Tolv Snabba Frågor till: Jonas Stridh
Jonas Stridh har en gedigen bakgrund som tävlingsmetare, pimplare, metare, fiskare… Ja han har helt enkelt gjort det mesta inom fisket i Sverige! Han driver även fiskebutiken Fiskeshopen i Trollhättan, han skriver även flitigt på sin blogg Fiskeshopen.blogg.se. Jonas bjuder dig på några riktigt goa berättelser om VM äventyr, gäddfiskehistorier och mycket, mycket mer!
Så ta och häll upp en kopp kaffe och läs sen Jonas Stridh 12 Snabba Svar.
1. Vilken art har du haft störst problem med att lyckas med? Och med lyckas med menar vi kanske inte att få den största, utan mer känna att man har grepp om arten.
Här skulle man kunna svara alla arter eller ingen art. Samtliga har ju sina utmaningar och man har ju prövat att försöka förstå sig på det mesta som simmar i Svenska vatten och för det mesta har man till slut åtminstone fått några fiskar som nosat på målfisken i det aktuella fallet.
Men måste nog säga att så vanliga arter som gös och abborre alltid på något sätt gäckat mig trots 1000 tals timmar bakom spöna i jakt på dessa krabater. Inte det att jag inte får fisken utan snarare att man tror man vet hur de skall tas i olika vatten men nästa gång man dyker upp vid vattnet redo för stordåd förefaller det som rotenonbehandlat och man är tillbaka på ruta 1.
Framförallt är det väl gösen som var förtvivlat svårt att komma över 3 kg som jag satte som en inre gräns att kliva över i min barndom.
Hur svårt kan det vara tänkte man? I början av 80 talet vräktes det ju upp storgösar i parti och minut i en närliggande sjö vi fiskade mycket i på den tiden. Flera gösar kring 10 kg landades av diverse fiskare under 80-90 talet för att inte tala om alla på 5-6 kg man hörde om. Vilket skulle vart en drömfisk för mig. Jag och far lade åtskilliga timmar på denna sjö. Mestadels trolling men även spinn och mete och redan första passet kunde jag stått där med min drömfisk. Efter 6-7 gösar på 1-2,5 kg lyckades jag övertyga/ lura far att byta ut en av de mindre vobblerna mot en bomber 16A i röd vit för det hade man ju hört att med en sådan ja då kommer rekordgösen.
Men farsan vägrade först med orden den där får du bara gädda på och sån skit skall vi inte ha! Fast i ett obevakat ögonblick smög jag upp den ur lådan och lyckades på något sätt få ut den utan att far såg. Med god hjälp av mor som också var med på denna tur som uppehöll far. Och trot eller ej redan efter 5-10 minuter bugar spöt i en jättebåge och det klassiska botten nappet som börjar röra sig satt i linänden.
Jag greppade spöt och en massiv tyngd mötte mig, benen började darra och jag klarade knappt att veva in.
Men farsan typ skrek åt mig… Ungjävel satte du på den stora vobblern likt förbannat nu är det ju en gäddjävel. (farsan har nog alltid hatat gädda sen de förstörde x antal långrevar i jakt på ål). Men fisken var lugn och gick tungt vid botten och parkerade under båten i vad som kändes som en evighet. Men till slut uppenbarade sig den bakom båten, en gigantisk gös. Nu ser ju allt större ut i en barns ögon men nog kunde den ha vägt 10 kg men så helt plötsligt slår den till med huvudet och försvinner… Antiklimax! Farsan sa lugnt, den var för stor att äta ändå… Som om det skulle varit någon tröst…
Många blev sedan göspassen på denna sjö och farsan kom upp i 5,5 kg men jag nådde aldrig över 3 kg förrän på senare år då allt helt plötsligt lossnade med gösen. Men i helt andra vattendrag och under en period föreföll det som om man snubblade över 6 kgs gösar var man än trampade. Fast än i dag jagar jag min första över 8 kg som jag höjt ribban till.
Jag måste också nämna abborren i detta sammanhang.
Kanske vår vanligaste sportfisk ihop med gäddan men ack vad man kämpat för att komma underfund med dessa randiga rovriddare.
Och återigen sällan varit några problem med att få fisken utan oftast lyckas jag riktigt bra i mitt abborrefiske men då antalsmässigt. (Är väl kanske därför man insett att man skulle komma att satsa mest på tävlingsfisket, sällan störst men oftast mest fick man ju som liten om man jämförde sig med polarna). Jag tillhör ju dem som inte åker på andras tips om vatten utan gärna försöker hitta mina egna vägar så man gör väl lite onödigt svårt för sig ibland men vad vore livet utan utmaningar.
Mitt mål med abborre var först och främst att komma över kilot och det tog inte allt för många år utan skedde som 12 åring på en mjuk våris då jag för en gång skull var en äkta specimenfiskare och fick få men stora. Solen gassade från en klarblå himmel men jag var frustrerad att jag inte ens fick napp medans de andra i gänget halade och drog för fulla muggar. Så i ren besvikelse sökte jag mig långt bort från de andra och satte på stora grejor.
Kan jag inte få mest skall jag mig tusan ha dagens största tänkte jag. Och helt plötsligt från ingenstans gungade det till och har väl aldrig varit så nervös för i mina ögon uppenbarade sig en gigantisk abborre under isen och efter ropat på hjälp med att bärja den lyckades jag ändå få upp den innan någon annan anslöt och vi fick vägt den till 1250 gram.
Efter den abborren var jag fast i abborreträsket och av bara farten fick jag en till över kilot den dagen och ribban höjdes till 1,5 kg.
En sån skulle jag vilja få. Och än idag efter över 200 till över kilot drömmer jag fortfarande om den där över 1,5 kg. Men plötsligt en dag händer det kanske och då hoppas jag det sker i ett totalt okänt vatten långt inne i de mörkaste skogarna. Men ännu en tid får alla mina vänner fortsätta att mobba mig att jag inte fått någon borre över 1,5 kg.
2. Vem är/var din förebild inom det svenska metet/sportfisket?
Ja här kan man ju räkna upp massor av människor man inspirerats och tagit lärdom ifrån. Arne Broman, Jörgen Larsson, Kaj Johnsson, Lennart Simmerfors, Jan-Ove Berglund, Peter Grahn ja listan kan göras lång på giganter inom det Svenska fisket som inspirerat mig. Men mina största förebilder är utan tvekan mor och far. Utan deras gedigna fiskeintresse och att mycket tidigt tagit med mig på diverse äventyr i skog och mark i jakt på vad som finns under ytan hade jag nog ej varit den drivande fiskaren jag är idag.
Far var ju en av landets bästa pimpelfiskare. Morsan visste allt om hur havsfiskar skulle luras. Och det var även mor som till slut förde in mig på metet vilket inte var något för far förrän jag började på allvar. Då blev han helt plötsligt också en inbiten tävlingsmetare.
Det var ju inga vanliga enkla fiskeäventyr de släpade med mig på. Men de lät alltid mig hålla på med det i min takt och såg till att sysselsätta mig med annat om jag ledsnade med att vänta på fisken. Men redan som liten var jag envis och gav sällan upp. ”Kan de andra få kan jag” har väl alltid varit ett mantra man levt efter. Men har aldrig blivit knäckt över att andra fått mer utan mest varit nyfiken och frågat hur gjorde du för att få så bra för kan andra kan jag… Bara man lär sig lite om hur och varför? Kan väl i förbi farten nämna att första fisken jag drog upp (med god hjälp av mor) var en röding från sjön Totakk i Norge 9 månader gammal tagen med pimpel från barnvagn!
3. Du jobbar inom sportfiskebranschen och har mycket mete i butiken. Hur upplever du metet inom Sverige, hur pass litet är det jämfört med andra fiskemetoder? Och vad tror du skulle kunna lyfta metet lite och göra det mer synligt för gemene sportfiskare?
Ja jämfört med i stort sett alla andra metoder och då framförallt gädd och abborrefisket som ökat lavinartat står väl metet och stampar bland gemene man. Men bland oss inbitna ser man snarare en ökning att intresset svängt tillbaka gentemot metet. Tyvärr har vi ju aldrig riktigt haft den där riktiga genuina metekulturen som finns på kontinenten och då framförallt kanske i England. Där fortfarande mörten ses som en av de ädlaste av ädla fiskar. Förklara det för den ”vanlige Svenske fiskaren”.
Men för egen del har jag lyckats få en hel del att anamma metet på senare tid både gällande tävling och specimen.
Men det beror väl på att jag själv brinner för metet och tjatar hål i huvudet på vissa kunder och försöker förklara metets förträfflighet kontra vissa andra metoder. Och vill man som nybörjare bara få fisk ja då är metet inkörsporten. Man får trycka på att man med väldigt enkel utrustning kan få ut mycket av fisket. Märker fler och fler som börjar tröttna lite på att dänga monsterbeten efter gädda dagarna ut. Och börjat meta istället och då har resultaten kommit med betydligt mindre insatser. För i grund och botten vill nog de flesta få någon fisk då och då.
Men skall metet öka krävs nog rätt stora insatser i form av bra filmer och stora uppoffringar bland oss inbitna att offra lite av vårat egna fiske och bjuda på oss själva. En stor eloge får man ju ge till Er som håller på med Swedish Anglers och även till min käre VM kollega Mårten Johansson som tagit tag i filmandet på allvar igen. Han brinner ju för metet om någon så rekommenderar verkligen alla att kolla in hans filmer. Själv försöker man dra sitt strå till stacken via bloggen och lite föredrag samt så gott man kan i butiken. Då jag är kass på att filma får det bli pennans makt istället. Men har förhoppningar om att kanske få till lite film också från tävlingar.
För det som inte finns på film nu för tiden finns ju ej känns det lite som.
Sen några år tillbaka har jag ju dragit mig tillbaka som ungdomsledare efter nästan 30 hektiska år inom det gebitet. Det var väldigt tillfredsställande att se alla nya som kom och blev fast i fiskets underbara värld. Glädjen i barns ögon vid sitt livs första fångst är obetalbar. Vi hade en tid uppemot 30 ungar mellan 8-16 år som regelbundet var med. Vårat vinnarkoncept var att på ett enkelt och pedagogiskt sätt gå igenom olika metoder för olika fisken och sedan tillverka egna enkla tackel till detta och avsluta med fiskeresa där grejorna sattes på prov.
De första åren var det inte så många med men allt eftersom tog de med kompis efter kompis och vi blev till en härlig skara kids där samtliga nu i vuxen ålder håller fisket igång på ett eller annat sätt. Så något rätt hoppas man ju att man gjorde. Nu har nya friska krafter tagit vid efter ett par svaga ungdomsår i vårt område och annammat detta koncept och sakta men säkert börjar fler unga dyka upp i klubben igen och slita sig från skärmar och dylikt.
Sen kommer det nog alltid vara omöjligt för de flesta butiker i Sverige att ha mängder med mete. Men vi i branschen måste också se till att det finns prylar. Annars kan man aldrig skapa ett intresse om man inte enkelt kan gå till sin lokala handlare och köpa lite mäsk. Eller riktiga flöten och lite feedrar för att nämna något.
4. Tävlingsmetet är något som följt dig länge och du har tävlat i flera VM bland annat. Men vad är det som gör tävlingsmetet så speciellt för dig?
En liten tävlingsmänniska har det nog alltid bott inom mig. Jag tävlade i det mesta som liten och hittade jag ingen att tävla emot tävlade jag mot mig själv i allt möjligt. Då var det helt naturligt att även börja tävla i det man brann för allra mest nämligen fisket.
Med far som inbiten tävlingspimplare halkade man ju tidigt in på den banan. Så först och främst var det alltså inte mete på tapeten utan pimpelfiske. Och som 7 åring gjorde jag min första pimpeltävling. KM på Ellenösjön minns det som igår. Vi var 7 st knattar som ställde upp (knatteklassen 0-10 år fanns det något som hete då 1979 då detta begav sig). Arrangören hade ordnat med korvgrillning för oss yngsta. Dock inget som tilldrog sig mitt intresse här skulle det vinnas pimpeltävling, punkt slut. Följde far i fotspåren och under hårt slit kämpade man upp hela 2 abborrar under de 4 tävlingstimmarna utan en tanke på korven som hägrade för övriga knattar. En till av knattarna fick en abborre men den vägde mindre än mina så segern var ett faktum!
Men jag blev utan korv för de övriga knattarna hade låtit sig väl smaka under fiskets gång, klart de inte fick fisk då när de var upptagna med att äta korv. I pris vann jag en startsats för tillverkning av pimpelkrok. Gissa vem som slet upp den så fort man kom hem och började tillverka pimpelkrok medans mor lagade lite riktig mat!
Metet kom jag inte in på förrän i 10 års åldern då jag på inlämnad fiskerapport vann ett grymt fint 5 meters metspö i fiskeklubben.
De enda metspö far o mor hade innan var ju för makrillmete med stora röd vita korkar. Det insåg man ju var helt förkastligt till vanligt mete och inte roligt att sitta hemma i älven med. Men med detta otroligt lätta och fina 5 meters spöt ja då öppnade ju sig oanade möjligheter. När jag dessutom fick fatt i morakniven och skalade ned alla våra gamla korkflöten till betydligt känsligare. Jag gjorde även lite pennflöten ala´ beskrivningar man läst om i fisketidningarna ja då förvandlades man snart till en vitfiskmetare av rang.
Far som jag nämnde tidigare var ju på denna tid inte ett dugg intresserad av mete och då framförallt inte efter fiskar som inte gick att äta. Så det var mor som tog med mig på mete i närliggande vattendrag där det kryllade av vitfisk och man fick snabbt in känslan för flötmetet. Far följde oftast med men satt mest och lyssnade på radion i bilen och undrade när vi hade tröttnat på att dra skräpfisk. Annat ljud i skällan skulle det bli några år senare när farsan till slut förnedrade sig och testade metet själv. Han blev också fast så visst kan man lära gamla hundar att sitta!
Lite varm i kläderna ville jag ju börja tävla även i mete och som 11-12 åring var jag med på mina första moderna metetävlingar som det hete då.
Tävlingsmetet var ju på denna tid på ordentlig frammarsch i Sverige och de flesta distrikt hade flera divisioner och det skrevs väldigt mycket om just tävlingsmete. Som sagt syns man inte finns man inte. Ägnade även en hel del tid på traditionella metetävlingar och åkte på åtskilliga SM med blandad framgång. Men det var det moderna metet som lockade mest. Tröttnade till slut på dödandet av fisk och allt fusk som uppdagades inom trad metet och fick nog av det.
Framförallt fascinerades jag av hur små små detaljer kunde göra sån enorm skillnad allt i från att flytta blyhagel lite upp eller ned. Byta till tunnare lina, mindre krok m.m för att ändra betespresentationen. Till hur man mäskade, hur mycket, var och med vad. Och att klura ut detta och läsa vattnen gång efter annan och tänka ut en plan och försöka genomföra den är alltid det som drivit mig framåt inom metet.
Jag har alltid tänkt att det går säkert att få ännu mer om man gör ännu mer ”rätt”. För precis som mina första stapplande steg eller kanske skall säga krypandes inom fisket tänkte jag samma tanke varje gång andra fick mer. Kan de kan jag det gäller bara att bita ihop och komma igen och försöka förstå varför fick de fick så bra. Vad gjorde de annorlunda och hur kan jag ändra på mitt fiske för att det skall bli bättre nästa gång.
När jag på mitt första mete KM 1984 segrade och vann ett Daiwa 7 meters ja då fanns det inget som skulle kunna stoppa mig med ett sådant långt spö ja då nådde man ju överallt.
Men det finns inget heller som så snabbt tar ner en på jorden igen som tävlingsmete för redan samma år ställde jag upp på min första DM serie och fick ordentlig pisk av Wicanders juniorerna som redan då var ”gamla i gemet”. Fast bara upp på hästen igen och ställa ivriga frågor om hur och varför de gjorde si och så för kan de kan jag. Och efter att fått så mycket stryk de första 3 deltävlingarna så man nästan var både gul och blå tog jag mig samman och segrade på den sista deltävlingen i Norde älv inte bara bland juniorerna utan totalt! Det gav mig ett enormt självförtroende att fortsätta med tävlingsmetet och försöka bli ännu bättre och framförallt lära sig om fiskens beteende och allt om Var, När och Hur.
Sedan är det ju fantastiskt socialt och på alla sätt genomtrevligt bara att fått förmånen att lära känna så många intressanta och duktiga fiskare genom tävlingsmetet som jag aldrig annars skulle kommit i kontakt med. Och för varje VM resa har man ju lärt sig oerhört mycket som man försökt att anamma till sitt eget fiske. Framförallt vikten då av det små små detaljerna och att lämna så lite som möjligt åt slumpen.
För hemma ensam vid sitt lokala vatten ja där är det lätt att vara kung. Man kanske får 20 kg fisk men en metare som gjorde mer ”rätt” hade kanske fått det dubbla så strävan att alltid försöka bli bättre är väl det som gjort också att man har hållit i med tävlingsmetet. För utvecklingen går framåt i rasande takt och tränar man inte med och tävlar mot de bästa regelbundet ja då halkar man snart efter.
Förr bland mina skolkompisar som Ej höll på med fiske kallade mig ofta för: -Här kommer han som tävlar i tur… För hur tränar man på fiske det går väl inte? Är väl bara tur? Antingen nappar det eller så nappar det inte, kan man väl inte påverka? Ingen idé att förklara för den som inte begriper som Ingemar Stenmark sa var mitt svar nu som då på den undran. Utan fortsätter med ännu ett Ingemar Stenmar citat: Konstigt ju mer jag tränar desto mer tur har jag också!
Eller som Walter Thamas sa till mig på klubblags VM i Bosnien 2006. Va torrtränar Ni inte koppning med take a partet minst 2 timmar i veckan! Jag sätter upp 2 kontar mitt emot varandra och gör 20 mäskbollar som jag sedan skippar fram och tillbaka så fort och effektivt jag kan för att bli starkare och snabbare på koppning. Ja där har ni skillnaden på riktiga proffsmetare och oss andra! Som sagt inget lämnas åt slumpen!
Sen den enkla förklaringen till att jag håller på med tävlingsmetet för att det är förbannat roligt helt enkelt!
5. Vi stannar kvar lite vid tävlingsmetet. För här tror vi att det kan finnas många roliga minnen och berättelser. Så kan du inte bjuda oss på några minnen som etsat sig fast ordentligt hos dig?
Ja var ju inne och nosade lite på gamla minnen i förra svaret och här finns ju mängder av historier att ta del av så blir svårt att välja. Men väljer nog ändå först och främst en av mina roligare VM resor.
I alla fall så här i efterhand fast just då det som jag skall berätta hände var det kanske inte lika skrattretande. (Dock har alla VM resor varit roliga för finns inget mer berikande och inspirerande än att få äran att vara med på VM). Men just denna resa till Bosnien och klubblags VM 2006 har för alltid etsat fast sig i minnet som en väldig speciell tur. För det är ändå något särskilt att åka iväg med sin egen klubb och representera Sverige på VM. Men det som fastnat tydligast på näthinnan är nog själva resan dit och det som hände första dygnet innan vi ens hunnit med att blöta en enda krok i det tilltänkta VM vattnet.
Efter en lång och mödosam resa på nästan 300 mil nådde vi gränsen till Bosnien och hade i sammanhanget bara ett stenkast kvar till tävlingsområdet.
Men vid passkontrollen vägrade de att släppa in oss då de tyckte vi ej hade papper i ordning på bil m.m. Fast vi hade varit noga med att ta med allt arrangören bad oss ha med. Samt att alla gränsövergångar skulle fått tydliga order att släppa in tävlande till VM emot uppvisande av anmälan. Men icke! Det var tvärstopp och till slut efter diverse dividerande drog tjejen i luckan ned kepsen och gick och hämtade överordnad. Ja nu var det väl fixat ändå… Nej bara värre med riktad k-pist emot oss och tydligt stopptecken med handen sa mannen med k-pisten bara. Go back!!! Go back!!
Efter att vi slagit våra kloka huvuden ihop och faxat papper fram och tillbaka till hyrfirman för bilen lyckades vi till slut via telefon få fatt i en av arrangörerna som talade Engelska. Han lovade att komma och styra upp det hela. Så nu blev vi lite lugnare och tog en glass i den 40 gr värmen i väntan på hjälp in.
Arrangören hade släpat med sig polismästaren för distriktet som gav tullmannen en utskällning efter noter och 5 Svenskar kunde glida in över gränsen och peka finger åt hela tullpersonalen.
Men var motgångarna över här? Nä värre skulle det bli efter vi installerade oss på vårt Hotell i Mostar. Trötta som vi var glömde vi passen i handskfacket på bilen… Så ni kan ju gissa vad som hände under första natten!
Jo mycket riktigt vi vaknade upp till krossad sidoruta och 5 stulna pass samt Inges läderjacka saknades. Men inga fiskeprylar, enda trösten i bedrövelsen.
Jackan tog de väl för de frös väl stackarna som var på stöldturné. Efteråt fick vi veta att då var ett Svenskt pass värt 100 000 kr på svarta marknaden. Så vi fick lägga halva första träningsdagen på att anmäla detta brott. Sedan fick vi lägga hela onsdagen på att ta en enkel avstickare till Sarajevo och kvittera ut nya pass a´1200 kr styck.
Med detta i åtanke gick själva fisket helt Ok i den mycket svårfiskade floden. Som hade ett siktdjup på ca 5 m så man såg botten nästan överallt och fisket kom att bedrivas helt över emot andra sidan med bolo. Mycket hård ström och massa med sjunkna träd gjorde inte fisket lättare men lika för alla. Vi fick också tydliga instruktioner att ej gå in i skogen bakom den anlagda vägen för där var det ännu ej 100% minröjt från kriget… Överallt såg man spår från kriget. Bland annat en dag tränade vi på en sträcka där de hade sprängt av minst 2-3 minor när de säkrade upp stället inför VM. Och de flesta hus hade mer kulhål än betong.
Med våra stukade förberedelser och den ringa erfarenheten av att fiska i dylika vatten gick själva tävlingen lite över förväntan. Dock ingen superplacering i lag men 16e av 25 nationer var inte kattpiss i detta sammanhang. Själv lyckades jag med bedriften att komma 9a individuellt.
Sen skulle vi bara ut också ur landet och trot eller ej samma tjej i luckan och samma gubbe med k-pist men då de fick syn på våra fina rosa provisoriska pass fick vi bara som svar som kan översättas med ungefär stick jävligt fort här ifrån så vi slipper se er igen!
Efter detta återstod en liten tripp till Italien och mete EM men det är en helt annan historia det. Kan bara nämna att Gunter tyckte det skulle bli skönt och komma till ett civiliserat land där de fattar Engelska… Ja ja gick ju bra med teckenspråk också!
6. Vad tycker du att vi som fokuserar mer på specimenmetet om vi ska kalla det så kan lära oss av tävlingsmetet, har du några goa tips eller tankar att dela med dig av?
Ja här finns det nog en hel del att lära från båda håll. Men faktum är tittar man lite så kommer väldigt många duktiga specimenmetare från en tävlingsbakgrund. Framförallt det man kan ta med sig från tävlingsfisket är nog dels det taktiska tänket och också den stora skillnaden som de små små detaljerna kan göra. Kanske heller inte göra det krångligare än det är. Men att anpassa sig till rådande situation som tex är det nödvändigt med så kraftiga tackel eller stort bete eller lönar det sig att skala ned och vise versa?
Just förberedande av mäsk och mängd beten i mäsket och hur konsistens m.m. skall vara för att få ut det mesta av varje situation är nog en bit tävlingsmetare ligger ganska långt före. Sedan så är man ju begränsad till en specifik plats vid tävling medans vid specimen kan man själv välja. Då lär man sig nog att försöka utnyttja den tilldelade platsen till max i form av noggrann lodning m.m. För man kan ju aldrig få mer än vad som finns framför dig.
Just med mäsk ser man ju många både inom tävling och specimen försöka hitta den där ultimata blandningen som funkar överallt och alltid.
Det blandas i kryddor och doftextrakt till höger och vänster utan att man egentligen vet varför. Nä det finns inget mirakelmäsk utan det mesta funkar rätt förberett. Så ett råd är att stirra inte er blinda på alla tusentals mäsksorter. Utan viktigare är konsistens, vilket bete man tillsätter i mäsket och var man placerar det och i vilken mängd. Sen får man naturligtvis alltid anpassa till vad och var man fiskar. I väldigt många fall inom specimen är det ju istället mäskning med bara partiklar som gäller för att undvika småfisk.
En annan detalj som kanske inte direkt kommer från tävlingsfisket är väl att vara noga i rekning av vatten om man nu är ute efter sin drömfisk. Kanske man skall lägga lite mer tid på att studera vattnet i fråga och se om man kan lokalisera lite fisk. Var de naturligt uppehåller sig istället för att bara välja en plats där det är fint att sitta och vräka ut mäsk. Och sedan hoppas på att nu kommer nog fisken till det dukade bordet på mina perfekta gjorda tackel. Oftast är det inte så enkelt. Men detta var kanske helt överflödigt för det är väl grundkurs 1A i alla specimenmetares agenda.
7. Vi brukar ju höra oss för lite om de vi ställer frågor till och även denna gången har vi gjort det och fått reda på att du inte har något körkort. Här undrar vi såklart hur du har klarat av att vara framförallt tävlingsmetare i många år utan bil? Sen vill vi även höra något roligt minne kring just avsaknad av körkort och fiske.
Ja det är väl allmänt känt vid detta laget att jag saknar körkort. Där var man väl kanske lite väl lat och ointresserad redan då det drog ihop sig till att man närmade sig körkortsålder. Visst försökte jag men hur jag än ville fanns inte intresset eller drivet där att ta körkort hur konstigt det än kan låta. Och jag fann snart att jag dessutom var rätt oduglig bakom ratten och visst med lika mycket envishet och insats som jag tagit mig an fisket hade jag nog till slut fixat ett körkort. Men kom till insikt att ännu en idiot bakom ratten kanske vi kan bespara övriga samhället ifrån.
Har trots allt klarat mig rätt bra utan körkort och vid tävling är det ju väldigt sällan man behöver åka ensam från sitt område. Så kan inte säga jag direkt stött på något problem vid någon tävling. Men visst blir det lite extra pusslande ibland. Då man helt självförvållat satt sig i denna situation är det ju upp till mig att lösa det på bästa sätt och än så länge har det funkat bra. Och vad gäller övrigt fiske bor man ju nästan inom gångavstånd till otaliga fiskemöjligheter. Så inget större bekymmer där heller.
För man har ju varit rätt öppen genom åren med fiskeställen, tips och råd vad det än må gälla och vara. Så det har nästan blivit så att fiskesugna i min närhet har stått på kö för att få ta med mig på fiske istället för att få lite goda råd vid vattnen i utbyte mot skjuts.
Har inte direkt någon rolig historia att bjuda på då körkortsbrist ställt till det ordentligt. Men kan bjuda på en historia som i varje fall hade gjort att man kommit fram i bättre tid om man satt sig i egen bil och bara dragit till tävlingen.
Nu utspelades ju sig detta innan jag fyllt 18 år så det hade ju ändå inte funkat att kört själv då heller men en rolig episod blev det:
Vi skulle till en GP tävling i Karlstad och jag hade jobbat extra natten innan som slussvakt vid kullens sluss i Vänersborg dit jag tog båten. Och sedan skulle jag bara hem och plocka ihop de sista prylarna och vänta på att bli upplockad på morgonen. Men han som skulle köra, vi kan kalla honom person X hade tagit rejäl sovmorgon. Han fick till slut väckas via telefon av undertecknad då jag förstod att en försovning var nog orsaken till utebliven ankomst. Det är ju här man bara kunde tagit egen bil och ändå kommit fram i god tid. Men nu fick man ju snällt vänta nästan en timme innan person X dök upp.
Vi brände på rätt rejält mot Karlstad och hade farbror polisen dykt upp då eller det funnits fartkameror på denna tid ja då hade nog även person X varit utan körkort idag. För denna överträdelse av hastighet hade nog inneburit indraget körkort på livstid…
När vi väl gled in på parkeringen, givetvis vrålsist. Men med ca 30 sekunder till godo innan lottning. Möttes vi av Stefan Simons härliga Värmländska, (första gången vi träffades också). Som lugnt sa: Välkomna, detta måste vara Jonas o X kan jag tänka mig. Fort har ni kört också, det luktar bränt gummi om däcken och de koker nästan.
”Men nu är ni jämt här så då kan vi lotte då sa Stefan, bare till o trycke på tombola så får vi se vad för nöffre som kommer jämt ut då… Ja Stefan Simon är härlig!”
Själva tävlingen gick sen riktigt bra med en 2a plats för mig tack vare Thord Torins stalltips efter 2 timmars fiske att man skulle bottenmete mitt ute i den hårdaste strömmen för braxen. Då jag ännu inte haft ett enda napp för jag trodde fisken skulle stå i det djupa bakvatten jag hade framför mig och bara mäskat upp där. Och här fick man första lärdomen om vikten att ”läsa” vatten rätt och förstå var fisken naturligt uppehåller sig. För redan i 2a utlägget mitt ute i värsta strömmen satt första braxen. Så spelar ingen roll hur ”gott” mäsk man lägger ut om man placerar det på fel område.
8. Vad är det mest pinsamma som hänt dig under en fiskeresa?
Om det nu hänt något pinsamt har jag nog lyckats förtränga det totalt för hur jag än grubblar kan jag inte direkt komma på någon pinsam händelse. Visst man har säkert gjort bort sig tusentals gånger både för sig själv och inför andra men kan inte säga något känns speciellt pinsamt. Däremot har man fått skämmas några gånger pga andras beteende då man stått som arrangör för tävling och det har kanske känts rätt pinsamt. Kan berätta om en särskild händelse som speciellt etsat sig fast på näthinnan.
Arrangerade en DM deltävling i internationellt mete vid Nossans strand en gång då en av deltagarna blev akut bajsnödig innan start och många kilometer till närmaste riktiga toalett så det kom ju till att bli skogs-skitning. Men att han skulle sätta sig och skita på den mest pedantiska bondes tomt och till råga på allt under hans prisbelönta ädelgran ja det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.
Efter tävlingen låg det en påse med gissa vilket innehåll på vindrutan på hans bil med tillhörande lapp med orden: Nästa gång tar Ni vara på Er egen skit själva!!
Och gissa vem som fick en utskällning nästa gång vi metade på denna sträcka från bonden. Ja inte var det han som sket utan undertecknad då han höll mig ansvarig som arrangör av fisketävlingen. Ja det var väl kanske ett pinsamt ögonblick i ens karriär om något…
9. Hur mycket tid lägger du på att hitta nya potentiella vatten? Eller utmana dig själv att fiska i nya vatten, som är nya för dig? Är just upptäckarglädjen något som driver dig i ditt mete? Om inte varför är det så?
Just letandet av nya vatten är väl en av mina största drivkrafter inom fisket. Älskar att studera kartor och fantisera om vad man skulle tänkas kunna lura upp ur det djupa blå. Åka med någon till ”kända innevatten” där alla stigar redan är söndertrampade är inget för mig hur stora fiskar än det må ha kommit upp på dessa ställen. Nä då försöker jag hellre lägga all min lediga tid på att hitta ”egna” smultronställen och glädjas över vad just det aktuella vattnet är värt. Rankar för egen del en braxen på 3-4 kg från någon bortglömd skogstjärn betydligt högre än att dra en 7 kgs ur tex Rögle dammar.
Varje gång man får möjligheten att sniffa reda på något vatten som låter intressant via lokala bönders gamla historier eller urgamla fiskerapporter ja då väcks i varje fall mitt fiskehjärta ordentligt till liv. Och att då få doppa sitt tackel i detta ”nya” vatten ger en enorm kick varje gång. Sen just detta sätt att ständigt leta nya vatten och områden ger ju sällan de allra största fiskarna. Men när man väl får något man satt upp som målfisk för det aktuella vattnet ja då ger de i alla fall mig en enorm inre tillfredsställelse.
Just nu ligger ett ”eget” rudavatten högt upp på listan.
Har väl fiskat av ett tiotal potentiella succé vatten de senaste åren men ännu gått bet men skam den som ger sig. Och när väl kompisen och jag hittade ett grymt sjukt intressant rudavatten ja då blev han mordhotad av bonden som ägde vattnet. Då han ringde och frågade om fisketillstånd med orden. ”Kommer Ni hit och metar i min sjö ja då skjuter jag Er”. Vi undrade mest vilken hembränningsliga vi hade kommit på spåren nu.
Annars så fort tid kommer ges håller jag på att beta av mina ”barndomsvatten” där jag metade som 10-12 åring för att se vad som kan dölja sig där nu när man har 35 års mer erfarenhet.
Och ja jag anser det letas alldeles för lite vatten idag, tyvärr. Visst finns det många som lägger massor av tid men också kanske lite väl många följa John. Men huvudsaken man har kul inom sitt eget fiske så får man göra precis hur man vill. Förstår ju grejen med att åka till dessa ”supervatten” och försöka få sin drömfisk men säger bara att det är inget för mig.
10. Vilken fisk håller du som din bästa fångst? Berätta varför.
Rent spontant måste jag nog ändå säga min största sarv på 1225 gr från mitt hemmavatten Göta Älv. Är ju ingen jättesarv nu för tiden med Svenska mått mätt men fortfarande mig veterligen den största sarv som fångats på den Norra delen av Göta älv.
Och den kom också efter många års enträget satsande efter älvens större sarvar och långa utfrågningar av dåtidens specimeness på hemmaplan hur de gjorde? Samt mängder med sena timmar på vår och försommarkvällar och även tidiga morgnar innan skolan.
Men just då denna storsarv behagade nappa var det ännu mitt på blanka eftermiddagen och publik i form av fiskekompisar utan spö hade kommit för en stunds fisketjat. Jag fiskade för tillfället med swingtipspö, lätt sänke på glidande tackel med kort tafs och bröd. Vilket gav de flesta sarvar samt en hel del bonusidar i väntan på sarven och även en del fin mört. Fast helt plötsligt säger en i publiken kan du inte byta till matchmete det är roligare för oss i publiken att titta på ett flöte än en swingtip topp. Sagt och gjort bytte till matchmete. Allt för att behaga publiken det var ju ändå för ljust ännu för att den skygga storsarven skulle våga sig fram. Men några mörtar kanske man kunde bjuda på.
Skickade ut mitt känsligaste raka wagglerflöte med 14 krok som agnades med 2 röda maggot (konstigt nog va Ni som känner mig) samt toppat med en casters. Direkt i första utlägget stack flötet i sidled och jag krokade vad jag trodde var en liten mört. Men tyngden i andra änden sa annat och snart kunde vi håva ovan nämnda sarv. Ja ibland skall man lyssna på publiken!
11. De flesta av oss som metar eller har metat har en favoritart, den där som får det att kittla lite extra mycket. Men vilken är eller var din och varför är den din favorit? Berätta även ditt bästa minne kring den arten.
Här måste ja bli lite tråkig och säga gäddan. Mete efter gädda har alltid legat mig varmt om hjärtat och är det jag är uppvuxen med. Förutom båtpimpel efter abborre och makrillmete var väl just gäddmete det man bedrev redan i väldigt unga år i öppet vatten. Det är ändå något visst att följa ett flöte och se det dyka och sekunderna innan mothugget sätts in om man skall mötas av massiv tyngd. Eller ramla baklänges för det bara var en snipa i andra änden! Ja det får fortfarande hjärtat att slå frivolter i bröstet på mig.
Minnen har man ju otaliga kring gäddmetet. Men kanske det finaste minnet ändå är från 1983 då hela familjen gav sig ut på lite sommarfiske i älven på detta års varmaste dag med totalt avsaknad av vind. Inte direkt vad man förknippar med storgädda. Men far tyckte nog det var en lämplig dag att få ut morsan och mig på älven. Vi hade i vanlig ordning med oss båtpimpelspön efter abborre och ett par spön för flötmete efter gädda. Vi brukade agna med de abborrar vi pimplade upp. Snart fann vi ett stim fina abborrar intill ett natebälte och några fick bli middag och några agn för gäddmetet.
Så snart låg 2 flöten bakom båten och mitt på dagen i stekande sol startade en huggrusch av sällan skådat slag. Farsan tog första nappet vilket visade sig var en gädda på 8,8 kg som fick simma tillbaka. (Inte för att någon av oss förstod vikten av c&r utan mest för att sådana gäddor är för stora att äta och inget rekord så inget att spara).
Nästa napp var det min tur och nu var det andra grejor än en liten plutt som 8,8 kg.
Efter en ganska dramatisk kamp där gäddan var mer ovan vattenytan än under! Till slut lyckades far bärga den med huggkroken som var det allmänna sättet att landa gädda på denna tiden. Vår 10 kgs våg gick i botten och far beslutade att klubba gäddan då han naturligtvis ville se vad hans grabbs gädda egentligen vägde. Många många timmar senare vägdes den till 11,1 kg 111 cm lång på fiskhandlare Harnells krönta våg i Mellerud. Där den också såldes. Och jag gjorde en ordentlig hacka då jag förhandlade till mig 10 kr kilot för den. Harnell ville först bara betala 7 kr kilot men då blev farsan förbannad. 10 kr kilot skall grabben minst ha annars kan det va!
Kan i förbifarten nämna att vi fick en gädda till som 10 kgs vågen gick i botten på denna dag. Men inte lika mycket så den slapp vi släpa upp till Harnell för det var morsan som fick den och det var tydligen inte lika viktigt att veta frugans vikt på gäddan. Gentemot sin grabbs fisk kan jag tänka mig far tyckte.
Måste här bjuda på en bonushistoria inom gäddfiskets värld.
Händelsen utspelades något år innan ovan nämnda historia. Då jag var 9-10 år. Återigen var vi på älven i jakt på gäddor (trots farsan hatade gädda undrar hur det hänger ihop)? Morsan var hemma denna dag men farsans trogne pimpelkompis Arne Dahlström (vila i frid) var med i båten. Det var dessutom 1a april så några kanske tror det som följer är århundrades aprilskämt. Men kan lova och svära att det är 100% sant.
Farsan hade försett mig med en ny fin utrustning från Shakespear 7 fots haspelspö med tillhörande liten rulle med 0,25 mm lina på och en ståltafs apterad med en Mepps minnow stl 3 i linänden. Svingade ut prylarna och farsan bad mig mata ut lite lina så det sjönk helt ned till botten och se till att jag hade sträckt lina så det inte blev trassel.
När jag väl började veva in och fick kontakt med betet blev det tvärstopp… Ja va det jag visste sa jag, nu sitter jag fast i botten direkt för du bad mig vänta så länge med att veva in. Nu får du hjälpa mig loss. Nä ryck några gånger så skall du se att du kommer loss sa far. Jag ryckte till så det räckte och blev över ett par gånger och plötsligt började bottennappet röra sig och jag skrek rätt ut: -”Det är ju fisk” -”Dra upp den då sa far”. Och som jag slet och drog.
Efter 25 minuter skymtade vi fisken första gången både far o Arne höll på att få slaget då de såg gäddan.
Jag hann dock inte se den än då den satte full fart ned mot botten igen. Men den började tröttna och till slut kom den upp igen. Perfekt krokad i mungipan och farsan satte huggkroken i den och började lyfta in. Jag satte mig helt utmattad i fören och bara jublade, vilken jättegädda!
Men då helt plötsligt började den kränga och Arne försökte få grepp om huvudet men inte ens med hans jättehänder nådda helt runt nacken. Så han tappade greppet och huggkroken rätade sig under tyngden och i samma veva gick 0,25 mm linan av och gäddan försvann i ett blodspår. Huggkroken måste dragit loss en gälbåge eller något för hela älven föreföll färgas röd och gäddan sjönk mot botten och drev i väg med strömmen. Blev helt tyst i båten och vi packade bara ihop och åkte hem helt tomma.
10 år senare berättade far för mig att några gubbar några dagar senare hade hittat en död gädda på 18,9 kg (vägd på bessman våg) i viken nedanför.
Han hade inte vågat berättat det för mig innan det var preskriberat och han trodde jag tålde att höra det. För det kanske hade knäckt mig för livet för visst måste detta varit gäddan jag hade på? Och så här i efterhand om jag fått upp den hade kanske hela mitt livs gäddfiske varit förstört för hur skulle man kunnat toppa detta. Ja ännu jagar jag min första över 15 kg…
12. Sportfisket generellt växer i Sverige vilket såklart är roligt. Men med fler utövare så ökar bland annat fisketrycket i många vatten, tävlingar m.m. Så vad tycker du är bra med fler utövare och vad ser du som negativt?
Naturligtvis hur kul som helst att fisket växer vilket jag också ser i min butik. Fler och fler vill testa på. Unga som gamla, män som kvinnor. Roligast är nog nästan att allt fler tjejer dyker upp och det äntligen inte anses konstigt om man ser en kvinna svinga ett spö, det tog sin lilla tid…
Ju fler vi blir desto mer syns och hörs vi vilket bara jag ser som positivt. All reklam är bra reklam bara vi förvaltar det väl.
Men rent egoistiskt och för det egna fiskets skull kanske chansen att ha sina smultronställen för sig själv blir allt svårare. Men jag har ju alltid varit öppen med Hur och Var jag fiskar. Ser nästan det som lika roligt om jag kan guida någon till ett bra fiske som att lyckas själv. Delad glädje är dubbel glädje.
En trist grej är dock att en del nybörjare kanske får en sned bild om hur fisket egentligen är då de ser den ena bilden efter den andra på stora fiskar. Men får aldrig någon stor själv.
Man måste vara noga att påpeka bland unga att de får glädjas över vad deras vatten kan producera och att få en 3 kgs gädda i sin lilla tjärn är minst en lika stor bedrift som att få en 10 kgs i Vänern för att bara ta ett exempel. Nu kan det gärna bli till en hets att man måste få de där ”jättefiskarna” annars är man ju kass… Och så tröttnar man.
Sen måste vi sportfiskare bli bättre på att stötta och hjälpa varandra gentemot yrkesfisket, med fiskevård eller vad det än må gälla vara. För nu tycker jag att det dras lite väl mycket åt olika håll. Man skall aldrig som sportfiskare se ned på någons annans fiske utan allt sportfiske med vilken metod som helst efter vilken art som helst måste ses som lika mycket värt.
Glöm aldrig att det viktigaste inom fisket är att ha kul och umgås och ha det trevligt vid vattnen! Inte vem som drar de största fiskarna eller vinner flest tävlingar.
Tack för att jag fick deltaga i denna serie och stort fortsatt skitfiske på Er alla där ute i vårt avlånga land.
Vi tackar Jonas för svaren!
Här kan man läsa fler av våra 12 Snabba Frågor intervjuer.
På Fiskekompaniet.se hittar man mängder med prylar till sitt mete, så kika in deras hemsida.
