Tombas krönika April 2021

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas krönika April 2021 och den här gången blir det mete, visdomsord och mycket annat. Precis som vanligt!

Tombas krönika April 2021

Sträckan motorväg mellan Uppsala och det där spektaklet kineserna skrämt upp vid infarten mot Älvkarleby känns längre och längre för varje resa. Första gången jag åkte den med Ronnie så gick det fort. Satt och snackade mete, sådär lagom förväntansfull över att se allt det alla så länge pratat om. Men det var då och nu är nu. Idag är man mest mätt på allt. Jag börjar tappa metet känner jag. Vill bara sitta i en buske och dra björkna. Det är fint nog för en som mig. Inga storslagna planer, ingen press och inga andra människor. Endast ren njutning. Den renaste formen av kärlek mellan en man och ett djur..

Jag stannar till vid något fiskekontor vid det berömda sprutet för att köpa fiskekort. Hela stället ekar tomt, inte en metare så långt ögat når. Endast en man klädd i gummi från topp till tå som uppgivet flaxar med ett tvåhandsspö efter något med fettfena. Funderar om jag inte skulle gå fram till honom och be han att sluta eftersom han själv inte verkar förstå när man fått nog. Men jag låter bli att skapa en dålig stämning. Man måste själv komma till insikt med missbruk.

På kontoret däremot så möts jag med öppna armar. En man bakom kassan spricker upp i ett leende när jag äntrar den obekvämt snålt tilltagna lokalen. Jag vänder mig om och kollar ifall det står någon bakom mig, men förstår att det är mot mig han ler och agerar trevligt. -Jag skulle behöva en massa fiskekort, säger jag. -Det kan vi nog fixa, säger mannen och ler om möjligt ännu mer och blottar en lite väl vit tandrad. Bakom honom så hänger det en uppstoppad lax på 27 pannor noterar jag. Den ser frontad ut tänker jag, hur nu det är möjligt? Skulle jag ha sett den i älven så skulle jag ha tippat på max 15 kilo. Men vad vet jag om laxar?

Den övertrevliga mannen har inga problem att stava mitt finska efternamn rätt efter varsamma instruktioner. Jag lär inte vara den första finnen som besöker stället. -Varfifrån kommer du, frågar han. -Eskilstuna såklart. -Det låter bra. -Ja visst gör det, säger jag och ler. Det börjar tända till här tänker jag. Snart blir det gratis fiske för Tomba. Men sedan kommer jag på mig själv. Är ju inte längre ung, och behöver heller inte pengarna..

Jag avbryts i mina tankar av att han säger, -Nästa. -Nästa vadå, undrar jag? -Nästa man, vad heter han? -Ja just det, Daniel Roos, han är från Växjö. -Det var inte bra, säger mannen. -Nej, det är djupt beklagligt svarar jag och undrar samtidigt vad han menade med det? Han knappar en stund på sin maskin och frågar sedan om det fanns några fler som skulle ha. -Ja, Michael Zentio från Linköping. -Han stavar sitt namn som en kvinna med C och ett H. -Michel, undrar han? Ja, plus ett könsneutralt A någonstans där bland bokstäverna. Han knappar på tok för länge för att det ska kännas bekvämt. -Och hur var efternamnet sa du? -Zentio, med ett Z. -Är han Polack frågar mannen? -Nu när du säger det, jag har jag aldrig tänkt på.. -Men han pratar bra svenska och så? -Bra och bra, dom snackar ju lite lustigt… -Han bryter eller? -Jag tror att man inte får säga så längre, man kallar det nog för en dialekt nuförtiden. Mannen ser på mig lite misstänksamt, men går till slut ändå med på att ge Baronen tillstånd att fiska i älven.

Jag tar mina kort innan mannen får för sig att ångra sitt misstag och säger hej då. Väl i bilen så kollar jag på korten. På Roosens kort står det.

DANIEL ROOS ROOS VÄXSJÖ.

Dalälven

När jag anländer till stugan så gör jag processen kort. Kastar in grejorna, blandar lite mäsk och drar ner till älven. Dom andra anländer inte förrän sent på kvällen, så jag tänker passa på och njuta när det fortfarande bjuds en chans till det. Här vid stugan brukar man aldrig få några storfiskar, men det spelar mindre roll. Jag metar nuförtiden allt mer sällan för att lyckas, utan sitter mest och kopplar av. Press och fiske på välkända platser ger mig eksem. Om fisket går ut på att vakna tidigt för att kunna lägga rabarber på den heta platsen, ja då är någonting otroligt jävla fel. Jag åker väl inte tiotals mil för att se andra människor och trängas. Man åker väl för att slippa folk? Roosen och Baronen kan man såklart inte slippa, men dom antar jag klassas som mina vänner. Roosen är en ung och lovande pöjk. Där finns det hopp. Han lyssnar på mina livsråd och suger åt sig som en svamp. Men Baronen är precis tvärtom. Obstinat, rent av kinkig när det kommer till att lyssna och lära. Han föredrar att tänka själv, säger han. Men då blir det ju endast fel. Han är ett skepp i nöd, men låtsas som att det regnar. Det har jag sagt till honom, flera gånger varje dag. Kanske en dag så kommer han till insikt? Jag minns endast dagen det hände för mig, allt innan är ett svart hål, ett töcken. Är som en buddhist. Allt som inträffat innan man funnit sanningen har aldrig hänt.

Det nappar på rätt friskt. Arter av alla dess slag får syna dagsljus. Sarv, snorgärs, mört, brax, id och björkna. Ändå njutbart med småfisk. Man slipper väga, fota och skryta. Det enda som finns kvar är njutningen. Det är som att ha sex. Hur trevligt skulle det vara om man skulle behöva väga, filma och sedan skryta på nätet varje gång man fick till det? Det är först när man hittat ljuset som man finner det som betyder någonting. Det råa fisket, kärnan som är navet där allt hänger ihop. Allt detta tänker jag berätta för Roosen om vi får en stund över mellan fyra ögon. Baronen skulle aldrig förstå, han är mentalt för klen för att fiska på denna nivå.

Jag packar undan det lilla jag tagit fram och går nöjd mot stugan. Man är fan själv sin bäste vän funderar jag. Här sitter man i vårsolen och sveper upp småfisk medans man dricker några öl. Inga krav, ingen press. Inte ens den där stanken som kommer från Gävle kan störa mig i min njutning. Och mannen med jättekuken har man inte heller sett skymten av. Kanske har dom skiljt sig? Frun verkade ju så trevlig, tro fan att det är en mardröm att bo med en sån man..

En stund senare svängen en vit Datsun in på gården och med ens så ligger den lilla spillra av själslig ro våldtagen på marken. Baronen har en öl i handen och kramar mig så hemorrojderna nästan spricker. Roosen ler, för han ler alltid. Det är en sympatisk egenskap.

Nu följer ett maniskt rus. Baronen har hela bohaget med sig. Han blöter pellets, boostar dem med krillolja och doftar på olika tillsatser. Jag ser på honom utan att säga så mycket. Det är häpnadsväckande hur lite han känner till om fiske. Rent tekniskt är han briljant. Påläst, eller förläst som jag skulle kalla det. Han känner till en massa testkurvor och proteinmängder i olika pellets och fångar stora fiskar. Men det är ju knappast det som är fiske. Så jag försöker tala vett med karln. -Du är ju som en sån pervo som köper P-blaskor och ser på snusk på nätet. -Du vet allt rent teoretiskt, men du har aldrig älskat. -Du vet inte hur den renaste formen av kärlek känns. Baronen är tyst i några sekunder och svarar. -Det är inte många som runkat lika mycket som jag.

Roosen skrattar och jag suckar. Sitter där med pannan i djupa veck och funderar hur jag ska nå ut till karln.

Baronen med håvskaft

Sedan börjar han mickla med mitt håvskaft. Jag kan hålla med om att den inte fungerat optimalt. Den är teleskopisk, tredelad, men en av delarna har på något oförklarligt sätt kommit loss och sedan så har den blivit tvådelad med endast del 1 och 3 som komponenter. -Det här borde vara omöjligt, fräser och svär han. -Men låt håvjäveln vara, den funkar ju så med. Men han kan inte låta saker att bara finnas. På något sätt så löser han problemet. Lite pikant då både jag som Saku och Ronnie försökt att fixa den utan att lyckas. Men det nämner jag inte. Det är inte bra att göda hans svällande ego. Jag kom av någon anledning att tänka på farfar när polisen kom för att beslagta hans spritfabrik. En av snutarna klev in med stormsteg och skrek. -Vi har fått höra att det borde finnas en hembränningsapparat här! Farfar svarade bara. -Ja det borde det verkligen finnas, men det gör det inte. Dom hittade aldrig den, för den låg gömd i skogen. Senare kröp det fram att den ena polisen mycket väl visste var den fanns, men ville inte hitta den eftersom han tillhörde stamkunderna.

Sedan börjar bråket. Jag har varit helt öppen med att resan hit hela tiden handlat om björkna och mört. Lycklig feedermete efter de två mest attraktiva arterna vi har i landet. -Jag har väl för fan inte kört 60 mil för att meta efter björkna, spottar Roosen ur sig. -Varför inte det? -Men du måste väl för fan fatta att det inte funkar så, bryter Baronen in. -Vad fan vill ni ha då, undrar jag i egenskap av guide och sakkunnig specimenmetare. -Vimma, svarar dom nästan unisont. -Varför i helvete kunde ni inte säga det innan ni åkte? -Ska jag bara förnimma att ni åker upp hit från Skåne för att meta efter nå second-handbjörknor? -Det är ju för fan inte ens en sötvattensfisk. -Kommer upp i älven, inte för att han vill, utan för att han måste. -Skulle den älska älven så in i helvete så skulle den väl finnas här hela tiden? -Vimman hatar Dalälven, det ska ni ha jävligt klart för er. Baronen hittar ingen annan utväg är att börja kränka björknorna. -Det om något är ju en skitfisk, du har ju hamnat i nå björknapsykos, fräser han mot mig. -Jag har hittat ljuset, svarar jag. -Det är alkoholen som pratar nu, säger jag åt honom. -Jag har druckit två öl, skriker han högröd i ansiktet. -Ja, men om du blir sådär av två öl, drick för guds skull inga fler.

Jag visste väl att det skulle bli såhär. Det vore väl för bra för att vara sant om man bara kunde meta i godan ro efter mört o björkna och för en gångs skull kunna ha det lite trevligt.. Vi bestämmer oss för att sova och vakna innan solen gått upp för att meta upp dom där jävla budgetfiskarna som kallas för vimmor.. -Vad sa den där tv-urologen att det skulle bli för väder, undrar Baronen i den kolsvarta stugan när vi andra försöker att sova. -Det heter meteorolog. -Sol, det är alltid sol i Gävle, det vet du väl. -Är vi i Gävle undrar Roosen?

FREDAG DAG 2:

Tombas krönika April 2021

-Hur dags går solen upp i Gävle, frågar jag Roosen när jag vaknar. -Hur så? -Min klocka visar 08.30. Stugan som har typ arton fönster varav varenda en är bommad och fastspikad är kolsvart både natt som dag. -Fan, vi har försovit oss..

Vi börjar frukosten med att bråka. Baronen beskyller mig för att inte ha ställt klockan. -Det är väl klart jag inte gjort det. -Jag har funnit sanningen och går upp när min kropp som råkar vara mitt tempel själv vill vakna. -Den biologiska rytmiken är delikat och får inte störas. Men han är totalt oförstående. -Ett tempel av fett, säger han och tar en tugga bröd panerad i solrosfrön.

Vi bestämmer oss för att lugna ner oss och göra det bästa av situationen. Baronen får köra mig och Roosen. Han vet inte om det själv, men vi gör det för att skydda honom. Skulle jag köra så skulle han säkert bara supa ner sig om han inte får en vimma på första kastet. Han kan skatta sig lycklig att han har mig som människokännare av rang med på resan. Jag kan med fast faderlig hand guida eller varsamt putta honom i rätt riktning mot ljuset. Han måste bara öppna sig en aning, låta sig omslutas av sanning och rena sig från världens press och krav. Roosen är på god väg dit, men han är fortfarande så ung och delikat. Ett barnasinne måste man våga utmana. Medans baronens svampiga gamla hjärna måste man penetrera på rätt sätt. Som en trojansk häst. Hitta en öppning och sedan bearbeta honom inifrån. Han är redan mentalt utmanad av sig själv och sina tankar. En redig karl, endast vilse i sina egna tankar.

När vi kommer fram till första stället jag rekommenderar för ett lyckat vimmafiske så möts jag av baronens ständiga pessimism. -Det här är ju ingen sandstrand, säger han. -Nej, vem har sagt att det skulle vara en sandstrand, undrade jag? -Du!

Jag förklarar för honom att om vi hade metat efter björkna och mört så hade vi kunnat sitta på en sandstrand och njuta hela dagen lång. Men nu är det vimma, och då får man sitta såhär illa. Han ser sig runt, hittar en stor jigg som spolats på stranden. I busken ligger det ölburkar och flaskor blandat med annat skräp. Ett klassiskt vimmahak, säger jag. Roosen som är den mer balanserade av dessa två farbröder sätter sig emellan oss och ler. -Ser ju hur hett ut som helst, säger han och öppnar en öl. Baronen är inte nöjd, sandstrand skulle det vara, inte en soptipp, hör jag honom mumla. Men efter att han fått ner sin bankstick och suttit sig till ro så lugnar han ner sig en aning. -Lika bra att dricka sina två öl direkt säger han och tar fram en svart burk. -Hur menar du, frågar jag?

-Ja, om jag ändå ska köra så kan jag svepa i mig dessa två eller tre öl och sedan vara körduglig tills kvällen. -Jag vill väl också kunna dricka. Jag undrar om det är så viktigt? Han blir lite ställd av frågan, så jag fortsätter. -Alkoholen du inte får dricka är ditt problem. -Du ser dessa tre öl du kan dricka som en belöning och ölen du inte kan dricka som en uppoffring. -Vad fan säger du, undrar den ej upplyste Baronen. -För mig så är det tvärtom. -Jag får dricka, men ska inte göra det. -Avhållsamheten för mig är belöningen. -Att veta att jag kan, men väljer ändå att inte göra det. -Så tar jag mina tre öl i stugan sen, då har jag förtjänat dem. Nu brusade Baronen upp. -Så du menar att jag som kör kan dricka tre öl för att vara körduglig på kvällen, medans du som kan dricka ska dricka tre öl när vi är tillbaks vid stugan men ska inte köra. -Exakt. -Vad sägs om att du kör då, då skulle vi alla kunna vara nöjda för en gångs skull? -Men det är ju det du inte förstår Baronen, du famlar i mörker. -Belöningen för dig är ju att du inte får dricka fast du vill, då håller du dina sinnen öppna. -Och belöningen för mig som kan dricka men inte tänker göra det är ju att jag får njuta av dig med dina sinnen skarpa. -Förstår du, det är ju en win-winscenario. -Men du ser ju på det som att båda förlorar. -Det är där vi skiljs åt. -Du måste bli en större människa istället för att underkasta dig alkoholen. -Tänk på unga Roosen. -Det är en vacker människa, han behöver harmoni, inte ditt bråkande. -Du e allt annat än vacker, spottar Baronen. -Sandstrand och öl hade du fått om vi hade metat björkna, men då hade du fått offra vimman. -Du måste lära dig att uppoffring är i själva verket en belöning. -Du är oren, rent av själsligt smutsig baronen.. -Håll nu käften för fan!

Vi riggar upp. Då jag är ren från alla laster så får jag mina grejor i plurret först. Hinner dra ett gäng stöddiga mörtar innan baronen meckat klart med sina finessriggar. Även Roosen drar fisk med ett leende. Baronen däremot, han fastnar i ett dött träd när han ska svinga ut. Så sågen åker fram.

Zentio klipper buskar

Det ska alltid vara något fel på allt med den mannen. Det är uppenbart för samtliga inblandade att han inte är i själslig balans för detta. Men efter att trädet är söndersågat och grejorna i älven så lugnar han ned sig en smula. Jag och Roosen fångar var sin stäm. En riktig skitfisk. Baronen vill inte vara sämre, men börjar tveka på artbestämningen. Är det en mycket liten id, eller en stäm? Roosen undrar lite försiktigt om det spelar någon roll, men får inget svar. Nästa fisk blir en mört i halvkilosklassen för den unge Roos. Jag ser på fisken med stor förtjusning, men Baronen är inte lika imponerad. -Det är ju vimma vi vill ha.

Helt plötsligt så börjar Baronen pumpa något tungt. Vi andra ser på när han sitter och njuter med läppar som kritsträck. Till slut så ploppar en mycket grann brax ur älvens djup. -Fasen vad kul med en riktigt grov brax, gratulerar jag honom. Men han blir endast sur. -En jävla pissfisk, säger han. -Men håll upp den så jag får ta några kort, försöker jag. Han vägrar, men låter sig gå med på det, men endast om man inte tar med hans ansikte på bilden.

Tombas krönika April 2021

-Magisk fisk, säger jag och sätter mig på min plats. Baronen är inte alls nöjd. Detta väcker en hätsk debatt kring arten i fråga. Jag menar på att alla braxnar är en gåva från naturen. Man pumpar tungt och njuter. Ibland så blir man lite extra glad när den förmodade braxen är en riktigt stor mört, vimma eller i bästa fall en björkna. Baronens hållning är att varje fisk är en vimma, mört eller björkna eller i absolut sämsta fall en slemmig brax. Men en så trångsynt hållning så är det uppbäddat för besvikelser. Det enda vi är rörande överens om är att en id alltid är en besvikelse. Men några såna lär vi inte få om min guidning håller. Inga stora iallafall, och det är huvudsaken.

Men det hjälper inte, Baronens humör sjunker för varje brax. Jag och Roosen försöker att sprida glädje genom att spela Jamppa Tuominen, vilket vi alltid gör. Jag lär den unge Daniel massor om livet, saker man inte klarar sig utan. Den ädla konsten av att försöka uppnå nirvana. Han lyssnar och noterar ivrigt. Ställer spännande följdfrågor och suger åt sig kunskapen jag förmedlar. Det kan handla om små triviala saker som balanserad kost eller livsförändrande saker som sinnesro.

Vi blir avbrutna av Baronens gälla röst som vrålar. -Vimma, vimma, vimma.. Och mycket riktigt så står han där med en vimma i håven. Vi kollar på fisken och fortsätter att fiska. -Men kan nån jävel komma och fota, skriker han mot oss. Så jag får offra mig.

-När du fick en riktigt grov brax så ville du inte ha min hjälp. -Nu när du fått en vimma så ska du fotas från alla vinklar som om du vore nå jävla Frank Sinatra. Men jag fotar, det är bra för sämjan. Men inte innan han totalt sågat min mobilkamera som tydligen helt plötsligt inte är vatten värd jämfört med hans nästan identiska mobil. Jag vägrar, antingen så tar jag korten med min, annars får han fan fota sig själv. Han går med på det under starka protester. Jag fotar vimman från alla vinklar och vrån, men lämnar baronens huvud utanför bild. Där får du för det du sa om braxarna gubbjävel..

Vimma

För en stund så blir han nöjd och glad. Han blir till den där mannen man någonstans ändå gillar. Jag måste ju ge honom att han brinner för fisket. Och när alla de bokstavskombinationer han lider av tonas ner en smula så träder en rätt trevlig människa fram. Det är såklart sorgligt att se att en vimma på 956gr kan frambringa en sådan reaktion som får en vuxen man att nästan brista ut i gråt. Men det var ändå någonting äkta över det hela. Roosen var tagen med, djupt påverkad av stundens allvar. Han log inte längre sitt patenterade pepsodentleende. Jag kände att jag måste säga någonting innan det hela spårar ur. Ska vi börja kramas nu som ett gäng gäddfiskare över en femkilosgädda o sedan falla ner på knä och gråta över ”prestationen”?

-Så, nu har du fått din jävla vimma, kan vi åka och meta björkna nu?

Baronen med en vimma

Åtta timmar senare satt vi fortfarande och metade vimma på samma fläck. -Det börjar bli långrandigt detta, försökte jag. Men grabbarna stod på sig. Dagen hade trots allt resulterat i tre vimmor under kilot och en miljon småmörtar. Vi snackade om kräftdjur som enligt baronen färgade fiskarna röda. Jag frågade varför laxfiskar inte blir röda, men han menade att dom blir röda på insidan istället? Jag var inte helt övertygad. Musiken hade dött sedan länge. Både jag och Roosen hade sovit på våra stolar för att döda tid. Tid som vi aldrig skulle få tillbaks.

Sedan så kom hungern. Både jag som Roosen hade ätit på dagen. Baronen hade glömt sin matkasse i stugan, men vägrade hårdnackat att köra oss till pizzerian. Vi fick helt enkelt beställa en körning från Casa Latrina. Pizzerian där mannen med världens sämsta lokalsinne arbetar. Jag sa åt baronen att han inte skulle hitta hit, han hittade ju för fan inte till Skutskärs hamn förra gången vi tog en körning. Tog en evighet och sedan så fick man en kall familjepizza. Men han stod på sig. Utkörning fick det bli.

Inte helt oväntat så valde bägge av mina kamrater pizzor med frukt på. I Finland finns det inga såna pizzor sa jag. Men det hjälpte föga.

En timma senare började helvetet. Mannen kunde inte fatta den enklaste beskrivningen. Kör förbi den röda kåken och sväng sedan vänster, punkt slut. Men nej, han körde gud vet vart och det slutade med att han var vilse med våra pizzor. Roosen fick hoppa in i sin bil och leta rätt på pizzabagaren. En kvart senare satt vi där på vimmastället och mumsade på var sin kall pizza..

-Pizzabagaren hade tomteluva på sig, sa Roosen.

Kvällen gav ingenting speciellt. Baronen körde oss till stugan där det skulle drickas alkohol och bastas. Vi märkte även att vi bränt oss rejält i solen. Vi var ilröda i hela nyllet varenda kotte. Jag såg ut som ett mosslik. Min högra hand som man haft över spöet i väntan på rätt läge för mothugget var lika rött.

Tombas krönika April 2021

Tydligen så hade Roosen fått så han teg av bastun förra våren när vi var i Gävle och fiskade efter riktigt grov id på närmare kilot. Han tokvägrade att basta, men Baronen som nu hade fått några öl innanför västen var med på noterna. Medans bastun värmdes så passade vi på att spela lite bismarc.

När Roosen bjöd på rom och några fler öl hade sänkts så började det hela att kännas aningen bättre. Nu tog man livet på uppstuds igen. Den ena historien efter den andre berättades. Baronen frågade varför jag slutade att fiska gädda?

-Jag var och metade gädda vid Eskilstunaån en gång. Fisket var lojt, som vanligt så hände det inte så värst mycket. -Bakom mig låg det ett promenadstråk. -Givetvis så tog det inte lång tid innan en full gubbstrutt fick syn på mig och traskade raka spåret för att språka lite om livet. -Ser jag ut som en psykolog tycker ni? -Nej. -Just det, och ändå så drar man till sig dessa farbröder. -Han presenterade sig som Roffe eller något sånt, det är mindre viktigt. -Han frågade först om jag fick någonting, men sedan så satte han sig i gräset, tände en cigg, mätte mig med blicken och började sedan att prata. -En liten gråhårig man med en näsa som man kunnat spela bandy med. -Kanske var han runt 70 bast, svårt att säga med missbrukare? -Utan att jag frågat honom så började han berätta om sig själv. -Han hade träffat en dam som var lite lösaktig. -Hade 6 barn med 8 män som han sa det. -Men de var alla vuxna. -Dom hade det bra till en början, men sedan så hade hon börjat fiska med sina polare. -Själv fiskade han inte alls, han gillade trav. -Så hon hade först varit borta kvällar, sedan dagar för att sedan bli till helger. -Han hade såklart anat det allra värsta, att hon sprang och låg med allt som rörde sig medans han fick nöja sig med att dra en strut till Stig H Johansson. -Så en dag sa han att han också ville följa med och fiska med henne, mest för att se vad fan som hände på dessa resor. -Efter sju resor så skiljde han sig från kvinnan. -Så hon låg runt, frågade jag mannen? -Nej, fan heller, hon fiskade dygnet runt. -Han kunde inte respektera en sån människa som valde fisket framför kärleken.

-Men efter några år så sprang hon på kvinnan i en bar. -Hon hade slutat fiska. -Han frågade varför? -Hon svarade att fisket var ett sätt att komma ifrån honom. -Men när gubben försvann så blev fisket meningslöst. -Sedan så frågade han mig. -Varför fiskar du? -Jag svarade att jag älskar fiske, man kommer bort från allt för en stund och sådär. -Men är det inte livet som det är fel på? -Hur menar du? -Ja, om fisket är ett sätt att koppla av och fly verkligheten så är det livet du måste ändra på. -Ska jag sluta fiska? -Nej, du ska sluta med allt det andra som får dig att må dåligt. -När du gjort allt det och fortfarande vill fiska, ja först då så vet du att det är äkta kärlek. -Mannen reste på sig och berättade om hans bästa vän Ernst. -Vet du vad som står på hans gravsten? -Nej. -Det står: Jag sa ju att jag var sjuk. -Du måste vara lyhörd unge man, men den du måste lyssna på är dig själv. -Jag lyssnade aldrig på honom när han klagade över magsmärtorna. -Jag tog honom för givet, det var bara så han var, en gnällspik. -En dag hämtade ambulansen honom, de öppnade och stängde han på sjukhuset. -Cancern var så långt gången att han dog inom en vecka. -Hann inte ens säga hej då. -Vad hade du velat säga till honom då? -Ingenting, jag hade lyssnat på vad han ville säga till mig, varför ska jag som har hela livet på mig att orera när en annan håller på att dö. -Det hade räckt att bara få funnits där. -Ibland behöver man inte endast tänka på sig själv utan lyssna vad andra har att säga. -Det är därför vi har två öron men endast en mun. -Men jag fick aldrig höra det eftersom jag som så många andra är så egocentrerad att man inte förstår att man själv inte kan göra sig själv lycklig. -Lycka kan man ge till alla andra förutom sig själv. -Är du omringad av lycka så är du lycklig…

Sedan så gick han sin väg…

Roosen lyssnade på mig och frågade. -Slutade du att fiska gädda då?

-Ja. -Jag skalade av allt som inte kändes nödvändigt. -All gäddfiske, stå och dänga drag i en kall vårvik i tio timmar för att sedan i bästa fall få en åttakilos var inte värt det. -Eller jaga runt efter stora fiskar bara för att få en regga eller vad det nu kan vara. -Jag märkte att ju mer jag kunde avstå från saker, desto bättre så kändes fisket, förutsatt att jag omringade mig med rätt personer -Det asketiska revolutionerade mitt sätt att se på livet. -Jag hittade åter ljuset. -Tjugo år tog det innan jag hamnade rätt. -Ibland kändes det bättre att skriva om fiske än att fiska. -Men för att kunna skriva så måste du ha fiskat. -Man måste veta vad man inte saknar för att inte sakna det. -Jag kan åka hit till Dalälven med blanka papper, utan vare sig krav eller något annat. -Visst är det kul att få en stor jävla mört, men om det är ett krav så blir man endast besviken. -Och det väldigt ofta. -Jag blir hellre alltid glad och ibland jävligt glad. -Jag sitter ju här med er nu. -Jag kan vara nöjd, medans ni känner er missnöjda trots att vi haft samma resultat. -På vilket sätt kan det vara en dålig sak, jag har ju er, mina vänner, det är det viktigaste? -Jag sitter hellre hemma än uppe i sprutet, för uppe i sprutet så är det endast resultat som gäller. -Var är fisket, var är känslan över att känna stolthet över det man gör? -Det är därför jag metar björkna. -Inte för att det är världens mest fantastiska fisk, men den gör mig aldrig missnöjd. -En björkna livar upp en dålig dag. -Medans en färna som inte hugger kan förstöra en bra dag. -Om ni vill ha fisket kvar för resten av livet så måste ni våga släppa det. -Skala av prylar, prestationer och allt annat som går ut på att mätta ett omättligt ego. -Först när ni hittar det ni inte vågar släppa så är ni nära sakens kärna. -Gäddfisket var någonting jag trodde jag älskade, men jag hade fel. -Först när jag släppte det så insåg jag hur mycket jag hatade det…

Grabbarna såg på mig med tvivlande blick. -Nu går vi och Bastar baronen. Kanske hittar vi sanningen där inne i det hundragradiga rummet?

TOMBA:

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *