade inte att lägga ut igen. Inte ens tanken som flög förbi vid klockan 02:45 om att klockan ringer om 3 timmar då ännu en arbetsdag väntar påverkade särskilt mycket.
Dagen efter lämnades spöt kvar så där slarvigt ihopsnurrat i bakluckan
Men jag kände ändå att jag ville åka till ån och utan spöt gå till just platsen där det hände i dagsljus. Kanske för att på något vis få uppleva känslan igen, svårt att säga varför man vill tillbaka, men det kändes rätt.
Ett par dagar senare gjorde vi sista passet för det här året, vi fick då ett par mindre hanar som blivit så där vackert orangefärgade under buken och väldigt sträva, tydliga tecken på att leken nu dragit igång. Vi avbröt faktiskt fisket den kvällen då vi båda tycker det känns fel att fiska på fisk som aktivt leker.
I skrivande stund har jag faktiskt hällt upp en skvätt rom och tanken är att om inte ungarna vaknar läsa Tombas sommarkrönika del 2, första delen var bland det bästa jag läst så jag ser fram emot närmsta halvtimmen. Adjö och tack för att du tog dig tid.
/Victor.
Vi på Swedish Anglers tackar Victor för att vi och du som läst detta fick ta del av fångsten och allt innan och runtomkring, tack!
Även Sportfiskarna skrev om det dubbla vimmarekordet på kort tid, Dubbla rekord på vimma i oväntat vatten
