Tombas Krönika Augusti 2022
Tombas Krönika Augusti 2022 tar vid där juli krönikan avslutades, detta är alltså del 2 i Norrlandsresan.
Jag vaknar kallsvettig i min säng, men kommer snart fram till att det inte är svett utan urin och somnar om nöjd. Det var nära ögat hinner jag tänka innan medvetslösheten åter tar vid. Det är jobbigt att vandra i Hans Lidmans fotspår…
DAG 4. BLATTNICKSELE:
Ännu en morgon gryr över Norrlands inland. Av alla miljoner gånger det hänt så är denna förmodligen precis lika oviktig som alla andra morgnar. Jag ligger och funderar hur man stannar upp en flottning? Det är inte så att uppgiften tar slut för att arbetsdagen gör det. Älven tar inga pauser, den forsar på som den alltid har gjort. Förmodligen så har ett lag flottat sina pinnar till nästa lag som sedan tagit vidare osv. Tids nog så har de hamnat i Stockholm och blivit golv och möbler till rika homofiler i stadens nöjesbransch. Åtminstone så tror jag att snacket gått så bland flottarna. Så många unga liv som slocknat i Vindelälvens forsar till ingen annan nytta än att bistå som sodomi-underlägg i kungliga hufvudstaden måste ha känts kränkande. Men ändå så känns det orimligt att man inte hittat sina trän på närmare håll än just Blattnicksele. Det hade räckt att kasta ett getöga på Sverigekartan för att inse att helt vanliga jävla tallar växer betydligt närmare och bekvämare än i Norrlands inland. Timrå tex, det hade man kunnat jämna med marken utan att någon hade sörjt tilltaget. Kolla på samerna, dom har i bästa fall såna krokiga björkar. Men ändå så har dom klarat sig genom att sköta hjortar med down syndrom. De kallas för renar och skjutsas varje år till tex Blattnicksele för att äta upp det som växer här. Sedan så transporteras dom tillbaks upp till lapphelvetet där vissa blir till kött, andra till sexslavar och resten släpps vind för våg gud vet var? Det är så vi Stockholmare ser på saken. Hur man än vrider och vänder på saken så händer ingenting bra i Blattnicksele. Det är här psykopat-Uffe bor. Och det är i hans nedlagda skola vi just vaknat i. Det kunde ha börjat bättre.
Baronen är sliten, riktigt sliten. Jag vet att han däckade på soffan, för jag såg det med egna ögon. Men han vaknade i sin säng, grinig och sur över mina nedsättande kommentarer över det påstådda däckandet. Han stönar och hostar liv i sina lungor mellan svordomarna. Piprökningen han tagit upp efter att flyttlasset gick till Norrland börjar betala av sig. Själv har jag inte rökt ett bloss på 811 dagar visar min app. Det är ungefär lika lång tid som det tar att hitta en id i Vindelälven. Det är också lika många harrar man får varje dag vid valfri fors. Men inte ens en stundande harrorgie får hans humör att ljusna, så jag bestämmer att berätta en stor överraskning till honom. Idag ska vi nämligen besöka Selmor Epps grav.
-Och vem fan är Selmor Epp, spottar och fräser Baronen. -Det här måste jag höra, mumlar Roosen som vaknat av vår diskussion. Så jag har inget annat val än att bilda mina vänner som jag på senare tid funnit ha märkligt stora luckor i allmänbildningen.
SELMOR EPP:
Selmor Epp föddes egentligen som Sandor Erikson en vårdag 1915 i Stockholm. Familjen var fattig och därför så blev det lite som det blev. Mor och far, samt fyra barn i deras tvårummare var ingen höjdarkombo, så Sandor flyttade bort från eländet redan i 17-års åldern. Han tog sig ett jobb på ett bryggeri som springpojke och sedan så rullade det på utav bara farten. Någon lön var det egentligen inte tal om, men då bryggeriets kundkrets oftast bestod av krogar och andra hak som serverade alkohol så lärde sig Sandor snart att känna stadens uteställen. Nu visade det sig att en speciell krog var beläget nära en av stadens större hamnar. Old Rusty Anchor. Och på den krogen så satt det alltid sjömän som saknade sällskap av det mer förbjudna slaget. Och dom var villiga att betala för sina begär, väldigt bra dessutom. Så Sandor prostituerade sig. Men har var ingen dekadent dumskalle, utan sparade sina surt intjänade slantar för att uppnå sin dröm. Att en dag bli en framgångsrik företagare som kunde stå på sina egna ben istället för att ligga på alla fyra. Vid denna tid så sågs inte homosexualitet på samma sätt som idag, att det är någonting man ska gå i parad för, utan snarare som något sjukligt. Tiderna förändras, förr fans det en låda guld vis slutet av regnbågen, medans man idag hittar där en transvestit.
Men åren gick, och med det ryktet. Marken började bränna under Sandors fötter. Hans dagar som manshora var räknade.
Så han tog sina tillgångar, som faktiskt var runt 600.000 kr i dagens penningvärde och flyttade till Blattnicksele. Sedan tog sig ett nytt namn som skulle låta Norrländskt och pålitligt, Selmor Epp. Våren 1934 landade han till slut här och köpte sig ett litet hus. Trots att all sodomi gjort honom immun mot kärlek så hittade han sig en av byns unga vackra flickor, Frederika, eller Fredrik som Selmor kallade henne i smyg. Blond och fin, med en bra kropp för att vara en kvinna. Snart hade de två söner Adolf och Himmler samt en liten fabrik där de tillverkade detaljer till gasindustrin.
Några år senare så inträffade sedan det som inte fick hända. Elektriciteten kom och med den så försvann även jobben. Och med jobben så försvann även hans livsbesparingar. Men de hade fortfarande varandra och framförallt barnen. Sedan så kom andra världskriget, och över en natt så insåg Selmor hur illa valda namn hans söner hade. Och inte hjälpte det saken att de lokalt kallades för gasblåsarens barn. Det löste Blattnickseles socialtjänst åt honom och tvångsomhändertog barnen och skickade dom till Norge med nya, mer lämpliga namn. Terje och Haakon.
Så nu satt den homosexuella Selmor i sin stuga utan el, men sin fru som var en kvinna, utan jobb och utan barn. Några månader senare frös frun till döds, så allt var inte endast mörker och sorg. Men det oundvikliga skulle hända. Demonen alkohol kom in i Selmor Epps liv. Då han var en driftig person så insåg han att gasdetaljerna kunde användas till sprittillverkning, och snart så puttrade den första pannan mäsk i sovrummet. Det visade sig att han hade hittat något han faktiskt bemästrade till perfektion. Och snart så var hela byn beroende av hans dryck. Absolut Blatte.
En natt år så knackade det på dörren. Selmor öppnade och fick syn på en man som såg allmänt härjad ut. Han presenterade sig som Hans Lidman. Fiskare, författare och naturälskare. Han bjöd in den trötte mannen och sedan satte dom igång och söp något kopiöst. Fyra dagar i sträck hinkade dom i sig sprit innan Lidman till slut slocknade.
Selmor kunde inte låta bli att kika i mannens ryggsäck. Det var mest kläder, fiskeprylar, tobak och annat som behövdes för vildmarksliv. Men där fanns även en hel bunt med papper. Det visade sig att vara ett utkast till en bok. Boken hette ”Harrnatt vid Vindeln”. Han började läsa med och slutade inte förrän han läst hela skiten. Någon timma senare vaknade Lidman och Selmor fick med skammen i halsen erkänna att han läst det mannen skrivit. -Vad tyckte du, frågade Lidman?
Då Selmor inte hade en aning om vem Hans Lidman var så förutsatte han att det var en alkis på glid som just skrivit sin första bok, och svarade ärligt. -Du borde nog satsa på någonting annat.
Den gamle mannen reste på sig och sa. -Det kanske jag borde. Sedan tackade han för gästfriheten, tog sin väska och gick mot dörren. -Boken då? Undrade Selmor. -Bränn den, sa Lidman och stängde dörren bakom sig.
Men mötet med mannen gäckade honom i månader. Han kunde inte släppa det, och till slut så tog han sig tid att läsa om boken, nu med nyktra ögon. Och den var fantastisk. Den borde alla få läsa, bestämde han, det är jag skyldig den stackars mannen. Så han tog alla pengarna han hade tjänat på spriten och skickade in utkastet till ett tryckeri och tröck upp 200.00 exemplar. En enda liten förbättring kostade han dock på sig . Han bytte namnet Hans Lidman mot Sitt eget. Och snart så var alla böcker slutsålda. Selmor blev hyllad av allt och alla.
I samma veva valde Hans Lidman att avsluta sitt liv. När dom fann honom så hade han boken ”harrnatt vid vindeln” av Selmor Epp bredvid sig. Men det kunde inte Selmor veta.
Bokens intäkter hade tiodubblat Selmors kassa och han var nu den rikaste mannen i södra Lappland. Här kunde väl inte en man i hans kaliber bo. Så flyttlasset gick mot Stockholm. Äntligen, efter alla dessa år så skulle han snart få känna en mans nakna famn.
Den natten körde han in i en timmerbil och dog på fläcken. Cirkeln var sluten. Men bygden glömde aldrig Seimor, som fick det närmaste en statsbegravning man kan komma i Blattnicksele. Byns stora son, författare, gasmogul och bryggmästare begravdes den 18 augusti 1976 på Blattnickseles internationella kyrkogård. Och det är graven vi ska besöka idag.
-Du är ju helt slut, suckade Baronen. -Är jag det, säger jag och plockar fram ett tummat exemplar av Harrnatt vid vindeln och lägger den på bordet. -Det stämmer alltså, säger Roosen och ser på boken med en tokigs glans i ögonen. -Klart det stämmer, en sån här sak ljuger man inte om.
Frukosten blev en skandal. Det finska rågbrödet var slut, och det mörkaste man hittar i Norrland är en polarkaka. -Jag trodde ni var hårda här, pikar jag surt åt Baronen som var i full färd att lägga tubost på det dom kallar för bröd här. -Vad e det för fel på polarkaka, undrar han? Jag svarar inte. Vissa saker får man lista ut själv. Roosen satsade på starköl och polarkaka medans jag fick nöja mig med Kaffe och polarkaka.
-Tror ni inte att det går id vid bron, säger Baronen och avbryter mina självmordstankar. -Tror du att det finns id i älven, kontrar jag. -Klart det finns id, jag läste ju broschyren. -Betydande bestånd av id och lake stod det. -Stod det även grov öring, grov röding, harr och sik där? -Ja, hur visste du det? -Jag gissade… -Fy fan, säger Roosen och tar en djup klunk öl. Baronen såg ut som ett frågetecken…
Efter frukosten så gömde vi kortlek och de tomma ölburkarna ifall Uffe skulle komma och granska våra förehavanden. Sedan så packade vi bilen och åkte mot idströmmen. Stämningen var knappast förväntningsfull med tre bakfulla metare körandes genom ett ingenmansland utan vare sig mål eller krav. Nog visste vi alla innerst inne att vi inte skulle få någon id. Endast en grann harr kunde rädda dagen, en sån riktig harr som väger långt över kilot. En sån harr som inte finns i denna älv, för det här är en skitälv.
Synen som mötte oss när vi väl parkerat var majestätisk. Forsande vatten nästan så långt man kunde se. Även om det skulle finnas en id eller två så skulle dom vara omöjliga att hitta. Vi kom nog alla på oss att underskatta norrländska vattendrag. Vad kan tre metare som är vana att meta i åar som är som pissdiken i jämförelse åstadkomma här? Absolut ingenting. Jag personligen gav upp redan vid stranden och nedlät mig mentalt att förminskas till en simpel harrmetare. Ni vet en sån som får tre harrar på en heldag och påstår sig själv att uppskatta älvens brus som de bästa av hörlurar inte kunde stänga ute. En sån person som ska fälla ut ryggfenan på en trehektosfisk och beundra naturens sköna skapelse. En sån person vill man verkligen inte bli. Fiskeföreningar finns till för såna människor.
Vi satte oss i vindskyddet istället. Där klottrade jag våra namn på väggen med en bit kol som verkade vara praxis i trakterna. Sedan plockade jag fram harrnatt vid vindeln och läste högt ur ett stycke.
Ur Harrnatt vid Vindeln:
”Vilken natt i ordningen det är vet jag inte? Vore det inte för att fickuret bytt datum så kunde det lika gärna vara en mulen dag. Hela min kropp skakar av olust och vredesmod på en och samma gång. Några daggdroppar faller från slokhatten när jag böjer mig ner för att byta fluga. De hamnar på mina filtbyxor och dansar runt på impregneringen och bildar en liten flod som snart hittar ett nött hål i skyddet att krypa igenom. Det känns varken kallt eller blött, endast annorlunda mot skinnet som avtrubbats till ett känslolöst hölje. Någonstans i forsens svarta vatten finns han, storharren. Jag vet det då jag sett honom med egna ögon, retfullt vakande med ryggfenan högt över forsens vågtoppar. Tung, mörk, säkert en bit över halvannat kilo. Han är gammal och vis. Och strömmens konung som lever som den vill. Han har inte blivit så stor för att han är dumdristig, han har blivit gammal för att han är lynnig och försiktig. En sista gång vadar jag ut i älven. Dess kalla vatten välkomnar mig med obehag. En man blir aldrig ett med vatten. Vi kan utstå det en stund, till och med övervinna älven för en ögonblick. Men dess mullrande kraft kommer till slut att mala ner dig och krossa dig mot klipporna likt en lus mellan golvbrädan och aftonskon. Vi lever på lånad tid. Men harren rår den inte på. Vad naturen än kastar mot den så vinner harren. Den ädlaste av alla ädla fiskar…”
Jag slår igen boken och ber grabbarna att låta Selmor Epps ord sjunka in en stund. -Vilket skitsnack, fräser Roosen. -Det var ju inte ens han som skrev skiten, skriker Baronen så högt att jag tror att han kommer att få en stroke om gubbjäveln inte lugnar ner sig snart. -Nu gör vi det här för Selmor, säger jag och reser på mig. -Det blir knappast bättre om vi sitter här och bråkar.
Under protest så går vi mot älven. -Harren, den ädlaste av fiskar, fy fan…
Jag väljer ön mitt i strömmen. Dit når man endast via järnvägsbron. Till en början så fattar jag inte att det verkligen är järnvägen som går där, då det inte finns en elstolpe. -Det är diesellok som går här, säger Baronen lite skamset. Och visst fan borde han skämmas. Diesel är inte eko. Jag knallar över bron och klättrar ner till ön. Platsen ser mycket riktigt ut som ett id-hak med ett fint bakvatten där forsarna delar på sig kring öns vassa stenar. Jag fyller feedern och gör ett utlägg. Det tar nästan tre sekunder innan toppen böjer sig och den första harren är ett faktum. 20 harrar och tre öringar senare är jag på väg över bron igen. Grabbarna kollar på mig och skrattar.
När jag nått andra stranden så möts jag av en tjej i 30-års åldern och en gubbe i 80 års åldern. Mannen har en flugväst på sig och i handen håller han ett spö med tillhörande rulle. Redan på Lidmans tid skulle utrustningen ansetts som hopplöst omodern. Tjejen som visar sig vara en norska frågar mig hur fisket gått? Hon är det vackraste jag sett sedan Yvonne Ryding blev miss universum. Lite ställd svarar jag att det är en tolkningsfråga. -Bara skräpfisk, säger hon och ler. -Ja, ett tjugotal harrar och några öringar säger jag för att imponera. -Då finns det hopp för mig och min älskare Terje, säger hon och lägger armen om gubben och går iväg.
Jag går ner till grabbarna. Dom ser norskan leda gubbstrutten över bron med skakiga ben. -Där ser ni en man med en gigantisk kuk, säger jag och pekar med hela handen mot gubben. Grabbarna ser frågande på mig, men säger ingenting.
Vi fiskar på någon timme till. Saldot blir runt 200 harrar och ett tjugotal öringar. -Fan vad jag hatar harr, säger Baronen. En stund senare ser vi fem kajaker sakta glida mot oss med lika många töntar fiskande på säker avstånd från allt som heter strömmande vatten. Det blev droppen. -Fy fan, säger Roosen och spottar mot älven. -Vi drar åt helvete härifrån, säger jag och sedan så packar vi ihop.
På väg mot Blattnicksele centrum så stannar vi vid Selmors grav. Jag tar av mig mössan och fäller en stilla tår. Stunden fylls av vemod och den djupaste av respekt. Här vilar han, vår största fiskeskribent genom alla tider. -Det var inte han som skrev boken försöker Roosen, men baronen slår han med armbågen och ber han att hålla käften. Jag ser att han är tagen ända in i det heligaste. Roosen är för ung att förstå att i världen så är det att äta eller att ätas som gäller. Och vad spelar det för roll vem som skrev vad. -Det kunde lika gärna varit han… säger Baronen och sedan så spricker rösten och han brister ut i gråt. Vi kramas allihop och säger ingenting. I de svåraste av stunder så är vänskap hårdvaluta.
Blattnicksele centrum var för dagen inte så full med liv som vi hade önskat. Någon pizzeria fanns inte och i icabutiken så var det enda ätbara polarkaka och tubost. Dock så hittade jag några flaskor påskmust. I augusti.
Mannen i butiken kände inte till några sköna idställen. -Harr får du överallt, sa han och skrattade. Ingen av oss skrattade, eller ens log…
Nästa ställe valde vi utifrån tillgänglighet efter ännu ett jättebråk över promenadstäcka. Jag stod på mig, jag har inte kört ända hit för att promenera. Jag hatar skog och mark, det är vatten jag vill åt. Dessutom så började jag tröttna på hela jävla älven som endast skapade bekymmer och sprickor i vår vänskap. I mitt tycke är det helt orimligt att gå längre än 200-300 meter för att fånga hundratals äckliga harrar. Visst att man framstår som en glädjedödare när man inte tror på gruppens dödfödda vision kring idar som endast är fantasifoster skapade av optimister förstärkta av skön berusning. Men jag tänker inte spendera min surt förtjänade semester åt ändlösa promenader längs Norrlands piss-skogar fyllda med mygg och knott. Jag ville dricka alkohol och spela kort, men gav mig så vi kunde ge en av skitälvens ändlösa forsar en sista chans.
Väl framme efter ännu en strapats så drog vi hundratalet harrar, några öringar och offrade älven ett par kilo kinesisk bly. Sedan så insåg även Baronen och Roosen det orimliga och gav med sig, -Vi åker och super ner oss, sa någon. Och så gjorde vi det.
En sak är säker, jag kommer aldrig mer att besöka Blattnicksele.
Hur man ser på fiske är lite annorlunda i olika delar av världen. I Norrland så har man gamla fina kommunistanor att upprätthålla. Dvs att har du råd att åka hit och betala så ska du få göra det. Listan med regler är längre än en roman av Jan Guillou, och ungefär lika inbjudande att läsa. Men njuter du av nätfiske så finns det en enda regel. Ett nät kostar 50kr att lägga ut. Är det per dygn, eller vittring har dom inte brytt sig om att skriva då ingen bryr sig ett piss om du nätar sönder hela älven. Men helvete om du skulle meta id med två spön.
Vi anländer vid stugan efter att nästan krockat med en ren som ställt sig mitt i vägen i hopp om att bli överkörd. Det verkar inte vara världens smartaste djur kommer vi fram till. Eller så är det just det dom är? Jag är ingen biolog, men kan inte på rak arm komma på något annat djur som skjutsas land o rike runt till sina matplatser och är så in i helvete dåliga på att gömma sig att dom hittas varje höst irrande någonstans mitt i tomma intet. Dom verkar inte besitta någon som helst skyddsmekanism. Och så hatar man vargar. En pudel kunde utplåna en renflock. Djuren är (knappt) levande bevis på att inavel inte håller i längden. Någon borde förklara för samerna att uttrycket ”läckrare ju mer besläktade” är ironiskt menat.
Stugan välkomnar oss med sin värme och alkohol. Vi blandar några stadiga gin tonics, snapsar jaloviina och sköljer ner hela härligheten med Lonkero och starköl. Efter en halvtimma så är livet betydligt bättre. Kortleken åker fram, och för första gången på hela dagen så gör vi någonting vettigt. Några omgångar senare så lagar vi en klassisk korvgryta med alla tillbehör.
Kanske så är det stunder som denna och schysst senap som får en att orka pina sig igenom ett helvete vid älven. Jag skulle gott kunna stannat i huset resten av semestern och bara supit kopiöst och spelat kort, men nästa dag så skulle vi vandra vidare. Vart vi skulle åka visste vi inte, och inte brydde vi oss heller. Det skulle morgondagen få utvisa. Inte för att det spelade någon roll för resultatet.
DAG 5 VORMSELE:
Vormsele är känt för absolut ingenting. Men till skillnad från Blattnicksele så är det vackert. Inga forsar och annat som stör upplevelsen. På morgonen så ringde jag ett samtal och hittade ett ställe att slagga på. Denna gång en hembygdsgård i hjärtat av bygden. Vi städade ur skolan och satte oss i bilarna och körde dit. Jag var sugen att skita in i Uffes piano innan vi drog, men vågade inte.
En man vi namn Inge eller något åt det hållet mötte oss utanför. Jag ska inte nämna hans ålder, men han var gammal som fan. Frugan som annars höll i rodret hade fått coronan och Inge bad oss därför att hålla avstånd. Hittills under resan så hade jag aldrig varit närmare en livs levande Norrlänning än tre meter. Jag misstänkte att kindpussar och kramande män emellan inte var kutym här, så jag nöjde mig med att hälsa stelt och inte verka för uppspelt. Gubben visade oss lägenheten som för tredje boendet i rad var utrustad med våningssängar. Men annars så fanns det ingenting att klaga på. Allt fanns, och skulle man ändå vilja ha mer så fanns det loppis på samma gård. Så jag gick raka vägen dit för att köpa oss minnen från norrlandsresan.
Jag hittade otroligt nog lokal hemslöjd i form av örngott där man hade med stora bokstäver skrivit ”Stockholm” och under det kordinaterna till den kungliga hufvudstaden. Ett givet köp. Baronen köpte jag tre snapsglas till medans Roosen fick den finaste av ting.
-Vad fan ska jag med denna till, röt han åt mig när jag räckte över gåvan. -Så jävla otacksamt av dig, sa jag. -Den här följer inte med hem, över min döda kropp, den blir kvar i stugan, svor han och ställde den på bordet. -Tänk om Inge får se på den, då kommer vi aldrig vara välkomna hit igen.. -Som att jag någonsin kommer att åka tillbaks hit! Till slut så lugnade han ner sig och gick med på att ha den framme i sin lägenhet hemma i Växjö -Han såg på bysten med granskande ögon. -Du ser, den var väl inte så tokig trots allt? -Nä, den växer på en, sa han och tog en snaps jaloviina. Tack Tomba, antar jag…? -Det var så lite så!
Vi hade åter hamnat i svårmod. Jag såg på oss med nyktra ögon och kunde inte tro vad vi förvandlats till. Ett gäng patetiska män som underkastat sig inför det stundande ödet. Stolthet fanns inte att finna. Inte heller styrkan att förändra, förtära eller utplåna. Vi hade förminskats till en pansarbataljon utan stridsvagnar. Kanonmat. Frontsvin. Hur ljust man än såg på saken så stod vi nu inför endast två val. Att ta varandra i kragen, eller låta Norrland köra över oss. Bli sodomiserade i Vormsele av alla ställen. Dehumaniserade, lemlästade och inte minst förlöjligad. Vi, stolta män från söder som knäcks likt fjolårskvistar vid minsta motgång. Nej, det skulle vi aldrig låta hända. Vi skulle ta ett stryptag kring hela skiten och tvinga oss på fötter. Vi ska bli vita vargar! -Vita vargar, undrade Roosen? -Vad menar du?
-Det finns ingenting en norrlänning fruktar mer än den vita vargen. -Perfekt anpassad för jakt i de svåraste av förhållanden. -Snö och kyla. -Osynlig tills det är för sent. -Bytet hinner inte ens reagera innan tänderna sliter av strupen och snön färgas röd av blod. -Den perfekta jaktmaskinen, ensam eller i flock. -Lika plötsligt som de kommer, lika snabbt är dom borta. -Osynliga likt dansande kristaller i en snöstorm. -Det enda som återstår är hatet och rädslan. -Ja och alla miljöpartister i Stockholm som vill skydda dom, men det är en annan femma.. -Vargar, vi är vargar. -Och bytet är id!
Vi grupperade oss vid köksbordet och började planera. Någon kilometer uppströms hade vi en av älvens många forsar, Linaforsen, men någon kilometer nedströms fann vi en lugnare parti. Lummig och fin. -Dit, sa Baronen och pekade på kartan med pipskaftet. -Där måste iden finnas.
Plötsligt var vi fulla av hopp och energi. Vi kunde inte förstå hur vi låtit oss sjunka så lågt på resan. Men nu var det glömt, Vargar, vi var vargar!
Framme vid Linaforsen såg vi att det var omöjligt att gå till selet. En promenad på säkert flera kilometer, vilket jag vägrade. Roosen började bli sur på mig. -Jag förbjuder inte dig att gå, sa jag. -Jag kan stanna här eller så tar jag bilen nedströms, men jag tänker inte promenera. Grabbarna började knalla mot platsen och jag bestämde mig att titta in i grillstugan. Här hittade jag ännu mer kristna budskap. Gud ser allt, jag blundade och bad att han inte hållit mig under någon närmare granskning under de senaste 25 åren, för då skulle det garanterat inte bli någon id denna resa.
Till slut så tog även grabbarna sitt förnuft till fånga och kom tillbaks. Bilen verkade som en bättre idé trots allt. Jag tänkte för mig själv var stoltheten fanns i saken att först köra 1100km i bil hit från Växjö, men sedan finna den totalt omöjlig som transportmedel så fort man såg lite skog och natur? Men läget kändes inte rätt att upplysa Roosen om mina funderingar.
När vi kurvade av vid nästa avfart så fann vi älven 30 meter utanför bilen. -Synd att vi inte gick hit fem kilometer genom skogen, sa jag men möttes av tystnad. Vi lastade av våra grejor och satte oss vid stället med stort S. Det verkligen stank storid över sträckan.
Planen var klar. Feedra skiten ur platsen och locka dit varenda id på en radie av sex kilometer. Första kastet gav en harr. Så gjorde även andra. Efter 30 kast och lika många harrar satt vi i bilen igen.
-Skitfisk, vilken jävla pissfisk, suckade Baronen. Fy fan, nöjde sig Roosen med att konstatera.
Nästa ställe såg om möjligt ännu mer het ut med norra Europas största bakvatten. -Här står dom, sa Baronen. Jag kände mig tveksam, men höll med om att det såg hett ut. -Vi ger detta en timme.
Första 30 kasten gav 28 harrar och två abborrar. Jag ville dö. Roosen var uppgiven med. Vi snickrade på en plan som gick ut på att mäska platsen utanför stugan, sedan käka o supa kopiöst så vi inte behövde bilen, utan kunde supa ännu mer och meta samtidigt. -Det här var skit, sa jag till Baronen som fick frispel. -Du är så jävla negativ, vrålade han. -Ja men då sitter vi väl kvar och metar småharr menade jag.
En stund senare satt vi i bilen igen. Resan mot stugan var obehagligt tyst. Jag funderade varför grabbarna inte valde att vandra istället för att utsätta sig för detta. Ja, eftersom att gå var det enda dom verkade vilja göra. Ändlösa vandringar genom svårtillgänglig terräng var det enda som dom verkade tända på.
Vid stugan såg det ut som skit, så vi dumpade all mäsk i älven och gick upp och började supa nåt så jävligt. Och spelade Bismarc. Det kom att bli resans enskilda höjdpunkt. Snart fylldes natten av finsk musik, svordomar och skratt. Livet hade funnits i flaskan hela tiden. Tur att vi kom på att leta efter den där!
DAG 6 GRANÖ:
Nästa morgon var vi inte vargar. Men vi hade ögon rödare än det mest inavlade barnet i hela norra Sverige. Stället såg dock rent ut då vi inte lämnat bordet under 10 timmar mer än att gå ut för att pissa. Det hade blivit dags att lämna Vormsele för att aldrig mer återvända. Vår resa kändes allt mer som nazisternas reträtt genom Finland 1945. Och bemötandet var ömsesidigt även här. Inget fel i folket eller vyerna, eller jo det var det, men det största felet var ändå hos oss själva. Vi klarade inte av detta psykiskt. Det var bara att inse att Norrland malt ner oss psykiskt. Vi städade stugan och satte oss i bilarna för att köra hem till Baronen i Granö. Där skulle det i alla fall finnas riktigt grov mört precis utanför dörren. Kanske kunde vi avsluta resan på en hög ton?
Så fort vi passerat Vormsele för sista gången så möttes vi av en skylt som talade om att vi skulle passera en å. På skylten stod det. ”Idbäcken”. Vi orkade inte ens skratta. -Fy fan, hörde jag Roosen mumla.
Efter en stund kör vi igenom Åmsele.
En mörk slöja ligger över staden. Likt en kall, blöt trasa som svepts över bygden, ständigt påminnande över det fruktansvärda som hände den där ödesdigra natten sommaren 1988. Det försvinner inte i tvätten. Inte ens tidens tuffa tand kan slipa bort mardrömmen. Nog har vi mord och elände i Eskilstuna, men det ska inte inträffa här. Inte i Åmsele. Det går inte bara emot människans natur, det är ett gapande sår tvärs över hela Norrland. Här låser vi inte dörrar för att hålla folk utanför. Här hålls dom öppna ifall någon behöver komma in. Och den natten så var det djävulen som kom på besök. Men trots detta så förblir dörrarna olåsta. Folks vilja att tro på att mänskligheten innerst inne är god lever fortfarande här. Annat är det i Eskilstuna. Vi bor bakom låsta dörrar, bakom larm och kameror, och sover med vapen bredvid våra sängar. Det vi inte förstår är att vi skyddar oss inte mot djävulen. Vi har blivit djävulen själv..
Vi sitter och pratar lite om den natten. Jag minns den och jakten på mannen som smutskastade hela Finland. Få kan väl glömma det. Varken här eller där. Men livet går vidare, det måste den göra. Roosen minns inte då han föddes två år efter skotten, men känner väl till historien. Den känns olustigt. Kanske är det ingenting som folk i byn tänker på 24/7. Men få människor i rätt ålder kan låta bli att minnas när man kör igenom bygden.
Vi känner att en paus kunde vara på sin plats och stannar vid trollforsen en stund senare. En mäktig fors komplett med hängbro och hela härligheten. Här kan man från första parkett observera naturkrafterna. Vattnet forsar något djävulskt, men det förhindrar nog inte harrarna att invadera varenda sten. Grabbarna ber mig att ta ett kort på dem, men bilden blir inte det dom önskat och jag får ännu en utskällning. Jag känner plötsligt att jag borde repa mig och visa grabbarna att jag kan vara en normal människa.
En stund senare råkar jag nästan pissa ner en barnfamilj. Hur dom hamnade där bakom samma fura vet jag inte ännu idag. Men kalabaliken som efterföljde tipsade om att vi gjort vårat i trakterna och vi skyndade oss mot bilarna.
Vi svänger av på baronens gård och han är märkbart stolt. Och inte helt utan anledning, han är ju helt nykter när frun kommer och möter upp. Inatt, resans sista natt får vi sova i Casa il Barone som han kallar huset. Jag förstår att han trivs, utanför dörren så rinner Umeälven. Den är som Vindelälven, endast tusen gånger bättre utan en massa harrar och irriterande forsar. Här bonkas varenda öring och idarna står i rad. Men kvällens grande finale ska vara äkta Norrländsk stormörtsorgie. Men inte innan vi ätit och först gå husesyn.
Det första jag noterar är en plansch med Carola. Jag hade hoppats att de smygkristna budskapen skulle ta slut när vi bytte älv, men det verkar fortsätta. -Är det något du vill berätta oss undrar jag? -Fan, det e väl inget fel på Carola säger han och knallar vidare… Bortser man från hjärnan så, tänker jag och nynnar på när löven faller.
Sedan visar han oss ett helt rum med virke. Roosen ser märkbart intresserad ut medans jag aldrig sett tjusningen i brädor. De är symboler för jobb som inte ens är påbörjade och ger mig magsår.
Vi lastar ur bilarna och lägger vår maskbalja bakom garaget för lite skugga och går in i huset. Vi blir serverade mat i resturangklass och får var sin Hi-Fi-öl och med ens så känns livet märkbart mycket bättre. Familjen Zentio verkar inte lida av norrlandssjukan som tvingar en att ha gröna tapeter och plastmattor i vardagsrummet, utan det ser ut som hemma. Vilket lyfter humöret ännu några snäpp.
Efter maten så är det sedan dags att röra sig mot sjön någonstans mellan alla fjäll. Vi packar bilen medans Baronen tar fyrhjulingen. Även kallad en norrländsk permobil. -Fan ska du med den till, du som gillar att gå? Baronen ser besvärad ut, men räddar sig genom att påstå att det används inom skogsbruket. Han hoppar på sin hoj och vi följer efter.
Grannen och initiativtagaren till mörtfisket heter Charlie och ska joina oss så fort han gjort klart sina kvällsbestyr. Baronen påstår sig veta var sjön ligger, men kör ändå vilse tre gånger innan vi hittar sjön. Skogen har fler vägar än vi fingrar och förvirringen är total. Jag försöker komma på varför man byggt alla dessa vägar då det inte finns ett endaste hus på hela kullen. Men sedan kommer jag på att det säkert har något med jakt att göra. För jagar gör man bäst ur bil. Det har jag sett på film. Och jägarna skulle aldrig förnedra sig att knalla runt i skogarna. Det har man hundar till. På så vis är dom smartare.
Vi tar oss ned för en stig och efter en promenad på uppemot hundra meter så når vi vattnet. Precis lagom tänker jag. Det ser onekligen hett ut för stormört. Så med skakiga händer mäskar vi våra platser och sedan så får jag äran att vada ut och rensa bort näckrosarna. Jag rullar mina Björn Borgs upp i rövhålet och når precis att rensa utan att bli allt för blöt. Game set and match.
När vi sedan börjar fiska så märker vi att vi glömt maskarna. Baronen ringer till Charlie och ber han ta med en burk ur baljan, men är som vanligt väldigt oklar med sina instruktioner. En stund senare kommer han genom skogen hållandes i hela baljan.
-Fan, det var den största maskburk jag sett i hela mitt liv säger han och andas som om han hade lidit av astma sedan treårsåldern. Jag ser på lådan, en 25 liters förvaringsbox full med mask o jord. Vi skäms hela gänget, men låtsas som luft och börjar ett våldsamt feedrande.
Baronen och Charlie sätter sig vid inloppet där en skogs-å rinner ut i sjön. Den ringlar likt en orm genom landskapet där den genom åren ristat in sin fåra. Den är grund, på flera ställen håller den endast 10 centimeter eller mindre, men den rinner. En rörelse knappt märkbar, men ändå ostoppbar. Vattnet kan endast färdas åt ett håll, och det är nedåt. Och sjön är åns slutgiltiga destination. Här blandas ån ihop med sjöns kalla och klara vatten för att sedan ledas vidare genom en annan å och vidare mot älven. Jag funderar på vattnet, ständigt flyende som om platsen den befann sig på något vis var skrämmande. Dess mål är att alltid bli en del av någonting större.. Skydd genom antal. Är du liten och svag så dunstar du bort. Bäckar vill bli åar, åar vill bli älvar och älvar längtar efter att bli hav. Och havet älskar ingen. Där finns endast elände, lubb och plast, samt en jävla massa salt. Det är som att vattnet devalveras på sin resa. Hur kan målet för något så vackert vara att låta sig förvandlas till någonting så fult. Från kallt och klart till smutsigt och salt. Tanken att dela vatten med Indien och Kina äcklar mig så som dom använder sig av vår största resurs. Jag hörde på nyheterna att regnvatten inte längre är drickbart, snyggt jobbat kinesjävlar! Det ligger någonting i det Selmor Epp skrev. Vi lever på lånad tid, men vi förstår inte att vi borde betala tillbaks vår skuld. Tid är underskattat. Att säga att man lägger ner tid på någonting är som att spruta moder jord rakt i ansiktet. Tid offrar man, det lägger man inte ner. Har man ett så snedvridet synsätt på det viktigaste man har så är man på hal is. Varje sekund är en investering man förlorar, för alltid. Det kommer aldrig tillbaka, inte i nästa liv. Det finns inget nästa liv, ingen fortsättning. Det vi har är nu, men ändå så förstår vi inte att använda tiden bättre. Vi är som vatten, ständigt i rörelse mot någonting vi tror är större. Flyende i masshysteri, precis som vattnet, utan att förstå det. Men det blir endast värre, varje ny sekund är sämre än den vi just levde. Och varje sekund som går är en sekund bort från hela din existens. Kanske är vi som vattnet, vår vilja är att bli till ett hav av hopplöshet. Miljarder droppar liv som slocknat för att aldrig mer vakna och vars enda syfte är att bogsera piss, skit och kemikalier runt jorden för att varna andra att tiden är knapp. Ändå så klarar vi inte av att läsa signalerna. Vi tror att det ska vara för evigt, men slutet är närmare än vi någonsin anar. Människan är trots allt inte mycket smartare än en ren. Inavlad, inkapabel att möta en ljusare morgondag. Vi står där, stelfrusna av skräck i strålkastarljuset och hoppas att någon annans aktioner räddar oss från en tidig och plågsam död. Själv kan vi inte förmå att ändra på ett skit. Endast vandra en ändlös strandkant och tro att vi är bättre än nästa person. Kanske så var detta det Lidman kom underfund med innan han valde att sätta pistolpipan i nacken och trycka av. Kanske såg han det som var på väg att ske. Hur människan våldförde sig på vår natur i jakt på ett liv vi trodde skulle bli bättre. Kanske borde vi alla avsluta livet innan livet avslutar oss? För vi är inte kapabla till annat än elände..
jag sitter nedgrävd i mina tankar och ser på inramningen. Jag är inte värd detta inser jag. Och moder jord instämmer och ger oss ingen stormört. Endast småbrax. Kanske borde vi lära oss någonting av det här? Jag har endast klankat ner på Norrland utan att själv kunna tolka signalerna den kastat mot oss. Den delen av landet där människan minst hunnit förstöra. Ändå så är förstörelse det vi saknar. Kraftverk, asfalt och 5-g master. Norrland har gett oss alla verktyg att förstå hela vår existens, ändå så är vi besvikna. Om och när allt har blivit som vi önskar så är allt sedaan länge borta, för evigt. Först då vaknar vi. Jag inser att människor inte går att lita på. Våra hjärnor är underutvecklade för att klara av det här. Antingen så borde vi leva i 40år och aldrig hinna förstöra allt, eller sedan så borde vi leva i 200 år för att hinna lida av det vi ställt till med. Som det är nu är inte önskvärt. -Du ser glad ut, säger Roosen. -Jag njuter, lika bra medans man fortfarande kan, säger jag och ler mot honom. -Kanske borde vi alla resa till Transylvanien nästa sommar.. -Transylvanien? -Där är allt bra..
Nästa dag lämnar vi Norrland. När vi kör över höga kustenbron så säger jag till Roosen. -Det här var för jävla trevligt, det borde vi göra om nästa år.
-Fy fan, det måste vi göra, men då får vi stanna längre.
Norrland är inte fantastiskt för vad hon har att erbjuda. Norrland är fantastiskt för det hon saknar. Förutom Timrå, det saknar ingen.
Tack Norrland, vi lärde vår läxa.
/Tomba
